Jonas Linderoth: Det är lärarnas fel!

Strax efter att årets nobelpristagare offentliggjorts började en bild postas runt i mina sociala medier. Bilden föreställer ett utlåtande som nobelpristagaren i medicin John Gurdon skall ha fått av en av sina lärare 1949. Utlåtandet går ut på att Gurdon är usel i biologi och därför är det direkt löjligt att han har uttryckt en önskan att bli vetenskapsman.

Självklart finns det en underdog-berättelse här, vi kan föreställa oss hur en riktig Caligula-lärare blir motbevisad med besked.  Bilden, eller ja texten, har en inbyggd dramaturgi där det som tolkas som svaghet hos ett barn istället visar sig vara en motkraft hos ett latent geni. Vi vet förstås inte om utlåtandet är äkta men för den poäng jag vill göra i här spelar det faktiskt ingen roll. Det som är intressant och samtidigt tragiskt med bilden på Gurdons omdöme är med vilken frenesi den cirkulerat i olika nätverk som berör skola och skolutveckling.

För bilden är inte en isolerad händelse, den utgör en del i en mycket specifik framställning av skolan. En berättelse om en skola vars främsta problem är inkompetenta lärare. I vissa versioner beskrivs pedagoger snarare som ett hinder än som tillgång. Exempelvis menade Seymour Papert att hans undervisningsfilosofi gick ut på att åstadkomma mesta möjliga inlärning med minsta möjliga inblandning. Pedagoger skulle hålla sig undan för de snarare stjälpte än hjälpte. Samma föreställning hittar vi i TV-serien om klass 9A, det är med hjälp av super-lärarna som skolans problem skall lösas. På lärarutbildningen tar sig denna idé uttryck i att lärarstudenterna får en bild av att de skall bli en annan sorts lärare än den som är där ute nu. En mycket märklig struktur för en yrkesutbildning, den kommande generationen skall inte lära sig av den nuvarande utan snarare undvika att ta skada.

Inte minst manifesterar sig denna ”det är lärarnas fel” idé i samtalet om IT och lärande, där det är pedagogerna som skall ”förstå” möjligheterna med ny teknik i skolan. Det självklart tragiska i denna berättelse är att den bygger på några mycket anmärkningsvärda tankefel.

Dels finns här en föreställning om att verksamheter i första hand styrs av enskilda individers intentioner och kompetens. När det blir problem i en organisation så är det de enskilda individernas fel. Det är också genom att fortbilda individer som förändring skall åstadkommas (eller byta ut dem till nästa generations lärare eller varför inte superlärare). Antagligen har företrädare för denna idé inte spelat särskilt många spel för då skulle de vara mer benägna att tänka systemteoretiskt. I språnget från en stadieindelad skola till en F-9 skola hände nämligen en del saker på systemnivå som tycks vara helt förbisedda i svensk utbildningsforskning (efter vad jag vet).

Vi gick (på högstadiet) från en struktur med flera parallella klasser i samma årskurs till skolor med endast ett fåtal parallella klasser. En förändring som innebar att antalet lektionsplaneringar en pedagog med full tjänst måste genomföra per vecka ökar. Från att ha samma innehåll i klass A till F måste pedagogen nu ha ett innehåll för trefyran, ett för de två sexorna, och ett för nian där hon/han hoppar in i teknik eftersom det inte finns underlag för en egen tekniklärare. Därtill måste personen planera skoltidningen som denne tagit på sig för att fylla sin tjänst. Det är rätt enkelt att se att pedagogens attityd inte spelar så mycket roll om denne inte ens har det kreativa friutrymmet att skapa välplanerade lektioner. Från en struktur där det man kunde göra tre välplanerade lektioner i veckan fick vi en struktur där många pedagoger istället kunde ha över femton olika undervisningsinnehåll samma vecka.

Vidare innehåller idén om ”lärarnas fel” en övertro på didaktiken. Det vill säga att med rätt metod skulle man kunna göra underverk, men tyvärr förstår inte lärarna detta. Skolan spelar en stor roll i våra liv och influerar oss, ingen tvekan om det, men den spelar inte huvudrollen, det gör hemmet (notera att Gurdon faktiskt blev nobelpristagare trots sin biologilärare). Att tro att skolan skall kunna kompensera för alla de problem som kan finnas i en ung människas livsvillkor är en orimlig tanke. Huruvida en pedagog använder metod A eller B är en ganska marginell förändring i en individs livssituation. Det kan tyckas deprimerande att påstå att didaktiken verkar på marginalen men det finns också en styrka i det. En styrka i att pedagoger generellt är ytterst professionella och gör vad de kan inom verksamhetens ramar. Dessvärre är skolan en politisk arena som de senaste åren även allt mer kommersialiserats. Det finns alltså starka krafter för att upprätthålla en bild av att skolans kris kan lösas utan att verksamheten tilldelas medel.

Den stora gåtan vi står inför är inte vilka arbetsformer vi skall välja i skolan. Den stora gåtan är hur i hela friden någon i längden skall stå ut med att leva i ett yrke där man aldrig får ”duga”.

 

(Jonas Linderoth är docent i pedagogik och spelforskare vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande. Göteborgs Universitet)

 

20 kommentarer till “Jonas Linderoth: Det är lärarnas fel!

  1. Intressant. lärare med större bredd och djup än tidigare generationer får känna sig misslyckade därför att allas kompetens ska bredas ut tunt. Om och om igen visar det sig att lärare utan djup i sina kunskaper misslyckas med att skapa förståelse hos eleverna men de som kan göra något lärares arbetsvillkor blundar bara hårdare.

  2. Jag tror att att ett av de största misstagen som görs i lärarutbildningarna är just betoningen på didaktik och pedagogik. I ett yrke som innebär interaktion med andra människor hela dagen lång borde kunskaper i
    socialpsykologi betonas och fördjupas än mer än vad som nu är fallet. Gruppdynamiska övningar och
    konfliktlösning borde ingå som en naturlig del i utbildningen. Nu försöker man med pedagogiska ansatser lösa rent psykologiska problem. Och det går ju inte…

  3. Så sant, så sant Jonas Linderoth. Precis så är det. Din avslutande gåta: Lärarna kommer att förvandlas till barnpassare och underhållare som lydigt följer överhetens instruktioner. Övriga skolar om sig. Ett sådant land avvecklar sin demokrati och förvandlas till ett utgårdarike.
    Bertil Törestad: Blivande lärare behöver ingenting annat än ämneskunskaper och en påse metodiska tips och anvisningar att starta upp med. Resten får man lära sig efter hand.

  4. Som kommentar till föregående talare vill jag informera om att som student i dag på lärarutbildningen möter man under sin första termin teman så som: ”Identitets- och relationskapande processer i och utanför skolan”, “Identitet och grupptillhörighet”, ”Att förstå och hantera grupper”, ”Relationsskapande och lärande” och ”Relationer och konflikthantering”. På detta sätt medvetandegörs studenter om att vara lärare inte ”bara” handlar om pedagogik, etik och didaktiska val utan att uppdraget är mer komplext än så. Lärarutbildningen idag ger utrymme för att de blivande lärarna förbereds för komplexiteten av lärarens/pedagogens uppdrag i ett pluralistiskt samhälle. Så….kunskaper i socialpsykologi betonas och fördjupas mer på nya lärarutbildningen!

    Men den stora gåtan, Jonas, den återstår…………….

  5. Till föregående talare. Man behöver inte undervisa de blivande lärarna så förbaskat mycket. De är inte barn. De begriper sitt uppdrag och lär sig hantverket efter hand. Man undrar hur långt vi ska sjunka innan skolmyndigheterna begriper att vad elever behöver är ämneskompetenta lärare som med sitt personliga engagemang lär sig att älska att undervisa elever.

  6. Skolans grundläggande problem är inte läraren, men ”läraren som undervisare”. När kunskapsmängden de senaste 50 åren har blivit 130 gånger större och vi fortfarande i princip har samma hjärnkapacitet hos läraren är det uppenbart att den mänskliga varelsen inte kan utvecklas i takt med behovet. Det är därför skolministeriet, lärarhögskolorna, lärarfacken och skolpolitikerna som påstår att vi kan utbilda någon slags superlärare som kan kan klara av vad som krävs av dagens undervisare som bär skulden till att vi inte kan lösa skolproblemet. Jag har beskrivit detta i ”EN VITBOK OM GRUNDSKOLAN” som kan gratis finns tillgänglig på min hemsida http://www.sweducation.eu. Det är den enda skriften på svenska språket som presenterar en lösning på hela skolproblemet. Skicka runt den som ”årets julklapp” till alla lärare, föräldrar och elever.

  7. Stimulerande text!

    Jag vill först bara påpeka att det man inom didaktiken ofta skiljer mellan didaktik med fokus på innehållsfrågor (vad ska undervisas?) och metodik (vilken koncentrerar sig på hur-frågan, dvs ”hur ska jag undervisa innehållet?”). De bägge tu är förstås sammankopplade och ömsesidigt beroende, men det hör till saken att didaktiken inte alltid förespråkar en viss metodik eller ens diskuterar en sådan. Tvärtom har den kontinentala didaktiken ofta kritiserat metodiken för att koncentrera sig på ett för snävt perspektiv på undervisning. Under 1970-talet blev det populärt bland didaktiker att medvetandegöra sig kring hur skolan också fungerar som politiskt instrument och därigenom ”osynligt” för vidare värderingar genom undervisningens metoder och innehåll. Wolfgang Klafkis fick kritik för att inte synliggöra detta i sin didaktiska teori, vilket födde en ny didaktisk inriktning: den kritisk-konstruktiva didaktiken.

    För den nyfikne finns det gott om litteratur på didaktikområdet, men nämnas kan:
    ”Den tidlösa pedagogiken” av Tomas Kroksmark, ”Didaktik för lärare” av Gerhard och Gerd Arfwedson, ”Didaktik” Michael Uljens (red.). Herwig Blankertz ”Didaktikens teorier och modeller”.

    Sedan tycker jag att Jonas har många viktiga poänger: en av de vassaste hur skolans uppdrag är komplext och inte alltid beror på lärarens handlande. Därför är det viktigt att se hur olika parametrar fungerar och samspelar för att få en tillräckligt bred bild av skolan, dess problem och möjligheter.

    Frågan är hur en så komplex massa ter sig för den som måste fatta beslut i skolfrågor, för den som vill krympa en kommunal budget eller för en skolledare?

  8. Tvärtom, det var biologilärarens förtjänst, att J. Gurdon blev nobelpristagare!! J.G. var helt säkert en odräglig, mkt begåvad men nonchalant student/elev, som gled runt på sin skola och lekte översittare.
    Tack vare BI-läraren så vaknade J.G. upp ur sin törnrosasömn, ändrade attityd och började bruka sin begåvning och talang rätt tillsammans med hårt arbete.
    Det är lärarnas förtjänst att skolan håller måttet, trots alla politiska ambassadörers försök att styra och kontrollera sin misstänkliggjorda lärarkår.

  9. Håller helt med Anders Lindström. Om skolan över huvud taget håller näsan ovanför vattenytan, är det tack vare och inte trots lärarkåren. Lägg ner lärarhögskolorna om de ska fortsätta att utbilda socialarbetare och terapeuter i stället för kunskapsförmedlare. Eller upplys de sökande så att de slipper bli besvikna, förstöra sin ekonomi och hoppa av. Men det har väl gått upp för dem redan. Stolarna står ju tomma nu. Och det är inte eliten som söker sig dit.

  10. Pingback: Jonas Linderoth: Det är lärarnas fel! | Skola och Samhälle | skolan | Scoop.it

  11. Bra skrivet! Funderar dock på lärares situation, med en massa ”fix och trix”. Där bland annat utbildningsteknologi (sociala nätverk/plattformar) och spel skall revolutionera lärandet i klassrummet. Samtidigt som kommuner knappt har råd att sätta lärare på fortbildning för självreflektion och fördjupade kunskaper i ämne och pedagogik. Vi har helt klart ett systemproblem!

    Ibland funderar jag på om problemet ligger hos lärarhögskolorna, som inte lyckas bibringa lärare tillräckligt med ”verkyg” och förståelse för lärandeprocessen, eller om det är Skolverket/Utbildningedepartemenetet som har tilldelat skolorna en övermäktig uppgift. Helt klart är att svaret inte är något enkelt som går att fixa på lärarnivå.

    Häromdagen stötte jag på begreppet spelifierat lärande eller gamification som metod för att förändra undervisning. Personligen tycker jag den verkar intressant, MEN hur kan den implementeras i ett skolsystem där lärare upplever att de inte räcker till i den nuvarande situationen?

    Jag önskar därför att lärare inom olika ämnen kunde organisera sig och uttrycka vari problemen ligger. Alla vet att de har en svår situation. Kanske lärarnätverk kan organiseras för att tydliggöra de problem som finns i respektive ämne. Kanske skolsystemet inklusive lärarhögskolor då skulle kunna möta behoven på ett effektivare sätt.

  12. En intressant artikel men jag blir konfunderad när jag läser flera av kommentarerna som kritiserar lärarutbildningen, med undantag för främst Anna Wistrand. Visst kan man tycka att ämneskunskaper är det enda som lärarutbildningen ska sysla med. Men om det är det enda behövs ingen lärarutbildning.

    Ett ”slagskepp” i Jan Björklunds reformering av svensk skola är hans reformering av svensk lärarutbildning. I Jan Björklunds lärarutbildning finns tre områden:
    VFU (dvs. praktik) 30 hp
    Utbildningsvetenskaplig kärna 60 hp
    Ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper, första ämne 90 hp årskurs 7-9 och 120 hp gymnasiet (svenska och samhällskunskap har samma poängtal oavsett om det är första eller andra ämne).

    Notera att i ämnespoängen ingår både ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper och att kompetens i ämnesdidaktik är ett villkor från Högskoleverket för att få examensrättigheter.

    Notera även att för grundlärare årskurs 4-6 är t.ex. ämneskunskaperrna i NO eller SO 30 hp. Dessa ska alltså fördelas t.ex. på ämnena geografi, historia, religion och samhällskunskap och både inkludera ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper. Är det en lärarutbildning med gedigna ämneskunskaper?

    Förutom en innehållsstyrning finns det även en målstyrning av lärarutbildningen. För ämneslärarprogrammen är det sammanlagt 23 nationella examensmål. Ett av dessa mål är att studenten ska:
    – visa förmåga att säkert och kritiskt använda digitala verktyg i den pedagogiska verksamheten och att betrakta betydelsen av olika mediers och digitala miljöers roll för denna

    Vad gäller den utbildningsvetenskapliga kärnan var denna betydligt mer styrd i Sigbritt Frankes utredning än i det beslut som Jan Björklund signerade. Dock tycks det finns en underliggande förväntan på att följande åtta kunskapsområden ska behandlas:
    – läroplansteori och utbildningshistoria
    – lärande och utveckling
    – undervisning och allmän didaktik
    – vetenskapsteori och forskningsmetoder
    – ledarskap, konflikthantering och sociala relationer
    – betyg och bedömning
    – specialpedagogik
    – utvärderings- och kvalitetsarbete

    Visst kan man tycka att dessa åtta områden är onödiga och att det endast behövs ämneskunskaper eller har jag tolkat kritiken av lärarutbildningen fel?.

    Men vilka ämneskunskaper behövs?

    Man brukar prata om skolämnen, lärarutbidningsämnen och universitetsämnen. Det är väl knappast rationellt att läsa en mängd poäng i diverse universitetsämnen som inte är relaterade till skolämnen?
    Exempelvis har skolämnet samhällskunskap ingen direkt motsvarighet som universitetsämne utan har blivit ett särskilt lärarutbildningsämne.

    Nåväl, debatten om svensk lärarutbildning och svensk skola lär fortätta. När väl Högskoleverket hade beviljat eller avslagit examensrättsansrättansökningar dec. 2010 och januari 2011 började debatten om att ändra den nya lärarutbildningen, t.ex. kom Jan Björklund åter på att det en gång i tiden fanns övningsskolor, vi kanske ska pröva det i lärarutbildningen, tänkte och sa Börklund. Och vips så tycks förra årets examensrättigheter och beskrivningar av bl.a. VFU-organiseringen vara utbildningshistoria.

    Säga vad man vill – det är spännande med såväl Jan Björklund som med svensk lärarutbildnings- och skolhistoria. Just nu pågår en utredning om lämplighetstester av studenter före lärarutbildningen. Ett lämplighetstest som inte lär fokusera så mycket på ämneskunskaper!

    Och sedan har vi året efter lärarutbildningen då lärarstudenten ska göra det slutgiltiga provet och visa sig lämplig för en lärarlegitimation.

  13. Intressant! Lite undringar dock:

    Kan det vara så att lärarutbildningar mycket väl har det innehåll som är lämpligt för ett läraryrke i form av ett verklighetsanpassat kursinnehåll, men att problemet ligger i de som undervisar och deras aktuella verklighetsanpassning? Det fungerar ju att läsa om det, men uppleva konkreta exempel av en lärare som inte arbetat i skolan på 10-12 år?

    Jag saknar en naturlig koppling mellan lärarutbildning och verksamma lärare, vilka finns med som stöd, inspiration och kunskpsbank kring dagens skola under utbildningen. Som berättar hur det är och att det ibland kan gå åt…och hur man går vidare från ett misslyckande. För dessa kommer.

  14. Till Mikael!

    Jag tycker du har en poäng där att det är en fördel om lärarutbildare har aktuella verksamhetserfarfenheter.

    Den ideala lärarutbildningen kanske skulle bestå av följande
    a): ett antal professorer inom varje ämnesdisciplin, helst nobelpristagare, som är internationellt erfarna forskare och kan inspirera lärarstudenterna genom sina ämneskunskaper och gedigna kunskaper om kunskapsproduktion inom akademin.
    b) ett antal erfarna lärare som för ca 10 år sedan bestämde sig för att doktorera och forska om ämnesdidaktik och utbildningsvetenskap och nu har blivit internationellt erfarna forskare på området.
    De kan bidra både med kunskaper om vetenskaplig kunskapsproduktion, kritiskt tänkande och gamla egna lärarerfarenhter
    c) ett antal erfarna lärare som arbetar deltid i skolan och arbetar deltid i lärarutbilndingen. De kan bidra med kunskaper grundande både i akademins verksamhet, dvs. lärarutbilndingen, och i praktikens verksamhet ute på skolorna.
    d) ett antal lärare som arbetar heltid ute på skolorna och handleder lärarstudenter under deras VFU (praktik).

    Den stora spänningen ligger väl här mellan å ena sidan grupperna a och b, å andra sidan grupperna c och d. I grupperna a och b är det i första hand det vetenskapliga som värderas, medan i gruperna c och d är det i första hand beprövad erfarenhet som värderas. Grupperna a och b meriteras t.ex. genom sina internationella publikationer, internationellt forskarnätverk etc., medan gruperna c och d meriteras genom sina nätverk och kunskaper inom skolvärlden. Till viss mån tycker jag mig se att denna spänning i många fall överbryggs men genom meriteringssystem och utvärderingsprocedurer så ligger det ändå en latent spänning mellan de olika kunskapsområdena och kompetenserna.

    Lärarutbildningen är både en akademisk utbildning och en yrkesutbildning. Som akademisk utbildning utvärderas lärarutbildningen liksom alla andra akademiska utbildningar av Högskoleverket. I denna utvärdering har det de senaste åren varit kvaliteten i studenternas examensarbeten som har värderats. Det vill säga utvärderingen har riktats in på den vetenskapliga kvaliteten i dessa arbeten. För att överleva som en akademisk utbildning har lärarutbildningarna därför satsat hårt på såväl lärarutbildarnas som lärarstudenternas vetenskapliga förmåga.

    Enligt en gammal (?) kritik finns det somliga som menar att denna satsning på examensarbetet har skett på bekostnad av verskamhetsanknytning och det praktiska arbetet, se t.ex. Johan Kants kritik i Johan Kant (2011) ”Yrke: Lärare. Om alla elevers rätt till kunskap”.

    En annan kritik av lärarutbildningen är att den vetenskapliga kvaliteten i examensarbetena är bristfällig, se t.ex. Högskoleverkets utvärdering från 2005 (en förbättring anser Högskoleverket där har skett i utvärderingen 2008). I kritken av exmensarbeten jämförs lärarutbildningen med traditionell akademisk utbilnding. Kvaliteten på examensarbeten ska vara likvärdig oavsett om det är en yrkesutbilmnding eller renodlad akademisk utbildning.

    Så vad göra. Det vetenskapliga går inte att komma ifrån, om vi ser på kursplanerna så förväntas elever arbeta mer eller mindre vetenskapligt – på sina nivå – och därför kan lärarutbildningen inte frångå historisk vetenskap för historielärare, samhällsvetenskap för samhällskunskapslärare etc. Men ska lärare också ha en förenande vetenskap som benämns utbildningsvetenskap? Och vilka ska i så fall utbilda i utbildningsvetenskap? Dvs. ska meriter inom skolvärlden värderas högre än akademiska meriter eller är det tvärtom eller går det att nå en försoning mellan de olika arenorna?

    Nu har vi sedan 2011 en ny Lärarutbildning som liksom sin föregångare, dvs. 2001 års lärarutbildning, innehåller ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper, kunskaper i utbildningsvetenskap samt praktikgrundade kunskaper och kompetenser. Vad är det för fel på denna utbildning? Vilka anser att det är fel och varför anser de det?

  15. En sak till – all högre utbildning i Sverige har reformerats genom den s.k. Bolognaprocessen som trädde i kraft 2007. Denna reform påverkade lärarutbildningen som akademisk utbildning. Men effekterna av denna reform är ännu inte klarlagda, lika lite som effekterna av 2001 ett års lärarutbildningsreform blev helt kartlagda. Och ännu finns det ingen systematisk studie eller utvärdering gjord av 2011 års lärarutbildningsreform.

    Sig-Britt Franke tillsattes som ensamutredare under den borgerliga regeringens första mandatperioden 2006-2010. Utredningen hade strikta ramar och var beställd för att reformera 2001 års lärarutbildning, det var bestämt när Franke tillsattes. Utredningen skulle också gå rasande fort – var klar 2008.

    Lärarutbildning kan med rätta sägas vara den mest komplexa av alla akademiska utbildningar, t.ex. vad gäller organisation. Att då göra en snabb utredning som Sig-Brit Frankes ställer jag mig frågande till – även om statsvetare hävdar att statliga utredningar generellt sett har ändrat karaktär det senaste decenniet – där krav på att snabbt få fram ett politiskt beslutsunderlag har inneburit att tiden för utredningen har minskats och att det istället för en grupp ofta blir en ensamutredare. Notera t.ex. tillsättningen av ensamutredaren som på regeringens och Börjklunds initiativ ska utreda effekterna för skolan av kommunaliseringen.

  16. Som jag tidigare skrev så sker allt mycket snabbare idag än tidigare vad gäller utredningar och reformeringar av offentlig sektor. Dock blir det lite knepigt när saker och ting sker i fel ordning.

    Ett exempel på sådan felordning är att lärarutbildningsansökningarna för examensrättigheter föregick förändringar av skollag, läroplaner och kursplaner. När vi var uppe i Stockholm hos Högskoleverket och försvarade våra ansökningar gjorde vi det mot vad som gällde i Lpo 94, gamla kursplaner etc. Så när Högskoleverket avslog eller beviljade ansökningar gjorde de det inte mot bakgrund av skolans reformering utan på andra grunder.

    Ett annat exempel är att ansökningarna skulle vara inskickade vid ett visst datum, och någon månad senare var bedömningskriterierna för ansökningarna klara. Rättssäkert? Nej. Dock ska lärarutbildning som en akademisk utbildning veta vad en rättssäker examination är, men det får vi lära oss på andra grunder än hur vi själva blir bedömda verkar det som!

    Men oerhört lärorik var denna process.

  17. Vad skönt med en student som delar med sig av rubrikerna på sin utbildning. Jag tror absolut lärare behöver förstå och lära sig att analysera komplexa samband utifrån sociala relationer, som ju är grunden för ledarskapet i klassrummet.

    Alla ”vet” vad en god lärare är. Om jag skall vara ärlig så tror jag, tyvärr, att en del med svårigheten och förtjusningen i att vara lärare är att man måste vara så intutiv och kreativ i kombination med ett brinnande intresse för lärande och sina ämnen.

    Lärarens egenskaper och formella kompetenser skall tillsammans utgöra den ”goda demokratiska ledaren” som både kan inspirera och sätta gränser, utveckla och hålla fokus samt skapa förtroende och tillit mellan sig själv och gruppen och mellan gruppmedlemmarna själva.

    Lägg till all formalia i form av planering, dokumentation, uppföljning och analys.

    När jag tänker på denna ”önskelista2 så inser jag att det är inte vem som helst som skaffat sig en akademisk utbildning vi talar om, utan de ess i leken som inte bara förvärvat sin utbildning men som också besitter entreprenörens nyfikenhet och driv.

    Det blir då, som Jonas Linderoth så väl beskriver, en ohyggligt hög förväntan där ”duga” inte räcker. Vilken annan yrkesgrupp har dessa krav?

  18. Pingback: Nu tar ett nytt år fart « losningsfokus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter