Thom Axelsson: Oförskämdheter i vetenskapens namn

Under senhösten 2008 publicerades rapporten ”Hur lärares förmågor påverkar elevers studieresultat” från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Bakom rapporten, som rönte stor uppmärksamhet, står forskarna Erik Grönqvist och Jonas Vlachos. De hävdar att: ”nyblivna högstadielärare i Sverige i allt mindre utsträckning kommer från den övre delen av fördelningarna av olika förmågor”. De menar att lärarna idag har betydligt sämre gymnasiebetyg, sämre kognitiv förmåga och sämre ledaregenskaper än de som valde läraryrket i början av 1990-talet. Grönqvist och Vlachos har studerat huruvida denna nedgång i lärarnas förmågor och begåvningar spelar någon roll för elevernas skolprestationer.

Anslaget i rapporten är lika grandiost som märkligt, därtill är metoden tvivelaktig och slutsatserna grumliga. Huvudproblemet är att författarna, i vetenskapens namn, ger uttryck för en oförskämd människosyn. Genom att gömma sig bakom siffror abstraherar de bort det obehagliga; Att lärare blir allt dummare. Rapporten – som media okritiskt mötte med öppna armar – väcker en rad frågor, några av de mer besynnerliga vill jag behandla här.

För att visa att lärares förmågor och begåvningar har blivit sämre använder Grönqvist och Vlachos tre olika mått. Det första är en skattning av kognitiva förmågor från den militära mönstringen – detta trots att tre fjärdedelar av de som väljer läraryrket är kvinnor. Detta mönstringstest är, enligt författarna, ett slags begåvningstest som motsvarar ett traditionellt IQ-test. Det andra måttet, som också hämtas från mönstringen, är en psykologisk bedömning av den mönstrandes icke-kognitiva ledarskapsförmågor. Det är alltså en värdering som bedömer psykisk stabilitet och uthållighet, förmåga att ta initiativ, ansvarskännande och social kompetens. Det tredje måttet, som Grönqvist och Vlachos använder, är lärarnas avgångsbetyg från gymnasiet.

Grönqvist och Vlachos förhåller sig, av allt att döma, helt okritiskt till dessa test både när det gäller utgångspunkter och anspråk. Detta är problematiskt av främst två skäl: för det första är IQ, begåvning och normalfördelningskurvan omdebatterade begrepp och har under hela 1900-talet varit föremål för en massiv kritik. Det andra problemet är att skattningen vid mönstringen enbart omfattar män. Detta mått kan alltså inte tillämpas på lärare av kvinnligt kön. Grönqvist och Vlachos förbryllande lösning på detta problem är att använda mönstringsresultaten från bröderna till de kvinnliga lärarna. Författarna utgår nämligen från att systrarna har ungefär samma intelligens som sina mönstrande bröder, alltså kan man använda brödernas intelligenstest när man begåvningsklassificerar systrarna. Och detta trots att läraryrket är ett kvinnoyrke.

Förutom att tillvägagångssättet är mycket tveksamt, knyter författarna an till ett tankegods som inte har varit rumsrent de senaste femtio åren. Grönqvist och Vlachos ger nämligen uttryck för ett biologiskt deterministiskt synsätt, ett perspektiv som med sina förankringar i IQ-testning och genetiska relationer för med sig en unken doft av 1930- och 1940-tal.

Det empiriska materialet och tillvägagångssättet är inte de enda problemen. Det är också själva analysen. Grönqvist och Vlachos sammanställer ovan nämnda skattningsmått, med elevers resultat från olika nationella prov i svenska, engelska och matematik. De menar att de genom att: ”undersöka hur elevernas resultat på de olika nationella proven är relaterade till deras lärares position i de olika fördelningarna av kognitiva och icke-kognitiva förmågor kan få en objektiv bild av hur lärarnas egenskaper påverkar studieresultat”. En av slutsatserna som författarna kommer fram till är att nedgången i lärarnas kognitiva förmåga är negativ för elever med hög studiekapacitet medan elever med svag studieförmåga missgynnas av lärare med hög kognitiv förmåga. Vidare hävdar de att manliga lärare med höga gymnasiebetyg förefaller vara bra lärare, men att detsamma inte gäller för kvinnor.

Det är således ett slags korrelationsmetod som Grönqvist och Vlachos använder sig av. Korrelationen uppskattar tendensen hos ett mått att variera i överensstämmelse med ett annat. När till exempel ett barn växer blir både dess armar och ben längre, denna gemensamma tendens att förändras i samma riktning kallas en positiv korrelation. Men att dra de slutsatser som Grönqvist och Vlachos gör är knappast möjligt. De visar inte att de korrelerade måtten har med varandra att göra, det tas för givet. För att konstruera ett annat exempel. Låt säga att lärarnas medelvikt under den behandlade perioden har minskat i exakt samma utsträckning som elevernas prestationer på de nationella proven. Korrelationen är perfekt, men det säger inget om orsaken till nedgången.

Sammantaget är det inte rimligt, ens för den som bekänner sig till begåvning och ledaregenskaper som mätbara storheter, att använda mönstringsresultat (från män) och slutbetyg från gymnasiet för att uttala sig om lärarnas begåvning i allmänhet. Att sedan förutsätta att dessa mått ger avtryck i elevernas nationella prov är egendomligt. Det är också slutsatsen att det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga lärare.

(Thom Axelsson är lärare på Lärarutbildningen vid Malmö högskola)

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter