Niklas Stenlås: Svar till Ingrid Carlgren

Ingrid Carlgren har läst min rapport till ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) med titeln En kår i kläm – Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier. Hon är inte nöjd. Hon säger sig ha läst rapporten med stigande förvåning och så småningom börjat förstå ”hur ideologiskt smutsade ’sanningar’ kan tvättas rena och framstå som vetenskapligt grundade sanningar”.

Detta är rejält tilltagna ord. Särskilt med tanke på att Carlgren var kommentator då rapporten släpptes och då inte alls talade om någon ”ideologisk sanningstvätt” utan använde betydligt mer konstruktiva ord i kritiken.

IMG_0833Jag kan vidare konstatera att Carlgren inte har några invändningar mot eller ens försöker kommentera rapportens huvudslutsatser. Beror detta på att hon bara är intresserad av sitt eget fögderi, d.v.s. lärarutbildning? Är det skarpa ordvalet ett tecken på att någon som anses obehörig har råkat trampa på ömma tår?

Carlgren anför som skäl för påståendet om ideologisk sanningstvätt att rapporten innehåller felaktiga påståenden om lärarutbildningen, ett felaktigt påstående om målstyrning samt ett felaktigt sammankopplande mellan målstyrning och pedagogisk progressivism. Inte några överväldigande starka invändningar frestas man invända med tanke på att rapporten är en sammanfattande översikt över läraryrkets utveckling under 20 års tid och endast ett av rapportens åtta kapitel berör lärarutbildningen. Genom att tryckas i ESO:s namn, menar Carlgren, blir dessa felaktigheter sanningstvättade. (Var den ideologiska komponenten kommer in framgår dock inte av hennes kritik.)

Till att börja med kan jag konstatera att Carlgren tycks ha missförstått vad det är för publikation hon läst. Det är inte en empiriskt grundad studie av läraryrket baserad på egen grundforskning utan det är, som också tydligt anges i inledningen, en kunskapsöversikt baserad på andra studier, utredningar och offentligt tryck. De ”felaktigheter” Carlgren ondgör sig över är alltså inte mina utan är hämtade ur den litteratur som refereras i rapporten. Hade Carlgren följt referenserna hade hon också kunnat se detta. Beskrivningen av lärarutbildningen är primärt hämtad från En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). Detta vet nog Carlgren om men hon gillar inte SOU 2008:109. En person som hade varit mer insatt i ämnet, skriver Carlgren, hade vetat om att SOU 2008:109 inte går att bygga på. Detta påstående är ju mycket märkligt och nu måste åtminstone jag ställa mig frågan vem det är som är ”ideologisk”. SOU 2008:109 är trots allt den mest fullständiga genomgång av lärarutbildningens tillstånd som publicerats till dags dato. Jag har också, enligt Carlgren, gjort mig skyldig till att påstå ”som ett oomstritt faktum att den nya lärarutbildningen är misslyckad”. Efter Högskoleverkets utvärderingar av lärarutbildningen 2005 och 2008 och efter den karaktäristik som ges i SOU 2008:109 är det svårt att förstå hur detta skulle kunna vara omstritt för någon som inte själv är djupt involverad i lärarutbildningen. Andra exempel på denna uppfattning saknas inte heller. I en nyutkommen publikation från Lärarnas Riksförbund betitlad Från byråkrati till undervisning (2010) refereras McKinseys rapport How the world’s best performing school systems come out on top med orden:

det är lätt att relatera till Sverige i det avsnitt där värsta scenario målas upp. Det sämsta tänkbara alternativet är nämligen, enligt rapporten, när lärarutbildningen blir en massutbildning, där man tvingas anpassa kurserna till studenter som inte är motiverade och som ser läraryrket som ett av få alternativ på arbetsmarknaden. En sådan negativ spiral, när lärarutbildningen blivit en lågstatusutbildning, är svår att bryta. (s. 30).

Att detta är precis vad som inträffat för den svenska lärarutbildningen verifieras klart och tydligt i Högskoleverkets rapport Man ska bli lärare!: Den ojämna könsfördelningen inom lärarutbildningen beskrivning och analys (2009) och framför allt i dess underlagsrapport som jag refererat på ett flertal ställen i min rapport.

Det tråkiga är tonläget i Carlgrens bemötande som knappast befrämjar någon saklig diskussion liksom oförmågan att diskutera rapporten i dess helhet. Hon hade föredragit en rapport skriven av en forskare som ”som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket” – en beskrivning som tycks passa väl in på henne själv. Men Carlgren är ju inte någon neutral aktör utan i allra högsta grad någon som har egna intressen att skydda. Carlgren var rektor för lärarhögskolan i Stockholm och var dessutom involverad i utredningen Tydliga mål- och kunskapskrav i skolan. Förslag till nytt mål- och uppföljningssystem (SOU 2007:28) och har således både rykte och livsgärning att slå vakt om. Om detta gör henne till en mer eller mindre kompetent person att yttra sig om lärarutbildningens kvaliteter eller brist därpå överlåter jag till andra att bedöma men hon kanske ska akta sig för att kalla ståndpunkter hon inte gillar för ”ideologiska”. Detta kan lätt falla tillbaka på henne själv.

”Eftersom författaren inte är en del av det forskningsfält han beskriver”, skriver Carlgren, ”är han antagligen inte medveten om de strider som pågår där”. Detta, skulle jag säga är ett skäl som är gott nog att inte välja en ”insider” som utredare. När ett fält är präglat av en alltför nära relation mellan forskning och praktik bör man söka expertis utifrån. Att en nutidshistoriker skulle vara okvalificerad att granska skolans nutidshistoria är en lika ovärdig antydning som om jag skulle antyda att en pedagog är okvalificerad att anlägga historiska perspektiv på skolan. Jag tolkar Carlgrens inlägg som en reaktion från en disciplin som vant sig vid att ha kunskapsmonopol på utbildningsfrågor. Då saknar andra discipliners bidrag till området värde.

(Niklas Stenlås är historiker och forskare vid Institutet för framtidsstudier)

4 kommentarer till “Niklas Stenlås: Svar till Ingrid Carlgren

  1. Det är riktigt att jag inte i första hand diskuterar din rapport och dess huvudsakliga innehåll. Min artikel börjar dock med en kort sammanfattning av rapporten samt ett konstaterande att den behandlar viktiga frågor och innehåller intressanta problematiseringar och resultat. Jag delar flera av dina slutsatser (t.ex. att lärarkåren har kommit i kläm av 90-talets reformer) även om mina förklaringar skiljer sig från dina.

    Men artikeln vänder sig inte i första hand mot dig eller rapporten – utan snarare mot ESOs sätt att hantera frågor om skola och lärarutbildning. Att till experter utse historiker och statsvetare medan de utbildningsforskare som ägnat sig åt dessa frågor inte tillfrågats vare sig i referensgruppen – eller, var det tänkt, som kommentatorer när rapporten publicerats. Jag fick först frågan om jag ville delta i en panel tillsammans med en professor i spanska som gjort sig känd som ensidigt språkrör för Jan Björklunds politik. Genom att placeras i en sådan situation framstår man lätt (oavsett uppfattningar) som en lika ensidig motståndare mot samma politik. Det är denna (omedvetna?) ’riggning’ av projektet, som därmed blir en del i kampen om bilden av skolan och lärarutbildningen, som är förutsättningen för det jag kallar ideologisk sanningstvätt.

    Det är stora ord, men hur sanningar skapas och bidrar till vår förståelse av verkligheten är stora frågor. Det jag framförallt ville peka på var dels hur ’sanningar’ kan skapas genom att påståenden upprepas (en slags viskningslek) och dels hur (medie)bilden av något blir verkligare än verkligheten. Kampen om inflytandet över ett område är i stora stycken en kamp om bilden av området. Det är i ljuset av detta som till synes små detaljer kan få en stor betydelse.

    Framförallt när det gäller bilden av lärarutbildningen har kampen trappats upp de senaste 10 åren. När Högskoleverkets första utvärdering kom fick inte de experter som hållit i utredningen komma till tals. Istället gjordes ett antal medieutspel, som snabbt kom att dominera beskrivningen av lärarutbildningarna. Genom ständiga upprepningar (t.ex. av det felaktiga påståendet att blivande gymnasielärare i matematik får samma utbildning som en blivande förskollärare) upprättades en mycket ensidig – och i flera avseenden felaktig – bild av lärarutbildningarna. Vid tiden för Högskoleverkets första utvärdering, då landets lärarutbildningar var intensivt sysselsatta med ett förändringsarbete, fanns fortfarande en vilja och tro på möjligheten att föra en mer nyanserad diskussion, men i takt med att den ensidiga bilden tagit form som sanning har ’insikten’ om att det inte lönar sig att problematisera eller diskutera tyvärr spridit sig på lärosätena runt om i landet. Mediebilden har blivit verklighet – och det är mediebilden som utgör grund för politiken.

    Jag tror inte alls att jag har missförstått ditt uppdrag. Men jag tycker att det är problematiskt att du i en kunskapsöversikt lutar dig så starkt mot en utredning (SOU 2008:109). Du påstår att den utgör den mest grundläggande genomgång av lärarutbildningen som publicerats till dags dato. Det är ett ganska häpnadsväckande påstående och jag undrar vad du grundar det på. Bland lärarutbildare och utbildningsforskare uppfattas nog utredningen snarare som en ovanligt politiskt styrd utredning med utgångspunkt i det felaktiga påståendet att den nuvarande lärarutbildningen (alltså efter reformen 2000) är gemensam för alla lärare. (I själva verket är det högst tre terminer som är gemensamma – av sammanlagt mellan 7 och 10 terminer. Man skulle tom kunna påstå att den nya lärarutbildning som för närvarande hastas fram innehåller mer gemensamma studier än den nuvarande).

    Utredningen har emellertid hyllats på landets ledarsidor – medan representanter för lärarutbildningarna efterhand har tystnat när det stått klart att denna utredning inte ’får’ vare sig diskuteras eller ifrågasättas . (Jag undrar om det finns något annat område där man i så hög utsträckning diskvalificeras genom att ha erfarenheter från eller bedrivit forskning om verksamheten). För mig verkar det som om det är mediebilden av denna utredning som gör att du behandlar den med en sådan vördnad.

    Det som var mitt ärende i artikeln var att fästa uppmärksamheten på hur just dessa felaktigheter, som om och om igen upprepas i media och efterhand framstår som ’oomstridda’, genom att än en gång formuleras i en ESO-rapport, ges sken av att vara vetenskapligt grundade. Reaktionen i ’branschen’ på SOU 2008:109 var minst lika stark som kultursektorns reaktion på kulturutredningen. Men medan kultursektorns reaktioner blev förstasidesstoff i medierna tystades kritiken mot lärarutbildningsutredningen ner.

    Du kan tycka att det är detaljer som jag hänger upp mig på, men om dessa detaljer är centrala pusselbitar i den dominerande utbildningspolitiska ideologin, bidrar upprepningen av felaktigheterna i en ESO-rapport till att ge dem en vetenskaplig legitimitet.

    Till sist – jag önskar att fler nutidshistoriker vill granska skolans nutidshistoria – inklusive det senaste decenniets strid om makten över bilden av lärarutbildningen och skolan.

  2. Möjligen ett annat spår, men jag tänker på Christina Florins avhandling “Kampen om katedern : feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906” från 1987. Männen har strategiskt lagt beslag på de högre delarna av utbildningsväsendet, där “ämnena” finns. Kvinnorna har trängts ner mot de lägre domänerna.

    Den deprofessionalisering Stenlås menar inträffat (semiprofession, eller “halvbildade” var en karaktäristik som gavs folkskollärarna redan i mitten av 1800-talet, dvs från starten) är i denna mening kvinnornas “vinst” över männen, dvs de undre regionerna av skolväsendet lyckades under några årtionden under andra halvan av 2000-talet sakteliga kapa åt sig de högre delarna, ungefär högstadiet och gymnasiet. Nu slår männen tillbaka. Kampen står just om dessa stadier: högstadiet och gymnasiet. Ska ämnena (mannen) eller pedagogen (kvinnan) vinna? Stenlås förordar “ämnet” och det med detta tillhörande manliga könet. Det skulle öka statusen. En ganska trivial slutsats. Det är väl så det alltid varit. Varför erkänna den kunskap som byggts upp i de lägre regionerna, dess akademiska status är ju ändå så svajig, “omsorg”, vad är det???

    Men faktum är att även männen haft problem. För att återigen citera Florin, som skriver om läroverkslärarna med Ulla Johansson i ‘”Där de härliga lagrarna gro…”: kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850–1914’: de, dvs läroverkslärarna, ”såg sig själva som filologer, historiker, fysiker och biologer snarare än läroverkslärare”, vilket gjorde att de hade svårt att samla sig i ett professionellt projekt (1993, 154f). De drömde om att få vara riktiga forskare, men räckte inte till, de hamnade på läroverken. Klämda mellan pedagogen och forskaren.

    För egen del tror jag inte på en enkel lösning. Lärarna på universiteten kommer exempelvis inte bort från att de didaktiska/pedagogiska kraven från studenterna ökar i och med den högre utbildningens expansion. Både SU och KTH står, liksom många andra lärosäten, uttrycker explicit behovet att reformera pedagogiken vid lärosätena. Man får helt enkelt inte de studenter man önskar, de som lär sig trots att undervisning är skit (kan för all del vara bra också). Själv är jag teknisk lic från Chalmers och engagerade mig i pedagogiska frågor där innan jag slog in på det ämnesdidaktiska spåret. Nåja, to be continued!

  3. “Frågan är om det är kocken eller matgästerna som ska recensera middagen som serveras”…

    Det finns mycket att säga om både gårdagens och dagens lärarutbildning, men att den utvärderas från både de verksamma och de som står utanför kan ju inte i sig vara dåligt – det viktiga är väl vad man gör av kritiken (att gå i försvar är högst mänskligt men inte särskilt konstruktivt). Och här finns ju en hel del att göra – enligt både egen och andras erfarenheter.

    /Magnus, grundskollärarexamen 1997 vid LHS (verksam grundskollärare 50%, övriga tiden bland annat föreläsare för både lärarstudenter, nya och erfarna lärare).

  4. Pingback: Livet från den mörka sidan « Tysta tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter