Olle Holmberg & Jan Thavenius: Lärarna kvalitetssäkrar undervisningen

Högskolans lärare måste ut i skolan och arbeta tillsammans med skolans lärare. På så sätt kan gränserna mellan teori och praktik brytas upp, skriver Olle Holmerg och Jan Thavenius i sin sista gemensamma artikel. (red)

Vi avslutade förra artikeln med Bengt Nerman och hans krav på en dialogiska gemenskap mellan högskola och skola, ett samarbete utan över- och underordning. I alla diskussioner om samverkan och forskningsfrågor är detta det centrala. Det ligger så långt borta från den traditionella bilden av envägs “forskningsinformation” som man kan tänka sig.

Om man nu ser praktiskt på mötet mellan högskolan och skolan, hur skulle det kunna gå till?

Högskolans lärare borde fullgöra en del av sin tjänst i skolan. Det finns redan en grund lagd för det. I Högskoleförordningen och Högskolelagen finns den. Lärarnas pedagogiska skicklighet ska exempelvis vara lika viktig merit som deras vetenskapliga. De har också en uppgift att samverka med det övriga samhället och verka för att forskningen kommer till nytta. Slutligen ska de följa samhällsutvecklingen inom sitt område. Var kan de göra allt detta bättre än i skolan? Var kan de göra bättre nytta?

Det görs en hel del för det där med pedagogiken, nyttan och samhällsutvecklingen i universitetsvärlden. Det hålls föredrag och ordnas seminarier. Högskolans lärare deltar i statliga skollyft och särskilda satsningar. Det saknas inte exempel på fruktbara samarbeten mellan forskare och lärare. Resurser riktas mot så kallad praxisnära skolforskning. Men inte desto mindre bedöms högskolans forskare främst för sina vetenskapliga meriter och själva prioriterar de ofta sin egen forskning. Hur många gånger har inte en forskningsartikel avslutats med att det behövs mer forskning. Sällan eller aldrig hör man att nu måste vi pröva detta i undervisning. Hierarkin mellan (högskolans) teori och (skolans) praktik är cementerad i värderingar och praxis. Det ska mycket till för att ändra på det.

Forskning och undervisning viktas i högskolelärarnas tjänstgöring. Nu är det tid att göra samma sak med pedagogiken och samhällsuppgiften. Alla – från professorer till assistenter – borde fullgöra tjugo procent av sin tjänst någonstans i samhället. Det skulle sätta press på högskolan att uppvärdera de uppgifter och kompetenser som har nämnts här. Det skulle vara utvecklande för högskolans lärare samtidigt som det skapas en ny kvalificerad resurs för verksamheter utanför skolan. För alla lärare/forskare som är engagerade i lärarutbildning skulle arbete i skolor vara obligatoriskt. Men hur ska skolans lärare kunna utnyttja den?

I Sverige finns det förvisso resurser för lärarnas vidareutbildning. Men de är splittrade på olika händer, används för skiftande ändamål och varierar från år till år. Ett radikalt grepp vore att samla alla resurser och låta dem gå till skolan och dess lärare. En del pengar kan tas från skolmyndigheterna som inte längre ska organisera några kunskapslyft eller särskilda satsningar. Därtill är skolorna fria att dra nytta av högskolans lärare utan extra kostnad. Ett värdefullt tillskott i en tid av skenande lärarbrist.

Detta skulle definitivt öka lärarnas inflytande – och status – och möjligheter att utveckla undervisningen. De skulle med ens vara någotsånär jämbördiga samarbetspartners med högskolans lärare. Men det ska inte bara pytsas ut timmar och pengar. Några krav måste ställas på användningen av de nya möjligheterna. Det duger inte att åka på utbildningsmässor i London eller Hongkong. Ett berättigat krav är att resurserna används till rimligt långsiktigt arbete. Det bör naturligtvis handla om utveckling av undervisningen på den egna skolan. Först och främst ska det stärka samarbetet mellan lärarna på skolan. Men ytterligare ett krav borde vara att det ökade samarbetet mellan olika skolor.

Ett sätt att organisera det gemensamma arbetet kunde se ut så här. Vem som helst på skolan skulle ha möjlighet att föreslå ett utvecklingsarbete; skolledare, lärare och övrig personal. Varje enskilt arbete måste stödjas av flera lärare, sträcka sig över helst tre och minst ett år och kunna beskrivas rimligt konkret. Svara på frågor som ”Vad vill vi göra, varför och hur.” Forskare och lärare bör helst gemensamt lägga ett förslag på utvecklingsarbete. Alla förslag går sedan till en grupp på tre kolleger som gör en bedömning, begär eventuell komplettering och ger klartecken eller ej. Alla arbeten redovisas en gång om året och kan sedan fortsätta om gruppen godkänner det eller ersättas av något annat.

Ur fonden kan pengar bland annat gå till att anlita personer utifrån eller till samarbete med lärare på andra skolor. Bedömningsgruppen byts genom lottning ut med en medlem varje år så att det inte uppstår en ny hierarki. Alla ska i sitt arbeta vara medvetna om att de någon gång antingen ska bedöma eller bli bedömda. Den utförliga argumentationen kring detta ska utformas som en del av skolans utvecklingsarbete.

Det kan se ut som om det här skulle innebära extra arbete för redan hårt belastade lärare. Men de ska ha timmar i sin tjänstgöring för detta. Framför allt, arbetet med ”ansökningar” och ”redovisning” och ”bedömning” handlar om att tänka med pennan i hand för undervisningens och skolans bästa inte för att rapportera till någon kontrollerande myndighet. Det handlar om att reflektera kring den egna undervisningen. Skolverket kan upprätta en databas gemensam för alla skolor. I den laddar skolorna upp de beskrivningar de redan har av sina utvecklingsarbeten. På så sätt blir det möjligt för skolor att dra nytta av varandras arbete och i bästa fall samarbeta kring gemensamma frågor. Över huvud handlar det nu om att över hela skolfronten ersätta konkurrensens princip med samarbetets.

I förarbetena till lärarlegitimationen talades det om att lärarna måste kvalitetssäkras. Det kom sedan att handla om en rent formell legitimering, en professionalisering uppifrån som marginellt stärker lärarnas status eller ökar deras självständighet. Inte heller förändrar det skolans anseende så länge den systematiska styrningen och kontrollen pågår som tidigare, så länge det publiceras listor på skolresultat och döms ut viten. Det är en lärarutbildning där lärarutbildarna, forskande eller ej, samarbetar med lärarna i skolorna som ska ”kvalitetssäkra” lärarna. Lärarna ska sedan ”kvalitetssäkra” undervisningen. Så ser det ut i en profession.

Olle Holmberg

Jan Thavenius

2 kommentarer till “Olle Holmberg & Jan Thavenius: Lärarna kvalitetssäkrar undervisningen

  1. Holmberg och Thavenius tycker jag formulerar viktiga uppmaningar här om hur vi kan minska gapet mellan akademi och undervisningspraktik. I själva verket tror jag det är lättare att verkställa deras uppmaningar än vi tror vid första tanken, för vi har en bra arena för utbyte i form av en lärarutbildning vi alla värnar om ska hålla hög kvalitet. Med många innovativa projekt på gång runtom i landet, ex det Brobyggarprojekt jag har nära mig i Göteborg, så finns det redan tecken på stora vinster av att skapa ett tätare samarbete mellan akademi och skola. En lärarutbildning vars lärare rör sig mellan praktikskolornas förutsättningar och den akademiska miljöns förutsättningar lär sig att ta tillvara de styrkor och se de förbättringsområden som finns i båda miljöerna.Dessutom ges bättre förutsättningar att vara ödmjuk inför de olika miljöernas krav. Jag kan till exempel se det som fullt möjligt att HFU- och VFU-lärare skulle kunna byta delar av sin tjänst med varandra.

  2. Att låta universitetslärare praktisera på lägre nivåer skulle förmodligen höja deras pedagogiska färdigheter, men förslaget är alldeles säkert i praktiken ogenomförbart.
    Sorgligt nog är den svenska skolans kris nu så djup, att ingenting annat än en genomgripande omorganisation och ett nytt skolsystem, delvis hämtat från äldre tider, lär få någon märkbar positiv effekt.

    Så länge som elitskolor inte skapas för dem, som är teoretiskt begåvade, kommer detta stackars rike snart att degenerera på alla plan.
    Minst en fjärdedel av eleverna i den svenska skolan har ingen möjlighet att få den utbildning, som motsvarar deras kapacitet.
    En lärarkår, som förvandlats till underklass och som rekryteras från flumstudenternas bottenskrap kan inte förmedla de kunskaper som krävs.

    Aldrig har det släppts ut grupper av så obildade elever och aldrig har medelgoda och duktiga elever fått så lite stimulans.
    Den svaga tredjedelen, som inte bara stör all undervisning får dessutom praktiskt taget alla resurser.

    Universitetens kvalitet och därmed anseende är tyvärr en följd av skolkatastrofen.
    Liksom gymnasieskolan i dag är ett förlängt högstadium, fungerar universitet och högskola i bästa fall som ett förlängt gymnasium.
    Fyra decennier av kontinuerlig misshandel av skolan har sänkt studenternas kunskaper till europeisk dyngnivå.
    Det lär inte dröja länge innan även universiteten närmar sig sopklass.

    I en skola där “katederundervisning” är lika fult som “kadaverdisciplin” och där det senare ordet är den officiella beteckningen på normal arbetsdisciplin, kan man inte förvänta sig annat än att kunskaperna fortfarande ligger på europeisk bottennivå.

    Yrvakna politiker orerar om att ”det är skolans plikt att alla som går ut i samhället skall kunna läsa, skriva och räkna”.
    Högskolekompetens!
    Nu har vi det utbildningssystem, som politikerna gjort sig förtjänta av.
    Det tröstlöst tragiska är, att kunskapsförintelsens arkitekter så länge fått härja fritt att ingen återvändo finns.
    Processen är irreversibel.

    Diana Goldstein
    Latinstudent-63
    45 år som universitets- och gymnasielärare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter