Inger Nordheden: Läraryrket inrymmer livet

– Vad tänker du skriva i skoltidningen i vår?

Jag ställde frågan till en flicka i årskurs nio. Hon och en klasskamrat till henne var tillsammans med mig på en kurs för lärare i en Stockholmsförort. Uppdraget för eleverna var att berätta om sin skoltid och om det arbetssätt som är utmärkande för den skola de gått i under alla sina grundskoleår.

–  Jag ska berätta om hur jag utvecklats, sa flickan. När jag började i ettan vågade jag inte öppna munnen. Jag vågade inte ens räcka upp handen. Jag var så blyg så jag ville helst sjunka genom jorden varje dag. Och nu står jag här…! Det ska jag skriva om. Jag ska berätta för dem som har några år kvar i skolan att om man får vara med och bestämma så blir man säkrare och vågar lita på sig själv. Det ska jag skriva.

En uppgift som alla nior har i det som i den skolan kallas ”jag-projektet” är att i olika texter reflektera över sin barndom och skoltid och beskriva sin resa genom sina skolår. Det brukar bli bra texter. Det brukar bli rörande texter. Ofta blir det lite präktiga texter. Texter som uppmanar dem som ännu har några år kvar att gå innan de tar steget till gymnasiet att ”lyssna på lärarna”, att ”kavla upp ärmarna och börja plugga”, att inse att ”det är bra att lära sig att städa”!

Några veckor innan nian är slut arrangerar eleverna en installation. Den föregås av en hektisk tid som avslutas själva installationsdagen. Då får alla andra flytta på sig. Då går niorna runt och väljer ut en lämplig miljö att bygga sin installation i. Det kan vara en del av ”djurrummet”, halva biblioteket, spiraltrappan ner till F-1-2:orna, uppehållsrummet eller någon del av korridoren. Där samlar eleverna sina minnen. Här finns texter de skrivit. Här finns musik de komponerat. Här finns filmer de spelat in. Här finns en gipsmask dekorerad med symboler som visar något om dem själva. Här finns stora bilder som berättar om elevernas morgon och här finns bomärket i linoleum som ska tryckas på tyget som för alltid ska sitta i trapphuset och som blir det ”spår av liv” som var och en lämnar efter sig.

Allt detta berättar eleverna om när de följer med mig till olika studentgrupper. Jag arbetar på lärarutbildningen vid Stockholms Universitet, och eleverna kommer från den skola jag lämnade för att arbeta på dåvarande Lärarhögskolan för tio år sedan. Jag har varit med och startat skolan för nästan tjugo år sedan och detta är ett sätt för mig att ha kvar en fot i skolvärlden. Jag älskar mötena med niorna. De är så stolta. De är så allvarliga. De tar till och med av sig mössan när de står inför studenterna! Elevernas berättelser tas alltid emot positivt av studenterna. Här kommer plötsligt deras framtid närmare. Det är dessa ungdomar som blir deras verklighet ganska snart. Det är dessa ungdomar som de blivande lärarna kommer att ha ansvar för. Då gäller det att skapa möten som inger hopp.

Läraryrket är så komplext. Det inrymmer livet. Det liv vi lever nu. Det innehåll och de arbetsformer vi fyller det livet med måste vara meningsfullt. Nu. Inte bara sedan.

Läraryrket har låg status sägs det. Jag vet inte om det är vetenskapligt belagt, men det låter så i medierna. Eleverna halkar efter, menar man. Då behövs det hårdare tag. Stramare tyglar. Fler och tidigare betyg. Lärarutbildningen måste ändras. Den måste bli mer akademisk. Ämnena måste lyftas fram tydligare. Vi måste få bort flummet.

Jag har märkt förändringen. Sedan Lärarhögskolan för två år sedan gick upp i Stockholms universitet har det blivit en tydligare riktning mot mer ”ämne” och mindre didaktik. Mer av form och mindre av innehåll. Vi ska nu söka samarbete med andra institutioner än de utbildningsvetenskapliga. Här finns, säger man, massor av för oss lärare dold kunskap som lärarstudenter kan behöva. Saknas en föreläsare på en didaktisk kurs kan vi fylla luckan med en doktorand från lingvistiken t.ex. Man har nu gett prefekterna i uppdrag att se över institutionsorganisationen så att vi bättre utnyttjar doktorander på olika institutioner! Antalet utbildningsvetenskapliga institutioner ska minska. Allt detta ihopslagande spelar egentligen ingen större roll, bara begreppet akademisk professionsutbildning inte har betoningen på akademisk utan på professionsutbildning.

Till lärarprofessionen hör att inge barn och ungdomar hopp. Att locka fram lusten att lära. Att låta alla barn och ungdomar få möjlighet att utveckla sina inneboende förutsättningar. Till detta behövs möten. Samtal. Lärande i samspel. Tror man på att viktig lärarkunskap bland annat innebär sådant måste vi bromsa nu. Nu måste vi ställa oss i vägen så att didaktiken inte rustas ner till förmån för ”ämnet”. Som en enda stor mur måste vi ställa oss. Och hålla ihop för nu blåser det hårda och otäcka vindar!

(Inger Nordheden är universitetsadjunkt vid Stockholms universitet)

3 kommentarer till “Inger Nordheden: Läraryrket inrymmer livet

  1. Även om jag håller med skribenten i sak (att läraryrkets gyllene kärna inte ligger i ämneskunskaperna utan snarare i ”chittet”, dvs didaktiken) kan jag ibland bli orolig för hur vi för fram det argumentet. Här kliver Inger litegrann i klaveret.

    Tanken på att lärare på ett nästan magiskt vis kan förvandla personer på det sätt som antyds i artikeln (”Läraryrket är så komplext. Det inrymmer livet. Det liv vi lever nu.”) medför en del skrämmande konsekvenser som man måste passa sig för att inte bjuda in till:
    1. Det går inte att lära sig att bli lärare eftersom ”magin” är någonting man måste ha med sig när man börjar.
    2. Eftersom man måste ha med sig ”lärarpotentialen” in i utbildningen finns det grund för obskyra och icke rättsäkra antagningstester vars enda konsekvens skulle bli att göra lärarkåren än mer homogen.
    3. Eftersom man inte kan lära sig att bli lärare är lärarutbildningen per definition inte en riktig utbildning utan snarare en sorts kokong (som bara de bästa larverna har tillgång till).

    Jag säger inte att man kan avmystifiera varesig lärande eller innebörden i att vara lärare. Men kanske finns det ett värde i att försöka slå vakt om våra mjuka värderingar med hjälp av hårda argument?

  2. Ingrid, tycker mycket om och inser verkligen allvaret i det du säger. Tycker också om att eleverna på den här skolan(som jag ju så klart vet vilken det är; )) inte bara verkar arbeta med det nödvändiga att förstå sig själv och förstå sig själv i världen utan att de också får möjlighet att uttrycka sig på olika sätt som du beskriver, text, musik, film, bild osv…
    Funderade över detta när jag under BUFF, Barn och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, såg kortfilmen Mitt liv som trailer, lite mer om det här: http://inasresa.blogspot.com/2010/03/buff-mitt-liv-som-trailer.html

    Varm vårskånehälsning
    Ina

  3. Skolan är en verklig social plats där alla aspekter av samspel prövas, samspelet med undervisningen, samspelet mellan lärare och elev, samspelet mellan elever och elever. Skolan är en plats för relationer och oavsett om läraren ser och förstår det så relationsskapar eleverna. Det är stora saker som sker och skolan bör förvalta alla möten och utveckla ett självförtroende och verka för detta. Anne-Marie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter