Göran Levin: Läraren misshandlas i skoldebatten

 

I debatten om skolan är nu lärarna i fokus. De duger inte, säger man. Om man misslyckas i skolan, är det lärarens fel, enbart. Och om skolan inte lyckas bidra till den nödvändiga kunskapsutvecklingen i samhället, så är det lärarnas fel. Det här är hållningar som upprör mig, men inte bara för att jag själv har varit lärare, utan för att analyserna av och lösningarna på de problem som finns kring skola och utbildning är så torftiga och riskerar löpa så fel.

Lärararbetet behöver erkännas som svårt

Samhället idag är annorlunda än gårdagens, det räcker med ett par decennier för att man skall kunna säga att barn växer upp i ett annat samhälle än det jag växte upp i, eller mina barn. Sätten att se på uppfostran skiftar, normer och värderingar ändras kring vad som är viktigt, tillgången till materiell välfärd, spänningar i invandrarfrågor etc. Träder man in i ett svenskt klassrum idag, ser det helt annorlunda ut än för tjugo år sedan. Och det har inte blivit lättare att vara lärare, utan mycket, mycket svårare.

Eleverna lever t.ex. i ett mediesamhälle under ständiga intryck av de mest skiftande kulturella slag. I allt detta finns skolan med sin uppgift att bibringa kunskaper och utveckla färdigheter. Här skall läraren skapa harmoni, koncentration och arbetsglädje mitt i en samhällskakafoni av snabba, skiftande och lockande intryck. Det är därför självklart att det är svårt att vara lärare. Dessutom är det oftast ett ensamyrke – i klassrummet – där man själv måste skapa sin auktoritet inför elever och föräldrar. Det kan räcka att man har otur i att bygga relation med en elev eller förälder så kan hela arbetet som lärare i en klass bli ytterligt besvärligt och mentalt pressande.

Lärare behöver stöd av samhälle och föräldrar

Får man då som lärare stöd och hjälp i samband med denna utveckling? Knappast. I stället växer trycket och förväntningarna på läraren. Denne skall, förutom att vara en god undervisare i klassrummet, genomföra en omfattande informationsinsats till barn (utöver den bedömningsprocess som är självklar i en pedagogisk verksamhet) och föräldrar. Individuella omdömen i alla ämnen och om barns och ungas utveckling skall produceras med allt kortare intervall. Det centrala provsystemet är omfattande och styr alltmer lärarens fokus i undervisningen. Hela denna utveckling innebär att läraren får alltför liten tid att tänka genom sin undervisning, att förbereda sina lektioner för elevers förståelse och därmed engagemang. Resurserna har dessutom minskat. Före de stora nedskärningarna i början av 90-talet hade en lågstadielärare under sina tre år med en klass sammanlagt 20 lektioner i halvklass i veckan (10, 6 och 4).

I allt detta finns det förväntningar på att läraren skickligt ska arbeta med skolans kunskapsuppdrag men också med andra samhällsfrågor där skolan och läraren förväntas ha huvudansvar. Det räcker med att nämna mobbningsfrågor, för att visa på omfattningen och svårigheterna att vara tillfyllest i det som också lätt blir en juridisk process i tragiska situationer.

Återinför metodik och praktiktermin i lärarutbildningen

Lärarutbildningen har blivit en lekstuga för partipolitiken. Den är utan jämförelse den mest styrda högskoleutbildningen. De ramar man sätter styr lärosätena, utan att dessa i större utsträckning har möjligheter att göra egna kvalitetsmässiga bedömningar och lösningar. Jag tror det är få som förstår hur denna styrning ser ut och vad den innebär.

Före 1980-talets slut var resurserna till lärarutbildningen omfattande – på låg- och mellanstadielärar­utbildningarna omfattade undervisningen ca 20-25 timmar i veckan. Cirka hälften av utbildningen utgjordes av praktik och metodik. Det innebar att ämneskunskaperna var bristfälliga (i princip gymnasieskolans nivå) men den praktiska färdigheten var hög (och ändå talade man om en praktikchock när den nyblivne läraren på ensam hand skulle möta sina klasser och elever). Ämneslärarna hade som vanligt omfattande ämnesstudier men en kort praktisk-pedagogisk utbildning. De metodiklektorer som fanns hade stora resurser att hålla kontakt med sina lärarstudenter ute på praktikskolorna.

Det fanns inom den akademiska världen högljudd kritik mot den höga resurstilldelningen till lärarutbildningen och därför minskades den från grundskollärarutbildningens start 1988 till att idag vara i nivå med övrig högskoleutbildning med inriktning mot humaniora och samhälle – ca två lärarmöten i veckan.

I de gamla lärarutbildningarna, och nu blir jag tvungen att generalisera, var det de personliga mötena med lärarna, lektioner och seminarier, som var de huvudsakliga. Litteraturbaseringen var liten. Idag är lärarutbildningen, precis som övrig högskoleutbildning, teoretisk. Den vetenskapliga skolningen fram till ett examensarbete är omfattande och har en nivå som vida överglänser gårdagens lärarutbildningar. Det är en god utveckling. Dock satsningen på lärarens praktiska färdighet desto lägre, trots omfattande insatser från de ansvariga på lärarutbildningarna. Resurserna och tiden räcker inte om man jämför med gårdagen, men det är inte det enda. Dessutom har det som kallas praktik skurits ned. Om man i TV-program som Klass 9A och Debatt efterlyser mer av praktisk färdighet hos läraren, så är den partipolitiska hållningen helt annorlunda (vilket dock inte framgår av debatten, där man hänvisar till att man nu skapar en ny lärarutbildning, som skall lösa alla tidigare problem). Här handlar det i stället om ämnen och ämneskunskaper. Det är självklart att en lärare skall kunna sina ämnen och ha en nivå på dessa kunskaper som är i paritet med det samhällsutvecklingen kräver. Men det är inte säkert att man med enbart goda ämneskunskaper blir en bra lärare. Ett sådant yttrande brukar orsaka ramaskri i akademin men också i borgerligt politiska kretsar. Det är tacksamt att stämpla en diskussionsmotståndare som kunskapsfientlig.

I den lärarutbildning som lanseras inför hösten har man alltså skurit ner praktiken.

Skall man ge lärarstudenten de praktiska verktyg som krävs inför sitt kommande svåra arbete i svensk skola, behövs ett helt annat fokus i den svenska skoldebatten. Att utforma en ny lärarutbildning med ännu mindre praktik, kommer inte att leda till en förbättring av lärarens förmåga i klassrummet. Inte heller ett legitimationsår som är utformat utan särskild omfattning av stöd och hjälp för den nyblivne läraren. Det som behövs är en kraftfull insats i form av t.ex. en praktiktermin inuti utbildningen, där en lärarstudent har möjlighet att under längre tid arbeta och pröva, göra misstag och komma igen utan att det inverkar på hela hans yrkessituation på en skola. Eller också en AT-verksamhet som inom de medicinska utbildningarna, där den nyutexaminerade inte omedelbart har hela ansvaret.

Lärarutbildningen är dock i förhållande till dessa utbildningar en massutbildning och förändringar som kräver mer resurser innebär därför stora kostnadsökningar. En gång i tiden för drygt 20 år sedan bestals dock lärarutbildningen på resurser och tid för att förbereda studenten för att utöva sitt yrkeskunnande i klassrummet. Det är hög tid att detta erkänns och att åtgärder vidtas. Så länge som inte detta sker anser jag inte att de politiska åtgärderna är trovärdiga. Det duger inte längre att skylla på att lärarutbildningen är undermålig och att genom diverse styrda utvärderingar försöka belägga det. Om inte en nybliven lärare känner sig säker i mötet med sina elever, kan heller inte utbildningen få ett gott renommé. Utbildningspolitiken måste skaffa sig en sådan kunskap och insikt, annars kan jag som professionell inte ha tilltro till den eller dess företrädare.

(Göran Levin var tidigare utbildningschef på Lärarutbildningen vid Malmö högskola)

9 kommentarer till “Göran Levin: Läraren misshandlas i skoldebatten

  1. Kalle och Kenji

    Låt oss i detalj jämföra hur det omgivande samhället reagerar när det går dåligt i skolan för svenske Kalle respektive japanske Kenji.
    Det är obehagligt när det går dåligt. Det gäller för såväl skolelever som för yrkesverksamma vuxna. En naturlig reaktion är att fly undan situationer som kan orsaka obehag. Följaktligen är det naturligt för både Kalle och Kenji att försöka fly från sina svårigheter. Flykten från skolan kan ske på olika sätt. Det mest drastiska är att helt enkelt försvinna, dvs. att skolka. Ett annat sätt är att, som ett trängt djur, gå till ”motangrepp”, dvs. att försöka sabotera verksamheten genom störande beteende. Ett tredje är att vara fysiskt närvarande, men andligen frånvarande, alltså att ägna sin tid åt att passivt dagdrömma om allt roligt som den kommersiella ungdomskulturen utanför skolans väggar har att erbjuda.
    Önskan att fly fältet är gemensam för Kalle och Kenji. Skillnaden är samhällets reaktion på denna önskan. Det svenska samhället förser Kalle med en mängd ursäkter att inte ta itu med svårigheterna. En ursäkt kan vara att Kalle skulle vara obegåvad. Resonemanget går ungefär så här.

    ”Skolan är för abstrakt för Kalle. Han utsätts för ständiga överkrav. Men det är inte Kalles fel att han från födseln fått fel genetiskt program för att kunna klara kraven, så därför bör en enklare utbildning ordnas för honom, till exempel någon form av praktisk lärlingsutbildning.”

    Den här ursäkten är vanlig i lärarkretsar och bland skolpolitiker på högerkanten.
    En annan vanlig ursäkt är att stackars Kalle visserligen inte är obegåvad, men att han är ”skoltrött”.

    ”Kalle orkar inte längre hålla på att lära sig abstrakta saker som inte har anknytning till hans vardag. Därför bör skolarbetet konkretiseras så att det utgår från elevernas verklighet.”

    Denna ursäkt är vanlig bland föräldrar, skolbyråkrater och politiker på vänsterkanten.

    En tredje ursäkt är att läraren är dålig. ”Gubben (eller kärringen) förmår inte entusiasmera Kalle och väcka lärandets lust i honom. Detta anses ofta bero på att läraren saknar social kompetens och inte kan ta sina elever på rätt sätt. Läraren är helt enkelt en alltför akademisk och tråkig människa. ”

    Denna ursäkt är vanlig bland elever som inte trivs i skolan och bland journalister och skolpolitiker med egna tråkiga minnen från sin skoltid.
    Det omgivande samhället visar alltså stor förståelse för Kalles beslut att fly skolundervisningen. Politiker och skolbyråkrater (och i många fall även föräldrar) talar om för Kalle att felet inte är hans, utan att det är lärarna och skolan som har misslyckats. I en utvecklingsplan för skolan skrev den dåvarande regeringen i Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning — kvalitet och likvärdighet Skr. 1996/97:112 följande.

    ”Eleverna tycks mer angelägna än tidigare att framhålla att skolan måste vara utmanande, meningsfull, icke förutsägbar och spännande. Dagens barn och ungdomar är mindre benägna att offra det närvarande för det kommande. Skolan och de vuxna har idag inte heller den auktoritet som kan förmå elever att lyda sådant som de inte finner någon mening eller glädje i.”

    Svenska elever förväntas alltså inte göra något ”som de inte finner någon mening eller glädje i”. Med andra ord kan Kalle, med gott samvete och istället för att råplugga i sitt anletes svett, ägna sig åt sådant han finner ”mening eller glädje i”, såsom att lyssna på popmusik, läsa serietidningar, se på spännande hollywoodfilmer, spela dataspel, ringa timslånga telefonsamtal till sina kompisar, klottra på sta’n, dricka öl osv. På utbildningsdepartementet förstår man honom.

    Japanske Kenji har en betydligt kärvare tillvaro. Visserligen finns samma lockande kommersiella ungdomskultur även i Japan. Kenji kan dock inte ägna sig åt denna med lika gott samvete som Kalle. Det japanska samhället förser nämligen inte Kenji med några ursäkter. I Japan finns ingen som tror att Kenji verkligen är så obegåvad att han inte kan klara skolan. I Japan finns ingen som accepterar skoltrötthet som ett legitimt skäl att avstå från skolarbetet och i Japan finns ingen som skyller på läraren. I Japan visas ingen förståelse för Kenjis vilja att fly skolundervisningen. Istället får han det brutala beskedet att han är lat och arbetsskygg. Han får veta att med hårt arbete skulle han kunna vända sin situation. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Om han föredrar att roa sig tillsammans med sina kompisar istället för att arbeta hårt får han helt enkelt skylla sig själv. Misslyckandet som följer är hans eget och inte skolans eller lärarnas.
    Det japanska samhället tvingar alltså Kenji att ta ansvar för sina studier på ett helt annat sätt än det svenska ”tvingar” Kalle att ta ansvar för sina. Hos oss är talet om att Kalle måste ta sitt ansvar mest en läpparnas bekännelse. I Japan är motsvarande krav blodigt allvar. I och med att Kenji tar sina studier på allvar blir det också ordning och reda i klassrummet. Elever som tar sina studier på allvar tolererar inte sabotage från störande kamrater. Ordning och reda blir alltså en angelägenhet för hela klassen. och inte bara för läraren, som det ofta är hos oss. Undervisningen blir därmed betydligt effektivare.

    Sammanfattningsvis kan sägas att de viktigaste orsakerna till att skolorna i Japan och Östasien över huvud taget når så mycket bättre resultat i tex. matematik än i väst är
    • Huvudansvaret i Asien läggs på eleven och dennes föräldrar, medan det hos oss läggs på skolan och lärarna.
    • I Asien kräver föräldrar och samhälle av eleven att denne ska lyckas, medan kravlöshet nära nog blivit normen hos oss.
    • I Asien hävdar man att det är träget arbete som ger resultat, medan man hos oss tror att det är generna som bestämmer.
    • Skolframgång värderas högt i Asien, medan den hos oss anses ha ett mer tveksamt värde.

    Tyvärr är det få svenska politiker, och kanske ännu färre skolbyråkrater, som verkligen förstår var skon klämmer. Ansvaret för lärandet har flyttats till lärarna. Nästan allt som inte fungerar i skolan skylls på lärarna. Såväl elever, föräldrar som politiker gör så, liksom även journalister och till och med många pedagoger.

  2. En klarsynt analys av den svenska lärarrollen kontra den mediala och samhälliga bilden av densamma. Att sätta likamedtecken mellan skola och lärare är en förenklad grundsyn som blivit legitim i det svenska samhället och skoldebatten idag. Ingen yrkeskår utsätts för samma skuldbeläggande som lärarna, håller helt med Göran Lewin.Ett svårare yrke än lärarens borde uppskattas av samhället och inte ständigt utsättas för kritik. Vilka yrken skulle kunna utstå samma massiva kritik utan att bli ifrågasatta; sjuksköterskans och läkarens för att sjukvården inte fungerar tillfredställande, tandläkare och tandsköterska för dåligt bemötande och undermålig tandvård ?
    Stöd och hjälp från föräldrar och samhälle är ett grundkrav för att skolan ska få den status och den uppskattning den förtjänar.
    Metodik diskuteras sällan idag,praktiken för lärarstudenter är nedskuren till ett minimum. Det var först då, på min praktiktermin jag upptäckte hur roligt och stimulerande yrket var.
    med dagens situation finns faran i att blicka tillbaka, som Björklund och också Lewin. Att “återinföra” pluggskolan, katederundervisningen går inte , en förnyelse måste till. När kommer debatten och intresset för innehållet i skolan? Inte bara formerna. När kommer lärarupproret? Vem kan tala om för mig när lärarna tystnade? Till Kari P en varningens ord, vi har för länge sedan lämnat det samhälle av aktoritärt förtryck som finns i de asiatiska länderna. Dra inte klockan tillbaka, se på kunskapens innehåll i samhället idag och återupprätta dess budbärare.
    Märta Dixelius
    fil,mag i sv eng
    lärare i 35 år
    frilansskribent
    författare

  3. Till Kari Poutainen: Ensidigt att jämföra två så olika samhällen med varandra, som om elevernas prestationer automatiskt skulle öka om man lämnade dem i sticket – med ett skyll dig själv om det inte går bra. Enkla lösningar i svart och vitt.Jag har svårt att tänka mig att Kari Poutainen har erfarenhet av skolan inifrån.

  4. God undervisning

    Den som vill uppleva god undervisning är välkommen att besöka KTH:s Matematiska Cirkel, se
    http://www.kth.se/sci/institutioner/math/gymnasie/matcirkel/matematisk-cirkel-1.41862

    Där föreläser doktorander som riktar sig till gymnasieelever. Doktoranderna har ingen pedagogisk utbildning, men har ett stort intresse av att försöka visa ungdomar vad matematik egentligen är.
    Lärarstudenter har inbjudits att auskultera för att kunna se hur god undervisning kan gå till, men på lärarutbildningarna har man visat ett kompakt motstånd mot att lärarkandidaterna skulle komma. Man dömer helt enkelt ut Cirkeln totalt, utan att ens veta något om dess verksamhet.

    Cirkeln visar på ett övertygande sätt att vad som behövs är ämnesintresserade lärare som är ivriga att dela med sig av sitt kunnande. Didaktik mm. är med Hasse Alfredssons ord bara “blahablaha”. Att försöka finna metoder att lära sig utan ansträngning är dömt att misslyckas, på samma sätt som att försöka tillverka guld av andra metaller.

    Cirkelns föreläsningar är öppna. Det går utmärkt att komma för att lyssna. Två föreläsningar återstår denna termin.

  5. Tidvattenvåg i utbildningen
    Från två håll utanför Sverige ser vi nu hur det marknadssystem som format skolor i Sverige sedan 1992 starkt ifrågasätts. I januari 2010 kom från BBC News kom uttalanden som England vadar genom en djup avdrift i marknadstänkandet och värdering av mätbara resultat(accountability) och man menade att det finns växande tecken på att långsiktiga förändringar har börjat. Man talar om tilltro till lärarna, regeringen har beslutat om att upphöra med standardiserade test vid 14 års ålder. Wales och Scotland har övergivit motsvarande tester från fem till fjorton år. Om man kan utveckla lärarnas bedömningssystem bättre kan en expertgrupp tänka sig lämna de standardiserade testen. Man talar om en tidvattenvåg i utbildningen. Cambridgerapporten som behandlats på denna sajt tidigare är ytterligare en stärkande kraft i denna tidvattenvåg.
    Man talar även om att minska på kostnaderna för test och inspektion för att i stället satsa på uppföljningssystem inom skolan och lärarledd uppföljning av elevernas utveckling. Man menar att det skulle öka lärares tid för huvuduppdraget att främja elevernas lärande och kunskapsutveckling. Testsystemet i England är bara tjugoårigt och tillkom därför att lärarna under 1970- och 80-talet hade en mycket självständig ställning men mycket lite av uppföljning och värdering av sina insatser.
    Samma förhållande rådde även i Sverige motsvarande tid. Den förändring av lärararbetet som infördes i och med Lgr 80 och behovet av mer lagarbete syftade till att lärare och skolledare skulle värdera skolans samhällsuppdrag och komma överens om verksamhetens utformning i en arbetsplan som också skulle följas upp och ge anledning till både förändringar och fortbildning. Utvärderingar under 80-talet visar dock på en stor trögrörlighet i lärarkåren. Påtagliga förändringar i lärararbetet accepterades inte. Det andra steget i lärares och kommunernas ansvar för genomförandet kom i och med 90-talet som dock hamnade ganska snett på grund av bl a. den ekonomiska nedgången i landet och en lång rad organisatoriska förändringar i skolsystemet. Lärare och skolledares pedagogiska arena befolkades mer av ekonomer och organisatörer.
    Den andra signalen kommer från USA där en av de ledande i formandet av President Busch´s lag No Child Left Behind och där systemet med friskolor och marknadsorientering förordades, Diane Ravith nu gör kraftig avbön och konstaterar att utvärdering genom standardiserade tester har lett till en illusion av framsteg medan den i stället har underminerat den traditionella styrkan i det amerikanska utbildningssystemet. Det marknadsbaserade styrsystemet i skolsystemet har varit direkt kontraproduktivt. Diane Ravith talar till och med om att återupprätta grannskapskolor för att rädda amerikanska ungdomars demokratiska fostran.
    Vad händer när denna tidvattenvåg möter de Björklundska murarna?

  6. Pingback: Nu kan jag andas lättare igen « ©lektorio

  7. När jag lusläser sista delen av artikeln inser jag att här finns det något att bli riktigt upprörd över. Jag har alltid blivit rent hatisk när jag tänker tillbaka på kommunaliseringen och en skola där man skulle spara sig bättre och tog in obehöriga lärare och bar sig åt för att sen ha mage att skylla problemen på lärarna. En lärarutbildning ska handla om att utbilda till interaktion och relationer med eleverna, då måste man ha råd att utbilda mha interaktion och relation. Det verkar som att samma missgrepp som begicks mot lärarna nu upprepas mot en ny lärargrupp dvs. lärarutbildarna.

    Jag undrar om du inte kan hålla med om att din historik egentligen inte pekar ut de borgerliga regeringarna som mer ansvariga för de försämrade resurserna till lärarutbildningen? Ifall vi tar avstamp i ett gemensamt missgrepp oavsett partifärg kan det då kanske gå lättare att se till att båda parter tävlar om att göra något åt ett problem istället för att skylla på varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter