När man läser skolinspektionens rapport om betygsskillnader så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. Trots att lärarna på högstadiet och gymnasiet rimligtvis måste vara de lärare som har längst erfarenhet i att förstå rättningsanvisningarna och bedöma nationella prov. Nationella prov har inte funnits så länge i årskurs tre och fem. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan den rättande lärare och skolinspektionen försumbara. Det enda undantaget är bedömningarna i svenska men det är ändå en betydlig högre överensstämmelse mellan skolinspektion och bedömande lärare än i de högre årskurserna.

Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader men fortfarande rejäla skillnader.  Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing” på gymnasiet. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande begripligt. Den kan inte bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Frågan man ställer sig är – vilket värde har de nationella proven om bedömningarna skiljer sig åt i upp till femtio procent av fallen. Många börjar nog uppfatta proven som rena rama lotteriet. Något som inte bådar gott för provens legitimitet. Om lärare, elever och allmänheten börjar tvivla på de nationella provens tillförlitlighet finns risken att de kommer att bli ännu mer otillförlitliga. Om både elever och lärare börjar ta proven på mindre allvar, kommer de nuvarande problemen att accelerera.

Vad kan man då göra för att räta upp dem? Återge proven lite av den legitimitet som de har förlorat bl.a. genom skolinspektionens rapport.

Det första steget är att kräva att rättningsanvisningarna blir tydligare och uppgifterna mer genomarbetade. Visst allting går att göra bättre men nationella prov är ingenting nytt. De som utformar proven är redan i dag erfarna provkonstruktörer. Utrymmet för några gigantiska förbättringar i proven och rättningsanvisningarna är nog ganska begränsat.

Däremot så kan man nog vidta förbättringar för att stärka likvärdigheten vid genomförandet och rättningen ut på skolorna.

Anonyma prov så att den rättande läraren inte vet vems prov han/hon rättar. För även om vi är professionella så påverkas vi givetvis till en del av att veta vilken elevs prov som vi rättar. Vissa mer och andra mindre – men en påverkan finns där. Utökande av dubbelrättning där lärarna får sitta ner tillsammans och samtala om bedömningen skulle nog också stärka provens mätriktighet. Givetvis kombinerat med ett utökat inspektionsuppdrag till skolinspektionen. Kostsamt för skolorna men något måste göras om proven skall framstå som rättvisa och trovärdiga i framtiden.

Däremot så skulle detta inte komma åt problemet ”provträning” Att lärare avsätter ett antal lektioner innan nationella proven för att förbereda eleverna. De kanske också har djupanalyserat tidigare prov och försöker på det sättet hjälpa sina elever att få bättre resultat.  Ett förfarande som inte är fusk, men blir oetiskt om det blir för omfattande och effektivt. För läraren kan detta ge personlig tillfredsställelse genom att man får ett kvitto på att man är en duktig lärare. För skolan så innebär provträning att risken för kritik från skolinspektionen minskas. Men att lägga undervisningstid på provträning ökar inte elevernas lärande – endast deras provresultat.

Ett annat förslag som diskuteras i de svenska lärarrummen är att proven borde rättas av några utomstående provrättare. Det finns två typiska argument för att motivera införandet av extern bedömning. Det ena argument går ut på att om professionella bedömare skulle bedöma de nationella proven så skulle likvärdigheten öka. Arbetsbördan skulle minska är det andra argumentet. Det är oftast någon stressad språklärare som har fått en jättehög nationella prov att rätta på grund av att det fanns tid över i hennes tjänstefördelning, som tar till den motiveringen.

Men vem skall göra rättningen och under vilka omständigheter?  Jag tror att de flesta lärare håller med mig om att rätta arbeten och prov inte direkt hör till höjdpunkterna i yrket. Vem skall man då locka att rätta prov 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan? I bästa fall så blir det nyexaminerad lärare som inte har lyckats få ett vikariat eller någon fast tjänst. I värsta fall blir det arbetslösa journalister eller ingenjörer. Kanske kan det också eventuellt uppfattas som ett attraktivt jobb för de som har hamnat i arbetslinjens FAS 3. Risken är överhängande att det kommer att bli ett mycket oattraktivt jobb med hög personalomsättning och okvalificerade bedömare. Om det också blir tillåtet att starta ”fristående” rättningsföretag, så kommer nog både arbetstakten och internutbildningen att påverkas i takt med att vinstöverföringen till Caymanöarna stiger.

Hur amerikanska skolprov rättas har skildrats av Dan DiMaggio i Monthly Review . Något av det mest skrämmande jag läst.

Jag tror inte vi kan fixa till problemen med de nationella proven genom att utveckla uppgifterna och rättningsanvisningarna, styra genomförandeprocessen hårdare eller genom att låta någon annan rätta proven. Därtill är de kunskaper som skall bedömas för komplexa.

Vad vi behöver göra i stället är att utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén i utbildningen.

Lösningen ligger nog i svaret som en av mina kollegor gav mig härom veckan när vi diskuterade skolinspektionens kraftigt avvikande bedömning i sin senaste kontroll av de nationella proven. Hon sa ”men vi gillar dem ändå”. Låter absurt – varför vill hon ha kvar ett nationellt prov, som inte ens skolinspektionen klarar av att bedöma tillförlitligt?

Det hon menade var att det finns andra fördelar med proven.

Fördelar som utvecklade lärarna. Hon och hennes kollegor arbetar seriöst med de nationella proven. De låter eleverna skriva proven anonymt. Efter de har rättat och bedömt proven så låter de kollegorna läsa igenom och kommentera bedömningen. Det här leder till en kollektiv uppfattning om var ribban skall ligga, yrkesspråket utvecklas och ökat förtroende och tillit kollegor emellan. Något som har stärkt yrkesstoltheten och utvecklat undervisningen.

Jag tror inte vi behöver nationella prov för att garantera kvalité och likvärdighet. Får vi igång ett lärarsamarbete där vi auskulterar på varandras lektioner, bedömer prov och utvärdera kurser tillsammans kommer yrkesskickligheten att höjas. Därmed kommer behovet av centrala bedömningsriktlinjer att minska och vi kan börja avveckla de nationella proven. Varför inte börja med att endast genomföra dem vartannat år? Internationella erfarenheter pekar på att det skulle fungera. I Finland har man mycket välutbildade lärare som samarbetar med varandra och endast få nationellt prov. Inte ens Björklund vågar påstå att kvalitén i det finska skolsystemet är dålig. Kompetenta yrkesskickliga lärare som samarbetar kan garantera likvärdig bedömning av komplexa kunskaper betydligt bättre än de nationella prov som skolverket skickar ut.

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

(Henrik Hedman är gymnasielärare i Hässleholm)

Prio är namnet på ett system som ska göra försvarsmakten bättre och mer kostnadsmedveten. Det är ännu ett exempel på det som kallas New Public Management vars syfte är att göra offentliga institutioner lika effektiva som privata förtag. NPM, som det förkortas, har slagit igenom överallt i Sverige. Vårdsektorn dignar under bördan – för en tid sen hörde jag ordföranden i Svenska läkarförbundet, Marie Wedin, berätta att hon som ortoped tidigare hann ägna sina patienter två tredjedelar av sin mottagningstid. Nu är det administrationen som kräver dessa två tredjedelar.

Skolan och universitetet är lika drabbade. Kraven på ekonomisk effektivitet leder till att mindre tid kan ägnas åt själva verksamheten.

Det är en utveckling som jag har hört mycket talas om när jag under år 2011 rest land och rike runt och talat om min bok Hets! Jag vet inte hur många lärare som under samtalen efter min föreläsningar talat om alla de rapporteringar som snärjer in dem i sina garn. Det värsta är kanske känslan av att inte vara betrodd utan föremål för ständig övervakning.

NPM innebär en växande misstro mot utbildade yrkeskvinnors och –mäns förmåga att sköta sina jobb. De enda professioner som sitter i orubbat bo är administratörernas och ekonomernas. Eller övervakar de varandra?

Det finns ett stort missnöje med sakernas tillstånd och inte minst med den utveckling som skolan tvingas in på. Reformerna som under kort tid kommit slag i slag har alla haft till uppgift att snabbt och resolut göra om skolan i en riktning som de styrande anser önskvärd. Slagorden har haglat: Kepsarna av, mobiltelefonerna ut. Alla passar inte att bli akademiker. Betyg ska ges tidigt och ofta. Nationella prov måste få en nyckelroll. Lärarutbildningen håller inte måttet. Den svenska skolan har varit för slapp, men nu ska den bli skarp nog för den globala konkurrensen.

Skolan ska kort sagt bli bättre genom en serie kvicka fix.

Centerpartiet, som också vill dra sitt strå till skolstacken, väckte för några månader sen förslag om ett annat kvickt fix: Återinför studentexamen! Utbildningsministern förklarade strax att han noga skulle tänka över idén.

Parallellt med raden av reformer som kräver mängder av energi har NPM krävt sin del av lärarnas arbete. Finns det helt enkelt inte tid över för lärarna att göra sig hörda?

Frågan om lärarnas tystnad i skoldebatten har diskuterats ur en rad olika vinklar här i S.O.S. Ett problem som kommit upp gäller själva beteckningen ”skoldebatt”. Hur avgränsar man den? Det finns en riksdebatt, radions, tevens och de stora tidningarnas skoldebatt. Där har lärarna inte hörts mycket, annat än som föremål för intervjuer. Lärarfacken har förstås varit synliga – men det är tveksamt i vilken utsträckning de verkligen uttrycker bredare läraropinioner. Facken har främst arbetsförhållanden och löner i fokus. De många lärare som känner sig åsidosatta i opinionsbildningen brukar inte se fackets representanter som sina språkrör.

Men det finns också en mer jordnära skoldebatt, den som försiggår i kollegierummen och inte minst i samspelet med elever och föräldrar. Den är förstås oändligt mångförgrenad och den ser mycket olika ut i olika slags skolor. Det är flikar av den debatten som jag själv har mött efter mina föreläsningar. Jag inbillar mig inte att det har varit ett representativt urval lärare vid de tillfällena. Det är främst de mest engagerade som kommer. Men de är många! Och den vanligaste fråga som de ställt riktar de till sig själva: -Varför är vi så tysta?

Frågan är förstås delvis retorisk. Dessa välartikulerade människor är knappast tysta i sin vardag. Deras missnöje beror på att de inte finner sin kritik företrädd i den tongivande debatten om skolan – den debatt nämligen som gett och ger avtryck i raden av reformer som kantar de senaste årens utveckling. Det är en debatt som inte är identisk med den som försiggår i de stora medierna. Där förekommer mycket som inte ger mer långtgående effekter än ett fyrverkeri. Bara debattörer som kan sätta makt bakom orden påverkar vad som fastnar i lagar och förordningar.

Det som under senare år utmärkt dessa ordglada maktutövare är att de befinner sig ganska långt från skolans verklighet. Det är en anledning till att de så ensidigt fokuserar på resultat och inte på processer. De är ointresserade av hur lärande går till men desto mer upptagna av vad som lärts ut, eller närmare bestämt vad som kan mätas i prov. De uppehåller sig vid undervisningens yttre förhållanden – huvudbonader, telefoner, kateder eller inte kateder – men har inget sinne för vad det innebär att bemäktiga sig kunskaper.

Det finns kloka lärare och rektorer som i sitt arbete förhåller sig ganska fritt till alla de regler som överheten – som i själva verket är flera olika överheter, staten, kommunerna, de privata skolbolagen – ålägger dem. De arrangerar inte alla de möten som förutsätts, de är ganska nonchalanta med blanketter och protokoll, och de förhåller sig tämligen fritt till den påbjudna minutiösa regleringen av arbetstiden. Kort sagt, de är medvetna om att kvalitet aldrig kan reduceras till kvantitet, och de förmår skilja mellan väsentligt och oväsentligt.

En sådan måttfull civil ohörsamhet kan vara viktig. Vem som helst kan se att officerarna i Skövde borde ägna mindre tid åt Prio och mer åt sina rekryter; och säkert gäller motsvarande i skolan. Det är orimligt att åtgärder som sägs leda till effektivisering gör verksamheten mindre effektiv.

Men det är säkert bara en minoritet som finner det naturligt att ta lätt på makthavarnas budord. Framför allt får sådana insatser inte någon bestående verkan.

Den stora avgörande frågan är i stället hur lärarens profession – kort sagt deras yrkeskunnande – åter ska kunna respekteras av makthavarna. Det är inte bara ett problem som möter lärare; det finns överallt i den offentliga sektorn.

Lärare och andra finner helt enkelt att de inte har något märkbart inflytande över de allmänna riktlinjerna för det arbete som de själva är satta att utföra. Tvärtom är de utsatta för en detaljkontroll som bara kan tolkas som misstro. Varje problem som uppdagas i den mångskiftande skolvärlden möts från politiker med förslag om nya kontrollåtgärder. En fördomsfri person kan se att skolans största problem är segregationen i samhället, kort sagt de växande klasskillnaderna. Men ledande politiker talar hela tiden om att man ska bortse från elevernas bakgrund. Det viktiga är i deras ögon att varje lärare följer det otal regler som ställts upp för verksamheten.

I juni talade jag inför ett antal representanter på Skolverket. I diskussionen efter min ínledning var det någon som sa de tänkvärda orden: -Politiker läser numera inte bokstäver. De läser bara siffror.

Det är problemet i ett nötskal – och ett problem som inte bara gäller vissa politiker. Aldrig så godtyckliga siffror väcker större tilltro än ett utvecklat, intelligent resonemang.

De mest effektiva åtgärderna för att förbättra skolans situation idag skulle vara att motverka segregationen i samhället i stort. Men bortsett från det vore det en viktig sak att helt enkelt ge lärarna större frihet att utöva sitt yrke. Det är också bara på det sättet som läraryrket åter kan bli attraktivt för unga människor.

Medan officerarna i Skövde knappar in uppgifter på Prio skjuter rekryterna skarpt. Så illa är det knappast i någon skola. Men lärarna måste kunna ägna sig helhjärtat åt sitt yrke som i bästa fall innebär ett förtroendefullt samspel med eleverna.

*

Jenny Frohage Okt 29, 2011 2:02

Vilken debatt åsyftas?

Om det är debatten i våra stora dagstidningar DN och Svenskan så är väl orsaken att man där måste ha ”rätt” utbildningspolitiska åsikter och frågor som man driver, för att bli publicerad?

Jag upplever att man i nyhetsprogram på tv mer och mer hör lärare bli tillfrågade och skolfront har blivit bättre på att bjuda in lärare i sina paneler.

Och mässor som skolforum har förankrat idén om utvecklingstorg där lärare delar med sig av sin undervisning och projekt som man upplever lyckade till besökande landskollegor.

Jag instämmer i Rigmors kommentar i artikeln om att det handlar mycket om kultur och tradition. Lärare är inte vana teoretiker och skribenter. Idén om den ensamma läraren i ett stängt klassrum lever kvar. Det ligger prestige i sättet att undervisa i och man särskiljer inte tillräckligt på metod och person. Jag tror att för vissa lärare bottnar agget mot IUP, omdömensskrivande, LPP-skrivande osv. i att man just inte vet hur man ska formulera sig på ett korrekt sätt. Precis som Anna-Karin Frisk nämner tror jag det handlar om outvecklat yrkesspråk och bristande kompetens i bedömning och att strukturera sin undervisning verbalt, så att den blir tillgänglig för fler. Lärarnas språk är ett tyst språk.

Jag ser dock positivt i att fler lärare ser sig som ämnesdidaktiker och det satsat mer och mer på att lärares fortbildning handlar om att aktivt bedriva undervisningsutveckling som i lesson och learning studies – istället för att sitta och lyssna på föreläsningar från personer som inte är skolfolk. Vi har inte råd att lägga fortbildningstid på annat än att planera, revidera och utvecka undervisningen som jag ser det och det hoppas jag att fler och fler lärare runt om i landet strider för på sina skolor.

*

Max Wallinder Okt 29, 2011 11:39

Jag har skrivit två artiklar för S.O.S. men båda har på luddiga grunder refuserats. Jag gör vad jag kan och tar ansvar för att försöka göra min röst hörd om min vardag som lärare men då måste även publicister ta sitt ansvar – och lyssna.

*

Göran Tullberg 
Okt 29, 2011 12:44

Hur är det med er själva? Är det inte ni som censurerar inlägg?

Men visst har ni rätt. Här avskedades en lärare som avslöjade vad skumt som hände på skolan. Inom sjukvården finns Lex Maria. Kritik inom vården får framföras fritt för att vården skall bli bättre.

Hur vore det med en Lex Maria inom skolan. Mer än hälften av alla matematiklärare är inte matematiklärare, De är slöjdlärare eller sekreterare eller vad som helst (enligt skolverket). Samma gäller i fysik och kemi. Lärarna har tagit slut. Det finns inga kvar längre. Är det konstigt att svensk skola sjunker i ranking, när vi inte längre har utbildade lärare. Borde inte allmänheten få reda på det?

*

Bertil Törestad Okt 29, 2011 18:27

@Jenny Frohagen

Det är modigt och fint att du nämner att det finns inkompetens, bristande formuleringsförmåga och dåligt strukturtänkande i lärarkåren.

Diskussionen bli ju annars egendomlig om man anser att lärarutbildningen varit mycket bristfällig och i nästa andetag menar att våra lärare är fantastiska.
En sådan metamorfos bidrar nog inte lärarutbildningen till.

Att lärarnas språk är ett tyst språk låter ju fint och vackert, men sådant språk har alla människor. Vissa kan dock även uttrycka sig i skrift.

*

Gunillahelen Olsson 
Okt 29, 2011 20:10

Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!
Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?

*

Göran Tullberg 
Okt 30, 2011 11:23

Gunillahellen skriver: ”men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!”

Jag tror det är en annan faktor som gör det svårt för lärare att kritisera. Alla andra förstår ju pedagogik mycket bättre än lärare. När Björklund beordrade lärare att gå över till ”katederundervisning”, så inser lärare snabbt att han pratar i nattmössan. Men allmänheten förstår nog inte att det finns massor av olika sätt att undervisa och att en kunnig lärare kan använda ”katederundervisning” för instruktioner, men sedan följa upp med mer kreativa inslag och avsluta med kritik och diskussion.

De förstår nog inte heller att eleverna utbildas för livet, för att själva kunna möta problem och lösa dem. Det finns ingen kateder ute i livet. Där gäller kreativitet.

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:14

Här kommer några osorterade tankar

Det finns många anledningar till ”tystnaden”.
Nedvärderingen av lärarna från tex Jan Björklund – När han säger att bra lärare skall ha hög lön, säger han också att många lärare inte är bra.
När lärarnas riksförbund hakar på samma idé, vi måste öka lönespridningen så är budskapet de dåliga lärarna skall inte ha något.
När fler och fler får otrygga anställningar på friskolorna ökar rädslan.
När Jan Björklund säger att vi inte kan ”hålla ordning” framställs vi som odugliga mesar osv.

Det pågår en hets mot oss lärare som gör att många hukar sig. Utöver det så har vi ett lönesystem som bland annat används för att bestraffa dåliga/obekväma lärare.

Ytterligare en faktor är den som Gunillahelen Olsson tar upp. Svenska lärare är förvånansvärt okunniga om det svenska skolsystemet. Man behärskar det som som rör undervisningen – men kunskapen om den organisation man arbetar i är låg. Då blir det svårt att delta i debatten.

Hur skall vi lyckas bryta denna förlamande rädsla som leder till tysthet?
Ett sätt kan vara att börja utveckla lärargnället i lärarrummet. Ni vet gnället om att vår ”status” har sjunkit. Nästa gång ni hör en kollega börja dra gnällvalsen – fråga denne vad han/hon tänker göra för att höja statusen. Vi måste inse att det inte är någon som kommer att ”ge” oss hög status – den får vi förtjäna genom att vara ”nyttiga”. Skriva insändare som går emot BUNs nedskärningar, insändare som problematisera div politikers enfaldiga utspel osv. 
En annan sak – vi måste förstå är att vi är kunniga. Åtminstone betydligt kunnigare än föräldrarna och BUN – politikerna. Här är edcamp idén en fantastiskt idé som stärker vårt självförtroende. Man måste tro på sig själv för att våga ta ton i den offentliga debatten.

PS Henrik
Ps kan verka en aning rörigt inlägg men ni begriper nog andemeningen – Läs på – Våga – Ta ton och gör det gärna kollektivt DS

*

Henrik Hedman 
Okt 31, 2011 20:24

Ytterligare en anledning till tystnaden är den förhärskande ”Martin Timell”- ideologin. Den säger att vi bara skall bry oss om vårt eget lilla hus. Hur vi skall renovera samhället som huset står i – skall vi inte bry oss om. Förhoppningsvis så har Egyptierna på Tahir-torget slagit in en jättespik i timelleriet som når ända till Sverige

*

Josefina Bergfast 
Nov 1, 2011 15:13

Såg nyligen det sista programmet ”SKOLFRONT”, och fick några funderingar kring det….

VARFÖR har programmet skolfront under nästan hela programmet en bakgrundsbild av ett ”vrålande ansikte? VARFÖR avslutas programmet med att visa en bild på ett slagsmål, eller där en ungdom ”knockar ned” en annan ungdom?

ATT det verkar finnas krafter/viljor/intressen av att ÖKA stressen, aggressiviteten, konkurrensen, ovänskapligheten, tävlingsviljor och ”oduglighetsstämplingar”, samt också MINSKA respekten, aktningen, ”de goda viljorna”, ”den goda samhällsandan” osv., hos föräldrar, elever, lärare, skolor, rektorer och samhället som helhet, verkar vara en verklighet?

Massmedias ”förmedlingar” av tävlingar, strider, konkurrenssituationer och ”förnedringar” av olika slag levereras i en aldrig sinande ström, och förmedlar sitt ”budskap” till medborgarna? ”Tävla eller ”dö”, ”bli utröstad”, ”bli bortröstad”, ”få din lampa släckt” osv?

SAMTIDIGT ”TALAS” det i det oändliga om ”alla människors likvärdiga värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och ”yttrandefrihet? Det rimmar ju illa med den ”undervisning” och det slags ”tänk”, som massmedia vill ”hjärntvätta” medborgarna med?

”Samhället kräver” samtidigt av ”skolan”, och ”lärarna” att de skall försöka tillämpa de ”uttalade idealen” om demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter et cetera, men UNDVIKER att påtala HELA samhällets, (ALLTSÅ INKLUSIVE MASSMEDIAS?) ANSVAR, när det kommer till att verkligen kunna bygga och ”dana och skapa” sådana exemplariska elever och medborgare, som man SÄGER att man vill ha? (Men i PRAKTIKEN VISAR någonting annat?)

Att förstå att barn är barn, som verkligen BEHÖVER att VUXNA TAR ANSVAR, det borde verkligen inte vara så svårt att förstå. Att AVKRÄVA insikter, självdiscipliner, ansvar och förmågor från barn, som de inte är MOGNA för att kunna ta, är ANSVARSLÖST.

Den ”jämlika nivån”, som barnen befinner sig i tillsammans, medför att det är mycket svårt för dem själva att kunna agera ”AUKTORITATIVT” i relation till varandra och till ”andra elever”, (som gör ”dumma saker”).

Det är LÄRAREN, och de ”VUXNA”, som MÅSTE finnas bland eleverna och barnen, som en AUKTORITET, och vara den som ”sätter gränser” för acceptabla beteenden och uppföranden.

Den AUKTORITETSFLYKT, (och oviljan att ”bli vuxen” och ”ansvarig”?), som har skett i namn av ”jämställdhet”, ”demokrati” och ”alla människors ”lika värde”, (istället för alla människors ”likvärdiga mänskliga värdighet”), som skett från ”vuxensamhället”, de senaste decennierna, är förödande för BARNEN.

Massmedia har VERKLIGEN varit bidragande i denna ”flykt” och ”demoralisering”, och borde, (i ”anständighetens namn”?), ”rycka upp sig”, och BIDRA till ”det goda samhällets möjligheter till gestaltande”, istället för att ”hjälpa till” att ”stjälpa det”?

Maria Settergren Okt 28, 2011 19:31

Svaret på din rubrikfråga är enkel: De hörs inte därför att de inte vågar. Skolan är avdemokratiserad. I min lokaltidning har ingen lärare skrivit sitt namn i insändare de sista 15 åren, utom jag själv. Och jag fick sparken. Ja, jag mer eller mindre tvingades ansöka om avtalspension. Gladeligen betalar de 20000kr i månaden i 4 år för att slippa mig. Och vad har jag gjort? Jo, jag har inte haft vett att knipa käft. Jag var lokalombud för lärarfacket i 15 år, ifrågasatte alltid alla dumheter som infördes. Jag skrev i lokaltidningen TTELA , yttrade mig på konferenser och skrev brev till cheferna. Anklagades för att vara illojal, trots att högsta juristen i SKL dementerade detta i radion. Inte bara jag. De rektorer som inte har vett att hålla mun får sparken. Själv fick jag aldrig tjänster jag sökte. De gick alltid till outbildade och ovana personer. Trots lärarutbildning och 30 års undervisningsvana ansågs jag inte ens lämplig att ha sommarskola några veckor med de elever jag undervisade under terminerna. De tjänsterna gick till fritidspedagoger. Ansågs av utbildningschefen inte passa in i det eller det arbetslaget. Jag blev t.o.m. utkonkurrerad av en lärarkandidat som jag handledde när jag sökte en speciallärartjänst. Jag har haft tills vidareförordnande i samma kommun de sista 26 åren.Och vad gjorde facket, undrar ni kanske. Svar: Platt intet. Därför gick jag ur. Därför hörs inte lärarna: De har ingen fackförening bakom ryggen. Strejkrätten är i princip avskaffad genom det nya statliga medlingsinstitutet, där parterna kan tvingas att underteckna avtal. Facken har lurats att underteckna fruktansvärda avtal med stora lönelöften som aldrig blev av. Samverkansavtal har avlöst MBL- förhandlingar, och den representativa demokratin avskaffades. Tidigare hade lärarna ingen arbetsgivare som styrde och ställde. De var en autonom yrkesgrupp som endast styrdes av det regering och riksdag beslutat. Tror någon att vi lever i en demokrati? Glöm det. Det går ständigt utför i alla offentliga organisationer i Sverige. Det verkar som om demokrati är något som ett samhälle kan kosta på sig när hjulen snurrar och den ekonomiska utvecklingen går framåt. Skolan är en spegelbild av samhället. Det är nog tyvärr kört. Andra ska dansa på historiens arena.

*

Isabella Andersson 
Okt 28, 2011 19:31

Jodå, jag är lärare och försiktig när jag skriver här, dvs. jag skapar en pseudonym som består av mitt andranamn och min mammas flicknamn. Jag gör det av två skäl som jag saknar här: avståndet mellan elever och lärare har, tack och lov, krympt, men det innebär också att det är en utmaning att vara kritisk och samtidigt upprätthålla den förvisso personliga men också professionella yrkesrollen. Om jag är öppet så kritisk som jag skulle vilja/kunna vara, vad händer med min relation till elever och föräldrar? Självklart är det ett skäl som i ett kritiskt skede inte har betydelse, t.ex. om jag upplever att enskilda elever och föräldrar far illa i den organisation jag representerar.

Det andra skälet är svårare. Det är fredag kväll och jag har kämpar sedan några timmar med något en kollega skvallrade om tidigare i eftermiddags: det finns en grupp kollegor som är kritiska mot mig. De tycker att jag har för höga krav på mig själv och andra. De anser att om man en gång har skaffat sig en utbildning, t.ex. lärarutbildning, finns det ingen anledning att hålla på att fortbilda sig. De menar att förtroendetiden är deras tid att koppla av från arbetet för att kunna ta itu med resten av livet och de är mycket kritiska till att skolverket tycks förvänta sig att vi ska läsa ”typ fem jävla romaner” i form av ny läroplan, kommentarmaterial och allmänna råd. De menar att vi måste börja säga ifrån och helt enkelt inte skriva de skriftliga omdömena varje termin och de tycker att ämnesöverskridande arbete är ett ”förbannat jippo” och att de välkomnar signaler som tyder på att vi ska få ökad möjlighet att ”sätta dit” eleverna genom att skriva in skolk i betygen. Samma gäng tycker att föräldrar är det jobbigaste som finns och att de ska hållas kort. Framförallt finns det inget skäl att tillmötesgå deras högljudda krav på att lägga utvecklingssamtalstiderna sen eftermiddag. Dessa kollegor talar sig gärna varma för valfrihet, så länge det inte handlar om att våra brukare ska välja.

Jag känner att jag har ögonen på mig. Skulle jag jag granska den miljö jag arbetar i så skulle kritiken kanske inte formuleras på samma sätt. Den skulle uttryckas som en längtan efter likasinnade, som jag skulle kunna samverka med och därigenom få större frirum. Jag tycker att samtalet om de tysta lärarna alltid verkar utgå från att dessa tysta skulle vara tysta av samma skäl; är det verkligen så?

*

Henrik Hedman 
Okt 28, 2011 19:56

Intressant. Har inget svar men det här gäller inte bara lärare. Varför deltar inte arbetare i det offentliga samtalet om vilken industripolitik vi skall ha? Varför deltar inte städarna i diskussionen om privatiseringen av deras arbetsuppgifter osv. Gemensamt är att i stort sett inga löntagargrupper deltar i debatten.

När det gäller lärarna så tror jag inte på förklaringen om att ”vi har så mycket att göra så vi inte hinner.” I mina öron så är det argumentet mest en dåliga undanflykt. Dålig arbetssituation borde logiskt göra fler så upprörda att de började skriva och delta i offentliga samtalet.
 Lathet, feghet och önskan om att någon annan skall gå ut och ta smällen ligger nog närmare sanningen.
Vi skall inte underskatta att många anser att de har gjort nog om de har gnällt av sig lite i lärarrummet.
Den stora frågan är hur skall vi ändra på detta?

*

Ulf Engman 
Okt 28, 2011 22:45

”Det är en skam, en fläck på Sveriges baner att medborgarskap heter pengar”
Var tog alla radikaler vägen från 60-talet, sitter de nu i riksdagen o fattar kloka beslut eller….
Skämt åsido (men lite allvar ändå)
. Vi lärare lider av Afasi, vi tar emot nya rön; läroplaner,politikers och byråkraters profilerande, utan att säga: Stopp! Nu räcker det, vi är utbildade till att vara pedagoger, låt oss då få vara det och koncentrera oss på det vi kan istället för att även vara psykolog,arkivarie,psykiatriker,mamma/pappa,polis, lösa allt samhället ej rår på etc. Vi hinner aldrig göra klar en tårta förrän vi måste börja på nästa osv.
Och skulle vi till äventyrs drista oss till en insändare i tidningen får vi till kommentar: ”Ni talar i egen sak”. 
Just det, vi talar om hur verkligheten ser ut…….
På 70-talet kändes det som om facket hade muskler att påverka skolan, men idag……näe vi går som vanligt till personalrummet o pratar av oss för att sedan gå till lektionen som om ingenting hade hänt….
Nu blev det här mycket dystrare än det var tänkt, jag tror vi kan vända det här om vi fick en Tankesmedja i klass med företagsvärlden/kommunvärlden. Vem fixar det?

*s

Bertil Törestad Okt 28, 2011 22:47

Artikeln tar upp flera intressanta frågor. Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media? Ja, det finns faktiskt ett antal heltidsarbetande lärare som skriver praktiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa hinner med det så ofta påtalade tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att själva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbarmlig lärarutbildning!

Gert Nilsson Okt 28, 2011 12:52

Artikeln belyser det verkligt stora problemet i skolan idag, bristen på samverkan och att läraren får fler och fler administrativa sysslor som inkräktar på den pedagogiska tiden. Hade lärarna fått mer tid till reflektion och samverkan tror jag också att arbetssituationen hade blivit bättre. Det är inte konstigt att läraryrket har fått lägre status och att de inte vågar göra sin röst hörd, för det hinner de inte med. Detta beror inte bara på överbelastning utan också att man inte har haft tillgång till bra hjälpmedel för tex planering av lektionerna. Skolor och kommuner satsar mest på administrativa system och program för ”assistenterna” och glömmer bort att förse lärarna med hjälpmedel som kan effektivisera deras arbetsuppgifter och då menar inte jag närvaro, IUP och andra administrativa sysslor, utan hjälpmedel i deras pedagogiska roll. Just nu så är det hausse på att förse skolor med datorer. Datorn är ett bra verktyg om det används rätt, men i vissa fall kan det få helt fel effekt och bara bli en belastning eftersom läraren inte har den tid de behöver för att lära sig detta nya. Har man inte tid med det som man gjorde tidigare, så har man inte tid att lära sig något nytt. Skolor och kommuner måste satsa mer resurser och se till att lärarna kan samverka, fortbilda sig och får hjälpmedel anpassade för deras arbetssituation.

*

Jan Lenander Okt 28, 2011 15:21

Intressant diskussion, lärare var en inflytelserik grupp på 60 och 70-talet men sen har lärare tystnat allt mer. Det finns de som hävdar att det blivit bättre de senaste åren men den här artikeln visar i så fall att det är en ganska liten förbättring. Vi lärare måste börja våga uttrycka oss och vi måste hitta motvapen mot alla de maktmedel som används mot oss. Må vi lärare knyta näven i ilska mot Gösta Brodin i Åstorp och andra lärarfiender och visa att vi inte är svaga. Eleverna behöver lärare fyllda med kraft!

*

Gunilla Runnquist 
Okt 28, 2011 15:52

Jag tycker att Viveca tar upp flera troliga orsaker till lärares tystnad i debatten om skolan. Jag fäste mej särskilt vid tre. Det två första är – citat:

”Att man lägger ansvaret för allt fler delar av arbetet direkt på den enskilda läraren bidrar också till att många tänker sig för både en och två gånger innan man går ut med sina åsikter, tror hon.”

och

”– Svårigheter i skrivandet hänger ihop med att lärare inte är vana vid och inte vet hur de på ett systematiskt sätt ska diskutera undervisningsfrågor. Det som saknas är att sådana diskussioner inte är satta i system på arbetsplatsen, utan bara är upp till lärares egna initiativ.”

Båda dessa orsaker tror jag är mycket relevanta och båda har att göra med ett utmärkande drag i läraryrket: ENSAMARBETET och den största anledningen till denna isolering som jag anser vara den överdrivna betydelsen av ämneskunskaper på bekostnad av lärarskickligheten. Härav följer också bristen på systematiska diskussioner om undervisningsfrågor. De lärare som delar praktik (t. ex. i learning studies) kan vittna om vilka möjligheter till fördjupade kunskaper om elevers lärande som då öppnar sig och ger underlag för kvalificerade inlägg i debatten om undervisning och skola.

Den tredje orsaken som Viveca tar upp och som är slående drabbar inte bara självkritiska lärare. Det är iakttagelsen om det rådande samhällsklimatet:

”Med de skandalösa turerna kring SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som exempel tar DN-krönikören Malin Ullgren upp just detta. Hon beskriver ett smalt ideologiskt strömlinjeformat klimat där det idag är lätt att ses som samhällsomstörtare. Ett klimat där man måste lägga sig ”på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft.” Annars kan man uppfattas som vänsterextremist.”

Tack Viveca för ett tankeväckande inlägg på SOS!

*

Kia Bergeå 
Okt 28, 2011 17:06

Jag har själv funderat mycket kring det här och tror att det ligger mycket i vad du skriver. Lärarna är ett mycket plikttroget, flexibelt, självkritiskt men optimistiskt släkte som i det längsta försöker uppfylla både elevers, föräldrars, läroplaners, chefers och egna önskemål och direktiv. Vi är överbelastade och måste själva värna om den fritid vi får som vi inte ägnar åt att bearbeta skolfrågor. Tid för reflektion, att höja blicken, få perspektiv saknas i vårt arbete.
 Att platserna står tomma på våra lärarutbildningar och att vi ofta får frågan hur vi kan jobba som lärare är oroande. Bilden av en skola i kris har gått hem. Synd bara om vi som jobbar där under mycket svåra förutsättningar tar på oss skulden. Vi är värda otroligt mycket uppskattning för allt vi gör i ett ibland omöjligt jobb.

*

Bengt Sundell 
Okt 28, 2011 18:58

Viveca Brozin Bohman avslutar sin artikel med ”En kultur som bidrar till att lärare sätter på sig munkavle. Frågan är – kommer de, och kan de, knyta upp den?”. Ja det är frågan när” hälften av de kommunanställda lärarna inte vågar kritisera sin arbetsgivare eller skola offentligt i medierna”(Skolvärlden 13/11 2008). ”53% skulle inte våga uttala sig i media(kommunanställd). Var tredje friskolelärare eller 69% skulle inte våga uttala sig”. 6 av 10 tror att de skulle drabbas av repressialier. 75% vet inte vad meddelar-
frihet innebär (LF). I SvD den 9/10 skriver 5 lärare under rubriken ”Omöjligt uppdrag att vara lärare idag: ”Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetgsuppgift försvinner när en ny tillkommer. Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att få mer och mer arbetsuppgifter, ständigt få olika direktiv som saknar evidens och vara föremål för kritik och granskning i den offentliga debatten av individer och grupper som saknar adekvat erfarenhet och kompetens?” De avslutar med ”Anledningen till att så få lärare hörs i debatten kan vara att vi som lärare inte vill att någon elev ska känna sig utpekad eller att många av oss helt enkelt inte orkar. Men det kan också vara så att de lärare som har uttalat sig kritiskt har fått sparken och svartlistats.” I egenskap av skyddsombud (LF) har jag liknande erfarenhet där jag och skolledning inte haft samma åsikt alla gånger. Nu har jag gått i förtid men fick ändå känna på att vara utsatt. Men jag hade skrivit detta ändå oavsett om jag arbetat kvar. LR:s arbetsmiljöenkät bland 900 lärare visade bl.a.
 *36% uppgav att deras arbetssituation försämrats det senaste året.
* varannan lärare inte får den arbetsro och avskildhet de behöver 
*60% uppger att de har sömnsvårigheter pga arbetssituation
* 16% har upplevt hot, 7% har utsatts för våld. 
Många lärare trivs ändå med sina arbetskamrater och sitt arbete, så det är en komplex situation.
 Jag ser mig inte som samhällsomstörtande eller extremist, men skolan är samhällets viktigaste byggsten och därför måste alla som arbetar i skolan säga ifrån. Engagera dig i ditt fackförbund, skriv insändare, debattartiklar, det är din och Sveriges framtid som står på spel.

– Jag känner att det är så känsligt på min skola och i min kommun så jag tror det är direkt olämpligt.

Så tillägger hon:

– Visst är det hemskt att jag säger så. Jag skäms när jag gör det.

Hon är grundskollärare i en av Stockholms förortskommuner, jag kallar henne Lisbet. Hennes erfarenheter av varför lärare inte vill skriva om skolan kan i ett öppet demokratiskt samhälle inte anses som kontroversiella. Ändå denna försiktighet. Och istället för att skriva själv försöker hon uppmuntra andra att skriva artiklar. I två fall har hon lyckats, men som regel blir svaret att man inte vill – hur engagerad man än är i en viss fråga.

Lisbet tror att det beror på lojalitet, att man inte vill ses som obekväm av arbetsgivaren. Och det gäller inte bara fristående utan även kommunala skolor.

– Jag tror att man är rädd för att mista jobbet helt enkelt, eller komma i dålig dager och på något sätt bli bestraffad.

Att man lägger ansvaret för allt fler delar av arbetet direkt på den enskilda läraren bidrar också till att många tänker sig för både en och två gånger innan man går ut med sina åsikter, tror hon.

– För om du skriver något kan det relateras till dina individuella prestationer på ett konkret sätt och som kan bli väldigt obehagligt.

Att många lärare undviker att ge uttryck för något som andas kritik har stöd i en undersökning som Lärarnas tidning låtit göra och som publicerades i våras (nr 9/11). Var tredje av drygt tusen tillfrågade lärare i grundskolan vågar enligt tidningen inte öppet framföra kritik på sin arbetsplats. En fjärdedel tycker att den som framför kritik tar en viss risk.

Trots detta – lärare är en stor yrkesgrupp i samhället så det vore väl ändå rimligt att fler än idag deltar i den offentliga diskussionen om skolan. Vad är haken?

Många som jag har mött under mina år som journalist inom lärarpressen anser att en orsak är den pressade arbetstiden, särskilt under senare år. Någon har uttryckt det som att många lärare knappt orkar med vad man har på tallriken. Och efter att ändå ha klarat av den måltiden är det stopp. Man orkar inte med mer – inte sitta ned, tänka och formulera sig i skrift. Och hur ska man skriva – i vilken genre och med vems språk? Lärares yrkesspråk – hur ser det ut? Hur framstår man som trovärdig och inte en som bara talar i egen sak? Eller ännu värre – som en vanlig gnällspik? Och vart ska man skicka sina åsikter? Till vem ska man vända sig? Är det någon som lyssnar?  Finns det någon som bryr sig om en lärares erfarenheter och kunskaper om skolan? Den skola som de flesta är överens om har blivit sämre och som alla vill göra bättre.

Det går inte att undvika en annan fråga – varför ska man skriva om att lärare inte skriver om skolan? Är det viktigt att de gör det? För sin egen skull? För yrkets? Eller för skolans?

– För att undervisningen – det som är lärarnas och skolans huvudsakliga uppgift – inte syns i debatten, svarar mellanstadieläraren Rigmor Lindelöf.

Om eleverna ska lyckas bättre i skolan är det ju undervisningen som är själva kruxet, men villkoren för att skapa en bra undervisning har svårt att få uppmärksamhet i samtal om vad skolan behöver. Det handlar om tiden som inte syns.

– Allt arbete som lärare måste utföra för att undervisningen ska bli bra, det är så osynliggjort. Man skulle kunna skriva långa listor som visar att det tar en enorm tid. Men det arbetet finns inte med någonstans, därför behövs lärares röster, därför behövs lärarnas perspektiv, säger hon.

Skulle Rigmor Lindelöf skriva om skolan idag skulle det bli sådana listor. Tidigare har hon under en tioårsperiod skrivit flera debattartiklar. Den sista handlade om individuella utvecklingsplaner som en byråkratisk cancersvulst och hon tycker att hon har blivit sannspådd. Men att den nödvändiga tiden för arbetet kring undervisningen krympt har inte fått henne att åter ta ton i debatten.

Varför? Varför slutade hon att skriva?

– Jag tror anledningen var att det kändes som om jag med mina ord försökte stoppa en fallande lavin, säger Rigmor Lindelöf.

Generellt sett tror hon att kultur och tradition spelar in, att lärare på lägre stadier jobbar praktiskt nära eleverna och inte är vana att lyfta blicken till ett mer teoretiskt analyserande perspektiv.

En annan aspekt är att ju skickligare du blir som lärare, ju större blir det dåliga samvetet för att du vet att du inte hinner med allt som behövs, allt det som man borde.

Så finns kanske här en av orsakerna till varför fler inte skriver? Med ett dåligt samvete bär lärare skulden privat och vill inte sticka ut genom att kritisera villkor och förutsättningar?

Men när det handlar om lärares vilja att skriva måste man också se utöver den individuella nivån, se hur tillståndet i samhället påverkar det allmänna debattklimatet. Hur den symbiosen utvecklas avgör hur tillåtande klimatet är.

Med de skandalösa turerna kring SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som exempel tar DN-krönikören Malin Ullgren upp just detta. Hon beskriver ett smalt ideologiskt strömlinjeformat klimat där det idag är lätt att ses som samhällsomstörtare. Ett klimat där man måste lägga sig ”på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft.”  Annars kan man uppfattas som vänsterextremist.

Översatt till skolans värld skulle en sådan avvikare kanske kallas flummig bakåtsträvare eller reformmotståndare, en som inte platsar i laget. Och om Ullgrens klimatbeskrivning stämmer generellt kan man förstå att den – medvetet eller omedvetet – bidrar till lärares tystnad. Men den bidrar då också till ett demokratiskt underskott i den allmänna diskussionen om skolan, där så många andra grupper säger sig veta hur det är och vad som behövs.

Ändå finns det förstås lärare som i olika medier säger sin mening. En är Anna-Karin Frisk, som i dag delar sin tid mellan skola och forskarstudier. I ren ilska startade hon uppropet Lärarlistan och har också skrivit här på S.O.S. Även om hon inte själv har mött några negativa reaktioner förstår hon självklart de hinder och farhågor som den individuella läraren ställs inför i en skrivsituation – allt från bristen på yrkesspråk till oron för att ge den egna skolan dåligt rykte. Men det finns också strukturella orsaker.

– Svårigheter i skrivandet hänger ihop med att lärare inte är vana vid och inte vet hur de på ett systematiskt sätt ska diskutera undervisningsfrågor. Det som saknas är att sådana diskussioner inte är satta i system på arbetsplatsen, utan bara är upp till lärares egna initiativ.

Många vet idag vad som kännetecknar en god lärare och god undervisning, vilket tyvärr också har en besvärlig baksida. För Anna-Karin Frisk och flera andra innebär det en ständig känsla av att vara en bluff, en bluff som snart kommer att bli avslöjad.

– För man är inte tillräckligt duktig på bedömning, på läs- och skrivutveckling och på så mycket annat, sådant som man borde kunna för att ha rätt att uttala sig överhuvudtaget, säger hon.

Det är en egen upplevelse, en känsla, men också en del i skolkultur som ger stort utrymme åt det man borde istället för det man gör. En kultur som bidrar till att lärare sätter på sig munkavle. Frågan är – kommer de, och kan de, knyta upp den?

(Viveca Brozin Bohman är frilansjournalist. Hon har tidigare varit journalist på Lärarnas tidning och Pedagogiska Magasinet.)

Min lärare i matematik på gymnasiet var född på 1800-talet. Hennes lektioner präglades av dialog, strategier för problemlösningar, att se mönster och samband och att med delarna bygga helheter. Vidare fick hon oss att förstå varför det var viktigt att kunna matematik och hur man kunde använda matematiken.

Under mina 42 år som lärare har jag haft henne som förebild. Lärarutbildning fick jag 1968 vid Lärarhögskolan i Uppsala. Det var året då vi protesterade mot UKAS, kriget i Vietnam och alla möjliga falska profeter. Lärarhögskolan gav grunden för hantverket eller konsten att undervisa – om man så vill. Motivation, aktivitet, konkretion, instruktion och samarbete blev hörnpelare i den kommande lärarrollen. Jag har lärt mig att för vara en bra lärare måste man förutom att behärska sina ämnen vara en god berättare, en god lyssnare som kan sätta sig in i hur eleverna tänker och som kan samtala och föra en dialog med eleverna och deras föräldrar.

Jag är alltså en produkt av den gamla auktoritetsskolan, katederskolan, Caligulaskolan och alla andra tröttsamma epitet som klistrats på oss genom åren. Som adjunkt med behörighet för både grundskolan och gymnasiet tillhörde jag en lärargrupp som redan i slutet av 60-talet var oönskad i den nya skolan. Vi har under årens lopp förtalats och trakasserats. Det började med att 1946 års skolkommissions ordförande Stellan Arvidson ansåg att vi ”borde utrotas”. Alva Myrdal sa, att ”den nya skolan inte blir färdig förrän vi får en ny lärargeneration”.

Skolforskare har alltid levererat vad som förväntats av dem. När de nya läroplanerna skulle implementeras på 70- och 80-talen och det inte gick som det var tänkt, var det vi adjunkter som fick skulden. Vi kallades ”konservativa”,” nuorienterade” och ”individualister”.  Torsten Husén kallade oss skolans ”cementerare”. I själva verket var vi självständiga realister,  som utvecklade motståndsstrategier för att göra det möjligt att genomföra läroplanerna i miljonprogrammets förortsskolor.

Det fanns en stor tilltro till ny teknik. Den finns än i dag.  En skolforskare sa i början av 70-talet att matematiklärarna skulle bli överflödiga. De skulle ersättas av olika programmerade läromedel och senare av datorer. Kanske får han rätt. I dag råder en nästan hysterisk feber kring de så kallade ”en-till-en” satsningarna.

Med kommunaliseringen av skolan såg Göran Persson till att adjunkterna, som var motståndare, straffades med höjd arbetstid och sämre löneutveckling än alla andra lärargrupper. Förföljelsen av adjunkterna handlade nu om stress och utsvältning.
Utbildningsplatserna till de naturvetenskapliga utbildningarna på lärarhögskolorna står i dag tomma och skolans resultat blir sämre och sämre.

Egentligen har aldrig lärarna fått chansen att utveckla sin egen professionalitet. Tid efter annan har skolbyråkrater, skolforskare och en och annan politiker definierat nya lärarroller. Olof Palme hade t.ex. detaljerade synpunkter på hur lärarna skulle arbeta i klassrummen.  Ofta skulle lärarrollen förändras i samband med nya läroplaner, men också i samband med besparingar. Den ultimata lärarrollen var de så kallade ”lärarlösa lektionerna” i början av 80-talet. I dag är det datorerna och nya arbetsformer som skall vara lärarersättande – men det säger ingen rakt ut.

Efter kommunaliseringen blev det SKL (tidigare Kommunförbundet) som började lägga sig i skolans inre arbete.  I samband med Avtal 2000 (1996) skrev Kommunförbundet ett pedagogiskt dokument (En satsning till två tusen) som undertecknades av de båda förbundsordförandena utan någon som helst förankring bland förbundens medlemmar. Läroplanen riktar sig direkt till lärare och rektor, men nu började alltså Kommunförbundet tolka läroplanen åt lärarna. I dokumentet står det om den nya lärarrollen: ”Det innebär en tyngdpunktsförskjutning från kunskapsförmedling till att skapa lärande situationer för eleverna”.  Detta dokument gav skolledare legitimitet att börja förändra arbetssätt, byråkratisera skolan och hålla tillbaka lärarna. ”Det ni har lärt er på universitetet är gamla kunskaper. De gäller inte längre. Utvecklingen av nya kunskaper går fort. Nu måste ni anpassa er till en helt ny lärarroll”, sa skolchefen i min kommun när han höll ett tal till gymnasielärarna.

Skolans styrning började handla om makt och kontroll av lärarna. Före kommunaliseringen var lärarnas autonomi mycket stor i den regelstyrda verksamheten. Rektor var en bland lärarna. Inte sällan var rektor primus inter pares, ämneskunnig och en pedagogisk förebild. Pedagogiken var i centrum. I dag styrs skolorna med byråkrati, arbetslag, tomgångskonferenser, statistikterror, ständiga kvalitetskontroller och individuella löner. Lärarnas autonomi är yrkets själ, men nu stängs de in och tuktas.

1946 års skolkommissions syfte var att auktoritetsskolan skulle ersättas av en aktivitetsskola där eleven känner medansvar och läraren undervisar. Skolkommissionen ställde mycket höga krav på framtidens lärare. De skriver att lärarens personlighet är avgörande för undervisningens resultat. Läraren måste ”vara en bildad människa”, och ha en gedigen allmänbildning och ämneskunskaper långt utöver de som fordras för stadiet och skolformen. Grogrunden för all undervisning är kärlek och lyckokänsla, och tyngdpunkten i lärargärningen är konsten att undervisa, skriver skolkommissionen. Det är lätt att hålla med. Mycket av det skolkommissionen skrev för 65 år sedan gäller än i dag. Men en del har gått snett under åren. Kanske får Alva Myrdal rätt med att det var vårt fel.

Dock finns det hopp. Alla partier verkar numer inriktade på att återupprätta läraren, och ge lärarna chansen att verkligen kunna arbeta som lärare.

(Kjell Tormod har varit gymnasielärare och grundskollärare, handledare för lärarstudenter)

När jag började min lärarbana var det på den då helt nystartade Kunskapsskolan i Täby, som var uttalat inspirerade av Ross-konceptet. Personal, även lärare, var på studiebesök i USA och vittnade om fantastiskt påkostade skollokaler i en pedagogisk organisation som verkade drivas av ett filantropiskt multimiljardärpar.

Till vår nystartade skola hämtades idéer som spände från det holistiska, i form av ämnesintegrerande så kallade trådkurser, till det extremt individualistiska, där matematik och språkämnen bröts ned i separata steg som varje elev skulle följa helt i sin egen takt. Stora inslag av eget arbete förekom, där eleverna jobbade efter sin egen planering, med mentorn som coach i arbetet. Kunskapsskolan skulle vara modern, IT-inriktad, förbereda för framtiden och ha en tydlig orientering mot omvärlden.

När jag efter ett år bytte skola började jag på en kommunal stockholmsskola, också den nystartad, också den med ett koncept den följde. I det här fallet Skola 2000 (jag har försökt googla “Skola 2000”, men det verkar som om allt som återstår idag är en avsomnad enskild firma som sysslar med konsultverksamhet). Skolor i Skola 2000-konceptet skulle vara moderna, IT-inriktade, förbereda för framtiden och (ja, du gissade rätt) ha en tydlig orientering mot omvärlden.

Gemensamt för de båda koncepten var också de fysiska lokalerna, ett “storarbetsrum” i centrum av en mindre arbetsenhet (ca 90 elever), kringgärdad av mindre undervisningsrum, i tanken mer av “verkstäder” än klassrum, i båda fallen försedda med glasväggar för att betona helheten och den pedagogiska samhörigheten med kringliggande lokaler.

Gemensamt för de båda skolorna var att lärarens handledande roll betonades, liksom det livslånga lärandet och vikten av att ge eleverna informationssökning, problemlösningsförmåga, samarbetsförmåga och andra egenskaper av mer eller mindre generell natur. Ord som “klass” skulle bort, istället hade vi på de olika skolorna basgrupper respektive undervisningsgrupper, vilka var tänkta som flexibla grupper helt baserade på skiftande individuella behov (även om det inte i praktiken fungerade).

Allt detta tänker jag tillbaka på när jag läser Lärarnas Nyheters artiklar. Men jag kan inte låta bli att tänka ännu längre tillbaka, till den första terminen på lärarutbildningen (1992), där kurslitteraturen var “Elevens värld”(1984) av Gunn Imsen och som börjar med att slå fast att:

Det går inte längre att gå till lektionen med sin läsebok eller räknebok under armen för att starta lektionen med ‘där vi slutade sist’. Lärarna skall gemensamt utarbeta sina läroplaner, och de skall kunna förklara för föräldrar och skolmyndigheter, varför de väljer att lägga upp undervisningen som de gör. Och lärarna måste förbereda sig på att deras arbete blir utvärderat både av kollegor och av instanser utanför skolan.

Därefter kommer denna mening, som alltså är skriven för mer än ett kvartssekel sedan

Det är slut på den tiden, då du kunde stänga dörren till klassrummet bakom dig och inga andra än dina elever och du själv visste vad som ägde rum innanför dörren.

Skolan är som ett sådant där anatomiskt animerat klipp, som cykliskt visar en kropp i ständig rörelse. Skolan är i ständig rörelse, hela tiden med framtiden för ögonen och hela tiden med pressen på sig att sätta ned foten i framtiden och lämna det förflutna bakom sig.

Det finns en dröm om skolan, som en raket på väg upp i rymden, in i framtiden, ut i verkligheten. Och jag delar den drömmen. Jag har inget emot vare sig Kunskapsskolan, Ross eller (det avtynade) Skola 2000 som koncept. Jag har inget emot att dessa eviga drömmar om framtidens skola nu ikläder sig en entrepenöriell lärandekostym.

Däremot är jag trött på att dessa koncept och drömmar sällan utgår från den vardag i vilken jag undervisar. I denna verklighet skulle det behövas veckor av gemensam planering för att genomdriva temaarbeten, ämnesövergripande projekt, trådkurser eller vad man nu väljer att kalla dem. I den verkligheten skulle det behövas väl tilltagen tid för individuell uppföljning av elevernas resultat och utveckling av deras potential.

Det är viktigt att drömma, jag drömmer varje dag om den skola jag skulle vilja ha. Men precis som dina egna drömmar blir fullkomligt ointressanta för andra människor när du återger dem, eftersom gemensamt delade erfarenheter saknas, på samma sätt blir alla dessa koncept och modeller tomma ord för mig, när förutsättningarna saknas för att förverkliga dem.

Det krävs ingen högre begåvning för att inse att ämnen som geografi, kemi, historia, matematik och fysik har många områden där gränserna mellan dem kan suddas ut. Men det verkar kräva en oerhörd tankemöda ( eller kanske bara mod?) för att klura ut att ett sådant arbetsområde behöver förberedas under flera veckor.

Skulle man avsätta den tiden (låt säga en månad av ostört, undervisningsbefriat arbete) till ett lärarlag, med uppgiften att åstadkomma ett lika ämnesövergripande som lärande undervisningsområde, så är min övertygelse att det skulle infria många av de drömmar som nu bemänger skoldebatten.

“Men vad ska eleverna göra under den tiden?” är en fråga jag nästan kan höra. Ja, inte vet jag. Vara på fritids? Vara på kollo? Inrätta särskilda språkskolor eller idrottskolor under september månad? Det känns inte ens som mitt problem. Jag är lärare och vill diskutera vad som möjliggör lärande, med kollegor, forskare och andra samhällsaktörer. Jag överlåter åt skolförvaltningar att möjliggöra denna diskussion för oss lärare, hellre än att försöka ge oss färdiga svar.

(Björn Kindenberg är klasslärare i åk 4 vid Hässelbygårdsskolan, Stockholm)

Vad man ser (och hör) beror naturligtvis på vad man vill se (och vill höra). Och vad man ser blir kanske också extra konturskarpt i ljuset av vad man saknar och hade velat se. Jag hörde också några (inte många) skratt och några applåder. Men vad var det som delar av publiken skrattade och applåderade åt?

Maciej Zaremba inledde med en liknelse mellan läraryrket och vad som kan ske vid en bilprovning. ”Tänk er”, sa han, ”att man kommer dit med sin bil och så finns det ingen som har utbildning, men man har kallat in någon som själv kört bil och som därför anses kompetent att göra en bedömning. Och blir man underkänd kan man köra till en annan verkstad och bli godkänd där”. Zaremba har under sina skolbesök säkert sett obehöriga lärares mer eller mindre lyckade försök att undervisa i ämnen i vilka de inte är behöriga och liknelsen med en bilprovare, som de flesta i publiken kunde relatera till, väckte skratt. Liknelsen var dråplig, javisst. Men vad säger bilden egentligen om ”lärarutbildningens kvalitet och lärarnas arbetsvillkor och förutsättningar att vara goda lärare”? Var det detta inlägg som Kåre Bremer syftade på när han skrev att samtalet blev i alla fall underhållande?

Det är lätt att sitta som åhörare och önska att samtalets moderator, i detta fall Sigbritt Francke, skulle ha lyft bilden av läraren/bilprovaren från det igenkännande skrattet och upp till en mer problematiserande nivå. Varför sätter rektorer lärare att undervisa i ämnen i vilka de inte är behöriga och hur ser de arbetsvillkor ute i kommunerna ut som gör att lärare accepterar detta?

När Sven-Eric Liedman som näste talare blev ombedd att beskriva läraryrket använde han bilden av en skådespelare, som ständigt måste kunna fånga sin publik. Hans framställning var också underhållande. Han föreslog dessutom att lärarutbildningen borde ta hjälp av utbildade skådespelare. De skratt som här kom var något mer svårdefinierbara. Ett stillsamt påpekande om att en lektion ”inte var vilken pjäs som helst” fångades inte upp och inte heller påpekandet om att en skådespelare gör en rolltolkning utifrån ett redan skrivet ett manus, vilket en lärare inte gör.

Men ur ett didaktiskt perspektiv är det faktiskt vad en lärare gör. En lärare skall, för att kunna förhålla sig till det manus som heter kursplan och läroplan, också kunna tolka det. I detta manus första replik finns begreppet ”demokratins grund”. Det följs av repliker som talar om ”kunskaper och värden”, om ”mänskliga rättigheter” och om ”språk, lärande och identitetsutveckling”. Öppningsreplikerna i lärarens manus pekar på det dubbla uppdrag som läraren skall gestalta i klassrummet; kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget. Ett samtal om hur utbildningen skall kunna säkra ”lärarutbildningens kvalitet och lärarnas arbetsvillkor och ge lärarna förutsättningar att vara goda lärare”, d.v.s. förmågan att konkretisera det dubbla uppdraget, hade vi, som inte skrattade och applåderade, önskat få höra.

Nu försvann istället kvällens fråga bakom bilder av bilprovare och skådespelare och det blev begrepp som betecknade deras yrkesskicklighet som lyftes fram. Men lärarprofessionen har sina egna begrepp, varav en del står redan i läroplanens inledande avsnitt. Vår nya läroplan poängterar dessutom den starka kopplingen mellan kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget genom att båda texterna finns i samma bok.  Att därför tala om en yrkesprofession utan att använda de begrepp som betecknar innehållet i denna profession, är att visa sin okunnighet om professionen i fråga. Naturligtvis blir det ”ingen lätt sak att stärka lärarrollen”, som Kåre Bremer skriver i sin blogg, om man inte kan definiera lärarollens innehåll och inte heller relaterar den till gällande kursplan. Att tolka läroplanen som ett ”manus” för den dagliga verksamheten i klassrummet för att sedan kunna gestalta det dubbla uppdraget i klassrummet är, vill jag påstå utifrån min trettioåriga erfarenhet som högstadielärare, en krävande intellektuell verksamhet i kombination med en högt uppdriven social kompetens.

Men kanske kom jag till föreläsningen med något negativa förväntningar. För redan skrivningen att talarna skulle ”formulera sina svar på problem inom skola och lärarutbildning” gjorde mig avvaktande. Varför inte lika gärna svar på ”problem inom skola och kommunal förvaltning”? Eller svar på ”problem inom skola och bostadssegregation”?

Det är sant, som Kåre Bremer skrev, att hur man stärker lärarollen ”inte är någon lätt fråga”. Men en diskussion om lärarollen och professionens  dubbla uppdrag blir inte lättare genom att reduceras till underhållning.

(Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet)

Lärares professionalism bottnar i de statliga mandat som ligger till grund för skolans verksamhet. Uppdragen kommer till uttryck i skolans statliga styrning som i dagsläget domineras av centraliserad resultatstyrning. Denna form av styrning innebär att statlig kontroll, tillsyn, nationella och internationella prov, betygsättning, kvalitetsgranskningar m.m. sätter gränser för lärares mer eller mindre autonoma yrkeshandlingar. Det är alltså inom dessa gränser som förutsättningar öppnar sig för lärare att agera professionellt, och detta gäller i synnerhet för ett arbetsområde där lärare av tradition har agerat med en hög grad av autonomi, nämligen arbetet i klassrummet. En huvudfråga som mot denna bakgrund uppstår är hur man inom den centraliserade resultatstyrningens ramar ska värna om och hävda lärares rätt att själva välja arbetssätt och arbetsformer, läromedel och andra pedagogiska hjälpmedel.

Innebörden av den argumentation som Björklund för till torgs är att staten inte bara ska svara för skolverksamhetens yttre ramar som skollag, läroplaner, ekonomi och krav på resultat. Staten ska även intervenera i frågan om hur lärare metodiskt lägger upp undervisningen. Detta intrång i lärares mest grundläggande autonomi kommer tydlig till uttryck när Björklund i DN-inlägget skriver att regeringen ger Skolverket uppdraget ”… att utarbeta ett allmänt råd som ger vägledning och stöd till skolor och lärare i undervisningssituationen.”

Slutsatsen av detta är att Björklund med sitt utspel öppnar för en deprofessionalisering av lärarkåren. Elevers olika bakgrund, behov och förutsättningar gör att skolans verksamhet med nödvändighet är komplex och oförutsägbar. Det operativa pedagogiska arbetet kan därmed inte centraldirigeras, utan måste så långt de resultatstyrda ramarna tillåter medge en autonomi för lärares självständiga handlingar och beslut om vardagsarbetets utformning och inriktning. Tilläggas kan att uppfattningar av det här framförda slaget återfinns även i kretsar i Björklunds politiska närhet. Detta kan exemplifieras med nedanstående ledarcitat från DN från den 9/8 2010 (några dagar strax före 2010 års riksdagsval alltså):

”Skolan kan även få ett övermått av nationella prov och andra krav på utvärdering från central nivå. Utvärdering tar energi. Blir den mycket omfattande undergräver den lärarnas självständighet och förtar deras arbetsglädje. /…/  Nu behöver rektorer och lärare tydligare bjudas in och bli en partner i reformprocessen. De olika nivåerna måste samverka och ta hjälp av varandra både i identifierandet av svagheter och spridandet av goda exempel”.

När frågan om obehöriga lärare och lärarutbildning kommit på tal har Jan Björklund tidigare gjort jämförelser mellan lärare och läkare. Han har bl.a. ställt den retoriska frågan om vem som skulle acceptera att låta sig opereras av en icke behörig kirurg. Om vi kopplar denna jämförelse till den problematik som här behandlats kan frågan omformuleras till ”… vem vill opereras av en kirurg som är hänvisad till operationsmetoder beordrade av staten?”

(Gunnar Berg är professor i pedagogik vid Mittuniversitetet, Campus Härnösand. Artikeln har varit publicerad i Uppsala nya tidning)