Björn Kindenberg: ”Har du leg?”

När förslaget om lärarlegitimation är på väg att fattas i riksdagen, kommer – i elfte timmen – en debatt om själva legitimationens legitimitet. Kommer en legitimation verkligen öka läraryrkets status, eller kommer den tvärtom att minska den? som nationalekonomen Jonas Vlachos hävdar i sin debattartikel i DN.

Debatten är välkommen även om den är senkommen, men tyvärr tycks den redan ha låst sig. Lärarförbunden svarar Vlachos med precis motsatsen till vad Vlachos tycker: statusen kommer att öka. Vlachos tillbakavisar i sin tur lärarfackens alla argument, i grund och botten med den outtalade invändningen: det är möjligen en behjärtansvärd tanke, men i praktiken är den ogenomförbar.

Vid sidan av detta meningsutbyte förs debatten i debattartiklarnas kommentarfält och på ledarsidan. Här kan man se flera skiljelinjer. Frågan är om det går att komma vidare från den låsta debatten, men för att kunna göra det måste vi först titta närmare på de olika skiljelinjerna i frågan om lärarlegitimation.

Många debattörer tar sin utgångspunkt i jämförelsen mellan läkar- och läraryrket, där det ena yrket har hög status, det andra inte. Ett vanligt argument för legitimation är då att lika lite som du skulle vilja bli opererad av en obehörig läkare, lika lite borde du vilja att dina barn undervisas av en obehörig lärare. Men många har förmodligen upplevt att en alldeles utmärkt – men obehörig – lärare undervisat deras barn. Att lärare kräver legitimation blir i detta perspektiv lite av att styra ut sig i lånta fjädrar.

Varför man efterfrågar man dessa av läkarkåren lånta fjädrar är lätt att förstå: man vill ha den status och helst också höga lön som hör till denna yrkesgrupp. Professioner utmärks av bl.a. hög utbildning, och läraryrket kräver formellt en hög utbildning. Att då obehöriga lärare ändå tillåts undervisa sticker i ögonen. Även om vi inte kan förneka existensen av skickliga obehöriga lärare, så vill vi kanske inte att hela vårt utbildningssystem öppnar för vem som helst, oavsett kvalifikationer, att ställa sig i klassrummet?

På detta svarar legitimationens kritiker ofta med att underkänna kvaliteten i lärarutbildningen. Lärarutbildningen är så ”flummig” eller så ”slapp” att vem som helst slipper igenom, därför är den i sig inget bevis på att man är en bra lärare. Lärarutbildningen har de senaste 15 åren blivit så starkt ifrågasatt att gemene man, utan att vara helt insatt, åtminstone tror sig förstå att det måste vara någonting som gör att den inte håller måttet.

Lärarförbunden vill i sin replik på Vlachos inlägg understryka att det är för elevernas och inte för lärarnas egen skull som kravet på legitimation drivs. Reformen genomförs för att få fram de bästa: ”Legitimationen ökar kraven på lärarnas kunskaper”. Vlachos motsäger i och för sig inte detta, men som tidigare konstaterats så är hans huvudargument att reformen i praktiken är ogenomförbar. I stället kommer den att leda till mer administration för de ordinarie lärarna och ökad omfattning av vikariat.

Ideologisk och pragmatisk nivå

I grund och botten kanske problemet är att debatten förs på två nivåer: den ideologiska och den pragmatiska. Den ideologiska betonar rättviseskäl och den principiella vikten av yrkesutbildning. På den pragmatiska nivån reser man frågor om hur detta ska kunna genomföras i praktiken och om legitimation verkligen är ett bevis på lärarskicklighet.

Vi lämnar för ett ögonblick de pragmatiska argumenten åt sidan. Inte för att de är oviktiga, utan för att klargöra varför legitimationer i princip behövs. Det är nämligen lättare att först beskriva vad yrkeslegitimationer inte är. Yrkeslegitimationer är inte det samma som yrkesskicklighet på den individuella nivån. Legitimationer är i första hand ett medel för att upprätthålla en generellt hög kvalitet inom en yrkeskår. Legitimationer är till för att utesluta de individer som inte tar till sig av professionens kollektiva kunskap, dess ”vetenskapliga grund och beprövade erfarenhet” som det brukar heta i sammanhanget.

Att en läkare har legitimation säger inte så mycket om den enskilde läkaren är skicklig eller dålig. Alla läkare har inte samma uppfattning eller förmåga att bedöma patienternas tillstånd. Däremot innebär legitimationskravet att kåren har möjlighet att utesluta de yrkesutövare, som handlar i strid med forskning och erfarenhet. Läkarkåren håller en hög kvalitetsnivå, den enskildes nivå kan variera. Det kan till och med vara så att en usel läkare i någon avkrok oförtjänt behåller sin legitimation hela sitt yrkesliv. Det är inte det viktiga i sammanhanget – det viktiga är att professionen, om den får kännedom om felaktiga förhållanden, har befogenheter att agera mot dessa.

Legitimationskravet har också en annan effekt: professionens kollektiva kunskapsnivå kan successivt höjas. För lärare har vi idag ett system där man kan betrakta sig som färdig lärare, efter att ha genomgått sin utbildning. Ett formellt krav – med hot om uteslutning – på att hålla sig uppdaterad om undervisningsrelaterad forskning finns inte. Inte heller ett krav på att tillämpa relevanta forskningsrön i sin verksamhet. För läkare är det dock inte tänkbart att fortsätta tillämpa förlegade medicinska rön, kraven på innehav av legitimation bygger på var den medicinska forskningen i dagsläget befinner sig, inte på vad som var aktuellt under utbildningstiden.

Professionens kunskap

Den ideologiska nivån av debatten har en blind fläck: lärarutbildning är en sak, men lärarens skicklighet måste också bedömas mot bakgrund av professionens samlade kunskap. Och här blir problemet tydligt: lärarkåren har inte en samlad kunskap. Den bygger på enskilda individers individuella beprövade erfarenhet och ett mer eller mindre slumpartat urval från den vetenskapliga grunden.

Att inte varje lärare kan vara expert på varje enskild del av lärandeprocessen säger sig självt. Men även de som utövar sitt yrke inom en avgränsad del av processen, säg matematik för de tidigare åren, är i stort sett ovetande om vad kollegor prövat, förkastat eller byggt vidare på. Kunskapen är också skral om hur olika teorier på området relaterar till egen eller andras erfarenhet.

Vad man behöver forska mer kring är hur det går till när läraren (eller för den delen en elev) förklarar något för en (annan) elev. Vad är det som krävs för att lärande ska uppstå? På vilket sätt måste stoffet väljas ut, ordnas och presenteras? Hur påverkar elevernas förförståelse den lärande processen? Vilka är de kritiska delarna i innehållet, som måste klargöras, vilka nycklar till förståelse ställer ett stoff krav på för förståelse?

Om lärarkåren ställt och åtminstone tentativt börjat besvara dessa frågor, så hade den haft en kollektiv kunskap i professionen som varit värdefull att slå vakt om. Ett sätt att garantera att denna kunskap upprätthållits inom kåren, skulle kunna varit kravet på att legitimera lärarna.

Kanske finns fortfarande möjligheten? Kanske kommer det ena leda till det andra, legitimationsförfarandet kanske gör det oundvikligt att gå vidare till att bygga ett gemensamt språk på utbildningsvetenskaplig och erfarenhetsbeprövad grund? Låt oss hoppas. Men risken är stor att så många rent praktiska svårigheter uppstår, att legitimationen blir föga mer än en papperslapp. En papperslapp som hamnar underst i högen av läxpapper, utvecklingssamtalstalonger, skriftliga omdömen, veckobrev, frånvaroanteckningar, trivselenkäter, skolhälsovårdsblanketter, klasslistor, ledighetsansökningar, prov, inbetalningskort till föräldraföreningen med mera, som läraren idag ska administrera.

(Björn Kindenberg är klasslärare i år 4 vid Hässelbygårdsskolan, Stockholm)

5 kommentarer till “Björn Kindenberg: ”Har du leg?”

  1. Instämmer. Man blir inte en profession genom att ministeriet – som har en helt annan agenda – bygger upp en kontrollinstitution. En legitimation är relevant NÄR man är en profession – men den gör inte en samling osorteradeindivider till en profession. Här spänner man vagnen framför hästen …

  2. Pingback: Lärarlegitimationen « ©lektorio

  3. Så utan legitimation har man större rörlighet med mindre ansvar, medan den legitimerade läraren underordnar sig en (ännu odefinierad) sanning om lärande och förbinder sig – med risk för uteslutning – att följa denna sanning i sitt yrkesutövande?

    I sanning en ideologisk fråga!

    Finns det inte en risk att detta gör oss ännu mer känsliga och utsatta för politiska nycker och pedagogiska trender? Den generella tanken framstår för mig som god och jag inser självklart vinsterna i att skolan avkrävs ett mer koncentrerat förhållningssätt till lärande, men jag kan ändå inte undvika att oroas av tecknen på lärarlegitimationen som ett kontroll- och maktinstrument att användas mot oss lärare/förskollärare.

  4. Pingback: Tänkvärt om lärarlegitimation « metabolism

  5. Till Janne: Tack för kommentar! Till att börja med inser jag vid omläsning av artikeln att jag kanske borde använt ”principiella skäl” eller ”yrkesprofessionella” skäl i stället för ”ideologiska” (jag hämtade begreppen från en argumentationsanalysmodell jag konstruerade när jag skrev min C-uppsats i historia, nu vet jag att 25-åringar inte alltid har ett utvecklat sinne för begreppskonstruktion 🙂 Ber därför om ursäkt för det missvisande ordet ”ideologisk”!

    I själva sakfrågan så hoppas jag det framgår att jag är motståndare till att man ska få en legitimation innan det finns en självständig, bärkraftig inomprofessionell grund för läraryrket. Det finns det inte idag (som jag ser det), det är för mycket ”anekdotisk evidens” (för att låna ett begrepp från Sven-Eric Liedman) och för lite stringens i diskussion om vad som är effektiv pedagogik.

    Effektiv pedagogik handlar inte om att följa eller underordna sig ”en sanning”. Det finns inte en sanning i singular, men det finns beprövade erfarenheter och studier kring olika modeller för undervisning. Det finns en teoretisk möjlighet att bygga vidare på denna grund till olika ”sanningar” om man nu vill använda det ordet (jag vill inte det).

    Vad skulle svara så hemskt med att någon yrkesutövare riskerar uteslutning? Yrkesutövningen borde, som jag ser det, vila just på vetenskapliga grund och inte på politiska beslut. Huruvida en yrkesutövare brustit i ansvar eller inte är en fråga för kollegor. Jag menar givetvis inte bokstavligt i det egna arbetslaget, men i en nämnd av yrkesutövare. Precis som för läkare kan i denna nämnd ingå politiskt tillsatta ledamöter, men prövningen kommer att göras på professionella grunder.

    Bara för att undvika missförstånd: Till en ”effektiv pedagogik” räknar jag givetvis vad som populärt ibland kallas ”relationskompetens”. Och förstås även att bereda tillfälle till att entusiasm, nyfikenhet och upptäckarglädje omsluter undervisningen, även om det alltid kommer att vara en växelverkan mellan lust, kognitivt krävande utmaningar och repetitionsövningar för att befästa kunskaper.

    Jag tycker legitimationen ska vara just ett kontroll- och maktinstrument. Inte för politiker, utan för att vi ska kunna ställa krav på oss själva. Som det blir nu, så blir det bara någon form av tröst, vi ska ”få lite status” genom en inplastad bricka (eller vad det nu blir) med ungefär samma relevans som simskolans ”Baddaren” har för ens simförmåga. Dessutom till ett högt administrativt pris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter