Gunilla Molloy: Som att valla katter…

Stockholms universitet har under hösten 2011 inbjudit till fyra panelsamtal om lärarutbildningens kvalitet och utvecklingen av läraryrket. Gunilla Molloy har skildrat det första panelsamtalet i en tidigare artikel. Här återkommer hon och reflekterar över vad som hänt i resten av samtalsserien. En sak är säker: Det är inte lätt att styra debatten om skolan – det är som att valla katter. (red)

Så är höstens samtalsserie om lärarutbildningen vid Stockholms Universitet avslutad. Måndagen den 5 december hölls det sista samtalet. Till det var forskare inbjudna; i detta fall Magnus Henriksson, professor i ekonomi från Handels, professor Magnus Nygren från Umeå, specialist på hjärnforskning och Ulf P. Lundgren, professor vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier i Uppsala. Moderator var som vanligt Sigbrit Franke och bisittare var som tidigare vice-rektor Anders Gustafsson och Gunilla Hammar Säfström.

I sitt inledningsanförande lyfte Ulf P. Lundgren fram den bredd och den mångfald som präglar den svenska skolan. Och eftersom den dessutom är så stor, sa han, så kan man säga vad som helst om den. Allt kan vara både sant och falskt. Att försöka styra skolan sa Ulf P. Lundgren, är att som försöka valla katter. Det går inte, de springer alla åt olika håll.

Den metaforen föreföll mig träffande för de tidigare samtal som hållits i denna serie, från det första (som jag redan skrivit om i SOS) till de tre avslutande. För att försöka styra debatten om skolan är också som att valla katter. Alla har sin uppfattning. I de flesta fall baserade på egna skolminnen eller, som Ulf P. Lundgren sa, baserade på den subjektiva evidens som utgörs av barnbarnens berättelser om skolan. Kanske, tänker jag, är det bristen på kunskap om aktuell skolforskning hos politiker som ersätts med barnbarnens berättelser. För alltför sällan åberopas den forskning som finns om skolan.

Bredvid mig i bänken vid detta sista tillfälle satt Anna Forsell, som nyligen disputerat på en avhandling med titeln ”Skolan som politiskt narrativ: En studie av den skolpolitiska debatten i Sveriges riksdag 1991 – 2002”. Anna Forsell har analyserat den utbildningspolitiska debatten i riksdagen under perioden 1991 till 2002 och fokuserat på de berättelser som politiker använder sig av när de talar om skolan och hur de laddar begrepp som skola och utbildning med mening. Forsell noterade hur politikerna ofta befann sig i nuet, men lika ofta i gårdagens beskrivningar och att de inte sällan använde sig av historiska bilder av skolan. Bristen på framtidsberättelser, av analyser av morgondagen och av samhällsutveckling var också påfallande enligt Forsell, vars resultat tyvärr styrktes under en del av samtalen på Stockholms universitet.

Nu har Forsell hämtat sitt material genom att analysera den utbildningspolitiska debatten i riksdagen. Men materialet kunde lika gärna vara hämtat från dessa samtal. Under det andra samtalet satt jag på samma bänk halvvägs upp i salen, men såg knappast namnen på skyltarna framför deltagarna, så små var bokstäverna. Men kanske gjorde det inget, eftersom debattörerna den gången, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, Eva-Liisa Sirén, Lärarförbundet, Lotta Edholm, Stockholms skolborgarråd och Marcus Strömberg, VD för AcadeMedia som är ett av Sveriges ledande utbildningsbolag med 250 skolor och fyrtiotusen elever, var så rörande eniga i alla frågor.

Lärarutbildningen var universitets och samhällets viktigaste utbildning, sa Kåre Bremer inledningsvis, och alla nickade instämmande. Lärarlönerna måste höjas, sa Mette Fjelkner och alla nickade. Ämneskunskaperna måste fördjupas, sa Eva-Liisa Siren och alla nickade. Vi måste tala väl som skolan, sa Lotta Edholm och alla nickade. De bästa lärarna ska upp 10.000 i lön, sa Marcus Strömberg. Och dessutom borde de bästa skolorna rankas, tillade han. Vad som är en ”bra” lärare och en ”bra” skola stöttes och blöttes, men kunde naturligtvis inte formuleras eftersom den övergripande frågan, vilken skola som vi vill ha, inte var utgångspunkten.

Vid det tredje samtalet, som blev en monolog, behövdes ingen namnskylt eftersom Jan Björklund var ensam på scen. Argument om lönehöjningar, ämnesdjup, duktiga lärare och lärarlegitimationer från tidigare samtal upprepades tillika med argumentet att lärarutbildningen var samhällets viktigaste utbildning. Just denna dag borde det argumentet setts som något bekymmersamt, eftersom nyheterna samma dag rapporterade att ansökningarna till lärarutbildningarna sjunkit med 4 procent . Dessa minskningar kunde kanske ha diskuterats i ljuset av Björklunds tidigare förkastande av dagens lärarutbildning, men den aspekten lyftes inte vare sig från panelen eller från Björklund själv. På sin blogg skrev däremot rektor Kåre Bremer att:

”Skillnaderna jämfört med föregående år är dessutom stora när man ser till enskilda lärosäten, en del har stora minskningar, andra stora ökningar. Jag skulle inte dra några slutsatser alls om intresset för lärarutbildningen utifrån dessa siffror. Utbildningen är ju omlagd så skillnaderna kanske i första hand avspeglar skillnader i vilka utbildningar man kan söka,”

Den inställningen förefaller mig något lättvindig i ljuset av att lärarutbildningen enligt Bremer är universitetets (och samhällets) viktigaste utbildning.

Så kom det fjärde och sista samtalet med de tre forskarna. Panelen var densamma. Publiken likaså, men den hade alltmer minskat i omfång. Sigbrit Franke inledde med att vända sig till forskarna med frågan om ”vad som idag är den verkliga knäckfrågan man vill ge sig på för att forma framtidens toppskola”. På denna fråga svarade Magnus Henriksson att söktrycket måste öka, men att alla som söker inte ska kunna komma in (!) och att en lärare måste ha ledaregenskaper. Henriksson förde också in ett nytt begrepp i diskussionen, nämligen ”psykisk inkomst”, vilket skulle motsvara det välbefinnande man känner när man gjort ett bra jobb och som kan ersätta ekonomisk ersättning. Ulf P. Lundgren lyfte fram ett helt nytt perspektiv i den eländesbeskrivning som präglat svenska skolan de senaste åren; nämligen att forska kring hur duktiga lärare lyckas. Kvällens enda applåd fick Magnus Henriksson när han förslog att elever och elevernas föräldrar måste ta skolarbetet på allvar och inte resa bort veckan före eller efter sportlovet, eftersom resorna då är billiga.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna enda applåd från en publik som till hälften bestod av yrkesverksamma lärare – och kanske var det enbart de som applåderade. Kan debatten om skolan, som i media till stor del utmålat lärare som inkompetenta, så ha undergrävt en kollektiv självkänsla? Kan rektorer, måna om elever och skolpeng, ha gått föräldrar till mötes och kört över en del lärare i denna fråga? Kan adjunkter i svenska skolan se sig så utarmade på stöd från ansvariga politiker från kommunnivå till nationell nivå att när en professor indirekt säger ”stå på er mot föräldrar och rektorer” så får han en spontan applåd? Jag vet inte.

Kunde applåden ha något samband med den artikel som samma dag stod i DN och som, baserad på en rapport från Lärarnas Riksförbund, visade att var femte lärare har utsatts för påtryckningar från sin rektor att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänat? I 40 procent av fallen var den otillbörliga påverkan systematisk. Påtryckningar – från såväl rektorer som föräldrar – att sätta högre betyg visade sig vara mer förekommande i kommuner med både friskolor och kommunala skolor än i övriga kommuner. En tredjedel av de lärare som har blivit utsatta för påtryckningar har låtit det inverka på deras betygsättning. Borde inte denna dagsfärska information varit en fråga för panelen?

Samma dag som de två senaste samtalen hölls, har DN publicerat artiklar dels om en lärarutbildning som lockar allt färre studenter och dels om en skola, där lärare utsätts för påtryckningar. Ingen av dessa frågor lyftes in i något panelsamtal, vilket var beklagligt. För båda frågorna placerar samtalet om skolan i dagens politiska verklighet och kunde ha knutits till ett samtal om skolans framtid. Men ”bristen på framtidsberättelser, av analyser av morgondagen och av samhällsutveckling var påfallande” även inför dessa två viktiga frågor, för att citera Anna Forsell. Nu kan lärare återigen pekas ut och denna gång som icke-kompetenta betygssättare. Men bakom denna information från Lärarnas Riksförbund finns andra, mer brännande frågor om sambandet mellan ekonomiska vinster och lärares yrkes professionalitet. I en demokrati borde dess frågor vara angelägna för de politiker som har skolans förbättring på sin agenda. Men att frågorna inte lyftes fram i panelsamtalen betyder inte att de inte finns i studenters medvetande och i lärares vardag. Och även om försöket att styra skolan är som att valla katter som springer hit och dit, så har även katter sin självbevarelsedrift. Och de springer inte åt det håll där de vet att inget skydd mot regnet finns.

(Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet)

9 kommentarer till “Gunilla Molloy: Som att valla katter…

  1. det finns 9 miljoner experter på skola i Sverige, några av dem har tydligen suttit i panel

  2. Tack, Gunilla! Du är lyssnande – och klok. Det vi oftast matas med i de stora drakarna och TV är inte ett levande samtal om skolan. Det är en mycket ensidig BILD av skolan, en bild framtagen av starka intressen. De mest högljudda företrädarna propagerar för en lydnadskultur med lätt mätbara resultat och kontroll i form av betyg. Mer katerderundervisning d.v.s. korvstoppning av färdigtuggad “kunskap” ska se till att vi kan hävda oss i VM i Pisa…! Centerpartiet vill återinföra studentexamen och Björklund nappar direkt och föreslår studentskrivningar. Yes, tillbaks till 40-talet! Varför inte ta steget fullt ut och ta fram högläsning ur katekesen igen?! Och detta är den minister som är ansvarig för utbildning och landets framtid. Man tar sig för pannan. Skolan ska vila på “vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” enligt Lgr 11. Björklund brukar hänvisa till sina gamla fröken när han gick i femman. Hon var säkert mycket kompetent så att han kunde lära sig. Vad forskningen – och annan beprövad erfarenhet – i övrigt säger om barns lärande och utveckling verkar han inte bry sig ett dyft om. Han vet.
    Skolans uppgift att utveckla ansvarsfulla, delaktiga och demokratiska medborgare – läroplanens kapitel 1 och 2 – diskuteras överhuvud taget inte. Det värsta är att jag inte hör någon annan politiker heller tala om vad han/hon vill med skolan. Vilket samhälle ser Björklund och Centerpartiet framför sig?
    Såg en rekryteringskonsult för ett världsledande företag på TV härom dagen på tal om skolan i Singapor.
    Det hans företag efterlyser är ungdomar som kan lösa problem, är kreativa, har förmåga att ta initiativ, kan granska och ifrågasätta och och arbeta tillsammans med andra.
    Där visar flera undersökningar att svenska skolelever ligger i topp i världen. När politiker och debattörer talar om vilken skola de vill ha – berättar de också vilket samhälle de vill ha.

  3. Måhända blir diskussionerna som författaren beskriver dem därför att fantasin när det gäller inbjudna debattörer är sig lik, både när det gäller den här debattserien, som när media bjuder in till debatter. Någon känd professor, någon tyckare från en ledarsida, topparna i facken samt ett par lärare som blivit kändisar i en synnerligen ifrågasatt dokusåpa om skolan.
    Jag minns med viss nostalgi de debatter vi hade kring den nya gymnasieskolan i vardande inom det vi kallade DAG ( den altenativa gymnasieutredningen ) bestående av alla de som hade intresse av att vara med och diskutera den framtida skolan och inte självklart tillhörde “skoletablissemanget”.
    Det har var runt 1980, men jag förstår av det vi publicerade i böcker, tidningar och artiklar var rätt mycket nytänkande jämfört med det som framförs på skolarenan idag.

    Numera pensionerad men fortfarande intresserad av vad som händer i den skola jag lämnat och som jag inte alls har så mörk bild av som svartmålningarna man möter i stort sett överallt idag.
    Bernt Karlsson

  4. Intressanta tankar samlade och ja det är svårt att valla katter, speciellt om de ska vallas bort från skydd mot regn. De här panelsamtalen har nog ändå gett lite vägledning vart det går att söka skydd för den som står mitt i regnet av dumheter. Jag tror att ytterligare några kommuner och skolledningar har insett att det är bra att behandla sina lärare väl. Att locka till sig kompetens kommer att bli en allt viktigare konkurrensfördel när föräldrar blir allt mer medvetna om vikten av att odla sina barns kunskaper, inte bara deras betyg!

  5. Pingback: Valla katter! « ©lektorio

  6. Intressant. Panelens sammansättning är typisk. Inte någon aktiv lärare, inte någon lärarkandidat och absolut ingen elev som får uttala sig om vad en lärare behöver kunna för att eleverna ska må bra och lära sig bra. Därför kommer heller inte denna centrala fråga upp på dagordningen. Liksom katterna strävar var och en av debattörerna åt sitt håll, åt sina intressen. Detta har jag själv upplevt vid ett antal sammankomster där man ventilerat lärarutbildningen. Man talar om allt utom lärarkandidaternas behov av yrkesutbildning och vad som krävs för att tillfredsställa dessa behov. Utgångspunkten är i stället vad i form av teoretiska kunskaper i ämnet och om skolan som de själva kan bidra med. Resultatet kan vi nu se i det innehåll som den nya lärarutbildningen fått.

    Katter är inte dumma. De pilar iväg åt det håll där de kan försäkra sig om att få något att äta. Så gör också de som styr över lärarutbildningen. Hur ska jag och min institution kunna försäkra sig om att få del av de stora resurser som avsätts för lärarutbildningen. Denna prioritering väger tyngre än tanken på att ge lärarkandidaterna en bra utbildning så att de klarar av det dagliga knoget med eleverna.

  7. Som vanligt slår du huvudet mitt på spiken. “Och även om försöket att styra skolan är som att valla katter som springer hit och dit, så har även katter sin självbevarelsedrift. Och de springer inte åt det håll där de vet att inget skydd mot regnet finns.” blir två meningar jag bär med mig och högst sannolikt lånar till senare blogginlägg.

    Jag hade tyvärr bara möjlighet att vara med på de två senare paneldebatterna. På den sista restes en viktig fråga i publiken: “det blir nästan omöjligt med ett samtal som samtidigt handlar om hela skolan och om hela lärarutbildningen”, den tror jag det ligger mycket i, det rör sig på så olika nivåer. Till våren verkar det som om det blir mer fokus på respektive samtal. Jag tror även Sigbritt skulle kunna vässa sina frågor ytterligare och vara mer obekväm ala Fichtelius.

    Skolans och lärarkårens låga självkänsla får vi fortsätta arbeta vidare mot att höja.

  8. Nu är det ju bedömning som gäller, hundratals ospännande avhandlingar bekostade av gemensamma medel kräks ut från akademierna, hur ska vi mäta dem på höjden, tvären och bredden? Vi kommer att bli otroligt duktiga på att bedöma våra unga, och kommer troligen fram till att de inte är värda fullt så mycket som oss, alltså bör de ha lägre lön och sämre skydd. De ungas val står ju numera mellan att hävda sin kompetens och bli beroende av fattigvård, eller gilla läget och acceptera en slavlön som “nyttig idiot”. Framtidstro, vad är det? Tack och lov är jag gammal. . .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter