Annika Andrae Thelin: Forskarutbildning för lärare. Hot eller möjlighet?

Det saknas i dag en seriös diskussion om läraryrkets forskarutbildning. Det är hög tid att lärare blir involverade i sin egen kunskapsprocess, i kunskapande om sin egen vardag. Hur länge ska lärare tvingas ta eget ansvar för sin forskarutbildning? Enskilda vittnesmål från lärare som på olika sätt lyckats skaffa sig en forskarutbildning visar på positiva erfarenheter, men hur kan dessa erfarenheter användas i utvecklingen av forskarutbildningen och i utvecklingen av läraryrket och skolans vardag?

I stället talar utredning efter utredning om strimmor av forskning, forskningsanknytning, forskningsöverbyggnad, kommundoktorander och lärardoktorander. Det finns risk för att sådana benämningar befäster inställningen att allt ordnar sig med några få tillägg.

Det behövs ett helhetstänkande. Universiteten måste leva upp till innebörden av att lärarutbildningen blev en akademisk utbildning 1977. Forskarutbildning, undervisning och forskningens nytta – i det här fallet nytta för skolan och skolans vardag – är de tre ben som den akademiska utbildningen ska stå på.

Det räcker inte längre för lärare att vara ”bäst i klassen”. Lärare behöver även ha kunskaper om skola, undervisning, utbildning, samhälle etc. för att leva upp till sitt samhällskontrakt som lärare. Forskning har visat att lärares kompetens är viktig för kvalitet och prestationer i skolan. I dag presterar svenska elever sämre i internationella jämförande undersökningar, duktiga lärare slutar och går till andra yrken och vidareutbildade lärare kommer inte tillbaka till skolan. Detta är bara några exempel på vad som kan hända, när vidareutbildning blir den enskilde lärarens angelägenhet, som universitet och kommuner inte tar ansvar för. Det är glädjande att enskilda initiativ förekommer, men det kan också ligga en fara i att positiva vittnesmål skymmer sikten för stora och nödvändiga förändringar, nämligen att universitet och kommuner tar gemensamt ansvar för uppbyggnaden av forskarutbildning i lärarprogrammen.

Det finns i dag få studier av s.k. kommun/lärardoktorander. Min studie av en grupp lärare med/i forskarutbildning ”På tröskel till en okänd värld” (Andræ Thelin 2009) visar, att skola och universitet upplevs som skilda världar och att en betydligt bättre samverkan dem emellan behöver utvecklas, för att bygga upp en relevant forskarutbildning för lärare. Både utbildning och verksamhet behöver vara öppna för förändrade arbets-, bedömnings- och examinationsformer. Dels behöver universitetet öppna sig för och respektera lärares kunskap om undervisning och utbildning och dels behöver verksamheten i skolan öppna sig för och respektera, att skolarbetet handlar om ”görande” och om hur det kan förstås. Det handlar om ömsesidig respekt för de kunskapsprocesser som äger rum i båda miljöerna och om hur dessa kan speglas i forskarutbildningen. Min studie visar, att det går att bygga upp sådana forskningsmiljöer, där både forskare och lärare känner sig delaktiga, men att detta kräver en hel del arbete och nytänkande. Dessutom måste detta arbete göras synligt och ”tillåtet”. Det kan ske genom att göras meriterande vid tilldelning av forskningsanslag, vid tillsättning av tjänster och i forskarkarriären. Även här behövs nytänkande!

Detta kräver integritet och ömsesidig respekt. Frågorna utmanar: Finns det utrymme för att låta lärare medverka i den akademiska kunskapsprocessen och synliggöra lärares kunskap? Finns det utrymme för att inrätta tjänster för forskarutbildade lärare i kommunerna och därmed möjliggöra en karriär inom läraryrket?

(Annika Andræ Thelin är docent i pedagogik)

Referens.

Andræ Thelin, Annika (2009): På tröskeln till en okänd värld. Forskarutbildning och skolans vardag. Rapport 31/2009. Norsk Institutt for studier av innovasjon, forskning og utdanning, Oslo.

3 kommentarer till “Annika Andrae Thelin: Forskarutbildning för lärare. Hot eller möjlighet?

  1. Intressant. Vi har i vår kommun två lärarlektorer med 20% forskning i sina tjänster. Problemet med dessa tjänster är att de inte har tillfört gymnasieskolan någonting. Den ene är knuten till ett forskningsprojekt i Lund där han är ansvarige för en liten del. Det är alltså ingen forskning som utgår från vardagspraktiken eller något problem i vår skolmiljö. Det innebär i praktiken att skattebetalarna här i kommunen subventionerar Lundaforskning. Ganska onödigt när Lund inte ens klarar av att göra av med de forskningsmedel de får från andra håll. Det hade varit bättre att lägga pengarna på äldreomsorgen, sänkta parkeringsavgifter eller utöka kommunekologens tjänst eller vad som helst som man bedömer behöver extra resurser. En anledningen till att det har blivit så här är att skolledningarna inte har något intresse för dessa frågor och troligtvis heller inga idéer om hur de skulle kunna utnyttja dessa resurser för att utveckla skolan. Utbildningsförvaltningen är lika ointresserad och idélös.

    För att få det här med forskande lärare att fungera så räcker det inte med att anställa några lektorer med forskning i tjänsten. Det behövs också ett system som kan ta hand om dessa lärarforskare och styra dem. Att slänga in dem i en organisation som som är ointresserad av deras kompetens är bortkastade resurser.

    Ett sätt skulle kunna vara att knyta dem till lärarutbildningarna istället för till ämnesinstitutionerna. Det skulle förhoppningsvis göra att forskningen blev mer skolinriktad. Därmed inte sagt att den skulle bli praxisnära. Problemet med oförstående skolledningar kvarstår däremot med denna lösning.

    Ett annan väg är att ett antal kommuner går samman och anställer någon med docentkompetens som får till uppgift att samordna och utveckla lärarforskarna. Docent för då finns det möjlighet att ha doktorander. En annan fördel är att det skulle byggas upp ett lokalt kompetenscenter – förr eller senare skulle väl skolledningar och förvaltningar vakna och vilja börja utnyttja den samlade kompetensen. Framförallt om docenten kan visa på användbar forskning och kanske även leda/bistå viss kompetensutveckling av lärarkåren.

    Troligtvis så behövs det också byggas upp nätverk (elektroniska) för dessa lärare, konferenser, forskningstidskrifter osv. För att det skall fungera så måste det byggas upp en hel forskningsmiljö.

    Tror att det skulle vara bra om dessa “forskningsmiljöer” hade en ganska stor grad av självständighet från lärosätena – annars så finns det en risk för att de graviterar mot lärosäten bort från skolmiljön. Hur det skall lösa rent regleringsmässigt överlåter jag åt någon annan att fundera ut.

    Några tankar från en gymnasielärare.

    Henrik Hedman

  2. 1999 var jag klar med en MA in Education i England. Den bekostades av kommunen. Vi var ett antal svenska lärare som tog denna examen. Våra Mastersavhandlingar var verksamhetsanknutna och många utvecklade mycket vid sina arbetsplatser. Intressant var hur många av mina studiekamrater efter examen, togs tillvara inom sina respektive kommuner. De flesta fick någon form av projektledarskap i kommunerna för att driva skolan framåt i olika avseenden, göra studier för att förbättra undervisningen etc. Alla kommuner gjorde dock inte så. Vad det kan bero på vet jag inte, kanske för att de inte såg potentialen hos oss. Vi hade ett stort kontaktnät med lärare från förskoleklass till gymnasienivå, företrädesvis från södra Sverige. För oss som inte fick någon form av övergripande ansvar för pedagogisk utveckling var det svårt att upprätthålla denna kontakt eftersom våra arbetsuppgifter, inte sammanföll med de andras. Jag tror att det idag finns ett stort intresse bland verksamma pedagoger att forskarutbilda sig om de känner att deras ansträngningar kommer att tas tillvara både under utbildningen och efter avlagd examen. Samtidigt bör det vara av stort värde för kommuner och skolor att ha dessa välutbildade pedagoger som kan upprätthålla ett ömsesidigt utbyte med den universitetsbundna forskningen.

    Ulf Wendelo

  3. Pingback: Skolan – bäst på loven? | Vetenskap & Allmänhet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter