Anna Klerfelt: Samhällets förändrade kunskapsbehov och förskollärarnas befintliga kunskaper

Trots mycket goda yrkeskunskaper finns det en oro bland en del förskollärare att kompetensen inte ska räcka till. När  den nya läroplanen och nya forskningsresultat ska tillämpas tillsammans med förskolans traditionella sätt att arbeta, kan det skapas överkrav. Är detta en omöjlig ekvation eller går det att kombinera förskollärarnas olika arbetsuppgifter? Anna Klerfelt menar att det går och att de olika  kunskapsformerna kan få plats bredvid varandra. (red)

Sveriges förskollärare har generellt sett goda kunskaper baserade både på teori och praktiska erfarenheter. De tillhör världens bäst utbildade förskollärare. Trots detta uttrycker lärare för yngre barn en bristande tillit till sin egen kompetens och de verktyg som de har för den pedagogiska verksamheten. Särskilt tydligt visar sig detta när de digitala redskapen ska nyttjas. Frågan är om det finns en klyfta mellan samhällets förändrade kunskapsbehov och lärares befintliga kunskaper? Eller är det så att förskollärares befintliga kunskap innehar den verkliga potentialen för att brygga till de förändrade kunskaper som barn behöver erövra för att leva sina liv i en framtida värld?

Vad är det som gör att förskollärare har bristande tillit till de kunskaper de redan har och till förmågan att använda dem? Denna bristande tillit kan vara förödande för i svackan mellan befintliga kunskaper och överkrav kan både missmod och tvekan gro. Jag anser att kunskaper finns, men lärarna själva tycker inte att de räcker. Man måste inte vara insatt i och kunna allt för att våga arbeta specifikt med de områden man kan och fördjupa sig i dem. Det ger barnen möjligheter att komma in i ett område, att se sammanhang, dra slutsatser, bli nyfikna för att vidga och fördjupa sina frågor.

För både förskola och fritidshem gäller att man relativt nyligen har gått från att styras av en tradition till att styras av en läroplan. Men förskollärare och lärare på fritidshem ser samtidigt risker med att värden från traditionen försvinner i retoriken kring att läroplansstyra verksamheten. Skapas lärares överkrav när de försöker erövra kunskaper som hör framtiden till? Kunskaper som är omöjliga att äga i dag. Genom att gå från att styras av en tradition till att styras av en läroplan kan verksamheten hamna i ett dilemma. I en strävan att ge barnen allt odlas det orealistiska hoppet att erbjuda kunskap som ännu inte skapats.

Den forskning som bedrivs vid universiteten tenderar att alltför ofta låta sig styras av läroplanens mål och kan då bli alltmer ämnesfixerad. För att få anslag från olika anslagsgivare blir ämnesord som matematik, svenska, teknik och naturorientering riktningsgivande för utdelning. Denna forskning får förskollärare sedan presenterad som modern pedagogisk förskoleforskning. Samtidigt som förskollärare gärna vill ta till sig och bruka modern forskning i sitt arbete med barnen, vill man inte ge upp det tematiska arbetssätt där lust, lek och glädje fortfarande har högt värde.

Är detta en omöjlig ekvation? Ska lärare både ha en gedigen pedagogisk kunskap och samtidigt lära in allt nytt dör de snabbt drunkningsdöden. Här måste alla pedagoger fundera över hur vi kan koncentrera verksamheten mot det vi tror att barn har användning för i framtiden. Biesta (2009) säger att det är en myt att tro att utbildning kan byggas på utvärderingar. Utvärderingar utvärderar det som faktisk sker och blir dåtid i samma stund det presenteras, eftersom vi hela tiden riktar oss mot framtiden. Biesta menar att god utbildning bygger på etiska värderingar.

Kunskapsförändringen i samhället bärs av digitala verktyg. I de digitala verktygen kan vårt gemensamma kulturella vetande samlas, lagras, visas och delas. Kanske kan vi enas om att de faktakunskaper som vi förut lärde utantill kan vara tillgängliga för oss där. Det kan då ge oss tid att aktivt ägna oss åt varandra och fortsätta bygga vår gemensamma kultur. Jag tänker exempelvis på sånger. Visornas olika verser är roliga att kunna utantill och vi bär med oss dem i vår egen kropp och i vårt eget minne. Men vi behöver inte bära detaljerade utantillkunskaper inom alla olika ämnesområden. Jag tänker då på de enorma mängder fakta som varje människa, också yngre barn, kan finna genom en mobil och slå upp med sekundens hastighet. Tänk vilken möjlighet det ger oss, att skära bort statisk faktainlärning till förmån för en verksamhet som kan inriktas mot att lära hur vi kan kommunicera och dela kunskaper med varandra. Så kan vi uträtta stordåd.

Men scenariot kan också bli det omvända. I vissa pedagogiska verksamheten kan inriktningen mot faktainlärning dubbleras. Med en annan inställning till pedagogik och en annan värdering av de olika kunskapsformerna kan undervisningen huvudsakligen inriktas mot faktainlärning och samtidigt även använda de digitala verktygen för detta. Var står vi då inför samhällets förändrade kunskapsbehov?

Barn och ungdomar är idag kulturskapare i digitala mediasfärer och de pedagogiska verksamheterna har ännu inte alltid funnit sin roll i denna förändrade värld. Och en verksam, eller ska vi säga, stark, stöttande och utmanande position i relation till barns mediavärld är naturligtvis inte lätt att inta. Det beror på att både barns kulturer och pedagogiska kulturer är i ständig rörelse och lärare ibland blir lämnade utan en gemensam pedagogisk vision.

En utgångspunkt är att de digitala verktygen erbjuder oss möjligheter att koncentrera verksamheten på hur vi ska lära oss att verka tillsammans, skapa kulturbunden kunskap och dela med varandra. För första gången i historien kan vi göra både och. Olika kunskapsformer kan få plats bredvid varandra och de kan göras tillgängliga för alla som en bas att stå på där alla kan bidra. Den tidsvinst de digitala verktygen genererar kan ge oss möjligheter att skapa ett ökat utrymme för lust och delaktighet. Det är viktigt för alla men vi vuxna måste särskilt värna barnens rätt till barndom i sin egen förskola. Och jag anser att läroplanen kan användas i syfte att värna barndom. Innehållet i läroplanen är inte enbart adderande, den kan också vara riktgivande för subtraherande. Jag ska avsluta med en av läroplanens förmodligen minst citerade rader av forskare i pedagogik. Dessa rader anger att arbetslag i förskola ska bygga sitt arbetssätt på att ”…dokumentera, följa upp och analysera …vid vilka tillfällen barn upplever verksamheten som intressant, meningsfull och rolig” (LpFö 98 reviderad 2010, sid. 15).

(Anna Klerfelt är lektor i allmänpedagogik vid Göteborgs universitet)

4 kommentarer till “Anna Klerfelt: Samhällets förändrade kunskapsbehov och förskollärarnas befintliga kunskaper

  1. Nej, man får nog inte ha en övertro på förskolepedagogernas möjligheter att bibringa sina elever några
    väsentliga djupgående kunskaper. Den läroplan för förskolan som nu finns kan nog ge en del pedagoger skrämselhicka och det tyder kanske på att deras grundläggande förkunskaper inte håller.

    Sedan tycker jag att man får klart sig för att den lek med ord som vissa teoretiker sysslar med, som Biesta när han talar om utvärderingar och kunskap.

  2. Tack för en fin artikel! Det är alltid spännande att få ta del av förskolevärldens profession och forskning eftersom den sällan får samma utrymme som andra delar av skolväsendet. Jag håller också med dig om att det är viktigt att värna barnens ”rätt till barndom”, inte minst i en tid där betydelsen av kunskapsuppdraget i förskolan och skolan ges allt större vikt. Jag fruktar att vi dels inte tillgodoser barns behov av omsorg och att det lärande som också är en konsekvens av trygghet, lust och omsorg då hotas.

    Sedan undrar jag om Bertil vill utveckla sitt korta svar en aning?

    1) Vad är ditt förslag på lösning av problemet med förskolepedagogernas eventuella bristande förkunskaper?
    2) Hur ska vi undvika detta i framtiden?
    3) Uppenbarligen tycker du och Biesta olika om teoretiska resonemang. Hur kan vi veta att ditt sätt att förstå teori är mer riktigt än Biestas?
    4) Vad kan förklara Biestas internationella genomslag i forskarvärlden?

    Frågorna kanske upplevs som taggiga, det är inte meningen. Tvärtom vill jag bättre förstå dig Bertil och dessutom försöka ta till mig av dina föreslagna lösningar på den problematik du ser.

  3. Bra skrivet! Pedgoger i förskolan behöver andas lite mellan projekten, individuella utvecklingsplaner och annat förskolornas ledning hittar på. Vi är även duktiga på att hitta på nya arbetsuppgifter själva. Att hinna med samarbete med barnen kräver att lösgöra sig från krav på aktiviteter, dagliga rutiner och att finnas tillhands för att stanna upp och analysera vad barnen tycker är roligt och meningsfullt. Vi behöver också lösgöra oss från arbetskamrater. Idéer som passar barnen är ofta inte att fortsätta med invanda sätt att arbeta utan att ge lite nytt i någon form.
    När jag läste Annas text fick jag lust att prova barnsånger tillsammans med ”garage-band” ett program på datorn jag inte har lärt mig. Typiskt en sådan idé som kan bli hur kul som helst om barnen kan lära sig att göra egen musik på datorn, men också en idé som kan stressa en pedagog som tänker att ”ska man göra det också nu!?”
    Jag arbetar inte i barngrupp utan skriver lic-avhandling om bilderboksstunden, vilket gör att jag kan sitta och njuta av roliga idéer istället för att ta ansvar för dem i världens roligaste, men också mest ansvarsfulla jobb! Hälsningar, Pelle Norlin

  4. Många intressanta och bra reflektioner. Jag tror nog att vi har världens bästa förskola i många stycken. Och jag hoppas att vi kan bevara de fina traditionerna samtidigt som vi utvecklar förskolan. Jag är inte orolig för hur pedagogerna kan utveckla barnens förförståelse för fakta. Det kan man göra på så många olika sätt. Och det är roligt med tema och projekt.

    En sak som oroar mig och som det sällan pratas om är dock är frivilligheten och vad barnen egentligen ska lära i förskolan. Med mycket frivillighet lär sig barn olika saker och olika hemförhållande ger större utslag på barns lärande. Fishbein menar att ju större frihet elever ges i undervisningen, desto mer avgör deras individuella anlag och erfarenhet hur de lyckas i skolan (Fishbein 2007:63).

    För mig som jobbar i förskoleklassen är detta påtagligt. Barn med dyslexi har inte övat på fonologisk medvetenhet eller bokstäver i förskolan. De har lyckats undvika det. Även barn med svenska som andraspråk kan ha väldigt begränsat tal trots att de gått i svensk förskola. Det är ett dilemma då de känner sig ”dåliga”. Vi fixar att reparera delar av skadan på ett år i förskoleklass. Barnen växer av att vi förväntar oss att de också kan lära sig och tränar extra med dem. Men den nuvarande situationen kan definitivt gynna flickor (som söker sig till de kvinnliga pedagogerna) och barn från studievana hem och sådan utan svårigheter. Och det är ju i de andra grupperna som vi ser det stora tappet i svensk skola.

    Då alla barn går i förskola idag tror jag att vi kunde bidra till att gynna de här grupperna ytterligare genom att förvänta oss och se till att alla deltagit i språklekar som gynnar fonologisk medvetenhet i förskolan. De bör också ha ett begrepp om bokstäverna (kunna några) och grundläggande matematik (räkna 1-10). Det måste också finnas en plan för att förbereda barn med svenska som andraspråk. Man måste få möjlighet att lära sig prata svenska i förskolan!

    Fischbein, S. (2007). Kognitiva och utvecklingspsykologiska perspektiv på barn i tidiga skolåren. I Mål för alla. Perspektiv på nationella utbildningsmål för tidiga skolår. Stockholm: Skolverket. t

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter