Jan Thavenius: Skolpolitik i vår tid

I två artiklar kommer Jan Thavenius att ge en samhällelig bakgrund till skolpolitikens över tid skiftande fokus. Han talar om tre moderniseringsprocesser av avgörande betydelse för hur politiken velat omforma skolan. I denna första artikel är perspektivet samhällsförändringar under 1800- och 1900-talet. I en senare artikel närmar han sig den alternativa skolpolitik som möjliggörs av det nya samhälle som håller på att växa fram. (red)Skolpolitiken kan ses i ljuset av mer omfattande samhällsförändringar. Om man vill förstå den aktuella politiken och söka alternativ till den kan det vara fruktbart med ett brett perspektiv.

Man talar allmänt om tre olika förändringar av det moderna samhället, tre moderniseringsprocesser. Under den långa period då Västeuropa industrialiserades och demokratiserades dominerade en utvecklingsoptimistisk modernisering. Några karakteristiska inslag var en tro på en stark koppling mellan vetenskap och framsteg, och en utvidgning av vetenskapens rationella metoder till exempelvis utbildning och vård. Till 1800- och 1900-talens karakteristiska inslag hörde också en fortgående utbyggnad av formella utbildningsinstitutioner, tilltagande arbetsdelning och ökande specialisering inom vetenskap och forskning som kom att skarpt skilja teori och praktik åt.

Under de senaste decennierna har vissa inslag i dessa förändringar intensifierats i en ny fas, en teknokratisk modernisering. Det handlar om de vid det här laget välbekanta utslagen av ett nyliberalt tänkande förknippat med de ekonomiska villkoren i en global ekonomi. Till dem hör krav på nedskärningar av den offentliga sektorn och maximering av det ekonomiska utbytet av investeringarna i utbildningssektorn. Det senare har lett till långtgående försök att effektivisera skolan, en ensidig inriktning på ekonomiska mål och ett åsidosättande av skolans sociala och kulturella uppgifter.

Den teknokratiska inställningen avspeglar sig till exempel i den roll som statistik och enkla mätningar tillåts spela i samhällsplanering och samhällsdebatt på bekostnad av djupare analys och förståelse.

I ett svenskt perspektiv kan man hävda att nästan hela efterkrigstiden dominerats av vad som kommit att kallas skolans kunskapsuppdrag och att dess bildnings- och demokratiuppdrag fått spela en mer undanskymd roll. Men också i Sverige har skolans rationalistiska traditioner radikaliserats under senare tid genom införing av effektivitetsmodeller hämtade från den privata sektorn, utbyggnad av utvärderingar, av övervakning och kontroll och av tester av kunskaper och färdigheter.

*

Skolan som samhällsprojekt har alltså varit en central del av det moderna samhällets utveckling. Det första brottet med den gamla latinskolan ägde rum vid 1800-talets början. Men det radikalt moderna genombrottet skedde under en relativt kort period runt sekelskiftet 1900 samtidigt som Sverige förvandlades från bondeland till modernt industrisamhälle. Från slutet av 1800-talet och under hela 1900-talet är det främst liberala och socialdemokratiska krafter som varit drivande för att modernisera och demokratisera skolan.

Den politiska kampen gällde under den här perioden en mer jämlik och likvärdig utbildning. Oberoende av social klass, kön eller bostadsort så borde barn och unga ha tillgång till en god skolutbildning. Länge var det s.k. parallellskolesystemet med folkskolan och läroverket som två skilda utbildningsgångar det stora hindret. Det försvann definitivt först med grundskolans tillkomst i början av 60-talet.

De ekonomiska målen handlade om utbildningen av arbetskraften. Den relativt snabba omställningen av produktion och samhällsliv krävde nya kvalifikationer hos allt större del av befolkningen. När det gällde skolans uppgift att tillgodose de s.k. avnämarnas behov, växte det fram en enighet som lade grunden för en tradition av breda skolpolitiska lösningar. Man kan tala om en skolpolitikens saltsjöbadsanda som under en lång period bäddat för kompromisser och grundlagt en strävan att få ett så brett partipolitiskt stöd som möjligt för reformarbetet. Denna samförståndsanda har inte uteslutit meningsmotsättningar och konflikter när det t.ex. gällt att skapa en konfessionslös skola eller en odifferentierad grundskola. Men omsorgen om arbetskraftens utbildning har varit det sammanhållande kittet.

En bidragande orsak till att reformeringen av den svenska skolan har kunnat fortlöpa relativt friktionsfritt har varit att undervisningens innehåll aldrig stått i centrum för förändringsarbetet på samma sätt som de organisatoriska frågorna. Skolans kultursyn och humanistiska bildningsmål har varit märkligt oförändrade under 1900-talets minst sagt högt uppdrivna reformtakt. Detsamma kan sägas om skolämnenas innehåll. Man kan tala om gradvisa justeringar av det inom utbildningssamhällets egna ramar.

Den förda skolpolitiken har alltså varit framgångsrik i så måtto att olika krav balanserats, så att de flesta har kunnat glädja sig åt något. Innehållet och bildningsmålen från de borgerliga skolreformerna i början av 1900-talet har bara förändrats långsamt och försiktigt. Näringslivet har fått den kvalificerade arbetskraft den behövt. Medborgerlig bildning och jämlikhetsmål prioriterades under mellankrigstiden till arbetarklassens fördel. Bildningsmålet ersattes efter andra världskriget av inskrivning av demokratiska mål i läroplanerna. Det spelade en stor roll fram till 80-talet framför allt när det gäller skolans organisation men också på många håll för det ”inre arbetet”. Men under senare decennier har demokratimålet mest fungerat som en föga förpliktigande överideologi som ingen har kunnat invända mot och få diskuterat.

Under 60- och 70-talen stördes harmonin för ett ögonblick. Skolan hamnade i samhällsdebattens centrum. Löftena om att skapa en demokratisk skola hade inte infriats, menade kritikerna. Tvärtom hade den fortsatt att återskapa samhällets orättvisor. Allas lika chans till en bra utbildning var bara en tom fras. Undersökningar visade att man redan vid skolstarten kunde förutse individers skolframgång utifrån deras klasstillhörighet, kön och bostadsort. Också skolkunskaperna och det sätt som de förmedlades på ifrågasattes.

Från slutet av 80-talet och framåt har det gamla samförståndet om vikten av att kvalificera arbetskraften vuxit till en allt starkare enighet om att tillväxt är viktigare än något annat. Och den kräver allt mer av marknadsanpassad skola och kunskapsförmedling. Sverige måste ha världens bästa skola enligt traditionella kunskapstest. Fasta ämneskunskaper och lärarauktoriteter är för många idealet. Det har bland annat lett till krav på ökad akademisering av skola och lärarutbildning. Enigheten gäller kort sagt att skolan ska vara en mer gammaldags kunskapsskola och därför denna uppståndelse kring uppgifter om att vi inte ligger i topp i världens kunskapsliga.

Under de här decennierna har skola och lärarutbildning åter varit relativt osynliga i samhällsdebatten. Kultursidorna ägnar dem med något undantag mycket lite uppmärksamhet och det kommer knappast ut några debattböcker som tilldrar sig allmän uppmärksamhet. Det är lite paradoxalt, eftersom skolan samtidigt står i centrum på nyhetsplats. Larmrapporterna duggar, media berättar oroande historier om vad som kan hända på skolorna och de partipolitiska utspelen är oräkneliga.

Min slutkläm är att den utveckling av skolan som kan ske genom en kvalificerad och fortlöpande allmän debatt inte haft särskilt goda villkor de senaste decennierna. En starkt bidragande orsak till detta har varit en olycklig kombination av den gamla traditionen av att ta skolans innehåll och arbetssätt för givna och en ny enighet om att tillväxt och internationell konkurrensförmåga är viktigare än allt annat.

Finns det något alternativ till den teknokratiska modellen? Det ska jag diskutera i en kommande artikel.

2 kommentarer till “Jan Thavenius: Skolpolitik i vår tid

  1. Din slutkläm är verkligen bra, Vi måste ändra debatten till att diskutera skolan i dagens samhälle

    Skolan är den enda samhällsfunktion som fortfarande lever med 1800-tals organisation och arbetssätt. Skolan är skandalöst ineffektiv – ur organisatorisk och ekonomisk synvinkel eftersom den är verksam bara
    halva den tillgängliga tiden under året och presterar ett dåligt resultat – ur social synvinkel eftersom den låter eleverna drälla runt utan meningsfull sysselsättning samma tid under året.

    Detta beror på att dagens skola har ett fundamentalt problem: Läraren som undervisare har blivit helt otillräcklig.

    När vi äntligen börjar diskutera hur vi löser det problemet har vi möjlighet att skapa en förstklassig skola.
    Jag har beskrivit hur i min VITBOK på webbsidan http://www.sweducation.eu

    Lennart Swahn

  2. En intressant artikel och än mer intressant blir nästa artikel om ett alternativ.

    Intressantast blir dock de eventuella invändningar som kan komma i kommentarfältet mot ett alternativ.
    Det är dessa invändningar som ett alternativ har att hantera och bemöta.

    Och slutligen, hur kan ett alternativ relateras till övriga samhället där ekonomisk tillväxt fortfarande är den dominerande samhällsdoktrinen? Detta trots att forskning pekar på att denna doktrin inte är hållbar i sin nuvarande skepnad.

    Men samtidigt tror jag och flera med mig att en annan såväl skol- som samhällsutveckling är möjlig. Och för att denna ska vara möjlig behövs alternativ. Som sagt, jag ser fram mot nästa artikel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter