De flesta ålägger skolan en stor betydelse för den enskilde individens utveckling. Skolan är viktig, men lärarna som arbetar i den, är inte mycket att ha. Man är ofta nöjd med de egna barnens lärare, men samtidigt matas man med bilden i media och forskningsrapporter, som utgår från allt negativt lärare bidrar med. Lärare är onda, inkompetenta och mobbare som straffar olydiga pojkar med sitt enda vapen – betygen. Eleverna stressas till ohälsa och lärarna ställer orimliga krav och blundar för trakasserier och hot.

Vid sidan om denna bild av lärare florerar även frågan om den låga lönen i förhållande till den långa utbildningen och arbetsbördan. Vem är så dum att han/hon frivilligt väljer denna yrkesbana?  Är du kille och intresserad av teknik eller fysik, måste du vara galen om du söker till en lärarutbildning, istället för att bli ingenjör och få minst 10 000 kr mer i ingångslön. Den kille som väljer lärarutbildningen ses som töntig eller som en som lider av ”macho-begär”. Tjejer som väljer läraryrket är ofta ambitiösa världsförbättrare. Dessa flickor blir extremt hårt arbetande lärare som ger av sig själva tills de inte orkar längre. Detta har lett till att läraryrket numera är ett s.k. serviceyrke. Elever och föräldrar förväntar sig att lärare gör allt; från att skjutsa eleverna till fritidsaktiviteter, ge ledigt för utlandsresor då det är nationella prov och avlusa hår, till att GE eleverna höga betyg. Betyg ses som något man får, inte något man förtjänar eller uppnår kunskapskraven för.

Vad föräldrar förväntar sig och kräver av sina barns lärare, är ett ämne för sig. Många föräldrar anser att lärare idag ska ansvara för mycket, som för 20 år sedan självklart tillhörde föräldrarnas uppgifter. Det handlar t.ex. om lämna tillbaka barnens försenade biblioteksböcker, lära barnen kroppshygien, bordsskick, hur man kramas, äter frukost eller kommer ur sängen på morgonen. Om barnet tappat bort uppgifter eller skolböcker, förväntas läraren leta upp dem på SL:s hittegodsavdelning. Kvinnliga lärare ombeds även diskutera lämpliga tidpunkter att skaffa barn, med tanke på elevernas lärarbyten.

1800-talets ogifta skolfröknar vid den upphöjda katedern, har under 2000-talet bytts ut mot en ogift skolfröken utan eget arbetsbord eller dator. Skolan domineras av dessa kvinnor, deras manliga kollegor försvann när lönen inte längre följde övriga yrkens utveckling. Lägre lön tillsammans med fler arbetsuppgifter, fick männen att hitta nya karriärmöjligheter. Detta är ett  problem, inte bara för skolan som arbetsplats, utan även för vilken bild av läraryrket detta ger eleverna. Deras kvinnliga lärare är, genom sin blotta existens, exempel på vad kvinnor som inte bryr sig om lön eller karriär, sysslar med, d.v.s. vuxna som ska ”serva” eleverna utanför hemmets väggar.

Många elever har överhuvudtaget inga vuxna män omkring sig, vilket leder till många andra problem. Detta i kombination med att det är få lämpliga personer överhuvudtaget som väljer läraryrket, leder till en katastrofal situation nationellt. Resultatet blir en obildad yngre generation som inte har kunskaperna att klara sin egen försörjning. Andra länder kommer att dra till sig de få svenska elever med djupare kunskaper och Sverige kommer till största del, vara tvungen att importera utbildad arbetskraft.

Denna enorma statussänkning som har bäddat för dagens situation, kan vi tacka urusla löneavtal och ett alltför stort uppdrag för. Alla utom lärarna själva, har getts plats i media att tycka till om skolan. Alla utom lärarna ska tycka till om vad en lärares uppgifter är. Inget positivt överhuvudtaget är lärarnas förtjänst, utan allt är lärarnas fel. Självklart finns det helt olämpliga individer i detta yrke, som åstadkommit stor skada för de elever som kommit i deras väg, men dessa lärare har helt felaktigt fått representera majoriteten av yrket.

De nya läro- och kursplanerna är mycket bra. Den nya skollagen och lärarutbildningen förtydligar lärarens uppdrag på ett mer insiktsfullt sätt än tidigare. Detta är mycket bra för skolan i stort, men det är tveksamt om det i sig kan höja lärarnas status och dra till sig lämpliga kandidater.

Vilka faktorer kan höja statusen? Den bästa skolan har de bästa lärarna, vilket borde få skolor att avskeda olämpliga personer och avsevärt höja de bästa lärarnas löner, för att på så sätt locka nya elever till just sin skola. Ge kompetenta lärare ca 45 000 kr/månaden efter 10 år i yrket, så har vi snart lämpliga män tillbaka i läraryrket. Man kräver inte att en person med 45 000 i månaden ska lämna försenade biblioteksböcker åt ens barn.

Hög lön, krävande utbildning, intervjuer och lämplighetstester i antagningen till lärarutbildningen, kan vara några akuta åtgärder att vidta för att stoppa den pågående utvecklingen. En förändring av den allmänna uppfattningen om lärarens värde och uppdrag, är även det nödvändigt. En kompetent lärare ska uppmärksammas och få stöd och respekt från både föräldrar och elever.

Kompetenta, respekterade och högt värderade lärare med djupa ämneskunskaper, kärlek till sina elever och vilja att lära ut med engagemang, är nyckeln för ett lands fortsatta utveckling. Klarar inte det svenska samhället av att vända trenden, kan vi säga tack och hej till förväntade pensioner, Nobelpris och välfärdssystem. För vem ska fortsättningsvis lära den yngre generationen att läsa, skriva och räkna, när tacken blir 0,1% i löneökning och svarta rubriker i tidningen?

(Lisa Rönnbäck är Sv/SO-lärare för årskurs 4-9  i Vittra Sjöstaden i Hammarby Sjöstad och har skolrelaterade uppdrag för Timbro)

Men allteftersom fler artiklar publicerades utmanades min initiala reaktion. I P1 den 14 april berättade Zaremba bland annat om hur han hade gått tillväga, hur mycket tid han hade lagt ned, alla han har intervjuat, alla tidskrifter och böcker han läst o.s.v. Vilken gedigen research. Tänk, att landets ledande kultursida sätter sin kanske främsta journalist på att göra ett såpass dyrt journalistiskt jobb! Att bedöma artikelserien efter dess förmåga att hantera fakta är kanske att rikta kritik mot något som inte varit dess syfte, även om den granskningen givetvis ska göras.

Fram träder något ganska genialt, trots allt. Zaremba lyckas, på sin alldeles egen och förförande journalistiska prosa, gestalta precis varenda invändning jag någonsin hört om skola, lärarutbildning, fackförbund, skolverk, kommunalisering, skolledare mm. i en och samma artikelserie. Från folkskole- och grundskollärare som saknar metodiken och den gamla trygga seminarieutbildningen som professionen nästan helt kontrollerade utan inblandning av akademin, till läroverkslärare, gymnasie- och högstadielärare som bara har respekt för vetenskapsmän i sina ämnen och som skyr pedagoger och pedagogisk forskning som elden skyr vatten. Alla får sin kritiska röst ventilerad. En mängd underligheter synliggörs och som orolig förälder får man en berättelse som stämmer överens med den bild av skolans tillstånd som mätningar som PISA och TIMSS skapat i media. Kritiken låter Zaremba ta form mot en klassisk och konsekvent genomförd retorisk bild: den lilla människan (läraren) mot stat, teknokrater, rektorer, experter, forskare, politiker och institutioner. Det är ett rättsövergrepp av mått som skildras. Och inte nog med det, han kliver samtidigt på varenda öm tå som finns att kliva på. Kort sagt, reportaget lämnar ingen oberörd. Det är riktigt bra journalistik.

Men vad kom han då fram till? Ja, Zaremba har flera poänger som jag mer allmänt formulerade skriver under på. Betygssystemet har i olika utformningar och under olika perioder hämmat den kunskap det avser sig mäta. Lärarnas yrkesstolthet och professionalitet måste höjas från dagens nivå. Lärarutbildningen måste förbättra sin rekryteringsbas och öka sin legitimitet gentemot akademi, politiker, skola, lärarstudenter och allmänhet. Kommunalisering och fritt skolval verkar haft en negativ inverkan på likvärdigheten i svensk skola och man måste fråga sig hur man kan vända den utvecklingen. Ja, kort sagt, frågor som varit på agendan ett tag och som även diskuterats här på SOS. Men, jag tycker Zaremba missar den viktigaste poängen av alla. Eller ja, missar och missar, den finns där, men det som är styrkan i reportaget, att det slänger upp alla bollar i luften, gör samtidigt att det grumlar sikten för kärnproblemet.

Lärare älskar och hatar lärare

Hela min släkt är full av lärare av alla de slag. Jag minns min mamma under min uppväxt. Hon var den där lärartypen som alltid slängde sig över den senaste pedagogiska trenden. Ivrigt läste hon in sig och gjorde den till sin för att något år senare byta kappa. När en populär föreläsare hade varit och föreläst om en ny syn på lärande och kunskap för lärarna på hennes skola kom hon hem och riktigt sken. Hon hade sett ljuset! Mamma var en bra lärare, det tror jag mig veta utan att bli för partisk. Nöjda elever, nöjda rektorer som gav henne topplöner och lärarkollegor som ständigt bad att få kopiera hennes undervisningsmateriel. Så har vi min farbror. Han var närmast den motsatta typen. Inte att han inte var populär bland elever och en kunnig och skicklig lärare, nej, jag menar inställningen till de pedagogiska trenderna. Han fnös mest åt dessa. Både han och mamma var gymnasielärare. Jag minns aldrig att de kom ihop sig om skolan. De visste att just de frågorna skulle man undvika när släkten samlades.

När jag läser Zarembas artikelserie så läser jag den inte som en kamp mellan den lilla läraren och etablissemanget. Där Zaremba ser staten, lärarutbildningen, Skolverket, rektorer och andra anonyma och auktoritära instanser ser jag lärare, lärare och åter lärare. Vilka undervisar på lärarutbildningens mest kritiserade delar? Jo, lärare (ofta odisputerade äldre kvinnor, västa sorten…). Vilka skriver läroplaner och finns på Skolverket för att utfärda riktlinjer? Jo, lärare. Vem får i uppgift att skriva fram en proposition om ny lärarutbildning? Jo, en gammal lärare. Vem skriver den pedagogiska litteratur som lärare helst av allt läser? Jo, lärare. Visst, här finns en och annan utböling som lyckats nästla sig in och som gjort avtryck, men på det stora hela: lärare både älskar och hatar lärare.

Jag läser Zarembas reportage som en berättelse om ett yrke med oerhört mäktiga falanger som likt familjerna Montague och Capulet i Romeo och Julia inget hellre vill än förgöra varandra. Skickligt utnyttjar man opinionsvindarna. För något decennium sedan hade Capulet övertaget, nu verkar Montague regera. Är det något jag önskar mig högre än allt annat här i världen (ja, högre än familj och barn) så är det att de båda familjerna kan lära sig leva sida vid sida, ja, kanske även ena sig i kampen för det gemensamma.

En profession som håller sig själv på mattan

Skoldebatten kommer aldrig dö, skolan är ett närmast av naturen konfliktfyllt område som alla kan och bör ha åsikter om. Så var det redan på 1800-talet när bönder fnös åt den framväxande folkskolan och skolinspektörerna inte bara ägnade tid åt att granska undervisningen utan även nogsamt följde allmänhetens inställning till folkskolan.

Men den splittring som finns mellan olika falanger av lärarkåren är förödande för kåren som helhet. Å ena sidan har vi de som framförallt står på akademins sida. Många lärare på denna sida är livrädda för att ge de egna makten över professionen. Man låter sig hellre styras av filosofer, naturvetare, ekonomer, språkvetare mfl. Man identifierar sig hellre med deras status och kunskap än med irrhönsen på ”lärarhögskolan”. Å andra sidan de som bara erkänner de med rätt pedagogisk ideologi, inga andra göre sig besvär och alla andra har fel, har fel kunskapssyn, inhuman människosyn osv.

Båda dessa grovt skisserade extremer av kåren tillhör bevisligen en och samma profession, lärare, men de står samtidigt otroligt långt ifrån varandra i skol- och lärarutbildningsfrågor och är båda skickliga på att utnyttja den mediala debatten till sin fördel, men till yrkets fortsatta kräftgång (ett självskadebeteende, kan man säga). De här motsättningarna må ha fungerat i 1940-talets klass- och parallellskolesamhälle, där olika lärargrupper fortfarande i hög grad tillhörde OLIKA delar av samhället. Men vi befinner oss inte där idag, inte riktigt.

Parallellskolesystemet övergavs i mitten av 1900-talet, de första stegen mot en gemensam och akademisk lärarutbildning togs ungefär samtidigt. Men lärarna har inte kunnat enas i ett gemensamt professionellt projekt. Akademin är fortfarande en anomali för professionen, i högre grad än för andra professioner, skulle jag våga påstå.

Där läkare, sjuksköterskor och ingenjörer i de allra flesta fall lyckas isolera misslyckanden till individuella eller företagsspecifika tillkortakommanden blir fel i skolans värld nästan undantagslöst ”systemfel” (se t.ex. Björn Wimans krönika i DN den 24/4). Att lärare y i skola x misslyckas beror på påbud uppifrån, grupparbetesideologi, temaarbeten, katederundervisning, lärarhögskolan, ja allt annat än egna och personliga tillkortakommanden. Detsamma om en kommun missköter skolan, då är det kommunaliseringens fel. O.s.v.

Strukturdebatt kan vara bra, visst. Här kanske läkare, ingenjörer och sjuksköterskor har att lära av lärare. Men har man, som många lärare har, investerat en hög andel av sin professionalitet i att det är just en viss syn på kunskap eller en viss sorts undervisningsidé som är den rätta vägen, då blir strukturdebatten samtidigt en attack mot den egna och lärarkollektivets professionalitet.

Ska lärarna som kår lyckas vända på utvecklingen måste de bli bättre på att dra undan mattan för denna typ av kritik. Ett steg kan vara att i högre grad stå enade bakom idén att en lärare kan göra sitt jobb oavsett vad rektorn, expertis, regeringen eller DN har för pedagogisk och organisatorisk böjelse för stunden.

(Magnus Hultén är lärarutbildare och forskare på KTH)

Det är hårda bud i skoldebatten. Landets lärare har nyss genomlidit tio avsnitt av Klass 9A när Jan Björklund slår an tonen genom sin olycksaliga artikel om ”katederundervisning”. Metta Fjelkner hakar på och gör den obligatoriska kopplingen till kommunaliseringen. DN trappar upp genom att låta Maciej Zaremba göra två (1, 2) skandalreportage från havererade skolor där missnöjda lärare ondgör sig över tidens gång. Kvällstidningarnas ledarsidor tävlar om att förfasa sig över utvecklingen och nu slår Aftonbladet till med det nya journalistiska greppet ”livegranskning” under den oroväckande rubriken Skolraset.

Vår bild av skolan präglas av medierna och det har nog aldrig varit mer sant än nu. För mig som lärarutbildare är det plågsamt att möta denna ihärdiga svartmålning, som så tydligt orkestreras av utbildningsminister, medier och Lärarnas riksförbund. Det saknas en del röster i diskussionen och jag skulle gärna se att även ambitiösa lärare, nöjda föräldrar och kunniga barn kom till tals.

Nu jagar journalister i flock och jag anar att de inte kommer att behöva leta länge efter personer som har blivit illa behandlade i skolan. Kanske ligger lösningen i att återskapa 50-talets undervisningssystem, men det finns en uppenbar risk att dessa modeller inte motsvarar framtidens krav på flexibel och initiativrik arbetskraft.

I Sverige finns en stark längtan efter rättvisa och många tycks tro att en statlig detaljstyrning skulle skydda barnens intresse mot likgiltiga lärare och snåla kommuner. Erfarenheter från England tyder på att den formen av styrning medför en djupgående avprofessionalisering av lärarkåren som, i stället för att avpassa undervisningen efter barnens behov, inriktar sin energi på att klara nästa inspektion. Testerna och dokumentationen ersätter engagemang och individualisering. Det viktigaste är att läraren kan bevisa att hon gått igenom momentet. I England finns också en tradition av stark lärarmakt som har byggt på 600 sidor instruktioner om hur konflikter ska hanteras. Nu lägger regeringen fram ett förslag om att förenkla dessa till 50 sidor – men det finns fortfarande formuleringar som ur vårt svenska barnperspektiv känns främmande. Reglerna tycks vara framtagna för att skydda lärarnas intressen.

I Sverige utser vi en polis till chef för Skolinspektionen och en jurist till generaldirektör för Skolverket. Under arbetet med att ta fram nya läroplaner har forskare och expertgrupper marginaliserats. Ministern tycks i hög grad lita på sina erfarenheter och hämtar inspiration från barndomen. I kunskapskraven för musikämnet kan vi läsa att barnen i årskurs tre från och med hösten 2011 ska kunna ”några enkla psalmer”. Annars kommer Skolinspektionen och den skojar man inte med.

Jag tror att många av oss som jobbar inom skolan är bekymrade över den pågående svartmålningen. Kanske mest för att vi inte känner igen oss och för att de långtgående effekterna är svåra att överblicka.

Oppositionspolitikern Jan Björklund hade en tydlig agenda men nu handlar det om att skapa förtroende för en institution. Det ständigt återkommande exemplet Finlands lyfts fram och det finns mycket att lära från landet i öster. De har till exempel inga nationella prov och kursplanerna är ofta skrivna utifrån ett entreprenöriellt perspektiv som ställer höga krav på initiativ och samarbetsförmåga. Till skillnad från Sverige har skolan fått vara ifred för politiskt inblandning under en lång tid och det finns starka traditioner som underlättar yrkesinträdet för de nyutbildade. Dessutom har lärarutbildningarna tio sökande per plats.

Idag är det några dar kvar till ansökningstiden går ut för världens viktigaste yrke. Aftonbladets rubrik kommer inte att göra det lättare för oss att rekrytera toppkrafterna till skola och förskola.

En återkommande gåta är Lärarnas riksförbund som tycks följa sin egen logik – alla angrepp mot skolan försvagar kommunerna (SKL) och är därmed ett stöd för det efterlängtade återförstatligandet av skolan. Zoran Alagic är presschefen som sätter betyg på debattörerna efter hur trogna de är LR-linjen. Förbundets lärare tycks vara nöjda med ordningen?

(Mats Olsson är lärarutbildare på Malmö högskola)

Chronschough vid universiteten

Regeringen har nu framlagt sin lärarutbildningsproposition betitlad Bäst i klassen (prop 2009/2010: 89) medan skollagsförslaget hunnit till lagrådet (10/12 2009) och proposition väntas senare i vår. Bägge bygger på förslag som har remissbehandlats och remissvaren kan läsas på regeringens hemsida.

Jag koncentrerar mig på grund- och förskollärarutbildningen eftersom det är där förändringarna är som störst.

Lärarutbildningsförslaget innebär en differentiering av lärarutbildningen från en lärarexamen med olika inriktningar till fyra lärarexamina: förskollärar-, grundlärar-, ämneslärar – och yrkeslärar-examen. Grundlärarexamen inkluderar fritidspedagoger och ämneslärarexamen gäller högstadium och gymnasieskola. Det skall inte gå att nå behörighet för mer än ett stadium inom ramen för grundutbildningen, något som går alldeles utmärkt idag. Förskollärare skall vara förskollärare och fritidspedagoger skall vara fritidspedagoger och därmed basta. De gamla små- och folkskollärarutbildningarna skall återuppstå.

När jag som en av flera granskade den då nya lärarutbildningen i Malmö 2004 valde jag rubriken ”Från Chronschough till reflekterande praktiker?” för min rapport. Min utgångspunkt var August Bondessons faktiskt rätt kärleksfulla satir om folkskolläraren, som kunde väldigt litet om väldigt mycket och som framstod som halvbildningen förkroppsligad. Utbildningen i Malmö innehöll då rejäla möjligheter till fördjupning i alla lärarutbildningsalternativ och var kanske den lärarutbildning som på störst allvar försökte göra upp med ”chronschougheriet” och samtidigt förverkliga den tidens ideal ”den reflekterande praktikern”. Det enklaste sättet att karakterisera propositionen är att nu är det återigen Chronschough som gäller. Det är fråga om ytliga kunskaper i många ämnen. Det är varken i ”små- eller folkskollärarutbildningen” fråga om mer än en termins studier per ämne eller ämnesgrupp vartill kommer ett utbildningsvetenskapligt område om två terminer. Utbildningen gör ett egendomligt låghalt intryck, eftersom det också skall ingå ett eller två examensarbeten på en halv termin var. Och examensarbetena kommer inte som i fil kand-examen att fördjupa ämnena utan ingår i utbildningsvetenskap eller som det hette förr – pedagogik.

Universiteten och högskolorna bör fråga sig om utbildning på denna ytnivå och med denna hårda reglering verkligen är något för högskolan, eller om det inte är bättre att återupprätta de gamla för-, folk- och små-skoleseminarierna, som fanns före 1968 och som mycket riktigt var både ytliga och hårt reglerade. För att ange vad det är fråga om är seminarier en mer upplysande benämning än lärarhögskolor. De flesta universiteten och högskolorna har också protesterat mot de ringa fördjupningsmöjligheterna i grundlärarutbildningen i sina remissvar.

Den utbildningspolitik som liberaler och socialdemokrater ofta tillsammans utformade under nästan 80 år innebar främst att det gällde att bygga upp ett utbildningssystem utan återvändsgränder. Nu tycks återvändsgränderna vara själva poängen i liberal (?) utbildningspolitik och det präglar i hög grad lärarutbildningsförslaget. Fritidspedagogerna får inga möjligheter att förbereda sig för undervisning i grundskolan, vilket utredaren faktiskt förslog att de skulle få. Förskollärarna, ”småskollärarna” och ”folkskollärarna” skall strikt hålla sig till sina stadier, och skall de bryta gränserna fordras kompletterande utbildning. Regeringen skriver utförligt om dimensionering av lärarutbildningen, men har uppenbarligen inte ens upptäckt den kanske största svårigheten i lärarförsörjningen, nämligen att årskullarna, som styr lärarbehovet, varierar mellan 85 – 90 000 och 120 – 125 000. Förändringarna går ofta fort. En snabb och total anpassning av lärarbehovet till sjunkande årskullstorlek har ofta lett till lärarbrist efter några år. Det finns alltså ett rätt stort behov av lärare med bred kompetens, men regeringen har inte upptäckt det, utan för den är differentieringen och gränserna ett självändamål.

Remissvaren har lagts ut på nätet vilket är bra. Dock verkar det knappast som regeringen bryr sig om dem. Bara ett par exempel. Ettämnesutbildningen i t.ex. musik skall avskaffas, och regeringen tar inte hänsyn till vad utbildningen betyder för den kommunala musikskolan/kulturskolan, vilket flera remissinstanser påmint om. Flera remissinstanser är också oroliga för de små inslagen av estetiska ämnen i grundlärarutbildningen. De har inte fått gehör.

Enligt regeringens förslag skall ”småskollärarna” klara undervisningen i svenska, engelska, matematik, naturorientering, samhällsorientering och möjligen få hjälp av lärare i slöjd, musik, gymnastik (om det finns några som har timmar över), och på ”folkskollärarna” ställs ungefär samma krav men de skall ha en viss möjlighet till specialisering. Exemplet matematik är intressant. Den nya ordningen leder enligt regeringen till en bättre undervisning i matematik på ”lågstadiet”, eftersom många lärare idag inte har läst matematik alls. Detta låter vid en första anblick mycket rimligt. Men det finns också risker som är förknippade med att alla lågstadielärarelärare tvingas läsa matematik, nämligen att elevers första möte med matematik innebär möte med en lärare som tycker att matematik är besvärligt och svårt. Vad läraren då förmedlar är just att matematik är svårt och besvärligt. Det finns skäl att även på lågstadiet tillåta en viss specialisering, så att lärare som har svårt för matematik kan slippa och lärare som gillar matematik kan få fler timmar. Ett av de rön jag gjorde i Malmö var att frigörelsen av matematik från NO (matematik gjordes till eget huvudämne) lett till en ökad till strömning av lärare inriktade på matematik. Regeringen vill dessutom ha fasta ämneskombinationer på högstadiet och uppåt vilket ytterligare kan försvåra förnyelse och exempelvis en förbättrad rekrytering av matematiklärare.

Propositionen är rätt typisk för den nuvarande regeringen, såtillvida att förslagen följer direkt av regeringens ideologi och förutfattade meningar, medan remissvaren och ”verkligheten” betyder mindre.

Skolan skall med lag och inte med läroplansflum styras

Det skollagsförslag som remissbehandlats omfattar över 1 000 sidor och lagrådsremissen lika mycket. Det är dels fråga om en nödvändig teknisk översyn, dels om ett politiskt dokument som i praktiken lanserar en ny och svårtolkad styrform. Medan skollagen 1985 var rätt knapphändig var läroplanerna för grundskola och gymnasieskola desto mer utförliga. Nu är läroplanerna mycket kortare och inte alls inriktade på undervisningsprocessen. I LGR 80 stod det exempelvis: ”Skolstyrelsen bör verka för att eleverna grupperas så att en så allsidig social sammansättning som möjligt uppnås i klasser och arbetsenheter”, vilket med andra ord var ett försök att minska effekterna i undervisningen av bostadssegregationen. I nu gällande läroplaner och i skollagsförslaget saknas motsvarande föreskrifter. Skollagen innehåller å andra sidan en hel del föreskrifter, som tidigare stod i läroplan, förordningar eller SÖ-föreskrifter. Betygsfrågor regleras helt och hållet i skollagen, vilket aldrig tidigare skett. Relativt nya principer lanseras också i skollagen, t.ex.: ”Elever som lätt når de kunskapsmål som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling” heter det i de inledande bestämmelserna i skollagen.

Kombinationen av en utförlig skollag och tunna läroplaner är ny och innebär en rejäl övergång till regel- eller lagstyrning, medan vi tror att det är mål- och resultatstyrning som gäller. En lagstyrning är mera formbunden och mer tvingande än en läroplansstyrning. Detta kan klavbinda arbetet i skolan.

Det nuvarande utbildningspolitiska läget är osäkert och ger utrymme för viss godtycklighet: Vi har en utbildningsminister som vill ”förstatliga” skolan men ännu så länge inte får det, och vi väntar samtidigt på en ny skollag. Parallellt görs förändringar rakt av, förändringar som tidigare förutsatte att det hade skett förhandlingar, t.ex: Lärarna på lågstadiet skall nu ge skriftliga omdömen fr.o.m. åk 1 som kan vara betygsliknande. Skolinspektionen skall enligt uppdrag kontrollera att lärarna gör det. Det var mycket länge sedan betyg gavs i årskurs 1, det är mer än 40 år sedan. I praktiken har lärarna på lågstadiet pålagts en ny arbetsuppgift.

Finns det några skäl att bli just lärare?

Allt regeringen gör tror den skall göra läraryrket attraktivare. Så är det knappast och vi har anledning att ta på allvar de indikationer som finns att läraryrket inte alls är attraktivt. Jag tror snarare att regeringen med sina förslag till mera differentierad och bitvis ytlig lärarutbildning och ändrade former för styrning riskerar att göra läraryrket mindre attraktivt. Vi bör därför fråga oss vad det finns för skäl att nu bli lärare.

Förändringarna i lärarutbildningen innebär minskade valmöjligheter för lärarstudenterna. Att detta skulle innebära ökad attraktivitet är nog en from förhoppning.

Lärarnas arbetsgivare SKL har som främsta avtalskrav att lärare skall vara i skolan när de inte undervisar, dock ofta utan att de erbjuds fungerande arbetsplatser.

Nu görs nedskärningar på skolområdet beroende på brist på pengar och elever.

I medierna förs en högröstad debatt om skolan och många säger sig veta precis vad lärare skall göra och hur skolan skall organiseras. De forskare som bereds utrymme är främst de som inte alls sysslat med skola och undervisning. Lärare hörs knappt alls. Även lärarförbunden är tysta, utom LR som främst diskuterar vad som skall göras på den andra lärarorganisationens område (d.v.s. låg- och mellanstadiet i grundskolan). Mediedebatten har ett rakt genomslag i politiken.

Lönerna särskilt för de längre lärarutbildningarna är låga i jämförelse med andra grupper. De längsta lärarutbildningarna är lika långa som läkarutbildningen (5 ½ år) men lönerna är mycket lägre. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löner.

Det fria skolvalet och de fristående skolorna har påverkat lärares arbete på så sätt att de ovanpå sina egentliga uppgifter måste propagera för både den egna skolan och sina ämnen. Särskilt de lärare som har det tuffaste jobbet upplever en ökad osäkerhet – elever söker sig från invandrartäta skolor i förorter till innerstadsskolor och skolan kan läggas ned. Det är knappast så att konkurrensen mellan fristående skolor lett till högre löner eller bättre arbetsförhållanden för lärare.

Flera kommuner låter nu elever ”betygssätta” lärare och avser att använda resultaten som underlag för lönesättningen. Detta är ett bland flera exempel på att kommunalpolitiker saknar respekt för läraryrket. Det gör inte yrket mer attraktivt.

Den pågående debatten om förstatligande av skolan gör inte heller läraryrket populärare utan skapar bara oklarhet. Vad menar Björklund och LR? Menar de att grund- och gymnasieskolan skall omvandlas till en väldig och sammanhållen statlig organisation där resursfördelningen i detalj skall styras av ett starkt finansdepartement? En statlig grund- eller folkskola har vi aldrig haft. Vad menar de egentligen?

Det är lätt drömma sig tillbaka. Ännu på 1960-talet var läraryrket det stora och självklara yrket för studerande vid humanistisk och naturvetenskaplig fakultet även om en del drömde om en forskarkarriär. Ännu tidigare var folk- och småskollärarutbildning den enda utbildning som förstagenerationsstudenter vågade sig på. Dit kan vi inte komma tillbaka – men litet attraktivare går det att göra läraryrket. Respekt för läraryrket och lärare går det att visa. Blivande yrkeslärare går det i praktiken bäst att rekrytera med lön och på halv tid (inom ramen för SÄL).

I den s.k. McKinsey-rapporten som bygger på analys av OECD-statistik m.m. hävdas det att lön eller ekonomiskt stöd under studietiden är väl så viktigt som lönen för tjänstgörande lärare för att göra läraryrket attraktivt. Det fäster uppmärksamheten på att vi tidigare både avlönat lärare under utbildning och erbjudit särskilda lån, som avskrevs efter fullgjord tjänstöring. Det gällde ämneslärare, som uppbar lön under provår eller praktisk pedagogisk utbildning. Blivande yrkeslärare uppbar utbildningsarvode. Särskilda lån som avskrevs efter tjänstgöring har prövats, när det gäller blivande lärare i tekniska gymnasier.

Det kan finnas skäl att sammanställa de erfarenheter vi faktiskt har. Läkarutbildningen har lyft ut stora delar av praktiken till AT eller ST-utbildning då läkarna är anställda. Lärarutbildningarna är numera ofta långa (4 – 5 1/2 år) och medför höga studieskulder. Kan stat och kommun göra något för att minska studietiderna för lärare – som lön eller avlönad prövotid under utbildningen?

(Mac Murray har varit kansliråd på Utbildningsdepartementet)