Jan Thavenius: ”Enorma möjligheter till demokratisering”

Aldrig förr har demokratin varit så utbredd som nu och samtidigt betytt så lite sägs det i diskussionen. De liberala demokratierna, skriver parisprofessorn Chantal Mouffe i Radical Democracy, rymmer enorma möjligheter till demokratiseringar. Påståendet rymmer en bister ironi.

Det finns en viss enighet bland dem som diskuterar demokratins problem om att demokratiseringen måste spridas till nya områden. Kulturen, offentligheten och utbildningen brukar nämnas. Varför nämns politiken och ekonomin mer sällan? Ekonomin har trots allt tagit mer och mer av makten från politiken.

Frågan om demokratins framtid är hur som helst en av de tre, fyra viktigaste frågorna i dag – också för skolan. Även den rymmer stora möjligheter till demokratiseringar. Låt mig ta några konkreta exempel.

IMG_1274För en tid sen deltog jag som rådgivare i omorganiseringen av en lärarutbildning. Frågan var bland annat hur forskningen, lärarnas kompetensutveckling och lärarutbildningens deltagande i skolutveckling och fortbildning skulle organiseras. Jag satt i en grupp som föreslog en modell med självbestämmande under ansvar och offentlig insyn.

Om en tillräckligt stor grupp, kunde enas om vad den ville ägna sig åt för frågor, skulle den få göra det. Kravet var bara att deras argument kunde godtas av ett råd. Rådet skulle offentligt bedöma deras argument och självt öppet redovisa sina argument för ett godkännande eller avslag. Rådets medlemmar skulle successivt bytas ut så att i princip alla kunde hamna där någon gång. Grupperna skulle en gång om året offentligt redovisa vad de gjort och varför och bli bedömda om de skulle få fortsatt förtroende. Detta var ett försök att hantera maktfrågan i demokratisk ordning.

Så blev det naturligtvis inte. Organisationen fick den sedvanliga hierarkiska strukturen med en högsta ledning, enhetschefer, forskningsansvariga och oklara beslutsvägar.

Vid samma lärarutbildning deltog jag i en heldagsredovisning. Studenterna skulle konkret gestalta frågor om kunskapssyn. I min grupp handlade gestaltningen om stillbild och rörlig bild. Diskussionen blev ganska livlig och alla hade lärt sig tolkningspluralismens läxa. Det var självklart att det fanns olika tolkningar av bilderna och att de skulle få komma fram. Det var intressant att höra hur andra hade uppfattat dem. Men där tog det slut i en glad och oförbindlig relativism.

Vad är det som försvinner både i den gamla monolitiska kunskapsförmedlingen och i den nya pluralistiska relativismen? Värderingarna, argumenten, den kritiska granskningen, vad man kan lära sig av de olika uppfattningarna – kort sagt politiken eller ” the politics” med den bredare och bättre anglosaxiska termen. Ett demokratiskt underskott kan skapas på mer än ett sätt.

Med till synes små medel och små barn kan man åstadkomma genomgripande ting. Exemplet handlar om en lågstadieklass i San Francisco. Det är hämtat från Anne Haas Dysons bok Writing Superheroes.

I boken redovisar hon en studie av en klass med 34 barn från ett tiotal etniska grupper i årskurserna 2 och 3. Hon var intresserad av hur barnen deltog språkligt och på andra sätt i olika aktiviteter, inte bara de vuxenstyrda. Hon undersökte hur de utnyttjade och bidrog till att utveckla det gemensamma språket. Hur lärde sig barnen att med språkets hjälp delta i klassens sociala liv? Vad betydde identifikationer med andra och konflikter av olika slag för deras språkutveckling? Kunde de med Anne Dysons ord ”uppfinna nya sätt att leva tillsammans i en värld präglad av kulturell mångfald”.

Hon undersökte också hur klassrummets kulturella mångfald kunde vara en resurs för både individuell och kollektiv, både social och språklig utveckling. Frågan var om barnen genom skillnaderna blir medvetna om att språket kan användas på olika sätt, om att olika språk är förbundna med olika sociala världar.

I det arbete som Dyson följde kan man urskilja fyra olika delar. I praktiken var de naturligtvis inte åtskilda:

1. Klassen hade en daglig tid avsatt för ”fri skrivning”. Friheten öppnade för berättelser och hjältar från populära medier, medan den påbjudna läsningen introducerade skoltexter, bland annat grekiska myter som en jämförelse med de moderna hjältesagorna. Skrivandet resulterade i kortare texter.

2. I klassen fanns en regel att den som hade skrivit en berättelse också hade rätt att läsa upp eller återberätta den för klassen. Rättigheten kallades Författarens stol.

3. En annan rättighet gick under namnet Författarens teater. Var och en som hade skrivit något hade också rätt att uppföra ett rollspel på grundval av berättelsen. Författarna valde klasskamrater som uppförde deras texter. Själva regisserade de och berättade storyn, någon gång spelade de också med.

4. Slutligen fanns det ännu ett stående inslag under dessa timmar. Hela klassen samlades regelbundet till samtal om texterna och rollspelen. Under dessa samtal kunde eleverna diskutera innehållet i berättelserna och uppförandet av dem. De kunde ta upp konflikter, ge sig in i förhandlingar och komma överens om krav och regler för klassrumsarbetet. Teman som togs upp i dessa diskussioner handlade bland annat om allmakt, gott och ont, makt och fysiskt våld, manligt-kvinnligt, kärlek och relationer, rasförhållanden. Men man diskuterade också kvaliteter hos texterna och rollspelen.

Vad läraren och eleverna hade skapat var alltså ett offentligt forum i klassen. En mikrodemokrati med aktivt deltagande, diskussioner, gemensamt överenskomna rättigheter och skyldigheter.

I en undersökning av de unga och politiken konstaterar den brittiske mediesociologen David Buckingham att det avgörande är att unga människor är uteslutna från politiken och från de dominerande formerna av politisk debatt, från att ingripa och delta i politik. Unga uppmanas hela tiden att uppförs sig vuxet och moget och blir lika ofta påminda om att de inte är vuxna. Hans slutsats blir:

Det är viktigt att undvika att se den politiska utbildningen som bara en fråga om att avhjälpa de uppenbara bristerna i unga människors politiska kunskaper och kompetenser. Den större utmaningen är att finna vägar att övertyga de unga om att politik är relevant för dem och skapa förbindelser mellan de egna erfarenheternas mikropolitik och offentlighetens makropolitik.

Är det inte egendomligt att så många haft en enorm tilltro till skolans ”demokratiska fostran”, men få har försökt undersöka vilka möjligheter skolan har och vilka konkreta resultat den eventuellt kan nå? Jag kan för tillfället bara påminna mig en enda studie, Knud Illeris Pædagogikens betydning. Säkert finns det andra.

Illeris undersökte långtidsverkan av undervisning genom att ta reda på vad det blivit av eleverna på vanliga skolor jämfört med elever från några försöksskolor. De senare la särskilt vikt vid: elevernas deltagande och medbestämmande, långtgående skoldemokrati, hög prioritering av elevernas sociala behov, en utåtriktad och samhällsinriktad undervisning med radikalt ämnesintegrerad uppläggning.

Till resultaten hörde att försöksskolornas elever var mer positiva till sin skolgång. De värderade kommunikationsförmåga, social orientering, omdömesförmåga, mod att ta till orda och självkännedom högre än kontrollgruppen som var mer fokuserade på ämneskunskaper i snäv mening. Försöksskolornas elever hade mer demokratiska attityder och var mer upptagna av medbestämmande medan kontrollgruppens attityder var mer auktoritära och mer inriktade på anpassning.

David Buckingham, The Making of Citizens, London & New York 2000.

Anne Haas Dyson, Writing Superheroes. Contemporary Childhood, Popular Culture, and Classroom Literacy, New York & London 1997.

Knud Illeris, Pædagogikkens betydning, Köpenhamn 1991.

David Trend, Radical Democracy, New York & London 1996.

5 kommentarer till “Jan Thavenius: ”Enorma möjligheter till demokratisering”

  1. Återigen den kritiska definitionsfrågan: Vad innebär demokrati? Det som kallas demokrati i artikeln påminner mer om delaktighet, ett annat missbrukat ord, som ofta antyder manipulering genom s.k. samråd o.dyl.

    I ett samhälle som det svenska med stora domäner av samhället styrda av icke-demokratiska principer torde skolan ha dåliga förutsättningar att stå modell för en fostran i sann demokratisk anda.

  2. Det var också typiskt för vår tid att den omfattande internationella studie, ICCS 2009, som diskuterade och redovisade skolans demokratimål och elevers värderingar och kunskaper om samhället fick så litet utrymme i medierna. Många studier tycker också på att sådant som arbetsvanor, kunna arbeta ihop med andra, ansvarstagande o.d. betyder väl så mycket för framgång senare i livet som poäng på matteprovet. Men eftersom vi inte mäter det så räknas det inte. Och vi fortsätter agera som om det var provresultat i läsning och matematik som var det enda viktiga.

  3. Det är sorgligt att uppleva den snäva möjlighet till påverkan skolelever faktiskt har. Samtidigt är detta sannolikt en konsekvens av samhällets krav och människors rädslor. Vi måste uppnå det mätbara och har det fulla ansvaret som vuxna att mer eller mindre tvinga individen (barnen) genom nålsögat. I samtidens nästan helt ”effektiviserade” syn på utvecklingen är prestationen viktigast och det gemensamma bärandet av kultur och samspel människor emellan verkar nästan som en förlegad vänsterdröm. Vad vill vi att demokratin i barnaåren skall innebära? Jag misstänker att de individer som tar ansvar och visar respekt redan som unga får stora möjligheter att påverka de vuxna som möter upp i skolvärlden. Vi vill lyssna och har genomsyrats av årtiondens antiauktoritär liberalisering.
    Det är viktigt men problematiskt, för vilka ungdomar bemödar sig att kämpa längre än till kritiskt gnäll? Man undrar om unga människor verkligen vill ta ansvar och om vuxna har mandat att forma framtiden i samspel med allas olika ideer? Vilka relationer mellan barn och vuxna är realistiska i dagens kravproducerande samhällsklimat?

  4. Utbildningens iktigaste mål är demokrati i alla avseenden. Det gäller både att själv vara delaktig i den egna dagliga utvecklingen att bli vuxen som en fostran till aktiv och medveten både människa och medlem i det egna samhället. Som grund för denna uppgift är en verklig samverkan mellan föräldrar och samhällets veksamhet i förskola och skola för att även få en verglig integration från början, nämligen en socialisation som börjar redan 3-4-årsåldern. Tyvärr verkar samhällets beslutfattare – politikerna och ansvariga tjänstemäm både i kommuner och universitet – strunta i detta. Att ge en stabil grund att stå på tidigt innan puberteten börjar där hänsyn verkligen tas till att varje barn utvecklas olika men samtidigt stå på samma demokratiska grund. Ju bättre åren före puberteten kan anpassas till varj barns egen utveckling, desto mindre resurser krävs senare i livet. Därför behöver vi en sammanhållen och åldersblandad verksamhet för barn i åldern 4 -8/9 är där demokrati är både mål och medel.

  5. Som Bertil sa, demokrati är ett väl använt ord inom skoldebatten. Jag håller med honom att mycket av det som kallas för demokrati i skolan idag är mer som ökad delaktighet, eller till och med manipulering, än äkta demokrati. Jag påstår att det är näst intill omöjligt att fostra demokrati i dagens skola – trots att språket har ändrats, skolan kvarstår som en auktoritär miljö; alla elever är medvetna om detta, därför redan från en tidig ålder blir man tveksam om det som kallas för demokratiska värderingar, och politik i allmänt.

    Jag håller också med om att stora delar av det svenska samhället fungerar på ett icke demokratiskt sätt. Däremot kan man lätt påstå att äkta demokratiska värderingar – så som att alla har lika värde, alla har lika rätt att väjla, och att ingen (varken person, grupp eller stat) har rätt att förneka en annan individs mänskliga rättigheter – är ett önskvärt håll för ett samhälle att utveckla sig mot. Därför är det önskvärt att en skola bedrivs som ett äkta, riktig, demokrati. Alla har rösträtt, och en elevs röst är lika värd som en lärares. Problemet förstås är läroplanen – hur kan man ge eleverna ett val, om de inte får välja vad de gör under 90% av deras skolgång, utan är tvingade att lära sig saker som alla andra bedömer som ”ett måste”? Då är demokratin borta. För att vara äkta, måste man går hela vägen; låt eleverna gör vad de vill med deras tid, och låt de göra det inom en miljö som är själv reglerad enligt demokratiska värderingar. Är det galet? Sudbury Valley School har gjort det i fler än 40 år, har haft eleverna med familjer från alla politiska håll, och har publicerat en massa information om hur det gick – och fortsätter att gå – till. Det är verklighet, och det fungerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter