Magnus Persson: Den melodramatiska skoldebatten

Den svenska skoldebatten är egendomlig. Här härskar en lika svart-vit världsbild som i den enklaste saga eller Hollywood-melodram.

Melodram var för övrigt en genrebeteckning som Maciej Zaremba lite oväntat använde om delar av sin egen nyss avslutade reportageserie i DN. Andra tänkbara benämningar kunde varit dystopi eller tragedi. Zaremba sätter onekligen fingret på ett antal mycket allvarliga problem i svenskt utbildningsväsende. Avprofessionaliseringen av läraryrket och kommunaliseringens negativa effekter hör till dessa. Zaremba är en exceptionellt skicklig berättare och retoriker. Tyvärr utnyttjar han inte detta för att ifrågasätta för givet tagna sanningar. Tvärtom förstärker han dem. Alla ”vet” redan att det ser illa ut för den svenska skolan. Zaremba lär oss att vi har rätt. Eller rättare sagt: Läget är ännu värre än vi trodde. Det finns ett ord för detta: populism.

Anekdoterna står som spön i backen och Zaremba skjuter hej vilt på allt som rör sig. Värst går det som vanligt för lärarutbildarna och de ”massutbildade” professorerna i pedagogik. En märklig formulering, den sistnämnda. Vad betyder den? Att alla är stöpta i en och samma felaktiga form?

Artikelserien innehåller flera allvarliga missförstånd. Beskrivningen av den inspirerande lektionen om Njals saga i en niondeklass lyfts till exempel fram som ett gloriöst undantag från det annars kompakta kaoset i klassrummen. En duktig lärare, ett tydligt lektionsupplägg med ämnet i centrum, nyfikna elever. Vad Zaremba fick bevittna var emellertid inget unikt, och verkligen inget som den pedagogiska forskningen skulle ta avstånd ifrån. Tvärtom, det finns åtminstone en handfull svenska doktorsavhandlingar som lyfter fram förtjänsterna med just det lärarledda litteratursamtalet som undervisningsform. Och, viktigast av allt, duktiga lärare och motiverade elever tillhör faktiskt inte någon utrotningshotad art.

Det finns en (möjligen romantisk) föreställning om den grävande journalisten som en utmanare av makten. Men denna roll kan som här användas på försåtligt vis.  När Zarembas artikelserie var slut kom mycket riktigt beröm från både det politiska (Jan Björklund) och det kulturella (Peter Englund) etablissemanget: Snyggt jobbat, Zaremba. Bäst i klassen!

(Magnus Persson är docent i svenska vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)

6 kommentarer till “Magnus Persson: Den melodramatiska skoldebatten

  1. Pingback: Melodramatikern Zaremba « Tysta tankar

  2. Populism var ordet. Så här skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg i samband med en annan artikelserie av Zaremba 2008 – gäller nu med, tycker jag:
    ”Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.”

  3. De riktiga skoletablissemanget som har möjligheter att påverka lärarlöner, lärarskicklighet, läromedel och skolans organisation och ledarskap. De var inte lika nöjda. SKL som fick klä skott för undervisningsreformer som genomförts utan förutsättningarna hade tagits fram och för att det pedagogiska ledarskapet fallerar så ofta de har förstås varit ytterst syrliga. Jag efterlyser lite mer samhällsanalys så att SoS belyser vilket det riktiga skoletablissemanget är. Det skull kännas väldigt bra om den här tidningen började analyser vilka effekter SKLs agerande har?

    I annat fall så fortsätter den onda spiralen trots alla hjälteinsatser som gör att så många skolor fungerar någorlunda.

  4. Skulle det vara populism att säga det som är sant och närmast vedertaget!?
    Nya reformer har gjort att vi på senare tid fått en mängd utnämningsprofessorer utan lärostol.
    Bland dessa finns sådana som inte skulle ha fått titeln. Det var nog den enkla meningen.

  5. Magnus skriver:”Anekdoterna står som spön i backen och Zaremba skjuter hej vilt på allt som rör sig. Värst går det som vanligt för lärarutbildarna och de ”massutbildade” professorerna i pedagogik. En märklig formulering, den sistnämnda. Vad betyder den? Att alla är stöpta i en och samma felaktiga form?”

    Alla lärarutbildare är stöpta i samma form. Det är korrekt. Alla är folk utan stor erfarenhet av arbete ute på skolorna. Pedagogiken är inte verklighetstillvänd, den är tagen ur dammiga lunter.

    Pedagogik är för mig verkligheten ute på fältet, det är den Zaremba för fram Det är int i första hand Skinners råttor eller saliven från Pavlovs hundar som kandidaterna får till livs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter