Monica Eriksson: Invecklingssamtal

Aram och hans pappa anländer på utsatt tid till klassrummet. Likheten mellan far och son är slående. Vi tar i hand och jag hälsar välkommen. Pappan tackar och frågar sen:

– Aram bra?

-Ja, Aram är bra, svarar jag och tänker att definieringen av ”bra” får komma senare i samtalet.

-Hur mår Arams mamma? frågar jag, eftersom jag vet att utvecklingssamtalet fick flyttas på grund av hennes läkarundersökning.

-Inte bra, hjärta inte bra.

-Usch så tråkigt, hoppas hon snart blir bättre. Orden känns banala i sammanhanget.

Vi slår oss ned vid bordet där telefonen ligger med tolken redan uppringd. Efter att vi kontrollerat att vi hör varandra, hälsar hon på pappan och Aram. Samtalet kan börja.

-Hur trivs du i skolan Aram? inleder jag.

Tolken översätter.

-Bra, svarar Aram på svenska.

Tolken översätter, pappan ler och nickar.

– Är det något som är speciellt bra?

Tolken översätter.

– Rasterna.

Tolken har inte uppfattat Arams svar och ber honom upprepa det, vilket han gör. Tolken översätter och pappan ler och nickar.

– Ja, du gillar ju att spela fotboll. Hur är det med skolämnena? Är det några du gillar extra mycket? fortsätter jag.

– Matte. Tolken översätter, pappan ler och nickar.

Jag känner att tiden rinner iväg och vi har inte ens börjat titta på den 13-sidiga IUP’n (Individuella utvecklingsplanen) som ligger framför oss på bordet. Aram och hans pappa får en kopia av dokumentet så att de kan följa med i genomgången. Jag förklarar att vi inte kommer hinna gå igenom all text, men att de får med sig den hem och självklart får återkomma till mig om de har några frågor. Jag ser framför mig hur de återkommer dagen efter och ber mig förtydliga meningar som: ”Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter och referensramar, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk.” (från kursplanen i Svenska som andraspråk, Lgr-11)

Jag börjar beta av ämne för ämne i IUPn; vad vi arbetat med, vilka målen är och om vi bedömer att Aram kommer att klara målen. Mina försök att involvera Aram i samtalet är inte så fruktbara, han svarar kort och vill inte specificera vad som är bra eller lite svårt. Tolken översätter. Vid några tillfällen ber hon mig upprepa någon fras eller uttryck. Pappan ler, nickar eller hummar instämmande. Klockan tickar på och de 45 minuter som jag avsatt känns som vanligt inte tillräckliga. Jag måste ju hinna ta upp det här med sömnen. När går Aram och lägger sig egentligen? Han sitter ofta och gäspar i klassrummet. Och maten, han äter ju så lite, är det likadant hemma? Vi pratar kort om detta och jag får uppfattningen att föräldrarna försöker hålla på rutiner men att det är svårt med läggtider eftersom Aram delar rum med äldre syskon som är uppe sent.

Dags att avsluta samtalet men först hör jag mig för om Arams pappa har några frågor. Han säger något och tolken översätter:

-Får han betyg?

Oj, har jag varit så otydlig? Jag förklarar att betyg får han först i 6:an men att det vi just gått igenom är de skriftliga omdömena för Aram.

-Är han godkänd? blir nästa fråga. Jag upprepar det jag försökt framföra vid varje ämne:

-Jo, Aram är godkänd hittills men det kommer självklart att krävas mycket jobb för att klara alla målen till 6:an.

Tolken översätter. -Bra, säger pappan, ler och nickar.

Innan de går frågar pappan med Arams hjälp:

-Vill du komma med hem och äta lite hos oss? Ris och…, ett ord jag inte uppfattar men som jag tänker säkert är någon god gryta.

Något överrumplad av frågan får jag bara ur mig:

-Jaha, menar du nu?

-Ja, nu.

– Men jag har ett samtal till direkt efter detta, så det går nog inte. Men tack så mycket för att ni frågade.

– Imorgon?

En inre bild av min kalender far förbi i hjärnan, fullklottrad med en massa mer eller mindre viktiga möten och aktiviteter. Jag använder det enda ord jag lärt mig på badinani, deras dialekt av nordkurdiska:

-”Mamnoon”, – tack, men jag tror det blir svårt den här veckan, kanske nästa.

-OK, nästa. Hej då! Pappan ler.

Ute i korridoren väntar redan Karzan tillsammans med sin mamma och lillebror. Vi ska utvärdera Karzans åtgärdsprogram och skriva ett nytt. Undrar vad åtgärdsprogram heter på nordkurdiska?

Aram och Karzan heter egentligen något annat.

(Monica Eriksson är lärare på Södergårdsskolan i Huskvarna, F-6)

2 kommentarer till “Monica Eriksson: Invecklingssamtal

  1. En underbar “critical incident” ! Den kan man föra många “raison”-emang utifrån!
    kanske med början från rationell bureacrazyness till varm medmänsklighet…

  2. Så bra beskrivet – igenkänningsfaktorn är stor! För vem, varför och hur är frågor vi ställa oss som skola.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter