Magnus Persson: Humanioras permanenta kris nu akut

Man kan fråga sig varför just humanistiska studier tycks särskilt benägna att framkalla krisdebatter. Dessa debatter har genom åren utvecklats till snudd på en egen genre, med sina ofta förutsägbara hjälte- och skurkroller. Jag kan inte låta bli att tycka att det ofta vilar något lätt patetiskt över detta permanenta krismedvetande. Särskilt ett ämne som litteraturvetenskap tycks finna en närmast masochistisk njutning i att älta sina inbillade eller verkliga problem. När hörde du senast något om mikrobiologins, odontologins eller, för att ta ett närmare exempel, konstvetenskapens kris?

Ett exempel. I kölvattnet av den omtalade krisskriften Hamlet eller Hamilton? (2007) av litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson uppstod en mycket intensiv och animerad debatt, också långt utanför seminarierummens inre kretsar. En riktigare beskrivning är förresten att just dessa innersta kretsar (inklusive undertecknad, är jag rädd) med anmärkningsvärd självklarhet tog de stora dagstidningarnas kultursidor i anspråk i flera veckors tid på ett sätt som suggererar fram intrycket att ett enskilt universitetsämnes teoretiska och metodiska stridigheter är en händelse av sådan magnitud att nationens intressen kanske rentav är hotade. Här ligger väl en del av det egentliga problemet, tänker jag nu – en självbild som bara kan beskrivas som grandios, också, eller kanske allra mest, ju högre man skriker och ju mer marginaliserad man beskriver sig själv som.

Den senaste brandfacklan står den nordamerikanska filosofen Martha C. Nussbaum för, som med sin nya bok Not For Profit. Why Democracy Needs the Humanities (Princeton University Press, 160 s) menar att situationen nu gått från oroande till alarmerande. Humaniora håller i bokstavlig mening på att säljas ut, som ett offerlamm på den allsmäktiga marknadsekonomins altare. Jag har sedan länge en lite ambivalent inställning till Nussbaum. Med böcker som Cultivating Humanity (1997) och Poetic Justice (1995) har hon kraftfullt argumenterat för humanioras avgörande betydelse för ett kreativt och kritiskt utbildningssystem, och för en vital demokratisk offentlighet. Utan den förmåga till perspektivskiften och inlevelse i andra sätt att tänka och känna som inte minst skönlitteraturen tränar oss i, riskerar våra idéer om det goda livet och det goda samhället att förtvina. Nussbaum framhåller vikten av medborgerlig bildning, och att målet för all utbildning bör vara att skapa kritiskt tänkande världsmedborgare som kan se längre än till den egna gruppens eller nationens särintressen. Det är onekligen sympatiska tankar, svåra att avfärda. Sympatiskt är också insisterandet på att hela tiden hålla diskussionen om de stora grundläggande frågorna om utbildning vid liv: Vad är själva poängen med skola och högre utbildning? Vilka värderingar och ideal vill vi särskilt värna? Vad menar vi egentligen med kunskap? Med bildning?

Men här finns också en lite besvärande idealism. Humanistiska studier framstår ibland som ett slags moraliska förädlingsanstalter, som ofelbart lyckas transformera sitt oborstade och fördomsfulla råmaterial (studenter) till empatiska, demokratiska, toleranta, icke-sexistiska, och till mångkulturen positivt inställda mönstermedborgare. Det är just när Nussbaum diskuterar litteraturläsningens särskilda förtjänster, inte minst dess påstått unika aktivering av både förnuft och känslor, etik och fantasi, som idealismen ligger och lurar runt hörnet. Finns det något utrymme för läsning som inte är moraliskt uppbygglig, kan man undra? För litteratur som är etiskt tvetydig och provokativ?

I den nya boken som alltså heter Not for Profit upprepas en hel del av de tidigare argumenten för humanioras nyckelroll i en demokrati. Det nya, och det som ger den en välkommen och lite mer uppfordrande kritisk udd, är den skoningslösa kritiken av marknadstänkandets segertåg genom utbildningssystemets alla nivåer. Humanistiska perspektiv har akuta problem att hävda sin relevans eftersom de utgår från en annan syn på begreppet värde än vad ekonomer gör. Värdet av litterär bildning kan inte förstås i termer av kronor och ören. Så långt är det kanske inte direkt några nyheter. Humanioras misstro mot alla former av nyttoargument, särskilt de ekonomiska, är välbekanta (och kanske en del av problemet snarare än lösningen).

Nej det nya är i så fall med vilken konsekvens denna uppburna filosof visar på sambanden mellan marknadifieringen av allt större delar av skola och högre utbildning och den utbildningspolitiska konservatismens hegemoni. Även om Nussbaums huvudexempel är hämtade från USA och Indien är det inte svårt att översätta tendenserna hon så skoningslöst blottlägger också till västeuropeiska och svenska förhållanden. I förstone kan kombinationen förefalla egendomlig: marknadsekonomiska lösningar på organisatoriska och ekonomiska problem gifts ihop med en tillbakagång till konservativa pedagogiska ideal som universellt botemedel för de ständigt sjunkande kunskapsnivåerna. Detta slår igenom på många plan, allvarligast kanske i den utvärderings- och bedömningsmani som sedan något decennium dikterar villkoren för all utbildningspolitisk debatt. Baskunskaper skall säkras och målet dit heter betygssättning i allt tidigare årskurser, standardiserade kunskapstester som är lätta att kvantifiera osv.

Att humanistiska perspektiv får svårt att hävda sig i en sådan kunskapsekonomi säger sig självt. Men den yttersta konsekvensen av detta hade krävt en något mer ideologikritiskt lagd debattör än Nussbaum för att friläggas. Den endimensionella kvantifieringen av all kunskapsproduktion gör det i ett slag möjligt att sätta en prislapp på alla inblandade: skolor, elever, lärare, rektorer, högskolor, studenter, forskare. Alla har sitt värde; alla förvandlas till varor – många sekunda och med allvarliga funktionsfel, några få excellenta och med högt bytesvärde på en alltmer globaliserad utbildningsmarknad.

(Magnus Persson är docent i svenska vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)

4 kommentarer till “Magnus Persson: Humanioras permanenta kris nu akut

  1. Humaniora har på sätt och vis lämnat den vetenskapliga scenen. De humanistiska ämnena på universiteten ser till synes likställda ut med t.ex. samhällsvetenskaplig utbildning och forskning. Så är inte alls fallet i många fall.
    Humaniora (med exemplet litteraturvetenskap) har vant sig vid en intellektualiserande och ovanifråniserande tillvaro som i sköna ord smyckar den egna verksamheten. Metoderna är oftast begrundande, privattolkande och dolda för andra.
    Det är sant att dagens samhälle är ett slags kunskapsmarknad. Där hör humaniora inte hemma. Humaniora får skaffa sig en egen marknad för fluffiga idéer.

  2. Tack för intressant läsning. Jag har läst Marta Nussbaums bok – Not for profit – och finner det intressant att få flera infallsvinklar på hennes tankar. A-M

  3. Humanioran är mycket viktig för det demokratiska samhällets befästande och utveckling. Den får inte offras på, som det verkar idag, på kapitalismens altare utan behövs för att få en jämvikt och jämställdhet i vårt gemensamma samhälle. Men dagens politiska ledning och även många tongivande forskare saknar det som behövs för denna jämvikt, vilket jag verkligen beklagar.

  4. Tyvärr måste det bli sämre innan det kan bli bättre,se

    http://www.axess.se/blog/post/2011/08/28/Universietshaveriet.aspx

    http://www.axess.se/blog/post/2011/08/27/Koloniserade-akademier.aspx

    http://www.axess.se/blog/post/2011/08/25/Statsfinansierade-revolutionarer.aspx

    http://www.axess.se/blog/post/2011/08/22/Ingen-sjalvrannsakan-har-inte.aspx

    http://www.axess.se/blog/post/2011/08/22/Hjarpe-skrattar-bast-som-skrattar-sist.aspx

    Svante Nordin har rett ut sörjan som slutade i PoMo svadan som tyvärr brett ut sig via Östman-Säfström m fl in i pedagogiken. Humaniora kan bara upprättas genom att 1968 generationens barn , 70talisterna, gör ngt annat än går i deras ledband. Ngt som tyvärr är svårt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter