Jan Thavenius: Forskningsanknytning – med arbetsdelning?

Vetenskapen har en privilegierad ställning i det västerländska samhället, inte minst inom utbildningssamhället. Det kan skapa problem i diskussionen om utbildningens forskningsanknytning och forskningens utbildningsanknytning. Sikten kan skymmas för att inte all forskning är lika relevant och användbar i utbildningen. Vetenskapens hävdvunnet starka sannings- och objektivitetsanspråk kan dölja att också vetenskapen trots strävan efter opartiskhet och saklighet är socialt förankrad i speciella perspektiv och val. Den står inte fri från sociala intressen och värderingar. Utomvetenskapliga drivkrafter sätter sina spår i forskningen. Det finns inte minst en risk att graden av forskningsanknytning lika med antalet disputerade lärare i sämsta fall blir det grundläggande kriteriet på utbildningens kvalitet.

Det senare har i viss mån gällt bedömningen av de två traditioner som format den moderna lärarutbildningen, seminarietraditionen och universitetstraditionen. De har båda sin upprinnelse vid 1800-talets mitt. Då tillkom folkskoleseminarierna och då infördes det s.k. provåret. Folkskolestadgan 1842 föreskrev inrättandet av ett antal seminarier med undervisning i skolämnena och pedagogik. Den praktisk-metodiska utbildningen skulle sedan ske vid en övningsskola. Seminarieutbildningen byggdes upp under 1840- och 50 talen då den också förlängdes och öppnades för kvinnor (dock vid särskilda institutioner). Modersmålet och pedagogiken var de dominerande ämnena och undervisningen hade en utpräglat praktisk-metodisk inriktning. Seminarierna bestod fram till inrättandet av lärarhögskolorna på 1950-talet.

Läroverkslärarnas utbildning stöttes och blöttes hela 1840- och 50-talen och fick sin lösning först 1865. Länge tänkte man sig att inrätta särskilda lärarseminarier vid universiteten för den ”teoretiska” lärarutbildningen, eftersom med statsutskottets ord ”fil.kand.examen ingalunda garanterar nödvändiga insikter i de viktiga undervisningsämnena”. Den ”praktiska” utbildningen skulle sedan ske under ett provår vid en högre skola.

Tanken att inrätta professurer i pedagogik och didaktik prövades också men avvisades. Statsutskottet avslog ett förslag med orden ”den allmänna pedagogiken, för den som inhämtat grunderna av psykologin, är en så enkel och lättfattlig vetenskap, att en blivande lärare ej därtill behöver ägna synnerlig tid och möda”. Föreställningen har levt kvar vid universitetsinstitutionerna in i våra dagar. Hur som helst, resultatet blev att det tillkom en kortare kurs i pedagogikens teori och historia för blivande lärare vid universiteten. Först år 1865 kunde riksdagen ta beslut om att skriva in ett krav på provår i skolordningen. Modellen med studier vid universitetens ämnesinstitutioner kompletterade med en kurs i pedagogik och ett provår vid något läroverk bestod fram till 1960-talet.

Det kan vara givande att undersöka dessa två traditioners historia lite närmare men jag nöjer mig med dessa notiser. De kan räcka för att urskilja styrkan och svagheten hos de olika traditionerna. Seminarieutbildningen var en sammanhållen utbildning som i stor utsträckning vilade på beprövad erfarenhet. Någon egen självständig forskning bedrevs sällan vid seminarierna. Däremot präglades utbildningen mer eller mindre av de internationella reformpedagogiska rörelserna och den forskning dessa vilade på. Styrkan i folkskollärarutbildningen måste sägas vara dess närhet till skolpraktiken och dess lägre grad av arbetsdelning.

Läroverkslärarnas utbildning delades som sagt mellan universitetsinstitutionerna och provårsskolorna. Till en början var avståndet inte särskilt stort mellan dem. Lektorerna vid provårsläroverken var skolade vid ämnesinstitutionerna och var liksom censorerna forskarutbildade. Vid universiteten värderades dessutom under en stor del av 1800-talet förmedlingen av vetandet lika högt som den självständiga forskningen. Med andra ord handlade det till en början om en relativt sammanhållen utbildning som vilade på universitetsämnenas vetenskapliga grund.

Historien om ämneslärarnas utbildning är emellertid en historia om en tilltagande arbetsdelning. Avståndet mellan skolornas undervisning och universitetens forskning och utbildning blev allt större under 1900-talet. Under efterkrigstiden utvecklade sig pedagogikämnet till en allt självständigare del av utbildningen, inte sällan i konflikt med övriga universitetsämnen och långtifrån alltid i nära kontakt med lärarpraktiken.

I samband med lärarhögskolornas tillkomst institutionaliserades arbetsdelningen. Universitetens institutioner svarade för ämnesutbildningen baserad på en forskning som inte i någon högre grad var relaterad till undervisningen i skolorna. Lärarhögskolorna försågs med egna forskningsresurser men bara inom ämnet pedagogik som blev en självständig och mer eller mindre avskild del av lärarutbildningen. Merparten av utbildningen togs om hand av de s.k. metodikinstitutionerna med ett fåtal forskarutbildade lektorer och en allt större kår av adjunkter utan egen erfarenhet av forskning men däremot desto större erfarenhet av undervisning. Praktiken förlades slutligen till ett allt större antal skolor med åtföljande problem med kontakterna mellan lärarhögskolorna och skolorna.

I dag lever vi med återverkningarna av dessa traditioner inom lärarutbildningen. Seminarietraditionen har satt sina spår i utbildningen för skolans tidigare stadier och för de s.k. praktisk-estetiska ämnena. Universitetstraditionen är verksam inom den övriga utbildningen. Det innebär att diskussionen om forskningsanknytningen måste ta hänsyn till de skillnader som finns inom lärarutbildningen. Underlaget i form av ämnesdidaktisk forskning skiljer sig avsevärt mellan olika delar av lärarutbildningen. En görandekultur är starkare i vissa delar, en kunskapsförmedlande inom andra, närheten till yrkespraktiken kan se olika ut och en reflekterande handlingskultur är kanske överlag svagt utvecklad.

De föreställningar som ligger bakom arbetsdelningen är långtifrån övervunna. Det vittnar bland annat den aktuella lärarutbildningsdebatten om. Där uppträder exempelvis förespråkare för att universitetsämnena är den enda kvalitativa kunskapsbasen för utbildningen av blivande lärare och därmed forskningsanknytningens generalagent. Frågan om utbildningens forskningsanknytning är – föga förvånande – föremål för strider mellan olika uppfattningar och intressen.

En del skolpolitiker driver ensidigt en effektivisering av skolans kunskapsuppdrag utan tanke på demokratiuppdraget eller de lärdomar man kan dra av den didaktiska vändningen. De får inte sällan stöd av universitetsföreträdare som fått se sin position försvagad av inte minst lärarutbildningens självständigare ställning och framväxten av en ämnesdidaktisk forskning. Fackpedagogerna har sett en möjlighet att stärka sin ställning inom lärarutbildningen genom bland annat kravet på forskningsanknytning. Pedagogiken har av hävd varit den enda forskningsinstitutionen inom utbildningen och har därmed haft ett försprång i förändringsarbetet. Det har både lett till försök att erövra ämnesdidaktiken och att stärka allmändidaktikens ställning. Det har dessvärre resulterat i en viss arbetsdelning mellan allmändidaktiken och ämnesdidaktiken.

I den här korselden ska lärarutbildningen finna en fruktbar tolkning av kravet på utbildningens forskningsanknytning. Arbetsdelningen förefaller inte ha varit någon framgångsrik väg. En starkare integrering av hela utbildningen och därmed en starkare forskningsanknytning i alla delar framstår som det önskvärda motmedlet.