Magnus Hultén: ”En hållbar lärarutbildning” – ett listigt skött hastverk

Just nu arbetar lärosäten runt om i landet på högvarv med att bereda sina ansökningar om att få anordna lärarutbildning från hösten 2011. Deadline är satt till den 28 juni. Riktlinjerna för det hela började dock dyka upp först i mitten av maj och de grunder ansökningarna ska prövas på är inte preciserade i detalj. Dagligen skickas mejl från regeringskansliet och högskoleverket till lärosätena med nya direktiv. Konsekvensen blir att man på flera lärosäten får en knapp vecka på sig att ta fram kursplaner till dessa utbildningar. Någon som tror det kommer bli väl genomarbetade utbildnings- och kursplaner, därtill väl förankrad ute på institutionerna? Nej. Det hela liknar en cirkus och allt annat än den generöst tilltagna förberedelsetid som utlovats av Björklund.

Samtidigt undrar jag om det inte finns en baktanke med allt detta. Hela hösten och våren har för oss som arbetar med lärarutbildning känts som ett enda långt gatlopp. Det är hela tiden bråttom bråttom, samtidigt som deadlines konstant förhalas: gatloppet har inget slut. De dåligt förberedda förslagen lever på så sätt vidare. Det finns ingen tid att göra om för nu finns ju nästa deadline… Propositionen som hade utlovats till hösten 2009 dök inte upp förrän den 11 februari i år. Och då innehöll den bara ett kort förslag om att inrätta fyra lärarexamina. Tilläggsdirektiven började komma först i mitten av maj (och som sagt, allt är inte riktigt klart än).

Visst, en orsak till de snäva tidsramarna är säkert att regeringen med Björklund i spetsen vill få detta prestigeprojekt i hamn före valet. Och lärarutbildningen är svår att styra över, kanske svårare än Björklund föreställt sig. Här finns kraftfulla aktörer i form av fackförbund, kommuner och landsting. Men – här kommer det finurliga i kråksången – om förutsättningarna är oklara kommer lärosätena i högre grad tvingas lyssna till regeringens önskemål på området. Lagtexter kan nämligen aldrig bli lika styrande, i synnerhet när det gäller akademisk utbildning, det vet regeringen. Man kan alltså konstatera att talet om en akademisering av lärarutbildningen är en sanning med modifikation. Lärosätena ges inte förtroende att skapa lärarutbildning på samma sätt som man tillåts skapa exempelvis civilingenjörs- eller psykologutbildning. Lärarutbildningen är helt enkelt för viktig för politikerna. Man kan bevisligen vinna val på idéer om hur den ska styras.

Vinnarna

Men det finns trots allt en vinnare i detta, förskollärarutbildningen. Den fick, i turerna efter utredarens förslag, en helt egen examen som man kan styra över utan att behöva ta hänsyn till andra lärarkategorier. Detta kommer göra förskollärarutbildningen mer sammanhållen än idag, något som ger bättre förutsättningar för dessa lärare att finna en tydlig professionell identitet och som i slutändan kan leda till ökad status för professionen.

I 2001 års lärarutbildningsreform hade förskolan i det närmaste glömts bort. Den var en förbisedd del av en allmän lärarutbildning, där grundskollärarna var de stora vinnarna. Utbildningen kan sägas ha skapats för grundskollärarna, övriga lärarkategorier föll så att säga mellan stolarna, i alla fall när utbildningen väl realiserades. Den föreslagna förskollärarexamen tillsammans med förskolans föredömliga läroplan – en i jämförelse med grundskolan betydligt rakare och mer lättolkad läroplan – gör att man kan se ljust på framtiden för svensk förskola och svensk förskollärarutbildning. Blivande föräldrar kan bara gratuleras till detta. På längre sikt kan dock farhågor resas inför hur stabilt området kan bli inom akademin. Ny läroplan för förskolan finns på förslag, en läroplan som stärker ämnenas roll i förskolan (dvs fysik, kemi, biologi, teknik, svenska o.s.v.) och som därmed gör att motsvarande universitetsämnen kommer att kräva ökad delaktighet i förskollärarutbildningen, något som i sin tur kan leda till splittring och minskad legitimitet för förskoleområdet vid akademin.

Förlorarna

Ämnes- och grundlärare famlar å andra sidan efter vad de ska bygga sin professionella kunskap kring. För den utbildning som föreslås för blivande högstadie- och gymnasielärare, är det stora problemet oklarheten kring ”didaktisering av ämnet”, en innovativ och bärande idé som presenterades i Sigbrit Frankes enmansutredning En hållbar lärarutbildning. Men eftersom ingen på universiteten vet vad detta innebär väljer man i dagsläget att uttolka detta som ”ämne” (plus eventuellt en smula ämnesdidaktik). Tiden att utveckla något mer initierat förslag kring detta finns inte. Vad vi kommer se är att skillnaden mellan exempelvis en naturvetare och en blivande lärare i fysik, kemi och biologi kommer att minska. Vi får lärare med högre ämneskompetens än förr. Samtidigt bör man notera att de blivande ämneslärarnas kunskaper i hur man ska hantera barn, skapa ett konstruktivt klassrumsklimat, lära ungdomar centrala delar av ämnesinnehållet o.s.v. kommer att minska. Om denna förändring är bra eller dålig är det svårt att sia om i dagsläget. Men ska man hårdra det hela bör man kanske i framtiden hellre rekommendera blivande lärare att läsa till exempelvis naturvetare. För även om blivande ämneslärare i kemi, fysik och biologi kommer läsa mer i dessa ämnen så läser de ändå mindre än blivande naturvetare. Detsamma gäller för andra lärarkategorier: historielärare läser mindre än blivande historiker o.s.v. De kommer alltså fortsatt att vara en andra klassens akademiker. Det finns inget lärarspecifikt i deras examen, som de kan hänga upp sin expertis kring.

Ämnesdidaktik hade kunnat vara ett sådant lärarspecifikt område, ett kunskapsområde som integrerar ämneskunnande med pedagogiskt kunnande. Området, som har en mycket lång historia, började bli en del av akademin i Sverige under 1980-talet. Tidigare hade området inte haft något namn utan varit en självklar del av lärararbetet, för folkskollärare såväl som läroverkslärare. Under 1990- och 2000-talen har det gjorts stora satsningar på forskarskolor inom ämnesdidaktik och området har alltså stärkt sin ställning vid universiteten. Nu ser den utvecklingen ut att ha brutits. Riktigt vart utvecklingen tar vägen är det dock för tidigt att sia om.

Personligen anser jag att det är olyckligt att man inte fortsatte att utveckla ämnesdidaktiken, gärna i nära samverkan med ämnena. En sådana lösning kräver visserligen att ämnesdidaktik som forskningsområde ska kunna ge ämnet en jämbördig match, dvs att området har hög andel seniora forskare och minst ett par professorer, något som sällan är fallet. Men, genom en sådan satsning hade universiteten på sikt kunnat utveckla en professionell bas för ämneslärare. Detta hade kunnat leda till ökad status för dessa genom att de hade fått ett tydligt kunskapsområde för sin expertis, skilt från ämnet i sig. Men alla sådana lösningar hade krävt tid och pengar.

Så till de tydliga förlorarna, grundlärarna, de blivande lärarna i förskoleklass till årskurs 6 (för inriktningen fritidshem finns särskilda svårigheter som jag väljer att inte ta upp här). Grundlärare är en lärarkategori som inte funnit sin plats i förslaget till ny lärarutbildning. Grundlärarna faller mellan stolarna. Å ena sidan läser de alldeles för få poäng i varje ämne för att deras läraridentitet rimligen ska kunna läggas i ett ämne, å andra sidan finns det ingen annan bas, utan deras utbildning utgörs i övrigt av ett gytter av kurser hopplockade från områden som didaktik, pedagogik, juridik, psykologi m.m., ett hopkok av ”bra att ha kurser”. Denna lärarkategori blir alltså i det närmaste identitetslös. Grundlärarna blir vare sig pedagoger eller ämneslärare eller något annat heller för den delen.

Givet att regeringen valde att skapa fyra examina, inte de två som utredaren föreslog, och att man därtill valde att inkludera fler ämnen i grund- och ämneslärarexamina hade man i högre grad behövt revidera hela idén om lärarutbildningarnas konstruktion. Och inte bara det, man hade troligen behövt skapa individuella lösningar för varje lärarexamen. Det är inte rimligt att de olika lärarexamina ska ha gemensamma poängpremisser samtidigt som de ska vara olika. Det är en logisk inkonsekvens av själva idén att skapa olika lärarexamina. Vad vi kommer få är snabba lösningar, som skapats utifrån den slarviga propositionen, långt ifrån den hållbarhet som utredaren lovade.

Vad blir då konsekvenserna av detta listiga hastverk? Ja, svensk förskollärarutbildning kommer gå en ljus framtid till mötes. De drog reformens enda vinstlott. För högstadiet och gymnasiet blir situationen vare sig bättre eller sämre. Dessa lärarkategorier kommer fortsätta befinna sig längst ner i den akademiska ämneshierarkin. För de blivande grundlärarna är situationen dock ytterst problematisk. Deras utbildning kan ses som ett hopkok av småkurser där möjligheterna till samordning är minimala. Med tanke på hur viktigt det är att elever får en bra start i skollivet med gedigna och grundläggande kunskaper, så är situationen närmast katastrofal. Den enda slutsats jag kan dra av detta är att svenska elevers kunskaper kommer att fortsätta halka efter internationellt. Och det tack vare ett stundande val med oviss utgång och en utbildningsminister som satsat sin heder på att vara den som vände den svenska skolskutan.

(Magnus Hultén är lärare och forskare vid Stockholms universitet)