Maria Lindberg Väringer: Om skolpolitiskt engagemang

Ända sedan jag började lärarutbildningen, vilket snart är fyra år sedan, har jag undrat varför så få lärare vill ta aktiv del i skoldebatten. Både lärarstudenter och yrkesverksamma lärare tycks helt sakna intresse för de förändringar som sker inom skolpolitiken. Jag rättar mig, de saknar inte intresse för förändringarna. För de flesta lärare tycker. Vitt och brett tycker de. Men det är få som är beredda att kavla upp ärmarna och offentligt markera sin ståndpunkt. I de offentliga sammanhangen är det skrämmande tyst. De skolpolitiska diskussionerna sker istället i lärar- och arbetsrum.  Visserligen är det svårt att göra sin röst hörd i media utan att ha ett känt namn. Insändarsidor i all ära, men det räcker inte. Därför förstår jag att S.O.S. efterlyser inlägg som är skrivna utifrån fler perspektiv än de som nu representeras. Debatten som pågår på S.O.S. och i andra medier tillhör en annan värld än de yrkesverksamma lärarnas. Den pågår bland professorer, docenter, journalister och politiker. Oftast män. (Vilket i sig är underligt, då skolan är en övervägande kvinnlig domän). Det här måste emellertid bero på någonting.

Vid närmare eftertanke måste man ändå ha mer förståelse för lärarnas overksamhet inom den offentliga skoldebatten. Jag har lagt märke till tre omständigheter som försvårar ett offentligt engagemang. Den första är tidsbristen. Vilken lärare har tid att reagera då arbetet idag innebär så mycket mer än undervisning? Det är förståeligt att man tar varje tillfälle i akt att koppla bort skolan, då yrket flyter ut över både kvällar, helger och lov. Den andra är skolans komplexitet. I takt med att min förståelse för skolans praktik ökar, suddas linjerna som skiljer den ena åsikten från den andra ut. I riktigt förvirrade ögonblick tycks allt vara lika rimligt som orimligt. Det blir svårt att ta ställning i ett sådant läge, vilket får till följd att jag tycks ha mindre och mindre att säga i debatten. Utgångspunkten måste vara klar för att man ska kunna driva en åsikt.

Som jag nämnde tidigare råder det ingen tvekan om att lärare tycker. Men här är det svårt att urskilja en röd tråd. Vissa tycker att betyg i ordning är bra, men kan samtidigt vara emot katederundervisning, d.v.s. vissa följer Björklunds skolfilosofi i vissa avseenden, men går emot den i andra. Fokus ligger på sakfrågorna, vilket gör att de övergripande frågorna kommer i skymundan. Frågan blir följaktligen om det går att bygga ett starkt engagemang på enbart sakfrågor.

Den sista och kanske mest avgörande omständigheten till att lärare inte ger sig i kast med den offentliga skoldebatten måste bero på okunskap. Här har lärarutbildningarna ett ansvar att upplysa oss studenter om vad som händer inom skolpolitiken för att vi i framtiden ska ha möjlighet att utnyttja våra kunskaper och i förlängningen forma en egen skolfilosofi. Det vi får ta del av på högskolan är nya läroplaner, men vi får inte veta vilka samband som finns mellan skola och samhälle. Vad innebär exempelvis ett regeringsskifte för skolan? Vi får ta del av detaljerna, men inte den övergripande filosofin. Hur ser respektive partis ideologiska agenda ut? Det skulle ge oss frihet och makt att styra vår egen arbetsplats eller åtminstone påverka dess utformning.

Till syvende och sist ligger ansvaret ändå på var och en att röra om i debatten, men då lärarnas energi i mångt och mycket går ut på att anpassa sig, blir det svårt att uppbringa den energi och ilska som krävs för att kunna eller vilja förändra något på riktigt.

(Maria Lindberg Väringer är lärarstudent)

7 kommentarer till “Maria Lindberg Väringer: Om skolpolitiskt engagemang

  1. Det finns som du märkt kanske ganska många lärare som bloggar intensivt här samtidigt som de har en full läraranställning.

    Jag tror att orsaken till att fler inte är med i debatten är den som du säger: Lärarutbildningen ger inte en fullgod förberedelse för yrket i alla avseenden.

  2. På lärarutbildningen på Södertörns högskola finns sedan några år en kurs som går under beteckningen ”Utbildningssociologi och skolpolitik” eller bara ”Skolpolitik”. Den finns på alla lärarprogram och syftar just till att sätta in skolan i ett samhälleligt sammanhang. Kursen börjar med att vi går igenom de politiska partiernas skolpolitiska program och slutar med att studenterna gruppvis vår utforma sina egna ideala skolpolitiska program. För att ge ytterligare underlag för diskussion och programskrivande går vi igenom svensk utbildningshistoria med fokus på efterkrigstiden och de skolpolitiska reformer som genomförts under de senaste decennierna. Dessutom presenterar vi ett antal möjliga teorier och tankemodeller utifrån vilka skolan och skolans roll i samhället kan förstås. På flera av programmen ingår också en verksamhetsförlagd uppgift som består i att varje student ska intervjua en kommunal politiker eller tjänsteman om hur relationen mellan politik och förvaltning fungerar. Kursen brukar leda till mycket livliga diskussioner och ämnet är uppenbart något som intresserar lärarstudenterna.

  3. Ja,visst är det synd att inte fler lärare engagerar sig och försöker ta del i debatten. En del i anpassningen är att vara tyst, göra allt som åläggs att man ska göra, inte att ifrågasätta. Det ingår inte i yrket.
    Så jag tror att det blir svårt att ha en utbildning som går ut på att ifrågasätta. Men det är jättebra om alla lärare gör det!
    Min kollega lägger 60 timmar varje läsår på att rätta Np i Eng. 60 timmar effektiv tid, utan kaffepaus. Hon har klockat sig själv.

  4. för en övervägande del av kåren handlar det om okunskap, ointresse men även oförmåga att debattera och formulera ståndpunkter, i personalrummen diskuteras hellre idol, balkonglådor och barnbarn

  5. Visst är det riskabelt att komma med ett sådant påstående i ett forum där vi finner de som faktiskt tar aktiv del i debatten. Men givetvis syftar jag inte er/dem. Klart finns det många undantag. Jag hämtar helt enkelt mitt underlag från högskolan, de tre skolor jag haft praktik på och de två skolor jag har vikarierat på. På samtliga skolor pågår heta debatter som berör samtliga av de artiklar vi kan läsa här. Men de gånger jag försiktigt har frågat om vad vi kan göra för att föra våra tankar vidare blir stämningen genast uppgiven. Det är väl bara att arbeta vidare, bara vi får gnälla lite. Troligtvis är detta bara mänskligt. I hur många yrken engagerar man sig politiskt? Ändå kan man konstatera att det är synd. Och återigen, undantagen finns, men jag har inte sett dem i verkligheten.

    Per, intressant. Jag tror dock inte att denna kurs finns på alla utbildningar. Men det finns ändå hopp alltså.

  6. Det skulle vara intressant att veta om det pågår en debatt om undervisning på enskilda
    skolor i landet.Vågar man ifrågasätta och ställa frågor om kollegers arbetssätt? Vågar man vara
    ärlig? Eller är det så att vissa lärare kan fortsätta en undervisning som är förödande för eleverna
    utan att någon i kollegiet eller rektor reagerar? Om det på skolan ges förutsättningar för en
    ärlig öppen debatt utan rädsla tror jag att politiska ställningstagande på sikt också naturligt
    kommer med.

  7. @ Ulla
    Jag tor att du i långa stycken har rätt. Människor har nog en tendens att fortsätta i gamla hjulspår och inte vilja byta väg. Det där med beprövad erfarenhet och vetenskapligt stöd tar nog de flesta mycket lätt på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter