När man läser skolinspektionens rapport om betygsskillnader så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. Trots att lärarna på högstadiet och gymnasiet rimligtvis måste vara de lärare som har längst erfarenhet i att förstå rättningsanvisningarna och bedöma nationella prov. Nationella prov har inte funnits så länge i årskurs tre och fem. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan den rättande lärare och skolinspektionen försumbara. Det enda undantaget är bedömningarna i svenska men det är ändå en betydlig högre överensstämmelse mellan skolinspektion och bedömande lärare än i de högre årskurserna.

Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader men fortfarande rejäla skillnader.  Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing” på gymnasiet. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande begripligt. Den kan inte bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Frågan man ställer sig är – vilket värde har de nationella proven om bedömningarna skiljer sig åt i upp till femtio procent av fallen. Många börjar nog uppfatta proven som rena rama lotteriet. Något som inte bådar gott för provens legitimitet. Om lärare, elever och allmänheten börjar tvivla på de nationella provens tillförlitlighet finns risken att de kommer att bli ännu mer otillförlitliga. Om både elever och lärare börjar ta proven på mindre allvar, kommer de nuvarande problemen att accelerera.

Vad kan man då göra för att räta upp dem? Återge proven lite av den legitimitet som de har förlorat bl.a. genom skolinspektionens rapport.

Det första steget är att kräva att rättningsanvisningarna blir tydligare och uppgifterna mer genomarbetade. Visst allting går att göra bättre men nationella prov är ingenting nytt. De som utformar proven är redan i dag erfarna provkonstruktörer. Utrymmet för några gigantiska förbättringar i proven och rättningsanvisningarna är nog ganska begränsat.

Däremot så kan man nog vidta förbättringar för att stärka likvärdigheten vid genomförandet och rättningen ut på skolorna.

Anonyma prov så att den rättande läraren inte vet vems prov han/hon rättar. För även om vi är professionella så påverkas vi givetvis till en del av att veta vilken elevs prov som vi rättar. Vissa mer och andra mindre – men en påverkan finns där. Utökande av dubbelrättning där lärarna får sitta ner tillsammans och samtala om bedömningen skulle nog också stärka provens mätriktighet. Givetvis kombinerat med ett utökat inspektionsuppdrag till skolinspektionen. Kostsamt för skolorna men något måste göras om proven skall framstå som rättvisa och trovärdiga i framtiden.

Däremot så skulle detta inte komma åt problemet ”provträning” Att lärare avsätter ett antal lektioner innan nationella proven för att förbereda eleverna. De kanske också har djupanalyserat tidigare prov och försöker på det sättet hjälpa sina elever att få bättre resultat.  Ett förfarande som inte är fusk, men blir oetiskt om det blir för omfattande och effektivt. För läraren kan detta ge personlig tillfredsställelse genom att man får ett kvitto på att man är en duktig lärare. För skolan så innebär provträning att risken för kritik från skolinspektionen minskas. Men att lägga undervisningstid på provträning ökar inte elevernas lärande – endast deras provresultat.

Ett annat förslag som diskuteras i de svenska lärarrummen är att proven borde rättas av några utomstående provrättare. Det finns två typiska argument för att motivera införandet av extern bedömning. Det ena argument går ut på att om professionella bedömare skulle bedöma de nationella proven så skulle likvärdigheten öka. Arbetsbördan skulle minska är det andra argumentet. Det är oftast någon stressad språklärare som har fått en jättehög nationella prov att rätta på grund av att det fanns tid över i hennes tjänstefördelning, som tar till den motiveringen.

Men vem skall göra rättningen och under vilka omständigheter?  Jag tror att de flesta lärare håller med mig om att rätta arbeten och prov inte direkt hör till höjdpunkterna i yrket. Vem skall man då locka att rätta prov 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan? I bästa fall så blir det nyexaminerad lärare som inte har lyckats få ett vikariat eller någon fast tjänst. I värsta fall blir det arbetslösa journalister eller ingenjörer. Kanske kan det också eventuellt uppfattas som ett attraktivt jobb för de som har hamnat i arbetslinjens FAS 3. Risken är överhängande att det kommer att bli ett mycket oattraktivt jobb med hög personalomsättning och okvalificerade bedömare. Om det också blir tillåtet att starta ”fristående” rättningsföretag, så kommer nog både arbetstakten och internutbildningen att påverkas i takt med att vinstöverföringen till Caymanöarna stiger.

Hur amerikanska skolprov rättas har skildrats av Dan DiMaggio i Monthly Review . Något av det mest skrämmande jag läst.

Jag tror inte vi kan fixa till problemen med de nationella proven genom att utveckla uppgifterna och rättningsanvisningarna, styra genomförandeprocessen hårdare eller genom att låta någon annan rätta proven. Därtill är de kunskaper som skall bedömas för komplexa.

Vad vi behöver göra i stället är att utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén i utbildningen.

Lösningen ligger nog i svaret som en av mina kollegor gav mig härom veckan när vi diskuterade skolinspektionens kraftigt avvikande bedömning i sin senaste kontroll av de nationella proven. Hon sa ”men vi gillar dem ändå”. Låter absurt – varför vill hon ha kvar ett nationellt prov, som inte ens skolinspektionen klarar av att bedöma tillförlitligt?

Det hon menade var att det finns andra fördelar med proven.

Fördelar som utvecklade lärarna. Hon och hennes kollegor arbetar seriöst med de nationella proven. De låter eleverna skriva proven anonymt. Efter de har rättat och bedömt proven så låter de kollegorna läsa igenom och kommentera bedömningen. Det här leder till en kollektiv uppfattning om var ribban skall ligga, yrkesspråket utvecklas och ökat förtroende och tillit kollegor emellan. Något som har stärkt yrkesstoltheten och utvecklat undervisningen.

Jag tror inte vi behöver nationella prov för att garantera kvalité och likvärdighet. Får vi igång ett lärarsamarbete där vi auskulterar på varandras lektioner, bedömer prov och utvärdera kurser tillsammans kommer yrkesskickligheten att höjas. Därmed kommer behovet av centrala bedömningsriktlinjer att minska och vi kan börja avveckla de nationella proven. Varför inte börja med att endast genomföra dem vartannat år? Internationella erfarenheter pekar på att det skulle fungera. I Finland har man mycket välutbildade lärare som samarbetar med varandra och endast få nationellt prov. Inte ens Björklund vågar påstå att kvalitén i det finska skolsystemet är dålig. Kompetenta yrkesskickliga lärare som samarbetar kan garantera likvärdig bedömning av komplexa kunskaper betydligt bättre än de nationella prov som skolverket skickar ut.

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

(Henrik Hedman är gymnasielärare i Hässleholm)

Skolverket har studerat ett fåtal skolor där man lyckats vända elände till succé, såsom i Haarlem. Man har där funnit auktoritära skolledare och katederlejon till lärare och hårda krav på eleverna. Sådana skolor vill man använda som modell för den svenska skolan. Detta trots att svenska skolor har helt andra förutsättningar än dessa modellskolor i de flesta avseenden.

I teveprogrammet Klass 9A visades en superpedagog, som kom som en frälsare till en skola med problem. Det sades att han åstadkommit underverk. Vad man kunde se i de avsnitt, som inte redigerats bort, var en lärare som förnedrade en yngre lärare och som snodde runt som en speedad duracellkanin och klappade elever och gav dem chokladbitar. Underverket bestod i att alla elever sedan fick godkänt på det nationella provet. Men enligt konstruktörerna av detta prov måste superpedagogen ha fuskat genom att han i förväg tagit del av detta prov och sedan låtit eleverna lära sig svaren på frågorna. Superpedagogen i fråga deklarerade öppet att han tror på skapelseberättelsen och förnekar evolutionsteorin. Det kan ifrågasättas om han inte därigenom gjort sig diskvalificerad att vara lärare i svenska skolan år 2011.

Skolforskningen ger en helt annan bild av den gode läraren än bilden av ett katederlejon. Det är mycket som bidrar till att göra läraren till en bra lärare. Att hon är kunnig i sina ämnen, att hon är ambitiös i sina lektionsförberedelser och att hon kan organisera självständigt arbete på ett bra sätt. Att hon har humor och är rättvis. Viktigast är dock att hon bryr sig om eleverna. Att hon ser till vad de olika eleverna behöver och frågar efter om någon elev verkar ovanligt trött eller ledsen.  En sådan lärare kan få eleverna att känna trygghet och glädje i arbetet. Om hennes muntliga framställning inför klassen inte är så perfekt spelar mindre roll. Det finns egenskaper hos en lärare som är mycket viktigare.

Det verkar dock som att det är de mest framstående katederlejonen som man vill se som superpedagoger. Frågan är bara var man ska finna dessa och vem som ska avgöra vilka som är bäst. Tidigare fick kandidaterna lärarskicklighetsbetyg i tre steg: trea, tvåa eller etta. Många kandidater betygssattes av två olika metodiklektorer, en för varje ämne som ingick i examen. Det hände flera gånger vid den lärarhögskola, där jag tjänstgjorde, att samma kandidat fick högsta betyg i lärarskicklighet av den ena metodiklektorn men lägsta betyg av den andre. Var och en som bedömer en lärares skicklighet gör det efter sin egen måttstock. En grundläggande skillnad mellan måttstockarna gäller om man anser att eleven ska vara i centrum för lärandet eller om läraren ska vara det. Den senare måttstocken användes för sextio år sedan. Det är den måttstocken som Skolverket vill använda igen.

En annan fråga är hur superpedagogerna kommer att bli mottagna på skolorna när de inte åtföljs av ett teveteam som kan regissera lärare och elever. Erfarna lärare har vuxit in i ett sätt att undervisa som passar dem. När superpedagogerna kommer och vill pracka på dem ett annat sätt, kan detta kännas förnedrande för lärarna och leda till konflikter. Frågan är också hur långvarig effekten av superpedagogernas besök kan bli. En jämförelse med teveserien om Nanny eller med hunddomptören i God Kväll ligger nära. Att få lärarna att ändra på yrkesrollen är ingen kvickfix.

Ett effektivare och billigare sätt att få lärarna att fungera bättre skulle vara att befria dem från deras tvångströjor och ge dem chansen att åter fungera som professionella lärare. Låta dem slippa de detaljerade kunskapsmålen och betygskriterierna och låta dem själva få bestämma om det innehåll och det sätt att arbeta som passar deras elever. Låta dem slippa mycket av det tidsödande arbetet att skriva individuella planer och rapporter för eleverna. Låta dem slippa fixeringen vid de nationella proven och oron för att inte sätta rätt betyg på varje elev. Detta skulle ge dem tid att förbereda sina lektioner ordentligt. Det skulle också ge dem möjlighet att fortbilda sig de avseenden, som de själva känner att de behöver förkovra sig i, inte i de avseenden, som en utomstående superpedagog anser att de behöver. Därigenom skulle de och deras elever må bättre och eleverna skulle också lära sig bättre.

(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

Prio är namnet på ett system som ska göra försvarsmakten bättre och mer kostnadsmedveten. Det är ännu ett exempel på det som kallas New Public Management vars syfte är att göra offentliga institutioner lika effektiva som privata förtag. NPM, som det förkortas, har slagit igenom överallt i Sverige. Vårdsektorn dignar under bördan – för en tid sen hörde jag ordföranden i Svenska läkarförbundet, Marie Wedin, berätta att hon som ortoped tidigare hann ägna sina patienter två tredjedelar av sin mottagningstid. Nu är det administrationen som kräver dessa två tredjedelar.

Skolan och universitetet är lika drabbade. Kraven på ekonomisk effektivitet leder till att mindre tid kan ägnas åt själva verksamheten.

Det är en utveckling som jag har hört mycket talas om när jag under år 2011 rest land och rike runt och talat om min bok Hets! Jag vet inte hur många lärare som under samtalen efter min föreläsningar talat om alla de rapporteringar som snärjer in dem i sina garn. Det värsta är kanske känslan av att inte vara betrodd utan föremål för ständig övervakning.

NPM innebär en växande misstro mot utbildade yrkeskvinnors och –mäns förmåga att sköta sina jobb. De enda professioner som sitter i orubbat bo är administratörernas och ekonomernas. Eller övervakar de varandra?

Det finns ett stort missnöje med sakernas tillstånd och inte minst med den utveckling som skolan tvingas in på. Reformerna som under kort tid kommit slag i slag har alla haft till uppgift att snabbt och resolut göra om skolan i en riktning som de styrande anser önskvärd. Slagorden har haglat: Kepsarna av, mobiltelefonerna ut. Alla passar inte att bli akademiker. Betyg ska ges tidigt och ofta. Nationella prov måste få en nyckelroll. Lärarutbildningen håller inte måttet. Den svenska skolan har varit för slapp, men nu ska den bli skarp nog för den globala konkurrensen.

Skolan ska kort sagt bli bättre genom en serie kvicka fix.

Centerpartiet, som också vill dra sitt strå till skolstacken, väckte för några månader sen förslag om ett annat kvickt fix: Återinför studentexamen! Utbildningsministern förklarade strax att han noga skulle tänka över idén.

Parallellt med raden av reformer som kräver mängder av energi har NPM krävt sin del av lärarnas arbete. Finns det helt enkelt inte tid över för lärarna att göra sig hörda?

Frågan om lärarnas tystnad i skoldebatten har diskuterats ur en rad olika vinklar här i S.O.S. Ett problem som kommit upp gäller själva beteckningen ”skoldebatt”. Hur avgränsar man den? Det finns en riksdebatt, radions, tevens och de stora tidningarnas skoldebatt. Där har lärarna inte hörts mycket, annat än som föremål för intervjuer. Lärarfacken har förstås varit synliga – men det är tveksamt i vilken utsträckning de verkligen uttrycker bredare läraropinioner. Facken har främst arbetsförhållanden och löner i fokus. De många lärare som känner sig åsidosatta i opinionsbildningen brukar inte se fackets representanter som sina språkrör.

Men det finns också en mer jordnära skoldebatt, den som försiggår i kollegierummen och inte minst i samspelet med elever och föräldrar. Den är förstås oändligt mångförgrenad och den ser mycket olika ut i olika slags skolor. Det är flikar av den debatten som jag själv har mött efter mina föreläsningar. Jag inbillar mig inte att det har varit ett representativt urval lärare vid de tillfällena. Det är främst de mest engagerade som kommer. Men de är många! Och den vanligaste fråga som de ställt riktar de till sig själva: -Varför är vi så tysta?

Frågan är förstås delvis retorisk. Dessa välartikulerade människor är knappast tysta i sin vardag. Deras missnöje beror på att de inte finner sin kritik företrädd i den tongivande debatten om skolan – den debatt nämligen som gett och ger avtryck i raden av reformer som kantar de senaste årens utveckling. Det är en debatt som inte är identisk med den som försiggår i de stora medierna. Där förekommer mycket som inte ger mer långtgående effekter än ett fyrverkeri. Bara debattörer som kan sätta makt bakom orden påverkar vad som fastnar i lagar och förordningar.

Det som under senare år utmärkt dessa ordglada maktutövare är att de befinner sig ganska långt från skolans verklighet. Det är en anledning till att de så ensidigt fokuserar på resultat och inte på processer. De är ointresserade av hur lärande går till men desto mer upptagna av vad som lärts ut, eller närmare bestämt vad som kan mätas i prov. De uppehåller sig vid undervisningens yttre förhållanden – huvudbonader, telefoner, kateder eller inte kateder – men har inget sinne för vad det innebär att bemäktiga sig kunskaper.

Det finns kloka lärare och rektorer som i sitt arbete förhåller sig ganska fritt till alla de regler som överheten – som i själva verket är flera olika överheter, staten, kommunerna, de privata skolbolagen – ålägger dem. De arrangerar inte alla de möten som förutsätts, de är ganska nonchalanta med blanketter och protokoll, och de förhåller sig tämligen fritt till den påbjudna minutiösa regleringen av arbetstiden. Kort sagt, de är medvetna om att kvalitet aldrig kan reduceras till kvantitet, och de förmår skilja mellan väsentligt och oväsentligt.

En sådan måttfull civil ohörsamhet kan vara viktig. Vem som helst kan se att officerarna i Skövde borde ägna mindre tid åt Prio och mer åt sina rekryter; och säkert gäller motsvarande i skolan. Det är orimligt att åtgärder som sägs leda till effektivisering gör verksamheten mindre effektiv.

Men det är säkert bara en minoritet som finner det naturligt att ta lätt på makthavarnas budord. Framför allt får sådana insatser inte någon bestående verkan.

Den stora avgörande frågan är i stället hur lärarens profession – kort sagt deras yrkeskunnande – åter ska kunna respekteras av makthavarna. Det är inte bara ett problem som möter lärare; det finns överallt i den offentliga sektorn.

Lärare och andra finner helt enkelt att de inte har något märkbart inflytande över de allmänna riktlinjerna för det arbete som de själva är satta att utföra. Tvärtom är de utsatta för en detaljkontroll som bara kan tolkas som misstro. Varje problem som uppdagas i den mångskiftande skolvärlden möts från politiker med förslag om nya kontrollåtgärder. En fördomsfri person kan se att skolans största problem är segregationen i samhället, kort sagt de växande klasskillnaderna. Men ledande politiker talar hela tiden om att man ska bortse från elevernas bakgrund. Det viktiga är i deras ögon att varje lärare följer det otal regler som ställts upp för verksamheten.

I juni talade jag inför ett antal representanter på Skolverket. I diskussionen efter min ínledning var det någon som sa de tänkvärda orden: -Politiker läser numera inte bokstäver. De läser bara siffror.

Det är problemet i ett nötskal – och ett problem som inte bara gäller vissa politiker. Aldrig så godtyckliga siffror väcker större tilltro än ett utvecklat, intelligent resonemang.

De mest effektiva åtgärderna för att förbättra skolans situation idag skulle vara att motverka segregationen i samhället i stort. Men bortsett från det vore det en viktig sak att helt enkelt ge lärarna större frihet att utöva sitt yrke. Det är också bara på det sättet som läraryrket åter kan bli attraktivt för unga människor.

Medan officerarna i Skövde knappar in uppgifter på Prio skjuter rekryterna skarpt. Så illa är det knappast i någon skola. Men lärarna måste kunna ägna sig helhjärtat åt sitt yrke som i bästa fall innebär ett förtroendefullt samspel med eleverna.

Kraften att skriva den här texten mynnar ur ilskan jag känner när jag läser informationen på Stockholms stads hemsida ”En skola i världsklass”. Informationen på webbsidan beskriver på ett övergripande sätt hur vi ska jobba för att både vara kostnadseffektiva och bedriva en skola med kvalitet. För mig blir det hela ett spel för gallerierna. Vackra ord som formulerats av människor som inte jobbar i verksamhetens kärna, beslut som fattats av chefer, som inte har tagit hänsyn till lärarnas kunnande och behov.

Jag arbetar som musiklärare på en kommunal skola i Stockholm med en hög andel barn som har annat modersmål än svenska. Jag har efter 12 års aktiv kamp äntligen fått fungerande musiksalar med hyfsat relevant utrustning. Sedan två år tillbaka har jag fått ner antalet elever i undervisningen till halvklass. Beslutet om halvklass kom efter diskussioner med min nuvarande arbetsgivare, som själv arbetat som professionell musiker i 20 år och förstår ämnets värde i sig samt de positiva effekter musikundervisningen får för de andra ämnena.

Förutom musikundervisningen har jag och en kollega i svenskämnet sedan några år tillbaka arbetat med ett teaterprojekt delvis finansierat av skapandeskolapengar. Eleverna på skolan får genom undervisning i musik, men även i dans, drama, bild, media och form, jobba med uttryckssätt som de kan använda när de själva skapar en föreställning utifrån sina kunskaper och erfarenheter. I skapandeskolaprojektet skriver eleverna eget manus, musik, dans, gör egen dekor och spelar upp sin pjäs på en riktig teaterscen med professionella ljud- och ljustekniker.

Att jobba med estetiska lärprocesser under längre lektionspass under hela läsåret med ett gemensamt mål i sikte, innebär att eleverna befäster kunskap på ett djupare plan än vad de gör i kortare pass i andra ämnen. De förstår att små delar bildar en helhet. Skolan blir en plattform där man vågar uttrycka olika åsikter och vara den man är. Alla människor har ett naturligt behov att skapa och våra elever får göra det utifrån sina känslor, sin tillvaro och historia. Detta innebär också att de får en ökad förståelse för vad de egentligen tycker om olika saker och hur man kan uttrycka sig i olika konstformer. Genom professionell handledning, lagom stora grupper, tillräckligt med tid och övande, hittar de egna verktyg att förmedla sina kunskaper och hållningar till andra människor. Dessa färdigheter har de användning av i alla ämnen i skolan.

Men – när jag läser olika undersökningar (t.ex. Skolinspektionens ”Är du med på noterna rektorn?”), statistik på obefintligt utrustade musiksalar och stora grupper (helklass i musik), blir jag beklämd över den okunskap som finns hos politiker och rektorer. Jag frågar mig varför Skolverket inte ger direktiv som begränsar antalet elever i musikundervisningen, ställer krav på utrustning, lokalförutsättningar eller fattar beslut om ökad timplan i musik då innehållet i den nya kursplanen är enormt omfattande. Nya läroplanens innehåll är fantastiskt, men inte i förhållande till ovanstående omständigheter. Inga politiker och få rektorer lyfter värdet av vad god musikundervisning för med sig, trots att forskning visar att lära sig spela musik positivt påverkar inlärning, problemlösning, intelligens och koncentrationsförmåga.

Min skola är ett tydligt bevis på att musikämnet har en avgörande roll för att elever ska hitta en positiv ingång till sitt lärande och utvecklas som skapande individer. Eleverna har ett enormt behov av att få uttrycka sig med musikens språk, ett språk som de ägnar mycket tid åt på fritiden. Mina elever ber om att få stanna kvar efter lektionstid för att få fortsätta spela, och de gitarrer och syntar som finns att tillgå i korridorer utanför musiksalarna övas det flitigt på. De ägnar mycket fritid till att skriva egna texter och musik och de visar stort intresse för att skapa musik på digitala verktyg både i skolan och hemma.

Ett litet barn musicerar utan att någon leder det. Musiken är ett naturligt sätt att uttrycka sig, barn dansar när de hör musik och nynnar på sånger när de leker och pysslar. I skolan ska musikintresset utvecklas. Om barnet kommer till en skola där man varken har utbildade musiklärare, lämpliga salar eller instrument hämmar man istället barnets musikintresse och ursprungliga musikaliska uttryckssätt. Om barnet kommer till en musiklärare som jobbar i helklass får hon inte möjligheten att lära sig spela utifrån läroplanens mål, då läraren har för lite tid att undervisa individuellt på olika instrument och sång. Den musikaliska upplevelsen vid ensemblespel är dessutom omöjlig att nå med 30 elever som lär sig spela. Eleven kommer inte heller att bli bedömd på ett rättvist sätt då läraren omöjligt kan hinna bedöma hennes färdigheter samtidigt som läraren leder 29 andra elever.

För att kunna lära ut de musikaliska färdigheter som kursplanen i musik beskriver måste politiker förstå att det innebär kostnader. Kostnader för lämpliga musiksalar, relevant utrustning och en begränsning av antalet elever i musikundervisningen. Rektorer har idag inte budget till det. Även om rektorn förstår vikten av en god musikundervisning, med ett begränsat elevantal, och anställer en ytterligare musiklärare blir det på bekostnad av t.ex. speciallärare, lärare i svenska som andra språk, kuratorer o.s.v. Vilka rektorer vågar eller vill göra det?

Min önskan är att debatten lyfts. Ämnet håller på att urholkas: fler obehöriga lärare, stora klasser, dåligt utrustade musiksalar och en kursplan med alltför omfattande innehåll i förhållande till timplanen. Ska vi nå höga resultat i PISA test som Finland och Kanada (där man har mer undervisningstid i musik med en inte lika omfattande läroplan) måste man lägga resurser på ämnet och ge eleverna de verktyg som kan leda Sverige tillbaka till höga resultat. Flera av mina duktiga musiklärarkollegor, som jobbat i ca 10-15 år, lämnar nu yrket antingen på grund av utbrändhet eller hörselskador. Många söker sig till kyrkans verksamhet, där förutsättningarna att lära ut musikens språk är rimliga och lönen i många fall bättre. Det är fantastiskt att kyrkan får tillgång till så välutbildade och kreativa människor men den verksamheten når ju inte alla barn, vilket skolan gör.

Politiker måste vakna upp och ta ansvar i denna viktiga och akuta fråga. Hur ser ni på saken? Tycker svenska politiker att musikundervisningen är viktig? Vilka kunskaper har ni om musikundervisningens positiva effekter på barns förmåga att uttrycka sig, få ökad självinsikt och förståelse för skapande processer? Ska alla elever ha rätt till likvärdig utbildning i musik? I dagsläget upplever jag det som att politiker i Sverige inte har någon kunskap om musikämnets fantastiska potential eller att man inte anser att det är viktigt att alla barn ges möjlighet att utveckla sina musikfärdigheter. Jag är rädd för att man alltför sent kommer att inse att en av våra mest fantastiska källor till kreativitet håller på att sina i den svenska skolan.

(Lisa Backhans är musiklärare på Kungsholmens grundskola 6-9)

I Skola och Samhälle (S.O.S) den 14/3 – 2011 skriver Gunnar Berg om ”Rektorer som pedagogiska ledare – Vad innebär det?” Han tar bl.a. upp det ”korstryck” som riktas mot rektorerna  p.g.a. de krav och förväntningar som de utsätts för. Rektorerna slits mellan ett förvaltande/administrativt chefskap med resultatansvar – ”piskan” – och ett pedagogiskt ledarskap med verksamhetsansvar – ”moroten”. Gunnar Berg frågar sig  om det är möjligt att leva upp till denna minst sagt mångfacetterade och motsägelsefulla kravprofil.

Kan – och vill – rektorerna arbeta med skolutveckling och pedagogisk förnyelse så att det blir möjligt att skapa en ”skola i världsklass”?

Dags för ett skolledarlyft, utöver rektorsprogram och ledarutveckling

Utbildningsförvaltningen i Stockholm har under 2010/2011 satsat på ledarutveckling för rektorer, och som det står i pressmeddelandet ”Vasst chefsprogram för Stockholms skolledare” och ”Forskning utvecklar rektorsrollen” med bl.a.” juridik, engelska, gruppledarutbildning, rekryteringsutbildning och forskningscirklar” på schemat. Utbildningsdirektör Thomas Persson säger att ”De som genomför utbildningen bidrar med ny kunskap och nya perspektiv på skolan och på hur vi på bästa sätt kan utveckla skolan på vår resa mot visionen En skola i världsklass”. Och att ” Samtliga rektorer uttrycker i intervjuerna att de är väl förtrogna med det nationella uppdraget. Detta uppdrag uppfattas som tydligt”. Men flera av grundskolerektorerna menar att det är för mycket inriktning mot betyg och resultat från utbildningsförvaltningen. Ibland händer det att stadens mål krockar med de nationella målen.

Det statliga rektorsprogrammet som startade ht 2009 hade drygt 2 700 skolledare från starten. Fram t.o.m. vt 2011 är ca 2 540 kvar i programmet. Nästan 180 har avbrutit utbildningen enligt Skolverket. De vanligaste orsakerna till avhoppen var att man bytt jobb eller hade  för hög arbetsbelastning.

Men alla dessa projekt och skolledarlyft döljer ett antal problem. I forskningsstudien ”Rektorers arbete i ljuset av New Public Management” (en intervju med 22 rektorer i Stockholm och Uppsala och samtliga 212 kommunala grundskole- och gymnasierektorer i samma kommuner med en svarsfrekvens på 76 procent) lyfter man fram:

• Rektorerna upplever att de har kontroll över sitt arbete – samtidigt som de säger att de är överbelastade.

• Rektorerna säger sig ha ett ganska stort handlingsutrymme – men de lyckas ändå inte få mer tid  till det pedagogiska ledarskapet.

• C:a 70 procent var positiva till de förändringar som skett – ett slags ”företagisering” av offentlig sektor. Rektors roll har allt mer kommit att likna en vd:s.
• 41 procent skulle vilja öka omfattningen på skolans marknadsföringsinsatser.

Vem/vilka ska se till att det blir någon förändring? Vill rektorerna ha någon förändring? Vad kan man tänka sig att delegera bort med beslutsrätt? Vill man vara mer ute i klassrummen? Ute i den dagliga skolverksamheten? Just nu verkar det luta åt ”nöjd och glad men på knäna” om man ska tro utbildningsförvaltningen i Stockholms stad.

När skolan kommunaliserades i början på 1990- talet skrevs det in i skollagen att ” För ledningen av utbildningen i skolorna skall det finnas rektorer. Rektorn skall hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan. Det åligger rektorn att särskilt verka för att utbildningen utvecklas. Som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt ” (skollagen 1985:1100 2 kap, 2 §).

Rektor är pedagogisk ledare och chef för lärarna. I nya skollagen förtydligas rektors ansvar och beslutsrätt. T.e.x. måste alla beslut om särskilt stöd tas av rektor. Rektors ansvar för betygssättningen förtydligas. Rektor ges möjlighet att delegera beslutanderätten.

Men hur ser det ut i praktiken:

• Skolinspektionen har riktat kritik mot sex av tio grundskolor när det gäller rektors förtrogenhet med verksamheten och det pedagogiska ledarskapet.
• Rektor har alltför sällan en samlad bild av hur kunskapsresultaten ser ut i den egna skolan.
• Rektor saknar därför viktiga utgångspunkter för sitt beslutsfattande..
• Rektorer bör initiera och föra samtal på skolan om vad som genererar framgångsrik undervisning och lärande.

En OECD – rapport, Förbättrat skolledarskap (2009), anger fyra huvudsakliga åtgärder som kan förbättra skolans ledarskapsarbete:

• Tydliga och avgränsade ansvarsområden med hög grad av självbestämmande.
• Fördela skolans ledarskap.
• En specifik skolledarutbildning.
• Göra skolledarrollen attraktiv.

Skolverket skriver att ”Det betyder att rektor måste ha kunskap och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning och leda lärprocesser samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat”.

Rektorsuppdraget på nationell och kommunal nivå är en närmast omöjlig uppgift att göra något bra av, så länge förutsättningarna ser ut som de gör. Det är bara rektorerna som kan göra något åt detta. Vill man ha någon förändring måste den komma underifrån. Lärarförbundet gjorde 2009 en undersökning bland 1000 skolledare om hur de använde sin arbetstid:

• Sex av tio skolledare arbetade mer än 45 timmar i veckan.
• Över hälften tyckte inte de hann med de många uppdrag de hade.
• Hälften ägnade upp till 60 procent av sin arbetstid åt administrativa uppgifter.
• Tre fjärdedelar ägnade 40 procent eller mindre av sin arbetstid åt det pedagogiska uppdraget.
• SCB gjorde 2009 en undersökning om chefers arbetssituation för TCO:s räkning. Den visade att skolledarna har personalansvar för flest medarbetare och minst möjlighet att påverka den egna organisationen.

Vad kan Lärarförbundet göra? Föreslå skolledarlyft? Föreslå att rektorernas beslutanderätt delegeras ut i större utsträckning? Så länge rektorerna förblir lojala ja-sägare och kommunens förlängda arm med vd-aspirationer händer inget. Skolan styrs tyvärr idag till stor del av okunniga tjänstemän och politiker. Skolan är en del i kommunens budget, en budgetregulator som vilken annan verksamhet som helst. Sparbeting är ett välbekant ord i skolans vardag.

Är alternativet för rektorer att byta yrke om de vill utveckling och pedagogisk förnyelse?

Det är dags för partierna och politikerna i riksdag och kommuner att ställa sig bakom professionen om inte talet om ”en skola i världsklass” ska skorra ännu falskare än vad det gör nu.

(Bengt Sundell har varit förskollärare/förskolechef/arbetat i grundskola)

Det finns många olika bilder av, eller metaforer för, kunskap. Som lärare uppfattar vi, medvetet eller omedvetet kunskapandet genom såna här bilder eller metaforer.

Trädet

Kunskapen ses som ett frö som växer ut till ett allt större träd. Den kronologiska, linjära, ordningen där stammen med baskunskaper föregår de större grenarna för att sedan delas i allt smalare grenar är viktig i den här bilden.

Stegen

Kunskapen är som en stege där eleven klättrar uppåt/framåt, steg för steg. Linjär och förutsägbar är ledord här.

Pussel

Kunskap kan förstås som ett pussel eller flera pussel. Det är bara det att det finns många fler bitar än vad som krävs för att lägga hela pusslet. Det finns bitar som är dubbletter, och bitar som föreställer något annat men som ändå passar in i just det pussel man håller på att lägga.

Bildskärm

Kunskapen är en bildskärm med en mängd olika ”rattar” vid sidorna som man måste kunna skruva på i rätt sammansättning för att bilden skall bli skarp. Varje ratt påverkar inställningen hos de andra rattarna och kan således både blurra och skärpa bilden beroende på när och hur man skruvar på den.

Rhizom

Kunskapen fungerar som ett rotsystem, ett rhizom, som växer åt alla håll: in, ut, fram och tillbaka, upp och ner. En avknoppning kan när som helst skjuta ut i ny riktning och åter ta fäste var som helst i rotsystemet. Kunskapen växer, och har kopplingar, åt alla håll. Samtidigt. Kunskapen är alltså en icke-hierarkisk struktur som inbjuder till en mångfald användningssätt och omfunktioneringar.

Nu bör vi fundera över hur en kunskapsbild/metafor uppstår. Kunskapsbilderna svarar mot olika samhälleliga paradigm, de formar men formas också av, det omgivande samhället. Det finns dock utrymme för att identifiera åtminstone en viktig skiljepunkt som vi kan kalla linjär/icke-linjär.

Linjär/icke-linjär

Våra två första kunskapsmetaforer, trädet och stegen, ger uttryck för en linjär kunskapssyn. En kunskapsbild som formats av den moderna världsbildens tankegods där vi rör oss uppåt, framåt. Vårt skolsystem är starkt präglat av denna linjära, mekaniska, bild av kunskap och utveckling eftersom det uppstod under en tid då modernitetens idéarv präglade västvärlden mer än någonsin.

Våra övriga kunskapsbilder, pussel, bildskärm och rhizom har ingen uttalad riktning och kan snarare karaktäriseras som icke-linjära. Varken pussel, bildskärm eller rhizom behöver en bestämd startpunkt eller mål.

Applicera detta på kunskapens fyra F, fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. I en linjär kunskapssyn tenderar vi att uppfatta det som att man börjar med fakta för att sedan via färdighet vandra vidare mot förståelse och förtrogenhet. En ickelinjär kunskapssyn uppfattar istället kunskapandet som ett ständigt samspel mellan dessa fyra F. Kunskap är inte något som kan ordnas efter en imaginär utvecklingslinje utan är av en mycket mer komplex och kaotisk natur.

Vi kan förstå uppkomsten av de här icke-linjära kunskapsbilderna genom att studera det postmoderna samhälle som utvecklats de senaste femtio åren. Det som vi upplever som logiskt eller naturligt runt omkring oss är inte längre per automatik linjärt och hierarkiskt ordnat utan istället icke-linjärt och associativt. Ett mycket konkret exempel på detta är hur vi i digitala medier kan klicka oss vidare mellan olika ord med associerande information. Ur vetenskapligt perspektiv kan det icke-linjära förstås med t.ex. utvecklingen av komplexitetsteorin som behandlar icke-linjära, komplexa system i motsats till mekaniska, linjära system.

Huruvida man ser kunskap som linjär eller icke-linjär har stor betydelse för hur man ser på jämlikhet, och som vi ska se kan man inte förändra det ena utan att samtidigt förändra det andra.

Jämlikhet

Den moderna tanken om jämlikhet är att vi befinner oss i en (relativt) ojämlik värld och strävar mot en jämlik framtid. Notera hur väl detta tänkesätt passar med de kunskapsbilder (trädet och stegen) som vi ovan identifierade som moderna. Den lärande börjar i en position av okunnig/ojämlik och strävar mot att bli kunnig och jämlik (med de redan kunniga). Med en sådan syn på jämlikhet passar de linjära kunskapsbilderna utmärkt.

Det kan dock riktas kritik mot en sådan uppfattning om jämlikhet. Jämlikheten som ett mätbart politiskt mål i en ljus framtid är en omöjlighet. Om vi utgår ifrån ojämlikhet för att stega mot jämlikhet skjuter vi ständigt jämlikheten framför oss. Istället kan vi, som den franske filosofen Jacques Ranciere, förutsätta jämlikhet som en utgångspunkt.

Carl Anders Säfström hänvisar till Ranciere och menar att jämlikhet

är en komplett händelse eller inget alls. Om jämlikhet skall ha någon mening så kan den bara vara en utgångspunkt och inte ett slutresultat. Jämlikhet uppnås inte som en slutprodukt efter en serie av steg utan kan bara bekräftas i utgångsläget av individer som upptäckt deras jämlikhet med alla andra, oavsett status, förmögenhet och makt.

Utifrån ett sådant perspektiv passar det bättre att se kunskapandet utifrån ett icke-linjärt perspektiv. Kunskapandet som en komplett händelse utan riktning. Det är bara i ett sådant växande, det ständiga blivandet, som kunskapandet kan definieras som jämlikt. Men anammandet av en icke-linjär kunskapssyn måste också gå hand i hand med en ny syn på jämlikhet.

(Björn Johannesson är lärare)

Den nyligen publicerade SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser har visat vägen med betydligt modigare och mer relevanta frågor. Direktiven till friskoleutredningen säger att ett av skälen till friskolereformen var att skapa incitament för kostnadseffektivitet och ökad kvalitet. SNS-rapporten, å andra sidan, hävdar att det varken finns forskning eller belägg som tyder på att de stora privatiseringar som skett i offentlig sektor under dessa år har resulterat i vare sig bättre kvalitet eller lägre kostnader. Man konstaterar att kunskapsunderlaget är bristfälligt och efterlyser ytterligare forskning. Här måste Jan Björklund lyfta den fallna manteln och se till att sådan forskning tas fram inom ramen för friskoleutredningen!

I sin analys gör SNS-rapporten skillnad på om en fristående skola är vinstsyftande eller organiserad så att överskott går tillbaka till eleverna. Det är förstås en indelning som även friskoleutredningen bör utgå ifrån när man studerar de fristående skolorna. I direktiven till utredningen står istället att en given utgångspunkt för friskolereformens framgång är att bolag har tillåtelse att ge utdelning till sina ägare när rörelsen går med överskott. Varför tror Jan Björklund att det är så?

I direktiven nämns överhuvudtaget inte det svenska civilsamhällets idéburna not-for-profit skolor. På samma sätt som rörelser startade folkhögskolor vid förra sekelskiftet för att möta dåtidens lokala utbildningsbehov, har friskolereformen möjliggjort för flera hundra allmännyttiga föreningar att starta och driva skola. Reformen skapade decentralisering, mångfald och valfrihet, lokalt inflytande och samhällsansvar. Varför ställs inga frågor i direktiven om organisationsformens effekter på skolverksamheten? Här skulle friskoleutredningen kunna göra verklig skillnad genom att utreda långsiktig vinst och kvalitet för samhälle och elever. Kanske visar det sig att samhället skulle vinna mer på att stödja idéburna skolor inom det civila samhället, där motiven till att driva skolan finns i värdegrund och samhällsnytta och hela skolpengen går till att förbättra utbildningen istället för att ge utdelning till aktieägarna?

Utredningen ska undersöka om det finns möjligheter för staten att publicera information om skolors kvalitet, så att elever och föräldrar får lättare att välja. Vi sympatiserar med tanken på en opartisk bedömning av skolors kvalitet. Men det är inte så lätt som det låter. Vad är egentligen kvalitet i en skola? Det är lätt att hamna i en jämförelse av enbart betyg, men det är uppenbart inte tillräckligt. På gymnasiet kan man ibland visa hur mycket bättre elever lyckats sedan grundskolan. Tar man också hänsyn till elevernas socioekonomiska bakgrund blir det genast ganska komplicerat, men oerhört viktigt utifrån skolans kompensatoriska uppdrag i ett alltmer segregerat Sverige.

Allt detta handlar dock om bara en av skolans huvuduppgifter: kunskapsuppdraget för anställningsbarhet och tillträde till högre utbildning. Direktiven saknar helt socialliberala perspektiv om skolans uppdrag att utbilda engagerade medborgare för ett framtida demokratiskt samhälle. Ännu mindre benämns upplysningstanken med allmän skola – att skolan ska se varje människa som ett mål i sig och ge förutsättningar och bildning för frigörelse och autonomi/egenmakt, oavsett inriktning, prestationsförmåga eller framtida lönsamhet.  Innan utredningen bestämmer att våra skolmyndigheter ska publicera kvalitetsmått på skolorna så måste kvaliteten definieras.

En utredning av friskolereformen måste också göra jämförelser med andra länders skolsystem. Internationellt är det inte på något vis ovanligt med fristående skolor. Tvärtom bygger vissa länders skolsystem på NGOs som huvudmän för skolor. I exempelvis Nederländerna är de flesta skolor fristående. Sverige är unikt på två sätt: Det första är att skolor inte får ta ut någon som helst avgift från elever och föräldrar. Det är något som vi ska vara mycket stolta över. Det andra är att skolorna får dela ut vinst på pengar som kommer från det allmänna. Ska vi vara stolta över det också? Vi är tveksamma till det, och det är under alla omständigheter inte något som friskolereformen står och faller med.

Alla vet numera att köp och sälj av skolor blivit en ny ”marknad” i Sverige. Utlandsägda riskkapitalbolag köper upp skolor, som startats av enskilda rektorer eller lärare för att man ville åstadkomma något nytt. På så vis pågår för närvarande en koncentration som står i tvär motsättning till det mångfaldstänkande som präglade idémakarna bakom friskolereformen.  Med vilka utbildningspolitiska motiv är detta önskvärt? En friskoleutredningen värd namnet måste kunna ge vägledning i den frågan.

Skolmarknaden är helt enkelt inte en normal marknad. Eleven väljer skola. Men det är kommunen som betalar till förutbestämda priser. En kvasimarknad uppstår med en helt annan sorts ”osynlig hand” än den Adam Smith förespeglade.  Det är dags att ordentligt utreda vilka effekter detta får och vad det innebär för det svenska skolsystemet och samhällets långsiktiga mål med vår skola. Gärna helt utan ideologiska och politiska skygglappar. Vågar Jan Björklund det?

(Patrik Waldenström är ordförande i föreningen Idéburen skola och VD för Vackstanäsgymnasiet. Håkan Wiclander är styrelseledamot i Idéburen skola och verksamhetschef för Stockholms Stadsmissions skolor)

*

Denna artikel publiceras samtidigt på www.skolaochsamhalle.se och www.ideburenskola.se.

Så här beskriver Idéburen skola sin förening: Idéburen skola är en förening bestående av väldigt olika skolor med en sak gemensamt, vi är inte vinstutdelande. Vi anser istället att utbildning ska bedrivas med glädjen att se människor utvecklas som främsta drivkraft. Hos oss går de pengar som följer en elev i form av skolpeng oavkortat till att förbättra skolan och undervisningen. Det finns alltid en elev som behöver mer stöd och då vill vi inte hamna i en situation där pedagogiska insatser vägs mot vinstutdelning.

*

Jenny Frohage Okt 29, 2011 2:02

Vilken debatt åsyftas?

Om det är debatten i våra stora dagstidningar DN och Svenskan så är väl orsaken att man där måste ha ”rätt” utbildningspolitiska åsikter och frågor som man driver, för att bli publicerad?

Jag upplever att man i nyhetsprogram på tv mer och mer hör lärare bli tillfrågade och skolfront har blivit bättre på att bjuda in lärare i sina paneler.

Och mässor som skolforum har förankrat idén om utvecklingstorg där lärare delar med sig av sin undervisning och projekt som man upplever lyckade till besökande landskollegor.

Jag instämmer i Rigmors kommentar i artikeln om att det handlar mycket om kultur och tradition. Lärare är inte vana teoretiker och skribenter. Idén om den ensamma läraren i ett stängt klassrum lever kvar. Det ligger prestige i sättet att undervisa i och man särskiljer inte tillräckligt på metod och person. Jag tror att för vissa lärare bottnar agget mot IUP, omdömensskrivande, LPP-skrivande osv. i att man just inte vet hur man ska formulera sig på ett korrekt sätt. Precis som Anna-Karin Frisk nämner tror jag det handlar om outvecklat yrkesspråk och bristande kompetens i bedömning och att strukturera sin undervisning verbalt, så att den blir tillgänglig för fler. Lärarnas språk är ett tyst språk.

Jag ser dock positivt i att fler lärare ser sig som ämnesdidaktiker och det satsat mer och mer på att lärares fortbildning handlar om att aktivt bedriva undervisningsutveckling som i lesson och learning studies – istället för att sitta och lyssna på föreläsningar från personer som inte är skolfolk. Vi har inte råd att lägga fortbildningstid på annat än att planera, revidera och utvecka undervisningen som jag ser det och det hoppas jag att fler och fler lärare runt om i landet strider för på sina skolor.

*

Max Wallinder Okt 29, 2011 11:39

Jag har skrivit två artiklar för S.O.S. men båda har på luddiga grunder refuserats. Jag gör vad jag kan och tar ansvar för att försöka göra min röst hörd om min vardag som lärare men då måste även publicister ta sitt ansvar – och lyssna.

*

Göran Tullberg 
Okt 29, 2011 12:44

Hur är det med er själva? Är det inte ni som censurerar inlägg?

Men visst har ni rätt. Här avskedades en lärare som avslöjade vad skumt som hände på skolan. Inom sjukvården finns Lex Maria. Kritik inom vården får framföras fritt för att vården skall bli bättre.

Hur vore det med en Lex Maria inom skolan. Mer än hälften av alla matematiklärare är inte matematiklärare, De är slöjdlärare eller sekreterare eller vad som helst (enligt skolverket). Samma gäller i fysik och kemi. Lärarna har tagit slut. Det finns inga kvar längre. Är det konstigt att svensk skola sjunker i ranking, när vi inte längre har utbildade lärare. Borde inte allmänheten få reda på det?

*

Bertil Törestad Okt 29, 2011 18:27

@Jenny Frohagen

Det är modigt och fint att du nämner att det finns inkompetens, bristande formuleringsförmåga och dåligt strukturtänkande i lärarkåren.

Diskussionen bli ju annars egendomlig om man anser att lärarutbildningen varit mycket bristfällig och i nästa andetag menar att våra lärare är fantastiska.
En sådan metamorfos bidrar nog inte lärarutbildningen till.

Att lärarnas språk är ett tyst språk låter ju fint och vackert, men sådant språk har alla människor. Vissa kan dock även uttrycka sig i skrift.

*

Gunillahelen Olsson 
Okt 29, 2011 20:10

Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!
Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?

*

Göran Tullberg 
Okt 30, 2011 11:23

Gunillahellen skriver: ”men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!”

Jag tror det är en annan faktor som gör det svårt för lärare att kritisera. Alla andra förstår ju pedagogik mycket bättre än lärare. När Björklund beordrade lärare att gå över till ”katederundervisning”, så inser lärare snabbt att han pratar i nattmössan. Men allmänheten förstår nog inte att det finns massor av olika sätt att undervisa och att en kunnig lärare kan använda ”katederundervisning” för instruktioner, men sedan följa upp med mer kreativa inslag och avsluta med kritik och diskussion.

De förstår nog inte heller att eleverna utbildas för livet, för att själva kunna möta problem och lösa dem. Det finns ingen kateder ute i livet. Där gäller kreativitet.

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:14

Här kommer några osorterade tankar

Det finns många anledningar till ”tystnaden”.
Nedvärderingen av lärarna från tex Jan Björklund – När han säger att bra lärare skall ha hög lön, säger han också att många lärare inte är bra.
När lärarnas riksförbund hakar på samma idé, vi måste öka lönespridningen så är budskapet de dåliga lärarna skall inte ha något.
När fler och fler får otrygga anställningar på friskolorna ökar rädslan.
När Jan Björklund säger att vi inte kan ”hålla ordning” framställs vi som odugliga mesar osv.

Det pågår en hets mot oss lärare som gör att många hukar sig. Utöver det så har vi ett lönesystem som bland annat används för att bestraffa dåliga/obekväma lärare.

Ytterligare en faktor är den som Gunillahelen Olsson tar upp. Svenska lärare är förvånansvärt okunniga om det svenska skolsystemet. Man behärskar det som som rör undervisningen – men kunskapen om den organisation man arbetar i är låg. Då blir det svårt att delta i debatten.

Hur skall vi lyckas bryta denna förlamande rädsla som leder till tysthet?
Ett sätt kan vara att börja utveckla lärargnället i lärarrummet. Ni vet gnället om att vår ”status” har sjunkit. Nästa gång ni hör en kollega börja dra gnällvalsen – fråga denne vad han/hon tänker göra för att höja statusen. Vi måste inse att det inte är någon som kommer att ”ge” oss hög status – den får vi förtjäna genom att vara ”nyttiga”. Skriva insändare som går emot BUNs nedskärningar, insändare som problematisera div politikers enfaldiga utspel osv. 
En annan sak – vi måste förstå är att vi är kunniga. Åtminstone betydligt kunnigare än föräldrarna och BUN – politikerna. Här är edcamp idén en fantastiskt idé som stärker vårt självförtroende. Man måste tro på sig själv för att våga ta ton i den offentliga debatten.

PS Henrik
Ps kan verka en aning rörigt inlägg men ni begriper nog andemeningen – Läs på – Våga – Ta ton och gör det gärna kollektivt DS

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:24

Ytterligare en anledning till tystnaden är den förhärskande ”Martin Timell”- ideologin. Den säger att vi bara skall bry oss om vårt eget lilla hus. Hur vi skall renovera samhället som huset står i – skall vi inte bry oss om. Förhoppningsvis så har Egyptierna på Tahir-torget slagit in en jättespik i timelleriet som når ända till Sverige

*

Josefina Bergfast 
Nov 1, 2011 15:13

Såg nyligen det sista programmet ”SKOLFRONT”, och fick några funderingar kring det….

VARFÖR har programmet skolfront under nästan hela programmet en bakgrundsbild av ett ”vrålande ansikte? VARFÖR avslutas programmet med att visa en bild på ett slagsmål, eller där en ungdom ”knockar ned” en annan ungdom?

ATT det verkar finnas krafter/viljor/intressen av att ÖKA stressen, aggressiviteten, konkurrensen, ovänskapligheten, tävlingsviljor och ”oduglighetsstämplingar”, samt också MINSKA respekten, aktningen, ”de goda viljorna”, ”den goda samhällsandan” osv., hos föräldrar, elever, lärare, skolor, rektorer och samhället som helhet, verkar vara en verklighet?

Massmedias ”förmedlingar” av tävlingar, strider, konkurrenssituationer och ”förnedringar” av olika slag levereras i en aldrig sinande ström, och förmedlar sitt ”budskap” till medborgarna? ”Tävla eller ”dö”, ”bli utröstad”, ”bli bortröstad”, ”få din lampa släckt” osv?

SAMTIDIGT ”TALAS” det i det oändliga om ”alla människors likvärdiga värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och ”yttrandefrihet? Det rimmar ju illa med den ”undervisning” och det slags ”tänk”, som massmedia vill ”hjärntvätta” medborgarna med?

”Samhället kräver” samtidigt av ”skolan”, och ”lärarna” att de skall försöka tillämpa de ”uttalade idealen” om demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter et cetera, men UNDVIKER att påtala HELA samhällets, (ALLTSÅ INKLUSIVE MASSMEDIAS?) ANSVAR, när det kommer till att verkligen kunna bygga och ”dana och skapa” sådana exemplariska elever och medborgare, som man SÄGER att man vill ha? (Men i PRAKTIKEN VISAR någonting annat?)

Att förstå att barn är barn, som verkligen BEHÖVER att VUXNA TAR ANSVAR, det borde verkligen inte vara så svårt att förstå. Att AVKRÄVA insikter, självdiscipliner, ansvar och förmågor från barn, som de inte är MOGNA för att kunna ta, är ANSVARSLÖST.

Den ”jämlika nivån”, som barnen befinner sig i tillsammans, medför att det är mycket svårt för dem själva att kunna agera ”AUKTORITATIVT” i relation till varandra och till ”andra elever”, (som gör ”dumma saker”).

Det är LÄRAREN, och de ”VUXNA”, som MÅSTE finnas bland eleverna och barnen, som en AUKTORITET, och vara den som ”sätter gränser” för acceptabla beteenden och uppföranden.

Den AUKTORITETSFLYKT, (och oviljan att ”bli vuxen” och ”ansvarig”?), som har skett i namn av ”jämställdhet”, ”demokrati” och ”alla människors ”lika värde”, (istället för alla människors ”likvärdiga mänskliga värdighet”), som skett från ”vuxensamhället”, de senaste decennierna, är förödande för BARNEN.

Massmedia har VERKLIGEN varit bidragande i denna ”flykt” och ”demoralisering”, och borde, (i ”anständighetens namn”?), ”rycka upp sig”, och BIDRA till ”det goda samhällets möjligheter till gestaltande”, istället för att ”hjälpa till” att ”stjälpa det”?

Barnen skriker och någon gråter i lekparken! Du springer som vuxen ut genom porten där Lisa tre år just slagit lillebror i huvudet med en spade. Du säger kanske: ”Du får ABSOLUT INTE slå lillebror, du måste förklara vad det är du vill, annars förstår han inte. Ni måste ha leksakerna tillsammans!

Bär du detta synsätt och vad förväntar du dig av barnen? När börjar individens ansvar egentligen? Borde du känna skuldkänslor och lasta allt på dig själv? Kan barnet aldrig ställa till svars för sina egna handlingar?

Något år senare föds lillasyster och syskonen är tre. Lillebror hamnar nu i samma situation och måste axla ansvaret som den storebror han nu är. Hans direkta reaktioner måste kontrolleras med individuellt ansvar. Storasyster kunde och nu måste lillebror utvecklas på samma sätt. Allt detta långt innan skolåldern. Barn har tydligen ansvar och måste lära sig ta det. Ingen kan styra dina impulser eller tänka dina tankar, du är själv ansvarig i ditt liv. Märkligt? Nej självklart. Ansvaret i våra liv (det individuella ansvaret) ökar rimligen hela tiden. Det ökar ju äldre vi blir, ju mer vi kan och lär oss. Det är vackert och meningsfullt men jobbigt och krävande. Barn som undviker ansvar (ibland i skuggan av vuxna som inte heller vill ta ansvar) hamnar ibland i fängelser eller andra destruktiva situationer. Individen kan agera och tänka, individen har ansvar hela tiden och detta ansvar innebär även fantastiska möjligheter. Är detta grundläggande ansvar något av en obekväm sanning har vi problem. Jag anser att vi har har ett samtida problem som hotar den pedagogiska retoriken eftersom vi inte vågar tala allvar och inte vågar den ärlighet livet kräver. Alternativet är groteskt: ”Det är mammas fel att jag inte finns här hela tiden och ser varje ögonblick redan innan det händer. Du kan ju inte förstå att det gör ont att få en spade i skallen. Mamma borde ju ha varit här och förhindrat dina handlingar redan innan de skedde.”

Ansvar är ingen högerfråga. Ansvar är individens möjlighet att engagera sig i livet. En grundläggande förutsättning för frihet och utveckling. Ansvaret för handling och tanke är själva motorn som driver människan och låter henne erövra sig själv och samtidigt delta i gemenskaper. I nästan alla sociala strukturer respekteras ansvarsfullheten, speglingen blir positiv och både känslan och tanken trimmas. Farmor och farfar var stolta över det faktum att jag kunde välja utbildning och väg i livet. Den kostade inte några extra pengar, jag hade samma möjligheter som alla andra. Kunde någon trolla bort min dyslexi? Tyckte de att någon annan skulle läsa mina läxor? Det känns ovärdigt att besvara dessa retoriska frågor, ändå gör jag detta nu: Nej, jag bär själv ansvaret för mitt liv och gör det likt alla andra. Även idag när nya generationer barn växer upp är grunden för utveckling densamma. Alla individer har ett ansvar både för sig själva och för samspelet med andra! Men det är inte så vi vanligen formulerar oss i debatterna.

Är jag kanske en av dessa naiva nyliberaler som blundar för mekanismerna i de globala systemen? Nej inte alls, det finns ingen rättfärdighet i att låta ojämlika parter ”fritt förhandla priset på varan”. En ensam fattig unge som prostituerar sig för att inte svälta väljer bara mellan död och överlevnad, varje människa måste bekämpa system där människovärdet inte gäller alla.

Det jag försöker peka på handlar om ett problem som uppstått i en situation där en hundraårig kamp för social rättvisa redan lett till en hög grundnivå, en bra skola och många möjligheter för individen och kollektivet. Utgångspunkten för dessa förändringar var människors känsla för rättvisa och solidaritet och den vilade på en mycket stark pliktkänsla och ett självklart fundament av individuellt ansvar. Stolthet var kärnan i den ”skötsamme arbetarens” synsätt. Man skall göra rätt för sig.

Men att barn skulle ha ett individuellt ansvar för något är idag nästan en tabubelagd hädelse. Det känns ovant och läskigt att formulera påståendet ”Även barn har ansvar för sina liv!”  Ändå är denna sanning grunden för allt vettigt samspel människor emellan. Tappar vi mer av detta försvagas den naturliga kraften för utveckling och detta just i ett samhälle där tidigare generationers drömmar om individens lika behandling och det klasslösa utbildningssystemet till stor del redan blivit en verklighet. Möjligheter finns men finns det egna ansvaret?

Vem är det som skall plugga du eller din lärare? Vem kan tänka och formulera dina tankar till ord? Vem kan pröva vägar mot framgång och insikt, du eller din lärare? Har mamma huvudansvaret för dina hypoteser och funderingar eller är du beredd att använda dina egna möjligheter, ditt eget tänkande?

I vår samtid saknas ett bra sätt att uttrycka vissa grundläggande förutsättningar för lärande och växande. Vi har ju under en ganska lång tid vant oss vid att man utan vidare kan tala om det mesta som om det alltid är någon annans ansvar (även om vi ibland insett att vi åtminstone är lite delaktiga i våra egna liv). Det är på grund av denna märkliga brist på uttryckssätt som vi också tappat bort möjligheten att diskutera individens möjligheter. Vi fastnar i eller luras in i en retorik som utgår från att man måste måla bilden av det kollektiva samhället som misslyckat, och att alla resonemang måste utgå från systemen och absolut hålla det individuella ansvaret utanför. Detta leder även till att individens frihet och värde devalveras. Om det är helt ok att låta ”styrmedel” kontrollera varje mänsklig process, om respekten för lärarens och elevens, barnets och förälderns eget ansvar försvinner hotas friheten och livsrummet. Det finns ett värde i att ta ansvar för sitt eget liv men det är inte längre uppenbart för alla. Varför?

Det är sannolikt genom vårt flata sätt att acceptera och begagna oss av en kladdig retorik som ansvarsbiten trollas bort och en kollektiv lögn odlas istället.

Det är inte alltid någon annans fel att du misslyckas. Oftast behöver du ta i mer, försöka igen och ta ansvar för alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder.

Kritiken av samhället, pedagogiken och skolorganisationerna är viktig men eftersom grunden för individens utveckling är ett närmast tabubelagt ämne ramlar alla resonemang snabbt ned i det retoriska mörker där löften om snabblösningar och enkla svar fritt kan fiska väljarstöd och skapa tillfälliga maktförskjutningar.

Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället.

Kanske slumrar den grundläggande idén om individens ansvar under ytan hos många av oss så att mina provokativa ord kan finna ett kreativt fäste, men sannolikt kommer de reflexer vi så länge utvecklat ställa till rabalder och konflikt. Det är ju nästan alltid helt ok att ropa efter insatser när något går snett, att skälla på och skylla på systemen eller andra människor. Politikens höger och vänsterkrafter beskriver oavbrutet skolan som misslyckad och dålig. Jag välkomnar en spännande och dynamisk debatt om individens ansvar och vår syn på barns möjligheter till utveckling och kunskap. Den som tänker och agerar når längre och ger mer. Individens ansvar är nyckeln.

(Pål Jansson är lärare på Tumbagymnasiet i Botkyrka)

Maria Settergren Okt 28, 2011 19:31

Svaret på din rubrikfråga är enkel: De hörs inte därför att de inte vågar. Skolan är avdemokratiserad. I min lokaltidning har ingen lärare skrivit sitt namn i insändare de sista 15 åren, utom jag själv. Och jag fick sparken. Ja, jag mer eller mindre tvingades ansöka om avtalspension. Gladeligen betalar de 20000kr i månaden i 4 år för att slippa mig. Och vad har jag gjort? Jo, jag har inte haft vett att knipa käft. Jag var lokalombud för lärarfacket i 15 år, ifrågasatte alltid alla dumheter som infördes. Jag skrev i lokaltidningen TTELA , yttrade mig på konferenser och skrev brev till cheferna. Anklagades för att vara illojal, trots att högsta juristen i SKL dementerade detta i radion. Inte bara jag. De rektorer som inte har vett att hålla mun får sparken. Själv fick jag aldrig tjänster jag sökte. De gick alltid till outbildade och ovana personer. Trots lärarutbildning och 30 års undervisningsvana ansågs jag inte ens lämplig att ha sommarskola några veckor med de elever jag undervisade under terminerna. De tjänsterna gick till fritidspedagoger. Ansågs av utbildningschefen inte passa in i det eller det arbetslaget. Jag blev t.o.m. utkonkurrerad av en lärarkandidat som jag handledde när jag sökte en speciallärartjänst. Jag har haft tills vidareförordnande i samma kommun de sista 26 åren.Och vad gjorde facket, undrar ni kanske. Svar: Platt intet. Därför gick jag ur. Därför hörs inte lärarna: De har ingen fackförening bakom ryggen. Strejkrätten är i princip avskaffad genom det nya statliga medlingsinstitutet, där parterna kan tvingas att underteckna avtal. Facken har lurats att underteckna fruktansvärda avtal med stora lönelöften som aldrig blev av. Samverkansavtal har avlöst MBL- förhandlingar, och den representativa demokratin avskaffades. Tidigare hade lärarna ingen arbetsgivare som styrde och ställde. De var en autonom yrkesgrupp som endast styrdes av det regering och riksdag beslutat. Tror någon att vi lever i en demokrati? Glöm det. Det går ständigt utför i alla offentliga organisationer i Sverige. Det verkar som om demokrati är något som ett samhälle kan kosta på sig när hjulen snurrar och den ekonomiska utvecklingen går framåt. Skolan är en spegelbild av samhället. Det är nog tyvärr kört. Andra ska dansa på historiens arena.

*

Isabella Andersson 
Okt 28, 2011 19:31

Jodå, jag är lärare och försiktig när jag skriver här, dvs. jag skapar en pseudonym som består av mitt andranamn och min mammas flicknamn. Jag gör det av två skäl som jag saknar här: avståndet mellan elever och lärare har, tack och lov, krympt, men det innebär också att det är en utmaning att vara kritisk och samtidigt upprätthålla den förvisso personliga men också professionella yrkesrollen. Om jag är öppet så kritisk som jag skulle vilja/kunna vara, vad händer med min relation till elever och föräldrar? Självklart är det ett skäl som i ett kritiskt skede inte har betydelse, t.ex. om jag upplever att enskilda elever och föräldrar far illa i den organisation jag representerar.

Det andra skälet är svårare. Det är fredag kväll och jag har kämpar sedan några timmar med något en kollega skvallrade om tidigare i eftermiddags: det finns en grupp kollegor som är kritiska mot mig. De tycker att jag har för höga krav på mig själv och andra. De anser att om man en gång har skaffat sig en utbildning, t.ex. lärarutbildning, finns det ingen anledning att hålla på att fortbilda sig. De menar att förtroendetiden är deras tid att koppla av från arbetet för att kunna ta itu med resten av livet och de är mycket kritiska till att skolverket tycks förvänta sig att vi ska läsa ”typ fem jävla romaner” i form av ny läroplan, kommentarmaterial och allmänna råd. De menar att vi måste börja säga ifrån och helt enkelt inte skriva de skriftliga omdömena varje termin och de tycker att ämnesöverskridande arbete är ett ”förbannat jippo” och att de välkomnar signaler som tyder på att vi ska få ökad möjlighet att ”sätta dit” eleverna genom att skriva in skolk i betygen. Samma gäng tycker att föräldrar är det jobbigaste som finns och att de ska hållas kort. Framförallt finns det inget skäl att tillmötesgå deras högljudda krav på att lägga utvecklingssamtalstiderna sen eftermiddag. Dessa kollegor talar sig gärna varma för valfrihet, så länge det inte handlar om att våra brukare ska välja.

Jag känner att jag har ögonen på mig. Skulle jag jag granska den miljö jag arbetar i så skulle kritiken kanske inte formuleras på samma sätt. Den skulle uttryckas som en längtan efter likasinnade, som jag skulle kunna samverka med och därigenom få större frirum. Jag tycker att samtalet om de tysta lärarna alltid verkar utgå från att dessa tysta skulle vara tysta av samma skäl; är det verkligen så?

*

Henrik Hedman 
Okt 28, 2011 19:56

Intressant. Har inget svar men det här gäller inte bara lärare. Varför deltar inte arbetare i det offentliga samtalet om vilken industripolitik vi skall ha? Varför deltar inte städarna i diskussionen om privatiseringen av deras arbetsuppgifter osv. Gemensamt är att i stort sett inga löntagargrupper deltar i debatten.

När det gäller lärarna så tror jag inte på förklaringen om att ”vi har så mycket att göra så vi inte hinner.” I mina öron så är det argumentet mest en dåliga undanflykt. Dålig arbetssituation borde logiskt göra fler så upprörda att de började skriva och delta i offentliga samtalet.
 Lathet, feghet och önskan om att någon annan skall gå ut och ta smällen ligger nog närmare sanningen.
Vi skall inte underskatta att många anser att de har gjort nog om de har gnällt av sig lite i lärarrummet.
Den stora frågan är hur skall vi ändra på detta?

*

Ulf Engman 
Okt 28, 2011 22:45

”Det är en skam, en fläck på Sveriges baner att medborgarskap heter pengar”
Var tog alla radikaler vägen från 60-talet, sitter de nu i riksdagen o fattar kloka beslut eller….
Skämt åsido (men lite allvar ändå)
. Vi lärare lider av Afasi, vi tar emot nya rön; läroplaner,politikers och byråkraters profilerande, utan att säga: Stopp! Nu räcker det, vi är utbildade till att vara pedagoger, låt oss då få vara det och koncentrera oss på det vi kan istället för att även vara psykolog,arkivarie,psykiatriker,mamma/pappa,polis, lösa allt samhället ej rår på etc. Vi hinner aldrig göra klar en tårta förrän vi måste börja på nästa osv.
Och skulle vi till äventyrs drista oss till en insändare i tidningen får vi till kommentar: ”Ni talar i egen sak”. 
Just det, vi talar om hur verkligheten ser ut…….
På 70-talet kändes det som om facket hade muskler att påverka skolan, men idag……näe vi går som vanligt till personalrummet o pratar av oss för att sedan gå till lektionen som om ingenting hade hänt….
Nu blev det här mycket dystrare än det var tänkt, jag tror vi kan vända det här om vi fick en Tankesmedja i klass med företagsvärlden/kommunvärlden. Vem fixar det?

*s

Bertil Törestad Okt 28, 2011 22:47

Artikeln tar upp flera intressanta frågor. Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media? Ja, det finns faktiskt ett antal heltidsarbetande lärare som skriver praktiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa hinner med det så ofta påtalade tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att själva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbarmlig lärarutbildning!