Ingrid Carlgren: Ny-gamla övningsskolor

Föga förvånande lanserar regeringen ytterligare en återställare i lärarutbildningen. Jag gick själv i en övningsskola på 1950-talet. Lärarkandidaterna kom och försvann och på vårarna var det examen, då de nya fröknarna (jag minns konstigt nog inga manliga lärarkandidater) stod med varsin pekpinne på den stora trappan upp till skolan.

Ett återinförande av övningsskolor innebär att alla år av arbete (som involverat mängder med skolor, lärare och lärarutbildare) med att utveckla den sk verksamhetsförlagda utbildningen till något som skulle kunna bli riktigt bra slängs i sjön. Det måste finnas goda skäl för ett sådant slöseri med samhällsresurser. Det skäl som framförts (i nyheterna) är att Finland har kvar sina övningsskolor och att man tror att det är en av orsakerna till att Finland klarar sig bättre i de internationella kunskapsmätningarna (som dessvärre korrelerar negativt med många av de mål vi har för den svenska skolan).  Det låter inte särskilt övertygande. Att plocka ut en aspekt av ett system och införa det i ett helt annat system är alltid riskfyllt. Man får hoppas att de verkliga skälen till att återinföra övningsskolorna är mer genomarbetade än vad som släpps ut i pressen. Framförallt får man hoppas att återställarna noga har funderat över varför de en gång avvecklades.

Varför försvann övningsskolorna i Sverige? Det var knappast för att man ville ha ett dåligt fungerande system med verksamhetsförlagd utbildning. Avvecklingen av övningsskolorna i Sverige har gått i flera steg och det har funnits olika argument under vägs. Det kanske starkaste skälet under senare decennier var den sk praxis-chock som påvisats i forskning om lärarutbildning från hela världen . Så länge lärarstudenterna befinner sig i utbildningen och i specialskolor utvecklar de vissa teoretiska föreställningar och en yrkesrepertoar som de tvingas lägga åt sidan när de kommer ut i en verklighet som är något helt annat. Då gäller det att lära sig simma eller drunkna. Också om den processen finns en del forskning som visar att det vanligaste är att de nyblivna lärarna gör sig av med bagaget från lärarutbildningen för att överleva i sin nya verklighet. Lärarutbildningen var helt enkelt inte funktionell. Genom att studenterna skulle få erfarenhet av vanliga skolor med vanliga betingelser skulle de i utbildningen få möjlighet att knyta de teoretiska studierna till de erfarenheter de gjorde och därigenom kunna utveckla en mer användbar yrkesrepertoar.

Tyvärr har inte endast övningsskolorna försvunnit utan också de metodiklektorer som var en viktig kugge i dåvarande lärarutbildningsmaskineri. Men det är, skulle jag vilja påstå, lika mycket en effekt av akademiseringen som av avskaffandet av övningsskolorna (metodiklektorerna var inte disputerade och förlorade sitt tolkningsföreträde till disputerade akademiker). Metodiklektorerna ägnade mycket tid åt skolbesök – att följa upp studenternas praktik och föra diskussioner ute på skolorna. Systemet innebar på så vis ett systematiskt utbyte mellan lärarutbildningarna och de skolor som deltog i utbildningen.

Övningsskolor är, som sagt, en del i en större helhet. Att återinföra en del lär få konsekvenser för de andra delarna också. Det skulle vara intressant att veta hur resonemangen har gått om det. Eller – om det är så illa att man inte tänkt på det.

Men det kan ju bli bra ändå – även om det är fel tänkt (som en annan skolminister sa en gång). Mest sannolikt är nog ändå att återinförandet av övningsskolor kommer – förutom att förbruka en massa resurser och energi –  att vara lika effektlöst som resten av den sk ’nya’ lärarutbildning som med så stort buller och bång genomförts de senaste åren.

En intressantare ’återställare’ vore att ta fram de gamla förslagen (från slutet av 1940-talet) om att inrätta 10 statliga försöksskolor för forsknings- och utvecklingsarbete. Av de föreslagna 10 skolorna var det endast en som blev verklighet – och den blev nedlagd efter 10 år. Tänk om historien varit annorlunda och vi idag haft tillgång till den kunskap som skulle ha kunnat utvecklats vid dessa 10 försöksskolor. Då kanske vi hade varit bättre rustade att komma tillrätta med de elever som lämnar grundskolan utan godkända kunskaper. Då kanske vi också hade varit bättre rustade när det gäller hur skolarbetets innehåll och organisering kan se ut för att både leda till fördjupade kunskaper och den demokratiska fostran som våra läroplaner anbefaller.

Men – först finns det något att lära av historien. Varför gick det inte att – i likhet med universitetssjukhusen – inrätta 10 statliga försöksskolor under en period då den statliga styrningen var mer accepterad och starkare än idag? Vad är det som skulle göra det möjligt idag?

(Ingrid Carlgren är professor i pedagogik vid Stockholms universitet.)

31 kommentarer till “Ingrid Carlgren: Ny-gamla övningsskolor

  1. Tack Ingrid,
    Vi diskuterar just nu det hela på Twitter. Kan det verkligen vara bra osv. Fantastiskt med en direkt respons på våra diskussioner. Dessutom från en professor som vi har stort förtroende för.

  2. Bra att få lite historisk tyngd i debatten om övningsskolor. Enligt Ekot http://www.sr.se så var det här något helt nytt i vårt utbildningssystem som regeringen verkar ha kommit på efter att ha studerat finska skolor. Det är just den här typen av inlägg jag eftersöker. Tack för det!

  3. Det tar emot att diskutera ohederliga ad-hoc-argument seriöst. Finland har mycket som vi inte har, t ex finska. Varför plocka ut något på måfå och hävda att det är orsaken till PISA-rankingen?

    Sådan argumentation blir bara meningsfullt om man har en agenda. Och med tanke på Herr Björklunds resonemang i övrigt är det väl rimligare att föreställa sig en önskan att detaljstyra produktionen av lärare? Och en oerhört naiv tro att man kan peka ut eller rentav mäta just den egenskap som gör en lärare lämplig till att bli mentor? Och en romantisk föreställning att just Herr Björklunds expertis (och inte forskningen) kan konstruera Den Goda Skolan?

  4. Borttagandet av övningskolorna skedde som en del av en akademisering och ett totalt ointresse för den viktiga praktiken och metodiken från lärarhögskolornas sida. Du har förstås rätt i det mesta av din kritik mot förslaget men jag har en mycket ljusare syn på förslagets effekter. Till att börja med så kommer utbildningar som glömt bort undervisningen i didaktik få en blåslampa på sig att förbättra denna. För det andra så ser jag inga skäl till att skolorna skulle utnyttja det här för att minska den riktiga verksamhetsförlagda utbildningen. Det borde väl räcka med att plocka bort de veckor då lärarstudenten är ute på en skola utan att delta i undervisningen.

  5. Tack Ingrid för en snabb och intressant reaktion på Björklunds senaste förslag. Ja, VFU (verksamhetsförlagd utbildning) var en bra idé som skulle behöva utvecklas mer i praktiken. Var gång något nytt nästan börjat att fungera i praktiken – då kommer nya förslag som underminerar tidigare organisatoriska strukturer i lärarutbildningen.

  6. Vad menar du när du skriver:

    “Finland klarar sig bättre i de internationella kunskapsmätningarna (som dessvärre korrelerar negativt med många av de mål vi har för den svenska skolan)”

    Vilka internationella kunskapsmätningar syftar du på och vilka mål för den svenska skolan korrelerar de negativt med?

    Jag tycker ditt påstående är anmärkningsvärt eftersom Skolverket för det mesta brukar anse att det som mäts i internationella undersökningar som PISA och TIMMS stämmer väl överens med den svenska läroplanen. I sin rapport om PISA 2009 skriver man till exempel (sid 22-23, länk här:http://www.skolverket.se/publikationer?id=2473):

    “I skolans uppgifter ingår således att förbereda ungdomar för att leva och verka i samhället. Viktiga mål är att eleverna ska lära sig att använda sina kunskaper, och att kritiskt kunna granska och bedöma information. PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i mate matik och naturvetenskap 23 PISA:s utvärderingsmål överensstämmer således på flera punkter med skrivningar i den svenska läroplanen (se också Skolverket, 2006a, 2006b).”

    Anser du att skolverket har fel på den här punkten?

    Om jag tolkar dig rätt menar du att elever som får bra resultat i de internationella kunskapsmätningarna får dåliga resulatat när man mäter hur de presterar mot andra mål. Är det så du menar och hur vet du i så fall det?

  7. Det är bra med en historisk återblick. För den sakens skull behöver inte avstampet ske i historien, med en upprepning av de misstag som till exempel icke forskningsförankring göras. Vid många av landets skolor pågår en verksamhetsförlagd forskning av praktiserande lärare, som ett led i att göra skolan bättre ur alla möjliga synvinklar. Om dessa lärare, med hjälp av de lärarutbildare som kommer att vara ute på övningsskolorna, kan handleda studenterna så att de får möjlighet att använda sina akademiska kunskaper i den miljö som finns utanför universitet och högskolor är det väl positivt. En förhoppning är att övningsskolorna också placeras i så kallade utsatta områden. Det skulle kanske innebära ett lyft för dessa.

  8. Recept på standardiserade finska pinnar

    Det är föga förvånande att förslaget om övningsskolor lanseras av regeringen. Förslaget ligger helt i linje med utbildningsministerns övertro på att kunskapsutveckling är detsamma som kunskapsinhämtning, läraryrket är synonymt med utlärning av fasta kunskaper för regelbunden mätning med hjälp av standardiserade test. Har man denna syn på skola och undervisning, så är det logiskt att tro att det “därute” finns skolor som kan göra blivande lärare mer “finska”. Vad nu det är.

    Under den lärarutbildning som bedrevs på 70-talet så ingick det att med jämna mellanrum ta plats i ett s.k. “one way screen” rum. Studenterna förutsattes insupa hur modellpedagogerna på andra sidan glasväggen lade upp sina lektioner i olika ämnen. Detta skulle man sedan okritiskt öva sig på i respektive praktikskolor. Man hade fått ta del av “crème de la crème”.

    Vittnesmålen om att det inte gick så bra var väl lika många som dåtidens lärarstudenter. Berodde det på att dessa var särskilt korkade och därmed olämpliga för yrkesvalet? Tack och lov insåg man tidigt att kloning av lärare, elever, metoder etc. inte gynnade skolans verksamhet. En komplex verklighet kräver mångfald istället för enfald. Syftet med dagens partnerskolor är att ge lärarstudenterna erfarenheter alla dimensioner av professionen, och låta dem delta i en autentisk praktik snarare än i en tillrättalagd (o)verklighet.

    TV-såporna är dagens one way screen där vi tror oss betrakta “verkligheten”. De två klasserna 9A må ha inspirerat utbildningsministern och fått honom att undra över hur vi kan få fler lärare att arbeta på samma sätt som TV-världens “superpedagoger”, och därmed i förlängningen kvala in för bättre PISA resultat genom strategin “one size fits all”.

    Ett återinförande av utvalda övningsskolor innebär dessutom underkänt för många av de partnerskolor/praktikskolor som lärarutbildningarna byggt upp samverkan med över lång tid. Om de inte väljs ut som övningsskolor i det “nya” systemet, ska de då också förbjudas bedriva undervisning och därmed stängas? Kan de duga åt elever om de inte duger åt lärarstudenter?

    Nanny Hartsmar, Malin Ideland & Claes Malmberg
    Fakulteten för Lärande och Samhälle, Malmö högskola

  9. Pingback: Nygamla övningsskolor… « Tysta tankar

  10. Jag uppfattade att tanken bakom den nya lärarutbildningsreformen var, för att citera ensamutredaren Sigbritt Franke, en “hållbar lärarutbildning”. Finland stod då i vissa diskurser som exempel, t.ex. att deras utbildning inte har ändrats på de senaste dryga 30 åren. Om detta var mottot, dvs. en utbildning vars ram skulle bestå, så borde väl övningsskolefrågan vara utredd och klar innan alla lärosäten förra året sökte nytt examenstillstånd.

    Sett utifrån det perspektivet signalerar Jan Björklunds uttalande inte en helt genomtänkt hållbar ram för lärarutbildningen. Istället signalerar den ett lärarutbildningsbyggande som kanske just har börjat där flera organisatoriska förändringar är att vänta när politiker och andra intressenter har upptäckt “nya” vägar till katedern.

  11. Ingrid,
    tack för ett sansat och väl genomtänkt bidrag till debatten. Björklunds inlägg blir allt mer bisarra. Jag har själv svårt att förstå att en partiledare som representerar ett parti som i de senaste mätningarna ligger (tyvärr, tyvärr) under SD och balanserar på åka-ur-gränsen kan få delegation att komma med så många märkligheter för landets största arbetsplats. Två bidrag utöver de, mestadels kloka, som redan publicerats här:
    1. Det finns ännu värre yttringar. Läs Björklunds vapenbroders Krantz’ planer på:

    http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/hogskolakvalitet/elitutbildning-for-larare-pa-g_149831.html?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_content=2012-01-24&utm_campaign=nfsn

    2. Ideografi: Flera av mina gy-klassisar i mitten av 60-talet gick folkskollärarseminariet i Uppsala. De hade förstås en ‘övningsskola’ (stackars barn…). Inför ett lektorsbesök hade en kompis planerat in varenda fråga, varenda svar så att han kunde planera med sin klass att ‘Vi har tid för ett skämt med era skratt och det kommer precis här, låt oss repetera’

  12. Äntligen! Björklund går från klarhet till klarhet och vågar säga det som varit tabu att uttrycka i allt för många år medan den svenska skolan bara sjunkit djupare och djupare ner i “saft och bulle”-träsket.. Ett träsk där ingenting får vara svårt, ingenting får “skava och ta emot”, ingen får vara “bäst i klassen” utan “alla skall med”. Detta med resultat att Sverige sjunkit från sämre till sämre placeringar i internationella undersökningar (PISA)
    Nej, den svenska kravlösa flumskolan är en relikt från ett haschdimmigt 70-tal med rötter i 68…
    Det är dags att ändra på det nu!

  13. Idel kloka kommentarer på ett mycket snabbt och bra inlägg. Typiskt Björklund – slänga ut någonting och sedan städa lite grann – som i legitimeringsdiskussionen som många har debatterat i SoS. Idag finns rätt många tusen studenter i olika lärarutbildningsprogram. Vilka skolor skulle väljas ut för att t.ex. varje termin ta hand om de ca 4000 studenter som vi härbärgerar i Göteborg. Vissa logistibekymmer tycks föreligga. Var finns de fantastiska metodiker/didaktiker som ska vara förebilder. Akademiseringen har ju inneburit dödförklaring av detta skrå. Handlar det om att forma mönsterlektioner med vattenkammade elever som gör som läraren säger. Björklund förefaller vara kvar, inte i förra århundradet utan i förrföra, då skolan var en discplinerande och kontrollerande institution, och därtill hade monoplo på kunskap. F.ö. borde alla dessa internationella jämförelser nagelfaras., men detta är en annan historia.

  14. Hej Svante,
    du frågar vad jag menar med ”Finland klarar sig bättre i de internationella kunskapsmätningarna (som dessvärre korrelerar negativt med många av de mål vi har för den svenska skolan)”

    Jag menar inte att de elever som klarar sig bra på PISA-mätningarna klarar sig dåligt i förhållande till andra mål i läroplanen och jag menar inte att Skolverket har fel. Vad jag syftar på är det som Svein Sjöberg (professor i NV-didaktik i Oslo som varit med i konstruktionen av PISA-proven och som numera är en av de ihärdigaste kritikerna av den betydelse som PISA och andra internationella mätningar kommit att få) brukar påpeka – nämligen att det på land-nivå finns negativa korrelationer mellan resultaten på PISA och t.ex. användningen av IKT i undervisningen, förekomsten av elevaktiva metoder och betoning av naturvetenskapliga metoder i undervisningen (som t.ex. experiment). Dessa korrelationer diskuteras sällan. Istället tillåts PISA-mätningarna alltför ensidigt styra skolpolitiken vilket kan få oavsiktliga konsekvenser .

  15. Brukar inte hålla med vår utbildningsminister men här kan han faktiskt ha rätt. Givetvis så kommer det att bero på hur de sk övningsskolorna blir i praktiken. Har under många år haft studenter som gjort sin praktik hos mig och kan inte säga att jag har blivit imponerad av hur VFU;n har varit organiserad.
    Några problem:
    • Dialogen mellan högskolan och den mottagande skolan har i praktiken varit obefintlig – ett par träffar som har gått ut på att högskolan informerat mig om vad vi förväntas göra under praktiken. Intresse för en dialog med oss “lärarutbildare på fältet” (LUF) har i praktiken varit noll. Jag och mina kollegor synpunkter på orimliga betygskriterier och andra problem som vi på “fältet” upplever finns det inget system för att tillvara ta. Tex att högskolan har lagt en tenta direkt efter VFU perioden.
    • Min bestämda uppfattning är att det behövs en kritisk massa av LUf;are på en skola för att praktiken skall bli bra och smidig. Något som förhoppningsvis övningsskole förslaget kan åtgärda.
    • Någon utbildning av oss LUF;are har inte förekommit under mina år som LUf,are.
    • Överhuvudtaget så är min upplevelse av högskolans VFU hanterande att all kraft och energi har gått åt att försöka ragga fram praktikplatser – många gånger dagen innan praktiken skall börja.
    Om vi skall utveckla VFU systemet eller införa övningsskolor kan vi möjligen diskutera – men lärarstudenterna förtjänar något betydligt bättre än dagens VFU.

    • Hej
      Det är helt uppenbart, när jag läser ditt inlägg Henrik, att detta med VFU sköts olika på olika lärosäten. Jag känner inte igen det du beskriver i min region. Där utbildas alla LLU:are i 2 steg samt i en 7,5 hp-kurs i reflektion och handledning. Dessutom har universitetet kontinuerlig uppföljning med kommunernas LLU:are. Det är tråkigt om det brister på andra ställen men jag ser inte hur just övningsskolor skulle lösa den problematiken. Där krävs ju helt andra åtgärder för att få en VFU-organisation som tjänar de syften och mål som är uppsatta. I vår situation ser vi studenterna som tillgångar som genom sina VFU-perioder berikar. Kontakten med universitetet ger utveckling i vår pedagogiska verksamhet och vi kan dessutom lägga fram verkligheten i dagens skola för läsosätet, den verklighet alla lärarsuderande sedan ska komma ut och verka i och behöver vara tränad för. Det är ju högst osannolikt att man som nyanställd hamnar på en övningsskolan (mönsterskola??).

  16. Tack Ingrid!
    Jag var med på den tiden då den nya modellen sjösattes. Om jag minns rätt, fanns det flera skäl till att man ändrade praktiken. Det tyngst vägande skälet var det som kallades “praktikchocken”. Studenter som gjort sin praktik under några veckor på utvalda skolor och “bara” ägnat sig åt undervisning/didaktik, fick en chock när de kom ut i “verkligheten” och skulle hantera läraryrkets alla sidor. Ett annat skäl till förändringen var att kommunerna och skolorna ville vara med och påverka innehållet i praktik och fältdagar (i alla fall ville Malmö kommun det). Detta för att undvika sådana situationer som jag var med om under min utbildning: vi fick i uppgift att gå igenom ett visst moment i exempelvis svenska ute i en skola, att klassen just då vi hade våra fältdagar kanske höll på med något helt annat, togs ingen hänsyn till. Med det nya VFU-systemet, där studenten hör till en skola (och oftast ett arbetslag) under hela sin utbildningstid skapas en förståelse för hela det komplexa läraruppdraget. I Malmö finns ett tätt samarbete mellan partnerskolorna och lärarutbildningen. Jag känner inte igen mig i Henriks beskrivning, men det kan säkert se olika ut på olika håll. Och finns det problem kanske man ska ta tag i dem i nuvarande system och inte kasta ut barnet med badvattnet.

    Det tyngst vägande skälet mot övningsskolor har dock ingen tagit upp än: eleverna. Hur kommer deras utbildning gestalta sig om de skall “utsättas” för ett stort antal lärarstuderande som övar. Var kommer det relationella perspektivet in (jag vet att många betraktar relationer som flum, men jag tror fortfarande att elever lär bäst i en trygg miljö, där man bygger kunskap tillsammans och där läraren ser hela individen). Återigen blir det tydligt vilken kunskapssyn Björklund har, en kunskapssyn som intressant nog krockar med den i våra läroplaner. Våra läroplaner bygger på ett sociokulturellt synsätt, Björklund tycks bygga sina idéer på behaviorismen.

  17. Ingrid, tack för ditt svar. Nu förstår jag vad du menar.

    Den korrelation på landnivå du tar upp låter intressant. En tänkbar orsak skulle vara att de internationella proven mäter fel saker. En annan orsak skulle kunna vara att IKT och elevaktiva metoder används på ett ineffektivt sätt.

    Som lekman och förälder har jag tyvärr sett en hel del av det senare.

  18. Jag är lärarstudent med finskt påbrå och vill gärna inflika här. Först och främst är jag för ung att kunna kommentera de gamla övningskolorna men VFU är jag istället väldigt bekant med. Som med det mesta finns det alltid positiva och negativa aspekter. De positiva med VFU är att vi studenter får komma in i en verklig undervisningssituation med “riktiga” och viktiga elever. Men som Henrik Hedman skriver i tidigare inlägg så finns det de negativa aspekterna också, och jag måste på de punkterna hålla med honom. Vad gäller Finlands undervisning så är den (enligt mina släktingar) ganska gammeldags och strikt, men den största skillnaden mellan lärare i Finland och lärare i Sverige är också deras status som proffession och deras löner som går hand i hand med denna proffession. Vore intressant om regeringen vågade höja lärarlönerna för att se om inte PISA efter några år visade positiva tendenser även för svenska elever. Säga vad man vill men nog borde lärare väl få betalt för den insats de faktiskt gör? Trots allt så ska lönen vara motiverande både för nuvarande lärare och de som i detta nu faktiskt avstår från att studera till lärare p.g.a. dåliga framtidsutsikter? Fast det är kanske också en helt annan fråga…

  19. Lite svårt att diskutera detta ämne av två olika anledningar.
    1. Hur VFU är organiserad och fungerar vid de olika lärosätena varierar över landet.
    2. Vad Björklund menar med övningsskolor är ganska oklart.
    Det enda som jag är övertygad om är att det kommer att bli en typisk slapp Björklund utredning. Snabb, utan remissrunda och där resultatet är angivet redan i direktiven. Min starka misstanke är att Björklund behöver ett valargument inför valrörelsen 2014. VFU förtjänar faktiskt en mer seriös och ärlig genomlysning. Där både goda och dåliga exempel lyfts fram. Där högskolorna, utbildarna på fältet och studenterna alla ges möjlighet att lyfta fram sin negativa och positiva kritik av det nuvarande systemet. Kan inte stämma in i de allmänna hyllningarna till VFU systemet som framförs här. 10 års samtalande med kollegor och lärarkandidater har gjort mig övertygad om att det finns stora problem med hur den verksamhets förlagda utbildningen fungerar i praktiken.

  20. Vad har det för betydelse vilken term man sätter på lärarutbildningens praktik? Om man nu väljer att kalla det övningsskolor, VFU-skolor eller rätt och slätt praktikskolor har ju ingen som helst betydelse. Det viktiga är att lärarkandidaterna får handledd praktik och det ofta och mycket.

    En ofta eller för att inte säga alltid förbisedd aspekt på praktik är vikten av en bra och engagerad handledare. En handledare som har tid och får en rejäl ersättning för det extraarbete och ansvar som det innebär att ha lärarkandidater. I dagens läge utgår ingen som helst ersättning för en lärare som påtar sig handledaransvaret. Inte en enda extra krona. Tvärtom skall man som lärare vara glad för att man har en lärarkandidat som kan vikariera för en när det dags för rättning av nationella proven.

    Jag tror att det är dags att få ett mera jordnära perspektiv för att komma till rätta med problemen lärarutbildningarna och läraryrket. För att locka studenter som verkligen vill bli lärare och stanna kvar i yrket så måste man från regeringens håll inse att lön, karriärmöjligheter och arbetsmiljö spelar roll. I dagens läge vågar man knappt säga att man är lärare. Läraryrket väcker löje hos många eller bara ett sorts medlidande som jag helst slipper.

    Vad gör man på alla lärarhögskolorna för öka lärarnas status? Ni är så otroligt tysta. Eller är ni bara glada för att slippa golvet och ägna er åt de stora frågorna?

  21. Jag måste säga att jag blir lite förbryllad över att min text uppfattas som för VFU och mot övningsskolor, Det jag ville vända mig emot var hur Ekot presenterade övningsskolor som något nytt utan hänvisning till den tidigare historien och att endast en aspekt av lärarutbildningen hanteras utan att sättas i samband med resten, Men framförallt att alla som lagt ner en massa arbete på att hantera VFU-systemets barnsjukdomar återigen utsätts för en reform uppifrån, Jag tror att de snabba kasten och den centrala klåfingrigheten (och det gäller ju inte bara den här regeringen) är lärarutbildningens största problem. Istället för ett långsamt och gradvis förbättringsarbete tvingas lärarutbildare både på högskolor och i skolan hela tiden anpassa sig till nya betingelser.
    Så jag menar inte att övningsskolor självklart är fel eller att VFU-systemet självklart är rätt. Man måste diskutera för- och nackdelar med bägge systemen. Jag menar inte heller att det principiellt är fel med återställare – bara att de måste vara väl genomtänkta. Och framförallt att förändringarna borde växa fram i dialog med de som är berörda. Alla dessa centralt framdrivna förändringar bidrar till att sänka såväl kvaliteten på lärarutbildnigarna som läraryrkets status.

  22. Intressant artikel och diskussion. När jag var lärarstudent fanns det metodiklektorer och jag håller med Ingrid Carlgren om att de fyllde en viktig funktion som länk mellan skolor och lärarhögskolor. Inte bara det – vi fick mycket av det bästa materialet och de bästa råden av dem. De gav också den öppenhjärtigaste och mest användbara lektionsfeed-backen.

    Dagens VFU måste göras om i grunden. Som den har varit är den dålig för elever, handledare och studenter. Vissa uppstramningar har redan skett, men handledare måste väljas ut mer omsorgsfullt och få betydligt bättre förutsättningar att göra ett bra jobb och också bättre incitament att göra det. Idag är det av sitt hjärtas godhet man tar emot en lärarstudent. Ersättningen är skrattretande.

    I morgon är det här ämnet för veckans #skolchatt på twitter mellan 20 och 21. Jag har också bloggat om det här.

  23. Ingrid: tack att du bjuder in i en fråga jag har väldigt begränsad erfarehet av. Alltid kul att få nya kunskaper!

    Däremot håller jag inte med dig angående PISA. Det du lyfter fram i ditt svar t Svante handlar om vägen till kunskap och inte vilka tankemässiga kvaliteter ( dvd resultat) dessa metoder lett till. Om vi bedömer metoden/processen och konstaterar att processen varit bra eller bättre och eleverna ändå inte har erövrat sin kunskapsrätt blir förklaringen att det är fel på eleven. “vi har ju arbetat mha Ikt och elevaktiva metoder så VI har ju gjort rätt, alltså är det ELEVEN som misslyckats. Detta får aldrig ske!

    Istället är det RESULTATEN som skall utvärderas. Då, och enbart då kan vi säkra elevens kunskapsrätt. Om resultaten inte är tillräckligt bra ska vi se vad i undervisningssituationen/processen som behöver ändras – INTE eleven.

    Gällande PISA är samtliga av frågor jag sett av kvalitativ art och som efterfrågar kunskapskvaliteter hos eleverna. Ingen som sett frågorna kan ungå att se det. Vi måste sluta komma med dåliga ursäkter kring detta och vårt dåliga resultat och hjälpa åra elever att uträtta stordåd!

    Samtidigt ska vi, som du Ingrid skriver, inte acceptera förenklingar av den komplexa värld skolan är – och än mindre icke ändamålsenliga lösningar.

  24. Jan,
    jag vet flera kommuner och skolor i landet där det utgår ersättning till lärare som tar på sig VFU-handledarskap (i vissa fall går det till arbetslaget, men mer och mer går det direkt till handledaren), Bland annat i Stockholms Stad och Värmdö kommun.
    Läget är inte så svart som du målar upp.

    Jag känner dock igen mig i tacksamhetsaspekten du nämner. Men finner den inte så problematisk. Att en lärarkandidat som man haft en längre tid och som lärt känna en elevgrupp får gå in och vikariera någon gång om jag som handledare bedömer att det kan vara lämpligt kan vara oerhört lärorikt för studenten. Givetvis under förutsättningen att jag som handledare diskuterar lektionen efteråt med studenten. Kanske riggat upp en kamera i klassrummet… Jag tycker själv att de gånger jag gick in och vikarierade för min VFU-handledare gav det mig ovärderliga erfarenheter jag kunde ta med mig till dåvarande Lärarhögskolan.

    En viktig del i VFU som jag ser det är en aktiv dialog mellan verksamhetsskolan, studenten och lärosätet, s.k. trepartssamtal. Det är som jag förstår det en del som saknats på många håll men jag vet att det införts på lärarutbildningen på Stockholms Universitet tillsammans med tydligare riktlinjer för bedömning av studentens professionella förmågor, s.k. professionsutvecklingsmatriser. Men dialogen framförallt.

    Det har även blivit upplever jag en tydligare emfas på att examensarbeten och dylika texter bör ta sin utgångspunkt i problem formulerade i den verkliga undervisningen inom VFU:n. Att studenten ges tillfälle att faktiskt undersöka problem som VFU-handledaren kan ha observerat/identifierat under år av undervisningserfarenhet. Att lärarens professionella kunskap tas tillvara och samarbetet mellan stundenten (som har mer tid och möjlighet att formulera och genomföra en studie) och handledaren(som kan göra adekvata bedömningar och tillägg utifrån sina yrkeserfarenhet av rimligheten i studentens problemformuleringar ) – att det utvecklas en win-win situation.

  25. Intressant diskussion. Jag jobbar på golvet och har flera gånger haft VFU studenter. Min erfarenhet är att studenterna tycker att det är givande, men det vet jag egentligen inget om, därför att vi som är på golvet sällan får någon respons om vi inte ber om det själva. Jag brukar be lärarstudenterna att skriva en utvärdering – men det vore säkert bättre om de gjorde det på universitetet när de inte längre är under min “makt”. Min kontakt med universitetet är den stunden när handledaren kommer ut och tittar på studenten.
    Ersättningen är noll. Den går till skolan och går in i de allmänna utgifterna. Vi får ta ut 2,5 timme per vecka – helst när studenten är där, vilket oftast känns som en omöjlig ekvation. I min kommun, Umeå, är det inte populärt att neka att ha studenter – vilket självklart också kan påverka kvaliteten på VFU- tiden.
    Så någon bonus eller extra status för att man tar på sig ett extrajobb som lärare – den finns inte.
    Det som skulle höja kvaliteten på de lärare som kommer ut, är att höja lönen rejält – så att det blir konkurrens om platserna, som det är nu så väljer ungdomar inte läraryrket i första hand – vilket är väl känt.

  26. Jag gillar idén med ett övningsutbildningsdepartement, där överaktiva utbildningsministrar kan testa politiska infall utan att människor kommer till skada. Där kunde ministrarna successivt få träna upp sin förmåga att förutse hur även små politiska hugskott kan få omfattande ackumulerade konsekvenser när de implementeras i en stor organisation.

  27. Vad det handlar om är väl hur lärarstudenter ska få möjlighet att pröva på och träna den svåra konsten att undervisa. Denna konst har alltid funnits och utövats i mänskliga samhällen och har också varit den stöttepelare som skolan vilat på. Som professor Per Garegg på SU sade: Det har alltid varit den äldre generationens uppgift att undervisa och lära den yngre det bästa den kan och vet. Nästa generation har till uppgift att förvalta och också ibland förkasta den kunskap de fått.
    I vuxenundervisningen måste lärarna leva upp till elevernas krav och behov. Eleverna vill undervisas. Min erfarenhet är att också elever i yngre årskurser älskar att undervisas. Men hur ska detta gå till om nyutbildade lärare inte tränas i den konsten.
    Under senaste åren har jag haft fyra lärarkandidater i matematik och kemi. Ingen av dessa hade någon träning på att undervisa i klassrummet eller hade fått någon vettig feedback från sina handledare i lärarutbildningen. Några veckors VFU kan omöjligt råda bot på detta missförhållande och jag ser just nu ingen anledning att fortsätta ha kandidater.
    Jag har undersökt saken lite mer och funnit att orsaken är att undervisningen kastats ut från lärarutbildningen och överförts till VFU. Lärarutbildningen bedrivs utan kontakt med skolans värld och utövarna är sällan väl förankrade där. Jag förstår att Björklund försöker komma till rätta med problemet genom att återinföra gamla tiders övningsskolor.
    Själv har jag funderat över möjligheten att reformera lärarutbildningen till en yrkesutbildning så att praktiken åter blir en viktig beståndsdel. Alternativt att konkurrensutsätta den och låta privata aktörer bygga en utbildning från grunden.
    Allt jag vet om att hantera klassrumssituationen har jag lärt mig i de chefsutbildningar jag genomgått under åren och jag menar att momenten i dessa har tillfört mig mycket mer än vad lärarutbildning eller forskning vid LHS gjort.
    Agneta Boström
    Fil.Dr.
    Lektor vid Åsö Vuxengymnasium

  28. “Mest sannolikt är nog ändå att återinförandet av övningsskolor kommer – förutom att förbruka en massa resurser och energi – att vara lika effektlöst som resten av den sk ’nya’ lärarutbildning som med så stort buller och bång genomförts de senaste åren.”

    Bra, Ingrid. Det var på tiden att börja se att kejsaren är naken…och inte särskilt skön heller!

  29. 1946 års skolkommission diskuterade i stort samma frågor som idag är aktuella för lärarutbildningarna. Det gäller t ex fördelning mellan teori och praktik, befordringsmöjligheter, (karriärmöjligheter), övningsskolornas isolering från samhället (”praxis-chock”) och isolering mellan de olika lärarkategorierna. Själv gick jag också i en övningsskola på 50-talet. Den var en flygel till det slottsliknande seminariet på en höjd i villaområdet i den lilla staden i norr. Ständigt tre-fyra vuxna i klassrummet. Ombonat och tryggt.
    Lite av skyddad verkstad.
    Varför inte en återställare till den lärarutbildning som förekom i slutet av 60-talet? Efter avslutad fil magexamen blev det ett års lärarutbildning vid lärarhögskolan i Uppsala. Lön och inplacering i befordringsgången från första dagen. Första terminen bestod av mer än heltidsstudier. Föreläsningar i teori och praktik på dagar, kvällar och även lördagar. Skolk blev löneavdrag. Tre praktikperioder (på grundskolor och gymnasier) om vardera tio lektioner. Handledning och nära kontakter med metodiklektorerna där de flesta var disputerade och läroboksförfattare. Men det bästa var den andra terminen som var förlagd till en vanlig skola. Fortfarande full lön, men endast halv tjänst. Jag hade två handledare och uppbackning av en aktiv rektor. Ständig återkoppling till lärarhögskolan genom besök av metodiklektorerna eller besök på lärarhögskolan. Handledarna fick utbildning av lärarhögskolan. Jag blev alltså väl rustad för min första tjänst i en av miljonprogrammets grundskolor i Stockholms förort när knivar och ölburkar började vina i klassrummet. Sedan tog det visserligen ca tio år innan jag kände mig trygg i lärarrollen. Men lärarutbildningen upplever jag än i dag som mycket positiv. Något att tänka på inför diskussionen om övningsskolor och den ny-nya lärarutbildningen.

  30. Jag gick på lärarhögskolan i Stockholm 1968 och känner igen Kjell Tormods beskrivning. Det är lätt att konstatera att ämneslärarnas praktiska lärarutbildning var mycket mer påkostad då. Idag har didaktik- och metodikundervisningen lagts över på universitetets ämnesinstitutioner som saknar kompetens och intresse för denna undervisning. VFU-handledarna har blivit de verkliga lärarutbildarna utan att få rimlig tid och ersättning för uppdraget. Devalveringen av läraryrket står socialdemokraterna för som har fört en medveten politik. Möjligen kan även de ursäkta sig med att de varit naiva. Lärarutbildningen behöver rustas upp och till och med bli mer kvalificerad än den var förr. Skall något gott sägas om Björklund är det att han väcker debatt. Att förslagen sedan utformas i den folkpartistiska tankesmedjan utan vilja att lyssna och ta intryck från andra är ett sorgligt faktum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter