Margareta Serder: Om ett forskningsresultats resa i skoldebatten

Det är viktigt att forskningsresultaten sprids och diskuteras i samhälle och media men samtidigt finns det en risk att debatten förenklas och ibland misstolkas resultaten, skriver Margareta Serder. (red)

Kan forskning kommuniceras till världen utanför universiteten utan att mista just det som gör det till forskning? Den frågan ställer jag mig efter de senaste månadernas debatt om det område jag valde för mina forskarstudier – PISA. Jag vill svara ja, eftersom det är så oändligt viktigt att det som forskarvärlden gör uppmärksammas, sprids och diskuteras i samhället. Inte minst berikar det båda världarna, gör oss uppmärksamma på nya vinklar, problem och synsätt, och lägger grunden för den nödvändiga transparensen: Forskning är inte hemligheter.

Viktigt är förstås även utrymmet för klargörande frågor, tankar, ifrågasättanden. Forskning handlar ju oftast om det subtila, det svårfångade, det som först var svårt att förstå.

Ett sätt att kommunicera forskning är genom doktorsavhandlingar. Jag skrev min med syftet att fördjupa och bidra till en nyansering av kunskapsområdet PISA. Jag vågar nog påstå att i sitt sammanhang – det akademiska området innanför vilken den skrevs – blev det så. I det mediala sammanhanget har dess innehåll däremot på några månader trivialiserats till oigenkännlighet.

I det här inlägget vill jag påminna om den komplicerade relationen mellan forskningsresultat, populärvetenskap och media. Samtidigt klargör jag några misstolkningar som verkar ha uppstått kring resultaten från min forskning, eftersom diskussionen annars riskerar att fortsätta på svag grund. Det är en diskussion som hittills präglats av ”antingen-eller”-debatt och hetsig upprördhet. En sak ska sägas: Jag har säkert del i att debatten blev såhär. Jag har velat ge uttryck för något i mitt tycke självklart, men av reaktionerna att döma opassande: Att provfrågor som konstruerats för att storskaligt mäta och jämföra kunskaper mäter en begränsad del av verkligheten. Dessutom menar jag att kunskapsmätning är performativ, d.v.s. den påverkar vad som kommer att uppfattas som viktigt, för elever, lärare, beslutsfattare. I den meningen är kunskapsmätning begränsande. Från detta viker jag inte en tum.

Huvudmaterialet i min avhandling Möten med PISA är en studie av ett sjuttiotal 15-åringar som i smågrupper löser PISA-uppgifter i naturvetenskap. Hur förstår dessa 15-åringar PISAs provfrågor i naturvetenskap och hur diskuterar de sig fram till ett svar? Vad blir svårt i mötet mellan elev och uppgift? Hur uppfattar eleverna den bild av naturvetenskap som framträder i frågorna?

Forskningen har haft en kvalitativ ansats, och i detalj undersökt händelser som kan medföra en djupare förståelse för det PISA mäter. Tyvärr verkar det vara illa ställt bland debattörerna i denna fråga med kunskapen om skillnaden mellan olika forskningstypers syfte och tillvägagångssätt. T.ex. anmärkte en skribent (SDS/HD 2015-04-01) på att jag studerat detaljer, vilket gjorde att forskare som jag ”missade mönstret” (dvs resultatnedgången). Nyligen påstods i en krönika (SvD 2015-05-26) att min forskning ” bygger på ordet egentligen; svenska 15-åringar kan egentligen naturvetenskap och matte om de bara hade förstått frågorna bättre”. Det var en nyhet för mig, eftersom jag inte forskat om vad svenska 15-åringar kan. För detta måste väldigt många svenska 15-åringar studeras. Det tycks som en slags PISA-tyckarnas visklek ägt rum.

Ett av mina resultat har populärvetenskapligt formulerats som att “frågan står i vägen för svaret” (fyndigt, men förstås enbart en del av “sanningen”). Det visade sig vara svårt att dra slutsatser om elevernas kunskaper om det naturvetenskapliga “innehåll” (i form av definierade kompetenser) som uppgifterna var avsedda att bedöma, eftersom elevernas svårigheter med de provfrågor jag studerat ofta rörde enskilda ords betydelse i det specifika sammanhanget. Sådana ord kunde vara direktöversättningar från engelskan så som “referens” och “substans”, men även tex “faktor”, ”vinäger” och “marmor”. Det gällde alltså inte enbart naturvetenskapliga begrepp, utan också mer vardagliga ord. Problemet kompliceras av de översättningar mellan olika språk som görs i internationella mätningar, och även detta berörs utifrån studiens resultat – dock inte som ett specifikt svenskt problem. I media sammanfattades detta som: ”Ny kritik mot Pisa-testet – frågorna för krångligt ställda”, Ekot 2015-03-31).

Att språkliga och innehållsliga aspekter tätt hänger samman är inom didaktiken, mitt ämnesområde, inte en toppnyhet. Däremot pekar det på att läsförståelse är avgörande för att kunna närma sig frågorna om naturvetenskap i PISA. Detta skulle kunna betyda att om elever ska lyckas bättre på denna typ av uppgifter (vi utgår från att detta är något vi önskar) måste vi sannolikt låta barn läsa och på djupet diskutera olika texter. Dock måste inte dessa nödvändigtvis (bara) vara naturvetenskapliga till sin genre.

En annan rubrik som beskrivit min avhandling lyder “Kunskapsmätningar missgynnar svaga elever”. Eftersom andra forskningsstudier kommit fram till att så kallat svagpresterande elevers lärande långsiktigt och på en rad sätt motverkas genom användning av standardiserad kunskapsmätning, så diskuteras detta i min avhandlings slutkapitel (det är alltså inte ett direkt resultat av mina studier). Här avses endast standardiserade, storskaliga test som är avsedda att differentiera elever (där kopplingen till elevernas direkta erfarenheter från klassrummet är svagare än i vanliga klassrumstest). Det är den mest svagpresterande gruppen elever vars resultat minskat mest i PISA, samtidigt som man haft bråttom att införa reformer som inte gynnar utvecklingen för dessa elever. Det som bekymrar mig är alltså effekterna av vårt skolsystems ökade fokus på standardiserad mätning av elevers prestationer.

Självklart finns det sådant vi kan lära av PISA-resultat, men medelvärdenas bråttom-politik tycks ofta motverka den möjligheten. Tänk om vi kunde ha ett välgrundat samtal om kunskapsmätning och dess effekter, med plats för nyanser? I ett debattklimat där man inte genast positioneras som emot om man inte är med på allt. Och helst: Kan vi börja diskutera vad som är relevant och angelägen skola för barn och ungdomar på 2010-talet?

Margareta Serder är matte/no-lärare och utbildningsforskare. (red)

Artikeln har tidigare varit publicerad i Universitetsläraren

 

SDS 2015-04-01 http://www.sydsvenskan.se/opinion/med-andra-ord/skeptiker-vill-inte-se-monstret/

http://www.svd.se/pisakatastrofen-kan-bli-skolans-raddning

Ekot 2015-03-31 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6129984

http://skolvarlden.se/artiklar/kunskapsmatningar-missgynnar-svaga-elever

Serder, Margareta (2015). Möten med PISA. Kunskapsmätning som samspel mellan elever och provuppgifter i och om naturvetenskap. Doktorsavhandling. Malmö högskola. http://dspace.mah.se/dspace/bitstream/handle/2043/17966/2043_17966%20Serder%20MUEP.pdf;jsessionid=C4925C07350C371F8DDD520AA6A513DB?sequence=2

 

2 kommentarer till “Margareta Serder: Om ett forskningsresultats resa i skoldebatten

  1. LÅT OSS AKTA OSS är rubriken på Friedrich Nietzches paragraf 109 i “Den glada vetenskapen” som följs upp av paragraf 115 som tar upp DE FYRA VILLFARELSERNA och här ligger kärnan i hela diskussionen om “skolan” som bottnar i ett patologiskt KONTROLLBEHOV av “den andre” vars tankar vi tydligen måste kunna kontrollera och BETYGSÄTTA i sex nivåer trots att undervisningen knappt börjat!

    De flesta svenskar har INTE genomgått det KVALITATIVA KUNSKAPSSPRÅNG som inträffade (imperfekt) i FYSIK under det andra året på “naturvetenskaplig linje” i den “GAMLA ORDNINGEN” då det DRILLADES TIDIGT i det som kan tyckas vara “mekaniska färdigheter” utan sammanhang eller “mening”.

    Detta är problemet! Det finns ingen kungsväg och vi kommer inte heller åt mer exakt HUR det kan komma sig att detta sker hos en del INDIVIDER men inte hos andra! Rent teoretiskt skulle det kunna ske hos de “flesta” MEN då måste de stängas in på OÄNDLIG TID och det är så mycket annat som är MER VÄRT i det som kallas LIVET att det givetvis inte går om vi ska behålla vår mänsklighet i form av att bejaka livet!

    Vi kan LURA oss själva genom att införa begreppet “naturvetenskap” och sortera maskar, mossor och lavar och systematisera enligt Linné samt ge latinska namn MEN inte kan man FYSIK i SAMMANHÄNGADE FORM som visar (visade) sig i klassisk mekanik vid tiden 1882 då Nietzsche skrev “Den glada vetenskapen” då så pass mycket hade klarlagts och sammanfogats i enkla “lagar” med vissa tilläggsområden att “hjärnan” efter dessa “ständiga återkomster” helt plötsligt “ger upp” och i det OMEDVETNA sker en metamorfos eller som professor Higgins uttrycker det – minsann hon kan det! EFTER DETTA SITTER DET FÖR LIVET!

    Det är dilemmat! Att erkänna att man INTE KAN! Det kan inte dagens medelklass! Därför införs “naturvetenskap” i löjlig språklig form alldeles FÖR TIDIGT och då kan man genom att påstå att de som är “lägre SES” inte är på rätt väg trots att vägen inte alls är den man pekat ut!

    I Sverige har vi helt infört det ENGELSKA SYNDROMET med tillhörande KLASSMARKÖRER där givetvis inte människor med konkret, praktiskt tänkande fattar frågor som kommer in från sidan i rent löjliga sammanhang! VEMS “REAL-LIFE” är det frågan om!?

    Vem i helvete delar en pizza med gradskiva? De som VERKLIGEN uppskattar pizza är intresserade vad som finns på den, om de får en bit till, om de nu spräckt budgeten och inte har mat resten av veckan… och givetvis STÖRS “lägre SES” och “tiggare” av frågor som helt plötsligt byter KONTEXT!

    Hela den svenska skolan lider av ADHD vilket är medelklassens nuvarande normalläge där det går ut på att blanda bort korten och glida över till en annan fråga där man via språket manipulerar innehållet och kommer undan genom att betygssättas av samma “klass”.

    Det gäng lärare som utbildades i MaNO från 1988 och blev 4-9-lärare KAN INTE FYSIK! DET VET JAG! JAG VAR NÄMLIGEN MED! Vid tiden 2004 STOD JAG INTE UT MED LÖGNERNA!

  2. Mycket intressant förtydligande Margareta!
    Men samtidigt är det ett dilemma. Vi vill att skolan ska ha en central plats i samhällsdebatten, men både politik och media använder en metodik där frågor förenklas och polariseras. Då kommer komplexa samband som inte passar in i dessa arbetsätt att förändras i “översättningen”. Underbart att du då gör ett omtag och “fångar in” dina resultat och sätter de mer komplexa sambanden på plats igen, bra gjort!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter