Mac Murray: Varför bli lärare? – om en ny lärarutbildning och en ny skollag

Mac Murray kopplar samman förändringarna i lärarutbildning och skollag med frågan om hur rekryteringen av framtidens lärare kommer att lyckas. Blir läraryrket attraktivare, så som regeringen hoppas? Murray tror inte det och pekar på en rad omständigheter, som tillsammans med ny lärarutbildning och ny skollag snarare leder till att det blir ännu svårare att rekrytera lärare (red).

Chronschough vid universiteten

sopsackRegeringen har nu framlagt sin lärarutbildningsproposition betitlad Bäst i klassen (prop 2009/2010: 89) medan skollagsförslaget hunnit till lagrådet (10/12 2009) och proposition väntas senare i vår. Bägge bygger på förslag som har remissbehandlats och remissvaren kan läsas på regeringens hemsida.

Jag koncentrerar mig på grund- och förskollärarutbildningen eftersom det är där förändringarna är som störst.

Lärarutbildningsförslaget innebär en differentiering av lärarutbildningen från en lärarexamen med olika inriktningar till fyra lärarexamina: förskollärar-, grundlärar-, ämneslärar – och yrkeslärar-examen. Grundlärarexamen inkluderar fritidspedagoger och ämneslärarexamen gäller högstadium och gymnasieskola. Det skall inte gå att nå behörighet för mer än ett stadium inom ramen för grundutbildningen, något som går alldeles utmärkt idag. Förskollärare skall vara förskollärare och fritidspedagoger skall vara fritidspedagoger och därmed basta. De gamla små- och folkskollärarutbildningarna skall återuppstå.

När jag som en av flera granskade den då nya lärarutbildningen i Malmö 2004 valde jag rubriken ”Från Chronschough till reflekterande praktiker?” för min rapport. Min utgångspunkt var August Bondessons faktiskt rätt kärleksfulla satir om folkskolläraren, som kunde väldigt litet om väldigt mycket och som framstod som halvbildningen förkroppsligad. Utbildningen i Malmö innehöll då rejäla möjligheter till fördjupning i alla lärarutbildningsalternativ och var kanske den lärarutbildning som på störst allvar försökte göra upp med ”chronschougheriet” och samtidigt förverkliga den tidens ideal ”den reflekterande praktikern”. Det enklaste sättet att karakterisera propositionen är att nu är det återigen Chronschough som gäller. Det är fråga om ytliga kunskaper i många ämnen. Det är varken i ”små- eller folkskollärarutbildningen” fråga om mer än en termins studier per ämne eller ämnesgrupp vartill kommer ett utbildningsvetenskapligt område om två terminer. Utbildningen gör ett egendomligt låghalt intryck, eftersom det också skall ingå ett eller två examensarbeten på en halv termin var. Och examensarbetena kommer inte som i fil kand-examen att fördjupa ämnena utan ingår i utbildningsvetenskap eller som det hette förr – pedagogik.

Universiteten och högskolorna bör fråga sig om utbildning på denna ytnivå och med denna hårda reglering verkligen är något för högskolan, eller om det inte är bättre att återupprätta de gamla för-, folk- och små-skoleseminarierna, som fanns före 1968 och som mycket riktigt var både ytliga och hårt reglerade. För att ange vad det är fråga om är seminarier en mer upplysande benämning än lärarhögskolor. De flesta universiteten och högskolorna har också protesterat mot de ringa fördjupningsmöjligheterna i grundlärarutbildningen i sina remissvar.

Den utbildningspolitik som liberaler och socialdemokrater ofta tillsammans utformade under nästan 80 år innebar främst att det gällde att bygga upp ett utbildningssystem utan återvändsgränder. Nu tycks återvändsgränderna vara själva poängen i liberal (?) utbildningspolitik och det präglar i hög grad lärarutbildningsförslaget. Fritidspedagogerna får inga möjligheter att förbereda sig för undervisning i grundskolan, vilket utredaren faktiskt förslog att de skulle få. Förskollärarna, ”småskollärarna” och ”folkskollärarna” skall strikt hålla sig till sina stadier, och skall de bryta gränserna fordras kompletterande utbildning. Regeringen skriver utförligt om dimensionering av lärarutbildningen, men har uppenbarligen inte ens upptäckt den kanske största svårigheten i lärarförsörjningen, nämligen att årskullarna, som styr lärarbehovet, varierar mellan 85 – 90 000 och 120 – 125 000. Förändringarna går ofta fort. En snabb och total anpassning av lärarbehovet till sjunkande årskullstorlek har ofta lett till lärarbrist efter några år. Det finns alltså ett rätt stort behov av lärare med bred kompetens, men regeringen har inte upptäckt det, utan för den är differentieringen och gränserna ett självändamål.

Remissvaren har lagts ut på nätet vilket är bra. Dock verkar det knappast som regeringen bryr sig om dem. Bara ett par exempel. Ettämnesutbildningen i t.ex. musik skall avskaffas, och regeringen tar inte hänsyn till vad utbildningen betyder för den kommunala musikskolan/kulturskolan, vilket flera remissinstanser påmint om. Flera remissinstanser är också oroliga för de små inslagen av estetiska ämnen i grundlärarutbildningen. De har inte fått gehör.

Enligt regeringens förslag skall ”småskollärarna” klara undervisningen i svenska, engelska, matematik, naturorientering, samhällsorientering och möjligen få hjälp av lärare i slöjd, musik, gymnastik (om det finns några som har timmar över), och på ”folkskollärarna” ställs ungefär samma krav men de skall ha en viss möjlighet till specialisering. Exemplet matematik är intressant. Den nya ordningen leder enligt regeringen till en bättre undervisning i matematik på ”lågstadiet”, eftersom många lärare idag inte har läst matematik alls. Detta låter vid en första anblick mycket rimligt. Men det finns också risker som är förknippade med att alla lågstadielärarelärare tvingas läsa matematik, nämligen att elevers första möte med matematik innebär möte med en lärare som tycker att matematik är besvärligt och svårt. Vad läraren då förmedlar är just att matematik är svårt och besvärligt. Det finns skäl att även på lågstadiet tillåta en viss specialisering, så att lärare som har svårt för matematik kan slippa och lärare som gillar matematik kan få fler timmar. Ett av de rön jag gjorde i Malmö var att frigörelsen av matematik från NO (matematik gjordes till eget huvudämne) lett till en ökad till strömning av lärare inriktade på matematik. Regeringen vill dessutom ha fasta ämneskombinationer på högstadiet och uppåt vilket ytterligare kan försvåra förnyelse och exempelvis en förbättrad rekrytering av matematiklärare.

Propositionen är rätt typisk för den nuvarande regeringen, såtillvida att förslagen följer direkt av regeringens ideologi och förutfattade meningar, medan remissvaren och ”verkligheten” betyder mindre.

 

Skolan skall med lag och inte med läroplansflum styras

Det skollagsförslag som remissbehandlats omfattar över 1 000 sidor och lagrådsremissen lika mycket. Det är dels fråga om en nödvändig teknisk översyn, dels om ett politiskt dokument som i praktiken lanserar en ny och svårtolkad styrform. Medan skollagen 1985 var rätt knapphändig var läroplanerna för grundskola och gymnasieskola desto mer utförliga. Nu är läroplanerna mycket kortare och inte alls inriktade på undervisningsprocessen. I LGR 80 stod det exempelvis: ”Skolstyrelsen bör verka för att eleverna grupperas så att en så allsidig social sammansättning som möjligt uppnås i klasser och arbetsenheter”, vilket med andra ord var ett försök att minska effekterna i undervisningen av bostadssegregationen. I nu gällande läroplaner och i skollagsförslaget saknas motsvarande föreskrifter. Skollagen innehåller å andra sidan en hel del föreskrifter, som tidigare stod i läroplan, förordningar eller SÖ-föreskrifter. Betygsfrågor regleras helt och hållet i skollagen, vilket aldrig tidigare skett. Relativt nya principer lanseras också i skollagen, t.ex.: ”Elever som lätt når de kunskapsmål som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling” heter det i de inledande bestämmelserna i skollagen.

Kombinationen av en utförlig skollag och tunna läroplaner är ny och innebär en rejäl övergång till regel- eller lagstyrning, medan vi tror att det är mål- och resultatstyrning som gäller. En lagstyrning är mera formbunden och mer tvingande än en läroplansstyrning. Detta kan klavbinda arbetet i skolan.

Det nuvarande utbildningspolitiska läget är osäkert och ger utrymme för viss godtycklighet: Vi har en utbildningsminister som vill ”förstatliga” skolan men ännu så länge inte får det, och vi väntar samtidigt på en ny skollag. Parallellt görs förändringar rakt av, förändringar som tidigare förutsatte att det hade skett förhandlingar, t.ex: Lärarna på lågstadiet skall nu ge skriftliga omdömen fr.o.m. åk 1 som kan vara betygsliknande. Skolinspektionen skall enligt uppdrag kontrollera att lärarna gör det. Det var mycket länge sedan betyg gavs i årskurs 1, det är mer än 40 år sedan. I praktiken har lärarna på lågstadiet pålagts en ny arbetsuppgift.

Finns det några skäl att bli just lärare?

Allt regeringen gör tror den skall göra läraryrket attraktivare. Så är det knappast och vi har anledning att ta på allvar de indikationer som finns att läraryrket inte alls är attraktivt. Jag tror snarare att regeringen med sina förslag till mera differentierad och bitvis ytlig lärarutbildning och ändrade former för styrning riskerar att göra läraryrket mindre attraktivt. Vi bör därför fråga oss vad det finns för skäl att nu bli lärare.

Förändringarna i lärarutbildningen innebär minskade valmöjligheter för lärarstudenterna. Att detta skulle innebära ökad attraktivitet är nog en from förhoppning.

Lärarnas arbetsgivare SKL har som främsta avtalskrav att lärare skall vara i skolan när de inte undervisar, dock ofta utan att de erbjuds fungerande arbetsplatser.

Nu görs nedskärningar på skolområdet beroende på brist på pengar och elever.

I medierna förs en högröstad debatt om skolan och många säger sig veta precis vad lärare skall göra och hur skolan skall organiseras. De forskare som bereds utrymme är främst de som inte alls sysslat med skola och undervisning. Lärare hörs knappt alls. Även lärarförbunden är tysta, utom LR som främst diskuterar vad som skall göras på den andra lärarorganisationens område (d.v.s. låg- och mellanstadiet i grundskolan). Mediedebatten har ett rakt genomslag i politiken.

Lönerna särskilt för de längre lärarutbildningarna är låga i jämförelse med andra grupper. De längsta lärarutbildningarna är lika långa som läkarutbildningen (5 ½ år) men lönerna är mycket lägre. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löner.

Det fria skolvalet och de fristående skolorna har påverkat lärares arbete på så sätt att de ovanpå sina egentliga uppgifter måste propagera för både den egna skolan och sina ämnen. Särskilt de lärare som har det tuffaste jobbet upplever en ökad osäkerhet – elever söker sig från invandrartäta skolor i förorter till innerstadsskolor och skolan kan läggas ned. Det är knappast så att konkurrensen mellan fristående skolor lett till högre löner eller bättre arbetsförhållanden för lärare.

Flera kommuner låter nu elever ”betygssätta” lärare och avser att använda resultaten som underlag för lönesättningen. Detta är ett bland flera exempel på att kommunalpolitiker saknar respekt för läraryrket. Det gör inte yrket mer attraktivt.

Den pågående debatten om förstatligande av skolan gör inte heller läraryrket populärare utan skapar bara oklarhet. Vad menar Björklund och LR? Menar de att grund- och gymnasieskolan skall omvandlas till en väldig och sammanhållen statlig organisation där resursfördelningen i detalj skall styras av ett starkt finansdepartement? En statlig grund- eller folkskola har vi aldrig haft. Vad menar de egentligen?

Det är lätt drömma sig tillbaka. Ännu på 1960-talet var läraryrket det stora och självklara yrket för studerande vid humanistisk och naturvetenskaplig fakultet även om en del drömde om en forskarkarriär. Ännu tidigare var folk- och småskollärarutbildning den enda utbildning som förstagenerationsstudenter vågade sig på. Dit kan vi inte komma tillbaka – men litet attraktivare går det att göra läraryrket. Respekt för läraryrket och lärare går det att visa. Blivande yrkeslärare går det i praktiken bäst att rekrytera med lön och på halv tid (inom ramen för SÄL).

I den s.k. McKinsey-rapporten som bygger på analys av OECD-statistik m.m. hävdas det att lön eller ekonomiskt stöd under studietiden är väl så viktigt som lönen för tjänstgörande lärare för att göra läraryrket attraktivt. Det fäster uppmärksamheten på att vi tidigare både avlönat lärare under utbildning och erbjudit särskilda lån, som avskrevs efter fullgjord tjänstöring. Det gällde ämneslärare, som uppbar lön under provår eller praktisk pedagogisk utbildning. Blivande yrkeslärare uppbar utbildningsarvode. Särskilda lån som avskrevs efter tjänstgöring har prövats, när det gäller blivande lärare i tekniska gymnasier.

Det kan finnas skäl att sammanställa de erfarenheter vi faktiskt har. Läkarutbildningen har lyft ut stora delar av praktiken till AT eller ST-utbildning då läkarna är anställda. Lärarutbildningarna är numera ofta långa (4 – 5 1/2 år) och medför höga studieskulder. Kan stat och kommun göra något för att minska studietiderna för lärare – som lön eller avlönad prövotid under utbildningen?

(Mac Murray har varit kansliråd på Utbildningsdepartementet)

 

En kommentar till “Mac Murray: Varför bli lärare? – om en ny lärarutbildning och en ny skollag

  1. Intressant hopkock och tolkningar av det nya lagförslaget.

    Lusläser du lagen föreskriver den en tydlig mål- och resultatstyrning som fastslogs för tjugo år sedan när kommunaliseringen infördes av Persson i skolans värld.

    Samtidigt upphöjs läroplanenerna till tolkningsdokumentet för undervisningsprocessen. Dessutom införs krav på systematiskt kvalitetsarbete där rektorer och förskolchefer ansvara för det och lärare och förskollärare ska genomföra det. En ny dimension i läraryrket.

    Så det är bullshit att påstå att det blir en övergång till regel- och lagstyrning av skolan.

    Du skriver – ”Nu är läroplanerna mycket kortare och inte alls inriktade på undervisningsprocessen.” – och är en feltolkning av läroplanerna. Lgr 80 var detaljreglering så det dammade i SÖ-anda. Lpo94, Lpf94 och Lpfö98 är läroplaner som sätter krav på undervisningsprocessen eller i dagligt tal, det pedagogiska arbetet. Men den förskriver inte HUR det ska genomföras som Lgr 80. Det är här den pedagogiska friheten kommer in hur du löser ditt utbildningsuppdrag.

    Det är sentensen i systematiskt kvalitetsarbete, för det är bara måluppfyllelsen som avgör om det pedagogiska arbetet når de krav som ställt på utbildningen. Inte reglerstyrning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter