Den tudelade skolan – intervju med Emma Leijnse

Vi träffas på ett litet kafé längst ner på Kungsgatan i Malmö. Emma Leijnse kommer cyklande till vårt möte. Hon är journalist på Sydsvenskan och skriver mest om skola och utbildning. I vår har hennes bok ”Godkänt? – En reportagebok om den svenska skolan” kommit ut. Det är en bok som visar utvecklingen i svensk skola genom att blanda intryck från besök i skolan med intervjuer, forskningsredovisningar och lärarberättelser. En mycket bra bok för den som vill ha en lättläst men ändå djupgående beskrivning av problem och möjligheter i svensk skola.

Var sin kopp te. Bandspelare på det trånga kafébordet.

Vad har gjort mest intryck?

De många reportagen i boken är konkreta. De både exemplifierar tendenser och ger material till vidare diskussioner om skolans utveckling. Vad har gjort mest intryck på henne?

– Dels generellt. Den bild man får när man pratar med lärare om vad de tycker om sitt arbete är oerhört enstämmig. När de talar om lärarjobbets villkor handlar det om att lärare idag mer och mer gör andra saker än att undervisa. Det är väldigt mycket administration, blanketter o.s.v. Bara en tredjedel av lärarnas tid tillbringar de tillsammans med sina elever. Mycket kan lärare tycka olika om, men detta är ett enstämmigt, starkt uttryck för hur lärarjobbet förändrats.

Det hon såg vid ett besök i Borås har imponerat mycket på henne. Där arbetade hela kommunen med ”formativ” bedömning. När nästan allt i media annars handlar om betyg, om ”summativ” bedömning, som alltså summerar en persons samlade kunskaper vid ett tillfälle – så är det den ”formativa” bedömningen som är pedagogiskt intressant. Den syftar till att stimulera fortsatt lärande genom att kontinuerligt lyfta fram en elevs styrkor och svagheter under pågående läroprocess och att vägleda eleven vidare. Det handlar om ständig återkoppling mellan elev och lärare. Vad är bra? Vad kan göras bättre? Eleven lär sig på det här sättet mycket om sitt eget lärande.

– Detta var jag djupt imponerad av. Inte en skola, inte ett rektorsområde utan hela kommunen i en omfattande pedagogisk diskussion. Formativ bedömning är ju något som håller på att växa jättesnabbt.

Segregation

Det är ingen tvekan om vad Emma Leijnse anser vara det dominerande problemet i svensk skola. Hennes beskrivningar av segregation, av skillnader mellan skolor i fattiga områden och skolor i rika, av de välbeställdas flykt till bättre områden och bättre skolor, av hur problemen växer i de skolor som ”blir kvar”, av hur sorteringen pågår mellan kommundelar, mellan skolor men också inom enskilda klasser. Sortering av elever. Det är beskrivningar som är nyanserade men laddade med sorg mitt i det faktiska återgivandet. Det är ibland som om hon såg förödelsen för första gången.

-Det är så segregerat så man kan inte låta bli att reagera starkt.

Segregationen har många orsaker. Bostadssegregationen spelar naturligtvis roll. Det fria skolvalet har gjort att processen går allt snabbare. När de motiverade eleverna flyttar till ”bättre” skolor blir de omotiverade eleverna kvar och nedåtspiralen fortsätter. Fattiga områden blir ännu fattigare – på bildning och utbildning.

Man skulle kunna motverka dessa ojämlika förhållanden genom att fördela resurser på ett kompensatoriskt sätt.

-Tittar man här i Skåne, också bland de mest segregerade kommunerna så är det en mycket stor andel som inte fördelar pengar efter behov utan bara rakt av t.ex. Trelleborg och Eslöv, alltså samma summa till alla. Alla politiker numera säger ju att visst vi ska ha fritt skolval, men då måste vi också fördela efter behov. Och Malmö är ju bland de kommuner som fördelar allra mest. Mer till Rosengård, mindre till Limhamn. Men ändå är det för lite. Det fördelas inte så mycket till Rosengård som behövs. Om man verkligen hade fördelat efter behov så skulle det bli ett ramaskri bland limhamnsföräldrarna. Det skulle vara spännande att se vad som hände om man gjorde så som politikerna gillar att säga, fördelade efter behov. Jag tror att det politiskt är mycket svårare än vad de tror.

Vad kan man göra på den egna skolan?

Det krävs mycket modiga politiska beslut för att på den strukturella nivån ändra den här ojämlika bilden. Det man kan göra i väntan på sådana beslut är att på den egna skolan genomföra förändringar som ändå betyder motstånd mot denna utveckling.

-Så otroligt enkla saker man kan göra. Ta t.ex. den skola i Västerås som slutade att ge hemläxor. Skoldagen förlängdes och allt skolarbete skulle göras på skolan. På det sättet utjämnade man orättvisan mellan de barn som hade föräldrar som kunde hjälpa dem med läxorna och de som inte hade det. Och då tänker man: Varför gör man inte så överallt?

-Och sen är det den här skolan i Nossebro som väljer att låta bli att sortera inom skolan. De tar de elever de har och säger: Alla elever ska gå tillsammans i klassen! Det innebar att man la ner alla särskilda mindre grupper utanför klassen och istället vid vissa tider kunde använda två lärare i klassrummet.

-Detta att vara två lärare i klassen var inte det nossebropedagogerna i och för sig eftersträvade, det var ju gjort för elevernas skull, men efteråt kunde de ju se att det var den bästa fortbildning de kunde få. ”Hur arbetar vi i klassrummet? Vad har du sett? Hur ska vi gå vidare?” Lärarna blev efterhand entusiastiska för uppläggningen, men från början var de skeptiska: Ska någon annan komma in i mitt klassrum!

-Och när jag varit ute och pratat om Nossebro är lärare ofta kritiska. Jag tror att det beror på att lärare alltid har velat dela upp elever efter vad de kan. Ändå – forskning visar ju tydligt att det finns kunskapsmässiga vinster i en sammanhållen klass och förluster när man delar upp.

Vi talar om Linnéskolan i Malmö som ett annat exempel på hur man försöker få till stånd större likvärdighet. Under tre högstadieår blandades elever från olika skolor och stadsdelar med olika socioekonomiska förutsättningar. Det är nog det man kommer att försöka framöver i Malmö, att utöka de väl fungerande skolorna så att de kan ta lite fler elever.

Det intressanta när man flyttar elever på det här sättet och de kommer in i en ny miljö är att de s.k. kamrateffekterna slår till. Elever som kommer från en klass där kompisarna varit omotiverade för skolarbete är plötsligt omgivna av elever som är motiverade, och det drar dem med sig.

-Elever som både vill och kan påverkar andra så att de också tänker att de också vill och kan. Det här har jag upplevt själv. På högstadiet i en liten by utanför Växjö, där var det fult att plugga. Sen kom jag till gymnasiet, där man fick lov att säga att man hade gjort läxorna! Vilken fantastisk skillnad det gör för lusten att prestera. Vilken stämning man kan skapa i en klass och hur stark den kan vara.

Brist på förtroende för lärare

Det är ett problem att lärarna i dagens skoldebatt har så lite förtroende. Det normala är att lärarna kritiseras och ibland får bli syndabockar i diskussionen om de sjunkande kunskapsnivåerna. Inte konstigt att så få söker till lärarutbildning. Men vem ska fixa en bättre skola om inte lärarna gör det?

-De finska lärarna känner att alla är med dem. Jag tror att många lärare i Sverige känner att alla är mot dem. Bara det är skillnad när man går till jobbet på morgonen. Mycket av det som hänt de senare åren är dubbelt. Ta lärarlegitimation – det ska ju höja statusen på läraryrket – men du ska kontrolleras innan du blir betrodd, och det fungerar ju snarare som en degradering.

-Alla de här nationella proven som tar massor av tid. Ibland tänker man – men en lärare som har haft eleverna i tre år vad är det som den läraren får se i de nationella proven som den läraren inte redan visste. Det ska alltså komma någon slags bedömning utifrån på vad dina elever kan. Alltså är det kontroll – och brist på förtroende. Vi har visserligen en målstyrd skola, men man går hela tiden in från statens sida in och säger hur det ska vara. Frågan är var den här balansen finns mellan kontroll och förtroende. Jag tror att lärare framför allt känner sig kontrollerade.

Samtalet tar efterhand slut. Emma Leijnse ska på föräldramöte. Vi har talat om mycket mer än det som kunnat redovisas här – om svårigheten att kontrollera kreativa yrken, om det finska ”skolundret”, om kommunalisering, om vetenskap och lärarprofession, om vad som är kärnan i läraryrket o.s.v.

Emma Leijnse tar sin cykel utanför kaféet. Först ska hon träffa sin dotter som är på boxningsträning.

(Intervjuare Olle Holmberg)