Lars Pålsson Syll: Kunskap och lärarutbildningens kris

”Med bättre kunskaper kan tillväxten öka även om de materiella resurserna är begränsade.” Lars Pålsson Syll diskuterar s.k. endogen tillväxt som gör utbildning till samhällets viktigaste fråga, om man vill behålla och utveckla välfärden. Då är lärarna centrala som motorer i arbetet. Men hur behandlas lärarna, deras utbildning och yrkesvillkor? (red)

huldaI Sverige har levnadsstandarden mätt som per capitainkomst ökat med en faktor på över 50 sedan mitten av 1800-talet. Överlag är människor i västvärlden idag mer än tjugo gånger rikare än vad de var för ett och ett halvt sekel sedan. Dess befolkning har en förväntad livstid som är nästan dubbelt så hög som förfädernas. Vad har skapat denna ökning i välfärd och levnadsstandard?

Och samtidigt: varför skiljer sig idag per capitainkomst och tillväxttakt i olika länder åt mer än någonsin? Varför har skillnaden mellan rika och fattiga länder ökat? Hur kan det komma sig att världens rikaste länder i början av det tjugoförsta århundradet har en per capitainkomst som är mer än trettio gånger större än den i de fattigaste länderna?

”En verkligt god förklaring är praktiskt taget sömlös” skrev Adam Smith i sin berömda Wealth of Nations. Finns det en sådan förklaring för samhällsvetenskapernas och mänsklighetens kanske viktigaste problemfält – den ekonomiska tillväxten? Den amerikanske nationalekonomen Paul Romers teori om endogen tillväxt – där kunskap görs till tillväxtens viktigaste drivkraft – är nog det närmsta vi för närvarande kan komma.

Teorin gör en betydelsefull åtskillnad mellan vanliga objekt (bilar, kylskåp, datorer) och kunskaper (formler, matrecept, patent). Kunskaper är enligt teorin ett slags instruktioner eller recept som talar om hur vi kan använda våra resurser för att producera nyttigheter. Med bättre kunskaper kan tillväxten öka även om de materiella resurserna är begränsade. Kunskaper är icke-rivaliserande så till vida att en persons nyttjande av kunskap inte minskar andras möjlighet till brukande av samma kunskap. Till skillnad från människor (med sina speciella färdigheter och utbildning) och ting (aktier, maskiner, naturtillgångar) styrs kunskap av stigande avkastning. Ett föremål (en portion mat) kan bara konsumeras av en enskild person vid ett tillfälle, medan kunskap (matreceptet) kan användas av hur många som helst, när som helst.

Teorin om endogen tillväxt har övertygande visat på kunskapsproduktionens betydelse för skapandet av nationernas välfärd. Och om idéer och kunskaper spelar en så avgörande roll för långsiktig tillväxt och välfärd borde betydligt mer av debatten – istället för räntor och skattesatser – handla om utbildningsstrategier, forskningssatsningar och lärarlöner.

Kunskap är makt. Detta gäller också inom ekonomi. Och kanske än viktigare: kunskap är det som ligger till grund för våra möjligheter att skapa långsiktig välfärd.

Lärares utbildning och lön

Mot denna bakgrund är det något förvånande att se hur politiker i Sverige behandlar dem som kanske är de viktigaste förmedlarna av kunskap – lärare.

Sedan länge är det känt och påtalat att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet idag har en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor idag inte heller alltid väl rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.

Kanske är de här trenderna och problemen speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning.

Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt fler svagpresterande studenter är svårt att se.

Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.

Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor.

Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.

Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och en nästintill obefintlig status?

I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte åtgärder som exempelvis införande av lärarlegitimering och fler gymnasielektorer. Anledningen är helt enkelt att dessa åtgärder – som jag mestadels ställer mig positiv till – inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.

Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till att vi på allvar överväger om inte staten bör ta ett större ansvar för svensk skola.

Kjell-Olof Feldts och finansdepartementets ekonomistiska perspektiv var tillsammans med Ingvar Carlsson och Göran Perssons vision om en kommunaliserad skola med om att på 1980-talet driva fram ett beslut som flera socialdemokrater idag erkänner har resulterat i att en lång svensk tradition inom arbetarrörelsen kring skapande av en likvärdig skola idag fullständigt kapsejsat.

Om jag inte missminner mig var det en viss finansminister som satt i riksdagen för trettio år sedan och rimmade på temat ”ett jävla skit” som man ”baxat ända hit”. Samma sak tycker många inom skolvärlden att vi idag kan säga om kommunaliseringen av svensk skola och friskolorna – och att de därför har baxat färdigt!

Ödets vagn löper förvisso inte på skenor. Men kunskap är likväl det lokomotiv som driver den ekonomiska tillväxten och människors välfärd framåt. Ur det perspektivet sett kan därför ingenting vara viktigare idag än att satsa på våra lärare och att se till att vi i framtiden kan få de bästa, de mest kompetenta och de mest begåvade individerna att vilja utbilda sig till lärare.

 

(Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap vid Malmö högskola)

 

17 kommentarer till “Lars Pålsson Syll: Kunskap och lärarutbildningens kris

  1. Äntligen en krönikör som vågar ta upp skolans allvarligaste problem. Jag instämmer helt i det Pålsson skriver. Som naturvetare har jag med bävan sett hur ämnesteorin i lärarutbildningen sjunkit till så låg nivå att examinerade lärare inte längre klarar av sina arbetsuppgifter, hur gärna de än vill.

    I matematik och naturvetenskap konkurrerar lärarutbildningen med bl.a. ingenjörsutbildningarna. Det innebär att inte bara löner och arbetsvillkor måste förbättras, utan innehållet i utbildningen måste utmana de bästa studenterna – de är inte intresserade av en repetition av gymnasiets kurs!

    När lärarutbildningens kvalitet kritiseras tillbakavisas kritiken oftast av de som verkar i utbildningen. Vid andra utbildningar kommer varningssignalerna från de egna leden. Civilingenjörsutbildningarna har under lång tid varnat för sjunkande kunskaper i matematik hos teknologerna. För ett par månader sedan kom signaler från officersutbildningen på grund av sjunkande söktryck. Man befarar att de blivande officerarna inte ska klara av yrket. Från lärarutbildningen, med ett extremt lågt söktryck, är det helt tyst. Varför är det så? Jag har ställt den frågan tidigare på denna blogg, men trots att många som skriver här är verksamma i lärarutbildningen är det ingen som vill svara. Ska politikerna bli medvetna om att man inte kan bedriva en akademisk utbildning av hög kvalitet med de studenter som i dag söker lärarutbildningen, måste lärarutbildningarnas personal kraftfullt gå ut med det budskapet.

  2. Nog behövs skolan återförstatligas.
    Kommunerna kommer aldrig orka med att höja standarden.
    Det är för många konkurrerande intressen.
    Det är bråttom ty segregationen ökar.
    Det finns ett antal områden i Sverige där ”svenska” föräldrar flyttar sina
    barn från skolor med för mycket invandrare.
    Ingen föräldrar vill att det egna barnet skall ingå i ett experiment i skolan.
    Nog borde sossar och moderater kunna komma överens om krafttag och börja
    lita på lärarkårens professionalitet.
    Att lärarna lönemässigt är under isen är väl känt.
    Det är mer lönsamt att köra UPS budbil och detta kräver blott giltigt B körkort.
    Det säger väl allt om hur långt ner i källaren lärarna har åkt ekonomiskt.
    Och lägg till det en nästan helt frånvarande respekt.
    Lärarna skall utstå förolämpningar som inte accepteras någon annan stans i samhället.
    Polisen kan ju finka personer som missfirmar.
    Läraren skall svälja förtreten och ha en dynamiskt terapeutiskt samtal med eleven. Och kanske
    elevens föräldrar. Stolligt.

  3. Hans Gunnar Liljenvall

    Varför skall vi som verkar inom verksamheten svara?
    Det är ju ändå ingen, enligt min erfarenhet, som lyssnar på annat än det som bekräftar den bild som numera har blivit en sanning. Kritiken är ju oftast inte speciellt konstruktiv eller också är den vinklad efter kritikernas egen syn på vad en lärare bör vara och skall kunna. Jag har försökt sen 2005 att ge min bild av lärarutbildningen, men jag når bara fram till de redan frälsta. Därför har jag gett upp och tröttnat på att behöva stå till svars för att jag gör mitt jobb, vilket är att arbeta efter det uppdrag som lärarutbildningen har fått. Dem man lyssnar på är de som bekräftar bilden.

    Jag har tystnat, för att orden försvinner ut i tomma intet och når inte dem som bäst behöver höra dem.

  4. ”Då är lärarna centrala som motorer i arbetet.” Där har ni ett feltänkande som har stoppat skolutvecklingen de senaste 25 åren. Skolans största problem är lärarens undervisningskapacitet som inte har – och inte har kunnat – förbättrats till en nivå som tillfredsställer samhällets och näringslivets krav.
    Jag publicerar snart enVITBOK om detta men ni kan redan nu förbereda er för en helt ny debatt om skolan genom att läsa draften på http://www.sweducation.eu

    Lennart Swahn
    fd lektor, rektor och utbildningsexpert vid UNESCO, ILO, and The World Bank

  5. Lars Pålssons Sylls samhällsanalys är välkommet och den indikerar att skola och utbildning inte är isolerat från samhället i övrigt.

    Vilka styrkor och svagheter finns det i teorin om den endogena tillväxten? Är denna teori, normativ, dvs. är det denna tillväxt som är önskvärd? Eller är teorin deskriptiv, dvs. är det denna teori som kan förklara den tillväxt vi har nu – inklusive de ojämlikhetsmönster som Lars beskriver?

    Vilka andra samhällsteorier, normativa som deskriptiva, finns? Osökt kom jag här att tänka på Richard Wilkinsson och Kate Pickets deskriptiva analys i ”Jämlikhetsanden”. De menar, utifrån empiri, att den tillväxt som de västerländska länder nu går in i skapar inte ökad livskvalitet. Det som är det stora problemet, enligt Wilkinson och Picket, är att ökad ekonomisk ojämlikhet leder till minskad tilltro till omgivningen, och större satsning på att markera sin egen status genom materiell konsumtion. En konsumtion som inte gör människor lyckligare men som utåt sett markerar människors status. Ett ökat materiellt konsumtionstryck som i sin tur inte är ekologiskt hållbart.
    Wilkinson & Pickets lösning är en stationär ekonomi.

    Då är frågan: Vilken samhällsutveckling vill vi ha? Vilka vi är det frågan om? Vilken samhällsutveckling är möjlig, t.ex. en som grundas i en endogen tillväxt och/eller en som grundas i en stationär ekonomi och/eller något annat önskvärt mål för samhällsutvecklingen?

    Vilken betydelse har de olika samhällsmodellerna för skola och lärarutbildningen?

    Ponera följande: Enligt t.ex. Manuel Castells (1998) så har datorns spridning varit en förutsättning för det han benämner som den ”informationella ekonomin”. Den informationella ekonomi lever kvar i tillväxtparadigmet och omvandling av information till kunskap är en del i denna ekonomi liksom konsumtion av såväl datorer som av datorprogram. Datortätheten i Sverige har på de senaste två decennierna ökat markant. Detta har i sin tur påverkat människors levnadssätt så tillvida att lästiden av traditionell litteratur i hemmen har minskat, till förmån för kommunikation och konsumtion av datorleverererad tillvaro. Detta kan i sin tur antas påverka läsresultaten. Det vill säga att svenska elevers läsresultat sjunker enligt PISA-mätningar är inte givet att det uteslutande beror på lärarens förändrade undervisning, kunskaper etc etc. Det finns forskning som hävdar att förändrade hemvanor är den enskilt största förklaringen till nämnda PISA-resultat. (Vilket inte inryms i Hatties förklaringsmodell av faktorer som påverkar elevers måluppfyllelse eftersom Hattie hade andra utgångspunkter.)

    Samtidigt kvarstår det problem som Lars tar upp – att det t.ex. är en förändrad rekryteringsbas till bl.a. lärare och troligtvis också en förändrad status. .I en avhandling (Ulfsdotter Eriksson 2006) konstateras att bland 100 yrken som rangordnas efter status ligger bl.a. läkare på andra plats, idrottsproffs på plats 11, psykolog på plats 20 plats, polis på plats 34, gymnasielärare på plats 44, grundskollärare på plats 52, socialsekreterare på plats 61, förskollärare på plats 65, lantbrukare på plats 71, sophämtare på plats 97.

    Hur kan vi förstå eller förklara ovanstående statusskillnader i yrken? Om vi utgår från ett funktionalistiskt systemteoretiskt synsätt så utgår vi från vilken funktion som yrkesgrupperna har för samhället. Exempelvis måste det i ett samhälle finnas någon form av matförsörjning och lantbrukarna kan vara en yrkesgrupp som tillgodoser detta samhällsbehov, men varför kommer då lantbrukare först på 71 plats?

    Om vi utgår från någon konfliktteori ser vi istället att yrkesgrupperna konkurrerar med varandra, att det kan finnas intressekonflikter t.ex. mellan offentliganställa och privatanställda, mellan manligt respektive kvinnligt dominerade yrkessektorer, mellan yrken som inriktas mot människor respektive mot ting etc etc.

    Mitt i allt detta finns skola och lärarutbildning.

    Det besynnerliga är att t.ex. olika ämnen lockar olika mycket för ämneslärarutbildningarna. Enligt inofficiella siffror som jag har kommit i kontakt med skulle det idag finnas ca. 1000 lärarstudenter i den nya utbildningen som läser historia (vill jag minnas), kanske 800 som läser svenska och kanske 30 som läser fysik.

    Sett utifrån ett systemperspektiv kan man fråga sig om denna dimensionering tillgodoser samhällets lärarbehov.
    Sett ut utifrån konfliktteori kan vi se motstridiga intressen hos lärarstudenter där samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen är populärare än naturvetenskapliga.
    Samtidigt har vi en status bland universitetsämnen där naturvetenskapliga ämnen rangordnas högre än samhällsvetenskapliga, bland såväl akademiker som bland politiker, t.ex. genom utdelande av nobelpris.

    Utifrån ovanstående, vad är det som är skolans och lärarutbildningens kris?

    Castells, Manuel (1998) ” Informationsåldern Band 1. Nätverksamhällets framväxt”. Göteborg: Daidalos.
    Ulfsdotter riksson, Ylva (2006) ”Yrke, status & Genus. En sociologisk studie om yrken på en segregerad arbetsmarknad”. Göteborgs universitet. Sociologiska institutionen.
    Wilkinson, Richard & Pickett, Kate (2009) ”Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. Stockholm: Karneval förlag.

  6. Till Arne!

    Läs gärna min kommentar ovan.

    Så länge t.ex. Sverige, Norge med flera länder rangordnas som ett av v’ärldens bästa länder att leva i, utifrån t.ex. livslängd, ekonomisk trygghet, frihetsmarkörer, jämlikhet etc etc. – så är det svårt att efterlikna länder, vad gäller utbildning, som rangordnas lägre vad gäller välfärd.

    Dock har globaliseringen medfört att vi nu tror att vi måste efterlikna länder, vad gäller utbildning, som ligger högt i PISA. Och här är Shanghai en intressant utbildingsregion, liksom Sydkoera, kanske även andra kustområden i Kina etc. . Den stora frågan är vilka möjligheter Sverige har att ta efter nämnda regioners utbildningssystem om vi inte också vill ‘ändra på vårt samhälle och göra det mer likt t.ex. det kinesiska systemet? Är vi beredda att förändra samhället i den inriktningen?

    Det som här är intressant är Finland. Finland ligger (nästan) i topp i PISA, TIMMS etc. Jämförelse mellan Finlands och Sveriges samhälle vad gäller välfärd, ungdomsarbetslöshet, etc och deras respektive utbildningssystem tror jag är mer relevant än jämförelse mellan amerikanska och kinesiska matematiklärare.

    PISA-mätningarna tycks inte öka förståelsen för och kunskapen om andra samhällen och andra människor – det tycks snarare fungera som interna legitimeringsgrunder för att förändra eller bevara ett utbildningssystem. När jag för snart fyra år sedan besökte en lärarutbidning i Finland menade företrädaren för historia och samhällskunskap i ett lärosäte att Sverige hade kommit längre i dessa lärarutbildnings- och skolämnen än vad man hade gjort i Finland. Enligt denne lärarutbildare var lärarstudenter och elever mer auktoritetsberoende i Finland än i Sverige och Finlands höga rankingplats i PISA gör det ytterligt svårt att föreslå förändringar på detta område. PISA fungerar med andra ord konserverande på det finländska utbildningssystemet – om vi ska tro denne lärarutbildare och även några finländska professorer i pedagogik.

    En sak kan vi kanske vara överens om – Sverige är här unikt, men det är också Finland. Liksom Japan.

    Japan och Sverige är i Wilkinson och Picket två av de mest jämlika samhällen vad gäller ekonomisk jämlikhet (siffrorna är några år gamla, kan ha förändrats något). Samtidigt skiljer sig Sverige och Japan åt vad gäller välfärdsstat (oavsett borgerlig eller rödgrön regering i Sverige), kultur etc etc..

    Den sociala verkligheten tycks med andra ord vara komplicerad och även svår att styra och kontrollera.
    Den naturvetenskapliga verkligheten kan på ett sätt vara mer förutsägbar. Om vi undantrar komplicerade ekologiska processer, meterologiska processer etc.

    Metereologen och ekonomen har en sak gemensamt. De måste varje dag uppdatera sig och revidera sin förutsägelse om morgondagen.

  7. Pär

    Du har missuppfattat en del saker när det gäller PISA och TIMSS. Det är inte globaliseringen som gjort att vi eventuellt vill efterlikna t.ex. Finland, utan det faktum att kunskaperna sjunker dramatiskt i den svenska skolan. Man måste även ha klart för sig att det handlar om grundläggande kunskaper som att kunna läsa, skriva, räkna och att förstå vår fysiska omvärld. Dessutom finns oftast inget tvivel om vad och hur, när dessa mätningar ska göras.

    Du skriver ” Så länge t.ex. Sverige, Norge med flera länder rangordnas som ett av v’ärldens bästa länder att leva i, utifrån t.ex. livslängd, ekonomisk trygghet, frihetsmarkörer, jämlikhet etc etc. – så är det svårt att efterlikna länder, vad gäller utbildning, som rangordnas lägre vad gäller välfärd”. Att vi rangordnas så högt i dessa avseenden är en följd av ett effektivt utbildningssystem, där kunskap satts i centrum. Vad talar för att välfärden består när utbildningssystemet fallerar?

    Ända fram till början av 1980-talet hade vi ett skolsystem som såg ut precis som det finländska, med välutbildade lärare som antagits i hård konkurrens. I Finland har man vårdat sin lärarutbildning och har fortfarande ämneslärare med de djupa ämneskunskaper som våra adjunkter och lektorer hade. Vari består motsättningen mellan att sträva efter toppstudenter till lärarutbildningen och att behålla det samhälle vi har idag. Är det att detta mål förutsätter att kunskap åter blir centralt?

    Jag inser också att det råder en hård konkurrens när studenterna ska välja utbildning. När det gäller matematik och naturvetenskap, där läget är extra besvärligt, är konkurrensen från de tekniska högskolorna den avgörande faktorn till det låga söktrycket. Innehållet i ingenjörsutbildningarna utmanar de bästa studenterna och ingenjörslönerna gör inte saken sämre. Innehållet i dagens lärarutbildningen utmanar inte dessa studenter. Ett möjligt (även troligt) scenario är att vi inte kommer att ha råd med välfärden i framtiden. Ericsson är t.ex. inte nöjda med kvaliteten hos civilingenjörerna och flyttar jobben till andra länder. Detta är bara början – de sjunkande kunskaperna har knappt börjat ge effekt!

  8. Pär Engström

    Jag tror, som Hans-Gunnar Liljenvall, att vår välfärd endast kan bestå om den värnas. Det betyder att välutbildade personer måste kunna ta vid i samband med generationsskiften. Skolväsendet fungerar inte väl. Som numera pensionerad matematiklärare vid KTH har jag märkt hur matematikkunskaperna nyantagna teknologer sjunkit väsentligt under de senaste två årtiondena. Antagligen är det på samma sätt även i andra ämnen.

    Att de som nu slutar gymnasiet i genomsnitt har allt sämre kunskaper ännu inte märks, beror på att det hittills har varit 50- och 60-talister som ytterst har varit ansvariga för samhällets större projekt. Vad vi är i full färd med är att bildligen äta av utsädet. Det oundvikliga uppvaknandet kommer att leda till en chock, motsvarande den som drabbade USA 1957, då Sovjetunionen sände upp Sputnik.

    Förutom att värna välfärden måste vi också kunna hantera såväl faror vi kan förutse, tex. omhändertagandet av kärnavfallet, som oväntade obehagliga överraskningar. HIV och BSE (”Galna kosjukan”) är exempel på sådana saker som redan dykt upp. Det gäller att ha hög framtida beredskap.
    Se artikeln http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/16/naturvetenskap-och-teknik-n-dv-ndiga-f-r-v-r-verlevnad

    Exakt vilka kunskaper som kan komma att behövas i framtiden går inte att förutse. Jag anser att skolan ska vara upplagd så, att ämnen studeras för sin egen skull varvid tillämpningar kommer att uppstå ur den rikedom som då kommer att utvecklas.

  9. Här är en mycket läsvärd artikel!
    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=42

    Här är ett citat ur innehållet:
    ”Alsheimer berättar att när hans studenter vid Handelshögskolan behövde säkra studielånet tog de strökurser på lärarhögskolan.
    – Den fixade man på en dag och så fick man då 7,5 poäng och så hade man räddat studielånet. Helt öppet kallade man det för att ”jag ska ta en CSN-kurs”! Det fanns inga krav överhuvudtaget. Det bästa vi hade kunnat göra i det avseendet vore, bildligt talat, att lägga en bombmatta över alla lärarhögskolor och utplåna dem för att kunna börja om från början. Det vore en nåd att stilla bedja om.”

    Jag rekommenderar även denna artikel.
    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=43

  10. Arne,

    är enda syftet att klara en kurs för att få behålla studielånet krävs inga större ansträngningar oavsett vilket ämne du läser på. Personligen läste jag en kurs på just handels på sidan av mitt jobb som lärare. La väl ner så där en 10 timmars plugg och plockade hem ett VG på kursen. Detsamma har gällt när jag läst programmeringskurser på KTH.

    Detta är alltså inget unikt för just lärarutbildningens kurser. Sen håller jag med om att dessa kurser inte kräver så mycket arbete för att ”klara av”, vilket är ett problem när folk som inte har som syfte att lära sig yrket utan bara klara kurserna läser dem. Så klart att vi måste höja kraven.

  11. När man tar upp kravnivån inom lärarutbildningen, är det viktigt att precisera vilken lärarutbildning, vilket år och så vidare man talar om. På femton år har jag verkat inom fyra olika lärarutbildningar. Det finns alltså att välja mellan. Att så generellt uttala sig leder till att man ger en fel bild av den nuvarande.

    Lärarutbildningen uppmärksammas och det har varit bra, för kraven har ökat och utbildningens kvalitet har höjts väsentligen sen jag började arbeta inom den. Men, om inte någon vill uppmärksamma detta, har det ingen betydelse vad vi gör. Det kommer alltid tas fram enskilda exempel som man generaliserar. En annan fråga är, hur höga kraven skall vara. Någon diskussionen om just det, har vi inte! Det talas om att kraven är låga, men vad jämför man med. Konkreta exempel efterfrågas!

  12. Monika Ringborg

    Här är ett exempel. Anna Palmer är lärarutbildare i Stockholm. Hon har skrivit boken ”Hur blir man matematisk”.
    Boken är redan kommenterad av Tanja Bergkvist på hennes blogg http://tanjabergkvist.wordpress.com/
    Nedan ett citat.

    ”Anna Palmer forskar och utbildar i pedagogik vid Stockholms universitet. Hon har skrivit boken ”Hur blir man matematisk? Att skapa nya relationer till matematik och genus i arbetet med yngre barn” utifrån sin avhandling. Enligt henne gäller det att komma bort från synen på matematik som något man först tänker ut och sedan tecknar ned på ett papper och istället utgå från kroppen och synliggöra vad barn gör som redan är matematiskt. Genom aktiviteter där barnen är fokuserade, engagerade och deltar med hela kroppen blir det lättare att förstå vad matematik är och vad det kan användas till.
    Det är så här man bli matematiker.”

    Tanja Bergkvist fortsätter.
    ”Träning inför nationella provet i matte.
    Som exempel tog hon en förskoleklass där några killar använde pulkorna för att åka snowboard. Pedagogen såg att det de försökte åstadkomma var rotationer och utifrån det spann samtal om matematik och om vad killar, respektive tjejer förväntades kunna göra. För att överbrygga könsstereotypa gränser prövade pedagogen bland annat att tillsammans med barnen göra en ‘snowboarddans’. Barnen kom fram till att det var en dans som inte kunde betraktas som vare sig ‘killig’ eller ‘tjejig’ och att snowboarddans nu var ‘det nya coola’. Samtidigt hade de använt sig av matematiska beräkningar som form, vinklar, hastighet och rotationer. – Lärande och identitet skapas i samspel med snowboards, snön, backen, dansen, musiken och med matematiken, det går inte att dra gränser utan det skapas samtidigt, sade Anna Palmer.’ ”

    I ett stort reportage i tidningen Metro 6 september 2011 beskrivs hur en lärare lär ut matematik genom att låta eleverna dansa. Varken tavla eller kateder ska ha någon större funktion i undervisningen.

  13. Arne Söderkvist

    Visst finns exempel som man kan undra över,, men kanske främst frågan om varför det är just dessa som blir representativa för lärarutbildningen i sin helhet. Under femton år har jag bara hört talas om en enda lärarutbildare som använt sig av metoder som liknar den du ger exempel på inom ett ämne i vilket vi andra arbetade mer traditionellt akademiskt. Jag förstår att detta är ett exempel på låga krav, iom att du refererade till Tanja Bergkvists blogg – hon var ju inte direkt positiv :). Återigen ett enstaka exempel som uppenbarligen skall bekräfta att det är en sanning att lärarutbildning har låga krav. Men, eftersom jag inte läst boken själv, kan jag inte uttala mig om det värdefulla (eller inte) i att få barn i lägre åldrar att bli matematiska genom t.ex. dans.

    Mer intressant är, som jag ser det, frågan hur höga kraven skall vara för att lärarutbildningen inte skall behöva leva med denna bild i årtionden? Vad är höga krav? Och vilka krav ställer man på andra utbildningar som man inte gör på lärarutbildningen? Det vore mer intressant att diskutera än att dessa enstaka exempel om gått runt i massmedia och socialmedia sen i mitten av 2000-talet.

    Man tar ett eller två exempel och så ställer man frågan – Är det sådana lärarutbildare som verkar inom utbildningen? Och för det mesta ställer man inte ens denna typ av retoriska fråga. Man påstår något som görs till något generellt för ALLA som arbetar inom lärarutbildningen. Lärarutbildare/lärarstudent har blivit lika med låg nivå, oavsett om detta motsvarar en verklighet eller inte.

  14. Jag har själv gått på Lärarhögskolan i Stockholm för att bli gymnasielärare i matematik och fysik. Vi hade aldrig någon skriftlig tentamen alls och alla blev, utan undantag, godkända och examinerade från utbildningen.
    Många inslag i utbildningen var direkt meningslösa för gymnasielärare, åtminstone vad det blivande yrket beträffar. Vi hade tex. gruppdiskussioner om segelbåtar, sportbilar och hästar. Dessa diskussioner var obligatoriska. Vi hade ”gruppdynamik” i ett mörklagt rum med grönmålade väggar. Där skulle vi ligga på mattor på golvet och meditera. Vi skulle, var och en, skriva en dikt och därefter deklamera den inför gruppen. I pedagogiken fick vi lära oss om potträning.
    Vi fick lära oss att tavelundervisning var förkastligt och att man istället skulle börja lektionerna med fem minuters genomgång för att sedan låta eleverna ägna sig åt grupparbeten. Man skulle gärna skicka ut eleverna på ”uppdrag” för att lösa olika matematikuppgifter, som att räkna antalet räta vinklar i ett annat rum än klassrummet eller beräkna det rummets volym.
    Jag kan egentligen inte erinra mig något meningsfullt inslag i min utbildning på Lärarhögskolan.

    Under mina sista tio år som lärare vid KTH har mina teknologer efterfrågat samma pedagogiska metoder de vant sig vid i skolan. De vill ha grupparbete istället för föreläsning. De förväntar sig att när en föreläsning är över så ska de inte behöva ägna sig åt ämnet mer förrän vid nästa föreläsning. De har ju ofta inte haft några läxor då de gick i skolan. De efterfrågar ”beting” och inlämningsuppgifter istället för skriftliga tentamina. De är omotiverade när det gäller att lära sig matematiska bevis. Några bevis har de aldrig sett under sin tidigare skoltid och de vill bara lära sig ”hur man gör” och är ointresserade av varför man gör på ett visst sätt i matematiken.
    På en och samma kurs vore det omöjligt att ge samma tentor som var gängse för tio år sedan. Förkunskaperna har blivit så dåliga att man måste starta på en lägre nivå och då hinner man inte lika långt som förr längre. Fast officiellt, i kursbeskrivningarna, är kraven desamma.

    Ingen skulle vara gladare än jag om det visade sig att mina intryck av lärarutbildningarna är felaktiga. Tyvärr känner jag mig inte övertygad om den saken ännu. Låt mig även rekommendera en artikel av Per-Anders Ivert på sida 25 i Svenska Matematikersamfundets tidning, majnumret 2008. Artikeln har rubriken ”Det är kul att tro på saker” och handlar om författarens intryck av svensk lärarutbildning. Det är alltså inte bara jag som har mina dubier.
    http://www.swe-math-soc.se/pdf/utskick0805.pdf

  15. Arne Söderqvist

    Nej, dina intryck av studierna på Lärarhögskolan är inte felaktiga, men från 2001 och framåt har mycket hänt. Jag gick själv på LHS i början av 90-talet och kraven på skriftliga examinationer fanns inte på kartan (fritidspedagoglinjen). Däremot gick vi sex timmar per dag och lärde oss yrket på annat sätt än genom att läsa teorier, även om det var mitt intresse. Men alla blev godkända oavsett prestation, vilket en del av oss var kritiska emot. Har även helt nyligen arbetat med att konstruera uppgifter utifrån 20 år gamla kursplaner – som jag uppfattar det, var det ett något ”spretigt” innehåll som skulle avverkas och ibland kan man se att för att få godkänd skulle man ha varit närvarande och lämnat in de uppgifter de skulle göra.

    Mycket har förändrats på LHS och sedermera på SU. Och det är just det som är viktigt att få fram. Debatten handlar ofta om en lärarutbildning som inte längre finns, t.om. om Lärarhögskolan som gick i graven 1 januari 2008. Och det samgåendet har inneburit förändringar. Problemet som jag ser det, är den ökade akademiseringen, samt på att seminarierna blir färre och färre och tiden för att bli klar med en kurs kortare och kortare. Man kan inte bli lärare i en bänk på den teoretiska delen heller – det behövs en hel del, som jag ser det, att göra gällande praktiken.

    Jag kan dock inte uttala mig om hur det är på andra lärarutbildningar på 26 orter i Sverige. Men, LHS har ju varit mest uppmärksammat och det är där jag har arbetat och nu på SU.

    Men frågan kvarstår… Hur höga skall kraven vara och vad är det man jämför med (dvs. andra utbildningar)? Och vad krävs för att dessa höga krav skall kunna uppfyllas, vad gäller hur lärarutbildningen organiseras, frågan om anslag, mm.

    Tack för din respons!

  16. Heltidsstudier ska bedrivas på heltid och ska kräva engagemang. De teknologer som tar sina civilingenjörsstudier med en klackspark brukar inte klara många tentor. En engelskspråkig student kan säga ”mathematics is my subject”. Därmed avses att studenten reducerat sig själv till objekt och låter ämnet bestämma graden av nödvändigt engagemang. På svenska sade man förr att man ”underkastade sig” studier i ett ämne. Det låg verkligen något i det synsättet.

    Alltför många studenter arbetar vid sidan av sina studier i en sådan omfattning att studieresultaten blir lidande. Att arbeta är förstås hedervärt, men att arbeta vid sidan av studier för att kunna köpa ”den senaste inneprylen” tycker jag bör fördömas. Tyvärr har även många av KTH:s kurser anpassats i svårighetsgrad så att en viss andel teknologer verkligen blir godkända. (Ca. 75 % anses ska kunna klara första tentan på en kurs.)

    När jag själv gick på Lärarhögskolan arbetade jag halvtid. Kraven var så låga att jag klarade ”studierna” med glans ändå.

    Jag anser att kraven på alla heltidsutbildningar ska vara sådana att det verkligen krävs ett engagemang på heltid för att man ska klara dem. KTH:s utbildningar kanske är landets mest krävande, men låt dem gärna vara förebilden för andra utbildningsanstalter.

    För övrigt anser jag att Lärarhögskolan ska förstöras, har länge varit en tanke hos mig, men den verkar enligt ovanstående redan vara avvecklad. Tack och lov för det, i så fall!

    För övrigt anser jag i alla fall att Iverts artikel är högst läsvärd! http://www.swe-math-soc.se/pdf/utskick0805.pdf (Sida 25.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter