Sten Svensson: Makten över skolan – vinnare och förlorare

Det har skett en dramatisk förskjutning av makten över skolan sedan början av 90-talet.  Tanken var att kommuner och profession skulle få ökade beslutsbefogenheter men i verkligheten har staten, skolbolag och marknaden tagit över, skriver Sten Svensson. (red)

I en artikel i Skola och Samhälle frågar Jan Thavenius om felet med kommunaliseringen var att decentraliseringen inte gick tillräckligt långt och att den fastnade på den administrativa nivån.

Ett sätt att analysera vad som hänt sedan 90-talets skolbeslut togs är att betrakta skeendet i termer av makt. Vilka har fått ökad rätt att besluta i skolfrågor och vilka har förlorat?

I och med kommunaliseringen skedde en maktförskjutning i skolan. Statens inflytande minskade och kommuner och profession skulle ta över. Det poängterades särskilt i Ansvarspropositionen att beslutsrätten inte skulle fastna hos politikerna i kommunen och att: ”kraften i skolans utveckling nu måste sökas i klassrummen och i den enskilda skolan. Det är lärarnas och skolledarnas erfarenheter och professionalism som måste tas tillvara.” (Ansvarspropositionen 1990/91:18)

Så står det i besluten, men hur blev det i verkligheten?

90-talet var ett hektiskt årtionde för skolan. Förutom kommunaliseringen genomfördes en rad mycket omfattande kommunala omorganisationer. Det var kommundelsnämnder, frikommunsförsök, beställar- och utförarnämnder, köp- och säljorganisationer och många andra varianter med inspiration från näringslivet.

I många fall innebar omorganisationerna att den skolkompetens som fanns i kommunerna skingrades. När en skolledare behövde råd i någon fråga fanns det ingen som kunde skolfrågor i kommunen. Försökte de då ringa till Skolverket i Stockholm fick de svaret att de skulle vända sig till kommunen. Ingen vare sig hos staten eller kommunen kunde svara och fullt klart försvagades både profession och kommuner av 90-talets organisationsoreda.

Till detta kom 90-talets ekonomiska kris. För att sanera statens ekonomi lades en stor del av bördorna över på kommunerna och skolan. Alla nedskärningarna innebar att kommunerna ofta tappade bort syftet med verksamheten och all kraft gick istället åt till att hålla en krympande budget. De stora sparbetingen tillsammans med omorganisationerna medförde att kommunerna inte förmådde ta tillvara den makt de hade fått genom kommunaliseringen.

Under 90-talet kom också de första signalerna om chefer som försökte hindra de anställda att uttala sig offentligt, även det med inspiration från privata näringslivet. En rad kommuner blev kritiserade av JO för att ha hindrat de anställda att yttra sig. Dessa påbud av cheferna spred en rädsla och allt färre skolledare och lärare vågade säga sin mening. En rädsla som har försvagat professionen och som gjort den mindre självständig.

En annan viktig förändring var att skolan marknadsutsattes. Genom de gynnsamma villkoren i friskolereformen växte de fristående skolorna snabbt. De kommunala skolledarna och lärarna blev marknadsförare och de försökte möta konkurrensen genom att profilera och marknadsföra sina skolor. Att blanda en offentlig uppgift, att vara en objektiv tjänsteman, med en ny uppgift som är motsatsen till objektivitet, att marknadsföra, innebar att yrkesrollen blev oklar. Det har medfört en drastisk sänkning av professionens förtroende och status, eller annorlunda uttryckt, en stor förlust av makt.

På en marknad har kunden alltid rätt och om kunden inte är nöjd flyttar han eller hon till en annan skola med sin skolpeng. Marknaden, föräldrar och elever, har fått ett mycket kraftfullt maktmedel i sin hand. En makt som självklart kan vara bra i många fall men som även går att nyttja till att driva igenom privata önskemål som inte är till gagn för skolans verksamhet i sin helhet. Fullt klart är att lärarnas och skolledarnas möjligheter att självständigt fatta professionella beslut om skolans verksamhet drastiskt har minskat.

Ytterligare en effekt av besluten kring de fristående skolorna är att kommunens roll som ansvarig för skolan har blivit oklar. Varje kommunen ska vara huvudansvarig för sin skola men samtidigt är det staten som beslutar om tillstånd för nyetablering av fristående skolor. Dessutom är det marknaden som beslutar om vilka skolor som eleverna ska gå i. Det har medfört att kommunerna inte längre kan bestämma över skolans organisation utan de får försöka anpassa sig till vad som händer på skolmarknaden. Makt har flyttat från kommunerna till marknaden och staten.

Kommunernas oklara roll syns också i att de ska ansvara för alla elever i en kommun samtidigt som de ska konkurrera med de fristående skolorna på en marknad. De ska se till att skolmarknaden i kommunen fungerar väl, att de fristående skolorna får rätt ersättning till exempel, samtidigt som de ska konkurrera med de fristående skolor som kommunen betalar för. Kommunernas dubbla roller och otydliga ansvar har helt tydligt försvagat dem i dess arbete som skolansvariga.

I en del kommuner har kommunernas oklara roll lett till en total skolpolitisk villervalla. Där har man huvudsakligen sett sig som företrädare för den privata skolverksamheten och man har inte förstått att kommunen har ett särskilt ansvar för skolan. Flera kommuner försökte skynda på privatiseringen av skolan genom att ”knoppa av” sina kommunala skolor. Priset sattes lågt, långt under marknadsvärdet och man riktade försäljningen till utvalda enskilda personer. Att det bröt mot både kommunallagen och lagen om upphandling bekymrade inte dessa kommuner. För förtroendet för kommunerna och skolan har dessa manövrar varit förödande.

Den privata skoltillväxten har varit mycket snabb och i dag har vi stora skolkoncerner som kontrollerar stora delar av friskolebranschen. De är större än de flesta kommuner vad gäller antal skolor och elever och de har starka och kompetenta huvudkontor. De är också medlemmar i Svenskt Näringsliv och har tillgång till alla dess resurser. Ett nytt maktblock har tillkommit och en dramatisk maktförskjutning har skett från kommunerna till marknaden och skolbolagen.

I början av 2000-talet börjar de första signalerna komma som visar att elevresultaten faller. Den moderata skolpolitiken som syftade till att skapa ”Europas bästa skola” hade inte givit de resultat som upphovsmännen hade hoppats på. Sedan mitten av 90-talet var det socialdemokraterna som återigen hade makten och de blev nervösa och svarade med att låta staten ta tillbaka en del av styrningen av skolan.

När Björklund sedan kom till makten 2006 fortsatte han på den inslagna vägen genom att detaljstyra snart sagt allt inom skolan. Björklund är en hängiven centralist och ingenting blir riktigt bra om han inte får bestämma själv. Makten utövas genom alla de statliga arbetsuppgifter som lärarna dränks i och genom en mycket stor skolinspektion som ständigt kritiserar skolan, skolledare och lärare. Detaljstyrning, kontroller och inspektion har effektivt snöpt professionens självständiga yrkesroll och berövat lärarna deras arbetsglädje.

Men det är inte bara Björklund som detaljstyr lärarna, än värre är det i flera av de stora skolbolagen. Kunskapsskolan, till exempel, har centralt planerade lektioner som lärarna ska följa. En klar maktförskjutning från professionen till de privata skolbolagens huvudkontor.

Om man ska summera de maktförskjutningar som skett inom skolan sedan 90-talets början finner man att staten, marknaden och de stora privata skolbolagen är  de stora vinnarna. Förlorare är  kommuner och profession. Den makt som kommuner och profession skulle få vid kommunaliseringen, den lyser med sin frånvaro i dag.

(Sten Svensson är fristående skoldebattör, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet)

11 kommentarer till “Sten Svensson: Makten över skolan – vinnare och förlorare

  1. Argumentationen är ganska fyllig när det gäller vilka som förlorat makt men inte alls när det gäller vilka som vunnit makt. Den missar helt och hållet vilken roll SKL tagit på sig som följd av kompetensbrister i kommunerna. Den missar helt det nätverk av skolkonsulter som växt upp som till och med tagit sig makten att definiera skolans språk och lägga tabun på åsikter under manteln av rätt människosyn.

  2. Alldeles riktigt att alla dessa ‘reformer’ har skapat en maktförkjutning bort från professionen och då blir ju frågan:Vad gör lärarfacken för att återföra makten till lärarna? För det är väl det som är fackens uppgift, eller?
    Rekommenderar Lois Weiner’s bok om utvecklingen i USA som referens. Titeln är The future of our Schools – Teacher Unions and Social Justice.

  3. En intressant bakgrund till att många lärare idag upplever att de inte räcker till. Kommer att tänka på ett avsnitt ur den intressanta boken Älska makten av Olle Svenning från 1985 där två barndomsvänner diskuterar den sk partcipationsteorin: “Om det är som ni påpekar, nämligen att centrums inflytande växer om man låter periferin få ökad medbestämmanderätt, så har vi en mycket användbar politisk paradox. Periferin tror sig vara med om att fatta beslut och ha ett ansvar, vilket den inte har. Med denna förvirrande övertygelse, så är den självklart beredd att ta på sig ett stort ansvar för alla beslut. Och vårt lilla centrum kan ostört fortsätta att besluta” .

  4. Som förälder med ett brinnande intresse för skolutveckling – sprunget ur de egna barnens upplevelser i skolans värld (förskola/skola/fritids) blir jag lite beklämd av denna artikeln, som enbart handlar om makt och maktförskjutning.

    Du skriver om “Marknaden, föräldrar och elever, har fått ett mycket kraftfullt maktmedel i sin hand.”. Som förälder med barn på kommunala skolor, som jag har synpunkter på, och aktivt försöker bidra till att de utvecklas positivt mm (ordf i föräldraförening, mycket aktiv föräldrarepresentant osv), har jag faktiskt inte mycket till valmöjlighet, för de “populära” skolorna är fulla. Så det är en skenbar makt. Håller dock med dig om att detta är ett system som inte gagnar helheten. Och då gagnar det inte eg någon. Det ska vara win-win-win-win-win-win-win. DÅ är det bra för samhället. Men så ser det inte ut.

    I slutklämmen skriver du:
    “Om man ska summera de maktförskjutningar som skett inom skolan sedan 90-talets början finner man att staten, marknaden och de stora privata skolbolagen är de stora vinnarna. Förlorare är kommuner och profession. Den makt som kommuner och profession skulle få vid kommunaliseringen, den lyser med sin frånvaro i dag.”

    Men barnen då?? Var kommer barnen in? Varför nämnder du inte dem? Är det inte för barnens skull det finns en skola? Vad har vi egentligen skolsystemet till?

    Det låter här som det enkom handlar om en maktkamp – och du missar att de stora förlorarna är barnen, deras föräldrar samt lärare, skolledare, fritidspedagoger, förskollärare osv, som går på knäna för att försöka leva upp till styrdokument, fast de på alltför många ställen inte har förutsättningar att göra ett bra jobb.

    Barnverket är ett nätverk av föräldrar och engagerade vuxna som arbetar för att vi ska ha ett skolsystem i Sverige som gör gott för barnen – förskola, skola och fritids ska vara bra för dem! Ett sätt att göra det är t ex genom att faktiskt ställa frågan “Var kommer barnen in?”. Skulle gärna se en ny analys där du tar med den frågan tydligare i din angreppsvinkel! Är de vinnare eller förlorare tycker du?

    /Helena, samordningsgruppen i http://www.barnverket.se

  5. Det spills för mycket pengar på högt betalda tjänstemannalöner (karriärtjänster?!) till alla självutnämnda hjälpredor till “skolan ”
    Vad kostar Skolverket, SKL, regionförbund och skolinspektion totalt i antal lärartjänster räknat ?
    Ok för skolverket med ypperligt stödmateriel och bra utbildningsinsatser ex matematiklyftet. Men behöver vi verkligen SKL, Skolinspektionen och regionförbunds upprapande av samma inforamtion. ? Just nu har vi en bra välunderbyggd analys av vad vi behöver sätta fingret på. Tack. den kan nog universiteten bäst serva oss med framgent.
    Viktigt att nu låta skolledare och lärare jobba på. Resultaten i vilken skidskola eller körskola är bäst om läraren hinner med alla. Att arbetstiden och resurserna läggs på rätt saker ! ca 14 % av befolkningen i en normalpopulation har ett IQ som gör att det behövs stora insatser för att de ska nå målen i samma takt. som resten och om man dessutom föds in i en familj med “krångel” eller har egna koncentrationssvårigheter eller samspelsproblematik, så blir det ibland oöverstigligt svårt. Då krävs att lärare har ett 1000% engagemang ( dvs att de bästa lockas till yrket !) och att vi gör sociala investeringar i samhället som gör att ex socialtjänst och skola får kraftfulla resurser att rätta till “krånglet ” innan det danar individen. hälsar en rektor och praktiker med lång erfarenhet, Kathrin Thomas

  6. Helena – det framgår ju tydligt att eleverna, dvs barnen, får allt mindre makt och inflytande i den utveckling som sker idag, så din avslutande fråga framstår ju därför som högst retorisk.

    Så länge skolan tillåts att styras av personer som på alla nivåer tvingas följa de nyliberala principerna i ‘new public managment’ och av en regering som tror att kvalite´ är detsamma som en orienteringstävlan med en ‘kontrollstation i varje hörn’ så kommer både professionen och den grupp som deras ansvar omfattar, dvs eleverna, att vara bakbundna. Och båda dessa grupper får föga hjälp från en borttynande fackförening att förflytta fokus bortom marknad och arbetslinje. Utbildning och undervisning är ju något mycket större och viktigare. Därför är det hög tid att starta en progressiv måldebatt om utbildningens och undervisningens syfte, vilket många tidigare inlägg på SOS visat.

  7. Svar till Helena Roth.
    Om man lägger till eleverna i min analys av de maktförändringar som skett i skolan efter 90-talsreformerna, finner jag att de flesta elever (och föräldrar) är förlorare.
    Visserligen kan man välja skola idag och det har gynnat elever med välutbildade föräldrar. Men samtidigt har resultaten fallit i skolan. Det gäller för samtliga elever men i störst grad har de svagaste eleverna backat.
    Det beror bland annat på den ökade skolsegregationen. Skillnaderna mellan skolor och mellan elever har ökat kraftigt sedan 90-talet och den ambition som fanns att alla skolor skulle vara bra skolor har man lämnat. I dag finns det betydligt fler skolor där alltför många elever inte klarar sig.
    Genom den betygsreform, som genomfördes i slutet av 90-talet, ökade den grupp elever som inte klarade grundskolan med cirka 40 procent och de är inte behöriga till gymnasieskolans nationella program. Eftersom det krävs en fullgjord gymnasieskola för att komma inpå arbetsmarknaden riskerar denna elevgrupp att bli helt marginaliserad i samhället.
    Vi har återigen ett uppdelat skolsystem i Sverige och den tidigare så framgångsrika sammanhållna skolan är i princip avskaffad.
    Sten Svensson

  8. Till Helena: Visst har barnen har förlorat väldigt mycket. Men några gynnas säkert av systemet med friskolor, de som redan är gynnade.

    Föräldrarna är därmed också förlorare. Själva valfriheten gör ju det inte lättare att förändra situationen för sina barn om barnen har problem i skolan eller man som förälder är missnöjd med något.

    Varken föräldrar eller elever har “varit med förr”. Nya kullar kommer varje år som inte vet hur skolan var förut, hur den förändrats de senaste åren, det finns inget överförande av generell kunskap mellan generationer. Föräldrarnas största informationskälla blir andra föräldrar eller äldre syskon. Detta sammantaget med den brist i förtroende för lärarna gör att vissa skolor får ett “bra rykte”, motiverat eller ej, det vet ingen. Betygsunderlag från respektive skola är verkligen ingen god källa för jämförelse skolor emellan.
    Valfriheten skapar enbart onödig stress för den enskilde, eleven och föräldern.

  9. Jag är förälder till två barn i grundskolan, yrkesverksam förskollärare i förskoleklass och aktiv i Lärarförbundet Umeå. För mig är det tydligt att val av skola och förskola skapar en stor oro hos föräldrarna. “Vilken skola ska jag välja?” “Har jag valt rätt skola till mitt barn?” Det bästa vore om varje förälder kunde känna att den skola som ligger närmast bostaden är så bra och håller så hög kvalitét så att barnet kommer att få en riktigt bra skolgång och bra utbildning som leder till ett fortsatt bra liv. Jag har mött oroliga förskoleföräldrar som undrat vilken förskola på vårt bostadsområde som de ska välja, vilken som är bäst. Mitt svar är numera att du kan tryggt välja den förskola som ligger närmast er bostad. Om du sen upptäcker att något brister ska du påtala det så att det åtgärdas. Det är så jag vill att det ska fungera. Närmaste skola/förskola är bäst och om man är missnöjd ska man inte behöva dra därifrån utan det ska finnas verktyg och resurser att åtgärda det som inte är bra för varje barn, elev, barngrupp, klass och skola.

  10. Enligt Torsten Husén började det ”gå snett” med den ”framgångsrika sammanhållna skolan” redan på 70-talet. SIA-utredningen tillsattes och IEA-resultaten i matematik 1984 resulterade i den första haverikommissionen för matematikundervisningen. Elevresultaten har alltså fallit under de senaste
    30 åren.
    Kommunsammanslagningarna i början av 70-talet gjorde att ca 3000 kommuner blev ca 300. Det innebar att små skolor med 100 elever blev stora centralskolor med 500 eller fler elever. I samma takt byggdes kommunernas skolbyråkrati ut på längden, bredden och höjden. De nu stora kommunerna fick heltidsanställda politiker, som måste visa sin legitimitet genom att bli alltmer klåfingriga i olika verksamheter, t ex skolan.
    Lärarna har ställts på undantag. Många av lärarnas administrativa uppgifter har alltid varit nödvändiga, t ex planeringar, dokumentation och korrespondens med elever och föräldrar. Problemet är att nya pålagor inte medfört att undervisningstiden minskat i samma omfattning. Jag håller med om att detaljstyrningen minskat lärarnas autonomi. Här har lärarfacken tyvärr inte vågat sätta stopp för kommunernas misstro mot lärarnas självständiga yrkesroll.
    Segregationen fanns långt före kommunaliseringen. Då kunde en gata utgöra gränsen mellan den fina lilla skolan i villasamhället och den stora skolan med det dåliga ryktet i miljonprogrammets bostadsområde.
    Före kommunaliseringen varnade Lärarnas riksförbund för rättsosäkra lärartillsättningar, politikerstyre, inte likvärdig utbildning mellan skolor och kommuner och avprofessionalisering av lärarna. Göran Persson drev igenom kommunaliseringen med hjälp av fem kommunister och Lärarförbundet, som hellre ville ha en utjämning av lönerna än en likvärdig och professionsstyrd skola. Detta är nu historia.
    Min egen kommun har byggt upp en kompetens för att kunna rikta stöd till de skolor som har mest behov. Skolornas kvalitetsredovisningar och resultat, som redovisas på nätet, utgör underlag för elever och föräldrar som skall välja den skola som passar bäst. Kommunala skolor och friskolor behandlas lika. Friskolorna gör att de kommunala skolornas resultat blir bättre.
    Allt elände började inte med Jan Björklund. Han försöker bara reparera en under flera årtionden misslyckad socialdemokratisk skolpolitik.
    Så kan man också se det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter