Eva-Lotta Hultén: Tvärsäkerhet – samhällsdebattens gissel

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med radio- eller TV-program. Deras uppgift är att hitta folk som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som de vill ha med mig. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Några gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het.

Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på mina motdebattörer.

Den som vill få medieutrymme bör idag hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerhet blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det?

Ett sådant klimat riskerar att leda till att personer som ges plats i medierna börjar betrakta det offentliga rummet som en slags reklampelare för att stärka det egna varumärket och att det inte ens för en själv blir så viktigt vad man har att säga eller hur underbyggt det som påstås är – bara det får genomslag.

Samtalen uteblir och ersätts av tvärsäkra åsikter om saker som många av tyckarna vet ytterst lite om. Kombinera detta med att tempot i medieflödet ökar och att tiden för journalister och debattörer att förbereda sig minskar. Det går att påstå nästan vad som helst i media utan att bli ifrågasatt på faktabasis, eftersom ingen har tid att kolla vad som är korrekt. Kritiska följdfrågor är dessutom en sällsynthet.

Skolområdet är ett utmärkt, och sorgligt, exempel

När debatten gäller skolan har det kryllat av tyckare, men för den som är inläst på ämnet är det uppenbart att många har väldigt dåliga kunskaper. Det är paradoxalt eftersom inte så få av dessa debattörer propagerar för att kunskaper bör uppvärderas i skolan.

Utan nämnvärda egna insikter om hur lärande går till ger de förslag på hur skolan ska arbeta (eller förfasar sig över sådant som skolan gör utan att ta reda på varför den gör det).

”Mer kunskap i skolan – jajamensan, men jag tänker inte skaffa mig någon själv, jag bara tycker”.

Meningsmotståndare trycks till med ord som ”flummig” (handlar det i stället om feminism så är just nu ”extremfeminist” inne) eller andra epitet som saknar definition och vars enda syfte är att framställa den andre som ovärdig att lyssna på. Ett annat vanligt sätt är att tillskriva meningsmotståndaren åsikter som man börjar argumentera emot som om de uttalats på riktigt och inte bara är sprungna ur den egna fantasin. På så sätt omöjliggörs ett verkligt meningsutbyte.

Allt detta har jag velat säga ett tag. Efter att ha debatterat skolan i många år och gång på gång mötts av tillmälen och vulgärargument och tillskrivits åsikter jag inte har och uttalanden jag inte gjort så är jag less och förbannad.

Jag är trött på alla de debattörer som förväxlar tvärsäkerhet med insikt. Jag är besviken på alla de mediala fora – i radio, TV och i tidningar – som tillåtit debatten att hamna på träsknivå och avsiktligt lyft fram tvärsäkra pajaser på bekostnad av människor med verklig kunskap.

Jag vet inte hur många frustrerade professorer, forskare, lärare och andra skolmänniskor som jag haft kontakt med som berättat hur de gång på gång försökt nå ut i media med motbilder eller för att ge repliker på andras inlägg. Hela tiden har de fått se sig brädade av tyckare utan djupare insikter i skolans värld än vad de fått genom att de är föräldrar eller själva en gång gått i skolan.

De kunniga skolmänniskorna kan ha många olika och ibland motstridiga åsikter men de grundar dem på verkliga kunskaper – ändå har det varit hart när omöjligt för dem att bli hörda. Inte bara har de sagt ”fel” saker utan också gjort det på ”fel” sätt: resonerande, och reflekterande i stället för pompöst och högljutt.

Det senaste året har debattklimatet i mediernas kommentarsfält varit föremål för diskussion. Det finns all anledning att klaga på debattnivån och den hårda tonen där men i mångt och mycket är den en spegel av hur även etablerade tyckare beter sig, även om tillmälena är mindre grova och hoten mer latenta (”passa dig, annars hänger jag ut dig i min nästa krönika”). Medieklimatet göder grandiosa personligheter; anspråksfulla människor som lätt får för sig att det de säger är rätt och sant bara för att det är de själva som uttalar det.

När dessa personer – som ofta får medieutrymme för att de skapar uppmärksamhet och inte för att de har något av substans att tillföra – finner sina åsikter bli emotsagda tolkar de det inte som en öppning till samtal utan som ett angrepp på sin person eller ett försök att ”tysta” dem. De svarar gärna med vad de anser vara samma mynt – och kan gå illa åt sina meningsmotståndare. ”Jämställdisten” Pär Ström är ett aktuellt exempel men sådana personer finns i alla läger och både till höger och vänster.

Feminism, integration och etnicitet är exempel på ämnen som idag är närmast omöjliga att diskutera utan att det spårar ur i personangrepp, hot, tillmälen och utbrott av sårade egon. Pajkastning och substanslös tvärsäkerhet är vår tids samhällsdebatts gissel.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Artikeln har varit publicerad i den fackliga tidningen Arbetet.)

25 kommentarer till “Eva-Lotta Hultén: Tvärsäkerhet – samhällsdebattens gissel

  1. Riktiga förståsigpåare finner man inte alltid inom ett område där de verkar. Så vet nog inte lärare mer om vårt skolsystem än vanliga människor. Lärare har ofta varit nedsänkta och uppslukade av några skolor, vars normklimat och vanor du är vana vid. Ett nationellt perspektiv på utbildning har de däremot svårare för.
    De följer dessutom (av olika skäl) inte med i den pedagogiska forskningen och vet därför inte att…….Forskning från 2000-talet visar att kunskapsprov ger mer mångsidigt och befäst lärande än instuderingsuppgifter (a la hemtenta) och annat traditionellt lärande. Hur många älskare av formativa bedömningar tror på den sanningen?
    För referenser mm se http://torestad.blogspot.se/2013/01/fler-prov-i-skolan-ger-battre-larande.html

  2. Bertil Törestad berättar för oss, som förmodas inte följa den moderna pedagogiska forskningen, att forskningen visar ”att kunskapsprov ger mer mångsidigt och befäst lärande än instuderingsuppgifter (a la hemtenta) och annat traditionellt lärande”. Sedan frågar han hur många älskare av formativ bedömning som tror på den sanningen. Som ”älskare” av den formativa bedömningen kan jag svara direkt: jag tror helt och fullt på den sanningen. Det kan ju vara så att vi som tror på den formativa bedömningen förstår skolans uppdrag på ett annat sätt än vad Törestad gör och för oss kanske alternativet till ”kunskapsprov” inte är ”instuderingsuppgifter och annat traditionellt lärande”.
    Jag delar Eva-Lottas beskrivning av debattmiljön vad gäller skolan.

  3. Jättebra Ingemar…

    …att du följer den pedagogiska forskningen. Vad anser du om artiklarna av Roediger och Karpicke, som jag lutar mig mot på min blogg? Vore kul att diskutera med en lärd kollega.

  4. Bertil! Du besvarar, som alltid, dina meningsmotståndare med ironi och överlägsenhet. Jag är inte kollega med dig och kan naturligtvis inte diskutera på den höga akademiska nivå där du befinner dig. Jag är en sedan länge pensionerad rektor och före detta lärare i matematik och fysik. När jag blev rektor på sjuttiotalet insåg jag att mina kunskaper inte räckte för att leda en så komplex verksamhet som en skola och ägnade mig därför åt att under sex år läsa högskolekurser i psykologi, sociologi och pedagogik på halvfart. Jag har givetvis försökt att efter bästa förmåga därefter ta del av vetenskap, inom många olika discipliner, och debatt. Min inställning till vad kunskap är och hur lärande går till har naturligtvis också påverkats av de fyrtio år jag varit yrkesverksam i skolan, även om sådan erfarenhet inte imponerar på dig.
    Du vet mycket väl att det går att få stöd i forskning för de flesta åsikter om skola och undervisning. Diskussionen kan inte föras med enstaka forskningsrapporter som underlag. Du skriver på din blogg att det ofta i debatten hänvisas till forskning men att det uppenbarligen sker på ett ganska selektivt sätt. Jag förmodar du menar att det gäller andra men inte dig. Jag har läst en del av dina bloggar och inlägg i SOS och det intryck jag får är att uppfattningar du inte sympatiserar med argumenterar du emot genom att förklara den vetenskapliga grunden som ovetenskaplig.
    Du skriver att du gärna vill diskutera de rapporter du refererar till i ditt inlägg. Jag har inte läst dem men jag utgår från att din slutsats att kunskapsprov är bättre än instuderingsuppgifter och traditionell undervisning. Jag skrev i min kommentar att jag tror att den slutsatsen är sann. Den är bara inte relevant, eftersom den pedagogiska ”striden” inte står mellan” kunskapsprov” å ena sidan och ”instuderingsuppgifter och annat traditionellt lärande” å den andra.
    Mina pedagogiska preferenser kan utläsas av min artikel i SOS ”Socialdemokraterna och skolpolitiken” den 3 oktober, som du också kommenterade.

  5. Min artikel i SOS den 10 januari ”Ministern och egoismen som ideologi” kan också bidra till bilden av min syn på skolans uppdrag och hur målen skall nås.

  6. Jag tror du läser in ironi där ingen ironi finns.
    Man kan inte alls få stöd för allting i forskningen. Hur kan du påstå det? Har du hittat någon evidens för att din lärandemodell skulle vara bättre än kunskapsprov vad gäller kunskapers hållbarhet och kraft? I så fall läser jag gärna de rapporterna.
    Ayn Rand avskyr jag lika mycket som du, men rejäla kunskaper, erövrade med forskningsmässigt framtagna metoder är det bästa medlet att bekämpa irrläror som Annie Lööfs favoritfilosof kommer med.

  7. Jag har inte sagt att man kan få stöd för allting i forskningen, jag skrev ”för det mesta”. ”Kunskaper erövrade med forskningsmässigt framtagna metoder är det bästa medlet att bekämpa Ayn Rand” säger du. Då är det ju märkligt att man inte lyckats bekämpa hennes irrläror. Det är ju många forskare och vetenskapsmän som med, vad jag kan förstå, vedertagna forskningsmetoder i stället vill bekräfta hennes teser.
    Du vill ha evidens för min lärandemodell. Jag har ingen lärandemodell som kan beskrivas i en kommentarsspalt och som stöds av enskild forskning. Min lärandemodell, om vi fortsätter att kalla den så, innehåller givetvis en uppfattning om människans natur, vad kunskap är och hur lärande går till. För min uppfattning om vad kunskap är har jag exempelvis hämtat inspiration från Platons grottliknelse, Humes kunskapsskepticis, fenomenologin och kvantfysiken.
    Det finns en undervisningsmetod som innebär att eleverna arbetar i grupper. Då en klocka slumpmässigt ljuder, observerar läraren eleverna. De elever som arbetar med det de ska, belönas. Om alla elever i en grupp arbetar med det de ska utgår en särskild belöning. Denna metod har visat sig mycket framgångsrik. Jag skulle dock som matematiklärare aldrig välja denna metod.

  8. Grottliknelser och kvantfysik i all ära men som vetenskaplig grund för undervisning låter det skakigt. Den metod du beskriver på slutet låter som en variant av behavioristisk betingningspsykologi. Då belönas ju ett ytligt sysslande med uppgiften snarare än lärande. Det är väl så att du liksom de flesta lärare inte har någon klar vetenskaplig grund för sitt dagliga arbete med elever. Det är ju att beklaga. Men då bör man inte ifrågasätta andra som ia alla fall försöker komma med vetenskapligt stöd för sina åsikter.

  9. En diskussion om vilken forskning som visar vad som är bäst för skolan är ganska meningslös så länge man inte är överens om vad skolans/undervisning syfte är eller vad ”Kunskap” innebär. Om undervisningens syfte är att lära in specifika saker kanske inte samma sak är effektiv som om syftet är att eleven ska utveckla sina färdigheter att reflektera, problemlösa och samarbeta.

    Jag är visserligen inte så förtjust i Hattie (just för att han fokusera mer på ”hur” än på ”syftet”). Men han visar ju tydligt på att formativ bedömning är oerhört viktigt i undervisningen. Vilken forsning menar Bertil strider mot att formativ bedömning är bra?

  10. Bertil: Du skriver på din blogg ”Prov eller tester visar sig, främst i det långa loppet, vara helt överlägsna ytterligare instuderingsansträngningar när det gäller hur väl kunskaperna stannar i minnet under en längre tid”. Du menar således att kunskap är det som ”stannar i minnet längst tid”. I så fall har vi nog lite olika syn på vad kunskap är.

    Jag återkommer när jag tittat på artiklarna du hänvisat till.

    /Johanna, Skolpsykolog

  11. Bertil! Har du läst den här artikeln? Du har otroligt mycket översittarattityd och skapar en otrevlig ton i diskussionen, precis som Hultén vänder sig mot. Lite mer respekt tack! Försök lyssna in de som arbetar i skolans verksamhet och inte bara de som pratar om psykologisk forskning om minnet. Evidensbasering är ju faktiskt både forskningsstöd och beprövad erfarenhet.

  12. Bertil! Vi har uppenbara svårigheter att förstå varandra. Platon visar med sin grottliknelse att det vi ser av verkligheten inte är verkligheten, det är inte heller en modell av verkligheten utan det är skuggan av modeller av verkligheten. Bohr och Einstein, de största inom fysiken, hade olika uppfattningar i grundläggande frågor. Dagens fysiker anser att man inte kan komma åt verkligheten därför att den förändras då vi undersöker den. Kunskapsskepticism och fenomenologi har jag nämnt. Till detta vill jag också lägga hermeneutik, exempelvis Gadamers teorier om förförståels. Hur vi förstår ett fenomen är beroende av vår historia, vår sociala, ekonomiska och kulturella bakgrund. Att spel, lek, skönlitteratur, teater, konst etc. kan hjälpa oss att tolka och förstå verkligheten. Du tycker att sådana insikter är en skakig grund för undervisning, jag tycker den är stabil.
    Den undervisningsmetod jag nämnde i mitt inlägg låter inte bara som ”en variant av behavioristisk betingningspsykologi”( som du kallar den), den är ju det. Du uppfattade tydligen inte att jag skrev att jag aldrig skulle använda den metoden, även om den hade vetenskapligt stöd.
    Återigen gör du generaliserande uttalanden om lärarkåren. Men jag förmodar att du har vetenskapliga belägg för detta.

  13. Johanna 🙂

    Jag tycker det är bra om kunskaper i form av både faktakännedom och djupinsikt finns kvar i minnet. Något att invända mot det?`

    Läs artiklarna jag hänvisar till och återkom sedan gärna.

    Ingmar

    Jag har lika mycket belägg för det jag skriver om lärarna som du har vetenskapliga belägg för dina undervisningsmetoder.

    Jessica

    Vad menar du med beprövad erfarenhet? Finns ingen bra definition. Vad bygger du din egen undervisning på?

  14. Bertil! Du skriver att du har lika mycket belägg för det du skriver om lärarna som jag har vetenskapliga belägg för mina undervisningsmetoder. Eftersom du anser att jag inte har sådana belägg betyder det ju att du inte heller har belägg för det du skriver om lärarna. Diskussionen har nu nått en sådan tjafsnivå att jag avslutar den.

  15. Ja, jag har många invändningar mot att sätta likhetstecken mellan kunskap och minnen, oavsett hur djupa dessa minnen är. Minne är en del av det jag innefattar i begreppet kunskap, men det finns många andra viktiga delar som försvinner med det ensidiga fokuset. Om vi bara talar om minnen reducerar vi ju våra elever till levande uppslagsböcker.

    Vi lever i en värld i konstant förändring där ”fakta” snabbt blir föråldrad och där ny fakta är några knapptryckningar bort på mobilen. Vi måste fråga oss vad vi vill att eleverna ska ha med sig ut i denna värld. Vill vi att de ska vara levande uppslagsböcker med ett ”bäst-före-datum”? Eller vill vi att de ska vara kritiskt granskande, reflekterande individer med förståelse för sammanhang och med god samarbetsförmåga? Jag röstar för det sistnämnda! De artiklar du tipsade om ger inte något stöd för att prov skulle utveckla dessa förmågor.

  16. Johanna

    Om vi vill göra eleverna till kritiskt granskande individer i vårt samhälle måste deras granskande byggas på kunskap. Jag tror att du tänker fel när du tänker på begreppet minne. I minnet finns inte bara fakta utan allt vi lärt oss, allt vi står för, hur vi reflekterar och våra samlade erfarenheter.
    Har du verkligen läst artiklarna??

  17. Vad gäller begreppet minne så utgår jag från den kognitionspsykologiska definitionen om att minne är en process som påverkar hur man tar till sig, bevarar och plockar fram information. Jag känner inte till någon definition som handlar om att minne är ”allt vad man står för” eller ”hur vi reflekterar”.

    Oavsett vad vi lägger in i begreppet så ser jag inget i artiklarna du länkar till som visar att just prov påverkar ”allt vad man står för” eller ”hur vi reflekterar”. Inte heller ger de något stöd för att det påverkar de andra förmågorna som jag nämnde som viktiga ( kritiskt granskande och samarbetsförmåga). Om du har tolkat artiklarna annorlunda får du gärna berätta hur du tänker!

  18. Citat från nationalencykolpedin:
    ”Med minne hos levande organismer avses de psykologiska och biologiska mekanismer som svarar för inkodning, lagring och framplockning av information.”

  19. Vad praktiskt av dig att skriva om mig på ett annat ställe än där jag har formulerat mina tankar, då kan ju inte de som läser märka att du helt förvränger mina ord. För jag antar att det är mig du talar om som en bloggande lärare med bristfälliga utbildning i det kognitionspsykologiska fältet? Som en motståndare till att tala om minnet i samband med kunskap? Som någon som sagt att kritiskt tänkande inte har med minnesfunktioner att göra?

    Inget av detta stämmer. Jag är skolpsykolog (vilket jag redan nämnt så det borde du ju veta) med bra utbildning inom kognitionspsykologi. Ang vad jag sagt så är det exempelvis ”Minne är en del av det jag innefattar i begreppet kunskap, men det finns många andra viktiga delar som försvinner med det ensidiga fokuset”. Detta är svårt att tolka som ett motstånd mot att tala om minne i förhållande till kunskap. Och självklart har reflekterande med minnet att göra, men det är inte samma -sak- som minnet.

    Du har fortfarande inte svarat på min fråga om vad i artiklarna du hänvisar till som visar att prov utvecklar elevernas reflekterande och kritiska tänkande. Jag antar att du upptäckt att attack är bästa försvar nu när argumenten är slut.

  20. Din utbildning i kognition kan jag inte uttala mig om, men det jag undrar är ju var kunskaper finns om inte i minnet! Det finns långa stycken i flera av artiklarna som hänvisar till studier av komplex kunskap, vilken behövs när man ska kritiskt granska information av något slag. Vad försvinner ”med det ensidiga fokuset”?

    Jag tänkte inte direkt på dig när jag skrev men nu får jag nog tänka om…

  21. Det är alltså viktigt att förstå att minnet inte är en separat enhet i hjärnan utan all inkommande information av olika slag är lagrad över hela hjärnan. Vid framplockning av information startar associativa nätverk som
    frambringar det vi söker. Ibland kan någon association saknas och det är då vi upplever ”tip of the tongue”-fenomenet, dvs vi kommer inte på det vis söker men plötsligt går det upp för oss.

    Den gamla synen på minnet och hjärnan innebar att man trodde att lärostoff fastnade på ett visst ställe i hjärnan. Så är inte alls fallet. Det går inte att skilja på olika typer av kunskaper i hjärnan och i minnet. Fakta och djupare kunskap (som används vi kritiskt tänkande) finns båda på samma sätt ordnade i våra hjärnor.

  22. Är det inte dags att nu diskutera hur framtidens skola skall organiseras för att optimalt anpassas till den heterogena grupp som skolans elever utgör? Är inte denna heterogenitet pedagogikens övergripande problem?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter