Margareta Normell: Från handledning till reflektion

Det är dags att byta begreppet handledning mot det mer adekvata begreppet reflektion, när det gäller professionsutveckling i skolan. (red.)

På allt fler skolor i allt fler kommuner erbjuds skolans personal idag grupphandledning. För många lärare är det ett välkänt begrepp, för andra fortfarande okänt. Arbetet går till så att ett arbetslag eller lärare från olika arbetslag träffas varannan eller var tredje vecka och reflekterar över vardagsarbetet under ledning av en så kallad handledare, som i bästa fall är särskilt utbildad för uppdraget. Efter många år som utbildare och ledare för sådana grupper har jag blivit alltmer övertygad om att vi behöver ersätta begreppet handledning med det mer klargörande begreppet reflektion.

Syftet med gruppens arbete är att utveckla och stärka deltagarnas professionalitet. I samtalets form får berättelser och beskrivningar illustrera vad som fungerar och inte fungerar i arbetet med eleverna och hur man kan förstå och hantera till exempel svåra möten, konflikter och krav på ett sätt som främjar undervisning och lärande. Gruppens samlade kompetens tas till vara och man lär av varandra. Den egna berättelsen (som annars kan trötta ut familjen vid middagsbordet) får plats och den ”tysta kunskap” som finns i gruppen blir synlig. Över tid utvecklas i synnerhet deltagarnas relationella kompetens och man får inte bara bättre koll på sig själv och sitt professionella handlande utan också på vad som främjar/hindrar ett positivt samspel med eleverna och – inte minst viktigt idag – deras föräldrar.

Men termen handledning behöver bytas ut. Den har sitt ursprung i en hantverkstradition där den okunnige och oerfarne lärlingen lär sig yrket av en kunnig och erfaren mästare. Begreppet för alltså tankarna till en situation, där den kunniga leder och lär den okunniga, men så ser inte dagens personalhandledning i skolan ut. Det är inte den kunniga handledaren som ska lära ut något till de okunniga lärarna. Snarare handlar arbetet om att utveckla en reflekterande praktik, där deltagarnas kunskaper, erfarenheter, tankar och känslor kan vidga perspektiven och ge nya möjligheter till både förståelse och handling. En gruppdeltagare berättar om mötet med en elev, en förälder, en klass eller annat som man vill få sagt och belyst av arbetskamraterna. Gruppen lyssnar och bidrar därefter med fördjupande frågor och kommentarer som ofta visar att frågan är betydligt mer komplex än man först hade tänkt. Man kan där få syn på dolda sidor hos sig själv, talanger och tillkortakommanden som kan beskrivas och bekräftas av gruppen. Flera nickar igenkännande under samtalet, vilket stärker arbetsgemenskapen och tron på den egna förmågan. Skammen över det som inte gått så bra blir lättare att bära när det visar sig att andra känner likadant. Någon kanske har läst en ny bok om undervisning, en annan har exempel på ett annorlunda sätt att förstå och hantera en svår situation, en tredje ber om synpunkter på orimliga krav från ett föräldrapar. Man kan också skratta åt svårigheter på ett sätt som är svårt att göra när man är ensam.

Kunskapen blir alltså till i berättandet, lyssnandet och den gemensamma diskussionen. Frågan: “Hur kan man förstå att..?” kommer alltid före frågan: “Hur kan man agera för att..?”

Begreppet reflektion säger betydligt mer om vad gruppens arbete handlar om än termen handledning. En utbildad och erfaren lärare kan uppleva erbjudandet om handledning som respektlöst och en förolämpning. Att delta i en reflektionsgrupp där man tillsammans delar erfarenheter och kunskaper är en annan sak och något som upplevs värdefullt även av de som har lång erfarenhet i yrket.

Att byta ut ett invant begrepp är ingen enkel sak, men eftersom termen handledning enligt min mening leder fel behövs ett begrepp som tydligare säger vad arbetet i gruppen handlar om. Termen reflektion och reflektionsgrupp passar därför bättre. Låt oss i fortsättningen reservera begreppet handledning för det som sker under grundutbildningen. När man sedan kommer ut i skolorna bör man erbjudas att delta i en regelbundet återkommande reflektionsgrupp där man få möjlighet att tillsammans med kollegerna tala om det man vill och behöver tala om. Min långa erfarenhet som ledare för sådana grupper är att samtalen betyder mycket för trivseln i arbetet. Delade erfarenheter gör att man känner sig mindre ensam och det blir lättare att möta svårigheter och krav i vardagsarbetet på ett professionellt sätt. Teori och praktik vävs ihop och kunskapen kan integreras på ett sätt som gör den användbar i det praktiska arbetet. Om detta byte av begrepp får genomslag medför det även att de handledarutbildningar som idag finns på flera ställen i landet behöver rubriceras på ett annat sätt. Kanske kan man kalla dem Utbildning till ledare för skolans reflektionsgrupper.

Ska en professionell, hårt arbetande yrkeskår erbjudas möjlighet att på arbetstid tillsammans reflektera över allt som händer i arbetet behöver begreppet handledning bytas ut mot det mer adekvata begreppet reflektion.

Margareta Normell

Gymnasielärare, leg. psykoterapeut, författare