Jan Thavenius: Lärarutbildning mellan teori och praktik

För trettio år sedan ansökte dåvarande Pedagogiska gruppen i Lund om att få starta försöksverksamhet med en ny svensklärarutbildning. Ett förslag överlämnades till Lena Hjelm-Wallén som då var utbildningsminister. Det vann inget gehör. Men planerna presenterades i två skrifter under en gemensam titel, Svensklärarutbildning mellan teori och praktik. I förordet till den första delen kunde man läsa:

”Den grundläggande tesen är att svensklärarutbildningen varken är särskilt teoretisk eller praktisk utan just befinner sig mellan teori och praktik. En annan är att det finns två källor till kunskap som är viktiga för lärarutbildningen – teori och praktik – och att båda måste utnyttjas och fås att växelverka. En tredje är att utbildningen i sig måste vara en reell kunskapsprocess, d.v.s. i väsentliga avseenden likna forskning. En fjärde är att utbildningens s.k. forskningsanknytning därför är en fråga om både innehåll och (arbets)form.”

Talet om en klyfta mellan teori och praktik var inget nytt åren runt 1980 utan hade redan då ett par decennier på nacken. I utbildningskretsar hade det länge talats om att lärarstudenterna råkade ut för en praktikchock när de kom ut på skolorna. 1980 fanns det de som tillade att de också kunde få en teorichock, om inte utbildningen förberedde dem för att hantera ny forskning och nya teorier.

Vid samma tid pågick ”den didaktiska vändningen” för fullt. Den innebar ett uppbrott från en gammal ordning, där de akademiska institutionerna stod för ämnesforskning utan någon egentlig yrkesinriktning, pedagogiken för forskning i psykologi och allmänna utbildningsfrågor och lärarhögskolorna för vad som kallades ämnesmetodik. Det fanns en integrerande ambition i det didaktiska nytänkandet. För att överbrygga klyftan borde det bedrivas ämnesdidaktisk forskning inriktad på frågor som rörde skolans uppgift och framför allt lärarnas yrkespraktik. Forskare, lärarutbildare och lärare skulle helst samarbeta kring de didaktiska frågorna

Det har förvisso skett en hel del under de senaste trettio åren. Men lärarutbildningens forskningsanknytning är fortfarande en högaktuell fråga. Hur kan det komma sig? Det grundläggande är att lärarutbildningen först sent fått resurser för ämnesdidaktisk forskning. Men låt mig peka på några andra tänkbara svar.

Hade det funnits någon ämnesteori värd namnet att knyta an till? År 2005 gav Vetenskapsrådet ut en rapport med titeln Forskning av denna världen – ett vackert exempel på (omedveten?) självironi. I en översiktlig artikel, ”Praxisnära forskning – varför, vad och hur?” skriver Ingrid Carlgren att termen ”praxisnära forskning” introducerades av Rådets utbildningsvetenskapliga kommitté år 2002. I propositionen om ”En förnyad lärarutbildning” från 2000 hade regeringen föreslagit att särskilda medel skulle avsättas för ”att främja utvecklingen av utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning i nära anslutning till lärarutbildningen och med direkt relevans för lärarnas yrkesutövning”.

Då hade det gått nästan femtio år sen lärarutbildningarna kom till utan att de fått ämnesdidaktiska forskningsresurser. Både staten och vetenskapssamhället erkänner alltså att de i ett halvsekel accepterat en teorilös lärarutbildning.

Efter den första ansökningsomgången, skriver Ingrid Carlgren, kunde kommittén konstatera att ansökningarna kom från etablerade akademiska institutioner. Man kan tycka att kommittén borde ha kunnat räkna ut att institutioner utan etablerade forskningstraditioner – d.v.s. lärarutbildningarna – skulle stå sig slätt i konkurrensen om forskningsmedel och letat efter vägar att stödja just dem.

Det är också värt att notera att de etablerade (pedagogiska) institutionerna inte i någon utsträckning ansökte om forskningsprojekt som låg i ”nära anslutning till de pedagogiska verksamheterna”. Följden blev att när kommittén våren 2002 utlyste nya forskningsmedel, lanserades termen praxisnära forskning för att understryka behovet av en mer yrkesrelaterad skolforskning.

Är ett av skälen till att det hänt förhållandevis lite under åren, att den utbildningsvetenskapliga forskningen befunnit sig och fortfarande befinner sig på stort avstånd från praktiken? Är lägesbeskrivningen från åren runt 1980 alltjämt giltig?  Då hävdade bland annat Pedagogiska gruppen att det fanns lika stort behov av ”forskningens utbildningsanknytning” som av utbildningens forskningsanknytning.

I en annan artikel understryker Ingela Josefson den praktiska kunskapens notoriskt svaga ställning i akademiska sammanhang. Det kan vara en förklaring till att forskarna rör sig fjärran från praxis. Frågan är rentav om inte klyftan mellan teori och praktik riskerar att reproduceras inom forskningen. Det sker i alla fall i Vetenskapsrådets inledning till rapporten. Där hävdas att Rådet valt en öppen hållning till vad som menas med praxisnära forskning. Men i samma mening görs en kraftig inskränkning genom tillägget att det ska handla om praxisnära grundforskning och inget annat. Därmed menas en forskning som prioriterar ”kunskapsutveckling” framför ”verksamhetsutveckling”. Kunskapsutveckling inskränks i sin tur lite längre fram till ”frågor av kunskapsfilosofisk, vetenskapsteoretisk såväl som metodologisk natur”, alltså enbart inomvetenskapliga problem.

Detta är ett klart forskningspolitiskt ställningstagande som vilar på en konstruerad motsättning mellan kunskapsutveckling och verksamhetsutveckling och där den senare får avgjort lägre status. Det tycks också vila på den problematiska åtskillnaden mellan grundforskning och annan forskning. Man kan inte befria sig från misstanken att Rådet anser att bara vad man kallar grundforskning kan vara av ”hög vetenskaplig kvalitet”, en bestämning som ensidigt kopplas samman med kunskapsutveckling. Hur som helst skapas här en distans till praxis.

Det finns andra anledningar att läsa Vetenskapsrådets rapport om praxisnära forskning. Den innehåller artiklar som direkt motsäger Rådets forskningspolitiska riktlinjer, mest uttalat Gaby Weiners om pedagogisk aktionsforskning, d.v.s. forskning där forskare, lärarutbildare och lärare samarbetar med varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter