Alfredo Castro: Den blomstertid nu vissnar

Läraryrket är förmodligen ett av de svåraste och mest fascinerande yrken som finns. Det är kreativt, tungt, instabilt, styrt, fritt, riskabelt, bevakat, mångfasetterat, spännande.

Med de ungdomar vi arbetar med kan det inte vara på annat sätt.

Ungdomar lever med en fot i samtiden och den andra i framtiden. Ungdomarnas förmåga att anamma tidsandan är nu som alltid fenomenal. ”Knapparnas generation” benämner Umberto Eco dagens ungdomar, eftersom knapparna är det symboliska tecknet för dagens megakommunikativa värld.

Men ungdomarna har allt större behov av kvalificerad och tidskrävande handledning för att finna relevant information och framför allt problematisera den information de får via den nya tekniken. Vissa har hävdat att tekniken gör läraren överflödig. Snarare förhåller det sig tvärtom menar andra som t.ex. Sten Ludvigsen, professor vid Intermedia, Oslo universitet.

Detta aktualiserar bland annat den högst angelägna fråga som alla oavsett politisk kulör är eniga om men som paradoxalt nog aldrig förverkligas; den nya skolan bör ha små undervisningsgrupper. De återkommande ekonomiska kriserna har sedan 90-talskrisen inneburit att nedskärningar i skolan varit ödesdigra inslag i skolvärlden. Under 1990-talet minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan.

Till detta kan adderas resultatet av ett flertal studier som påvisar att mängder av byråkratiska funktioner, som tidigare inte existerade eller genomfördes av tjänstemän, har lagts på lärarna. Åtta av tio lärare anser att arbetsbelastningen har ökat markant på grund av en utökning av administrativa uppgifter!

Byråkratiserade institutioner är inte bara ineffektiva. De kännetecknas av en tidskrävande och sällan effektiv lek med bokstavskombinationer. För skolans del har dessa beteckningar ökat lavinartat; IUP, evk, överföringsdok., lsg, ept, kvalitetssäkring, f-tid, utv-samtal, o.s.v. Till detta kommer ett underkännande av läraryrkets integritet via mer kontroller, ännu mer nivellering, inspektioner, periodisering o.s.v. samt ständigt återkommande “reformer” utan personalförankring plus omstruktureringar och överorganisering. Ingen ont som inte har något gott med sig. Dessa ingrepp i lärarnas alltmer stressiga tillvaro, hör till en i viss mån nödvändig professionalisering av skolan, men baksidan av medaljen medför en byråkratisering av skolan i en för övrigt alltmer kontrollerad, standardiserad och nivellerad institution.

Det är ett välkänt faktum att en omfattande byråkrati både fjättrar, förtrycker och tvingar individerna till lydnad mot auktoriteter och myndigheter. Det pris enskilda individer i sådana organisationer får betala är en kraftig minskning av handlingsfrihet och individualitet. Därmed är det också en av anledningarna till att den intellektuella miljön blir alltmer torftig i skolan. Lärarna förvandlas alltmer till stressade tekniker och socialt omhändertagande tjänstemän i en tröstlös borttynande och överorganiserad skola berövad sin humanistiska prägel, indränkta i kontrollparanoia och stressig regelexercis.

Detta skiljer sig markant från det nuvarande postindustriella samhället, som inte tycks få nog av kreativitet för att producera ny kunskap för sin överlevnad. Ett samhälle som konsekvent ställer annorlunda krav på undervisningens uttryck och innehåll än vad Jan Björklunds retroinställning förespråkar. Som en bland många varnar Bengt Wallström i En förändrad värld för ålderdomliga pedagogiska metoder som dödar all lust att lära hos dagens ungdomar, framför allt nu i en tid då den nya generationen ständigt måste lära sig under hela livet.

Konsekvenserna av Björklunds tillbakablickande skolpedagogik blir en tröstlös återgång till den gamla skolan och en överorganiserad och överkontrollerad skola berövad sin kreativa humanistiska prägel och genomsyrad av enkla mätbara kunskaper. Pedagogikprofessorn Roger Säljö hävdar att den gamla traditionella förmedlingsfunktionen redan är överspelad i dagens skolvärld, då all formell kunskap redan finns på nätet. Vad som behövs är kvalitativ och kreativ handledning.

Samarbete, individualisering, projekt, offentlig exponering, elev- och personalinflytande, kreativitetsträning är alla tidsenliga tillvägagångssätt som det postindustriella samhället är i behov av för att den kunskapsutvecklingen ska förbereda ungdomarna för det dagliga arbetet i ett megakommunikativt samhälle. Skolan upplevs emellertid som alltför konventionell av de flesta ungdomar. Det uppstår en alltmer tydligt diskrepans mellan de vuxnas och ungdomarnas kulturvärldar.

Läraren omvandlas från att vara en självständig kreatör till en andefattig tjänsteman. Med andra ord, hierarkiskt styre är och har alltid varit en av skolan värsta fiender. Regeringens misstroende mot lärarnas ansvar, vilja och skaparförmåga är mastodontiskt. Lärarkåren reagerar med apati, cynism och autistisk lydnad istället för att reagera mot de icke tidsenliga förhållandena och det extrembetungande arbete som drabbar skolan. Om eldsjälar dessutom stöter på motstånd i organisationen, vilket de ständigt gör, finns risker för urbrändhet, de vissnar och lämnar skolan om de har möjligheter.

(Alfredo Castro är bildlärare i Tegs centralskola i Umeå)

5 kommentarer till “Alfredo Castro: Den blomstertid nu vissnar

  1. innan all formell kunskap fanns på nätet, fanns den på biblioteken (och finns fortfarande) , och den kunskap som idag är snabbare införskaffad via elektroniska medier är inte i någon mening kvalitativt bättre än den som finns på biblioteken, och kreativ handledning var inte oviktigt i skolan för 30 eller 50 år sedan heller, och dagens ungdom är inte analytiskt säkrare och har inte ett kvalitativt bättre och mer utvecklat språk än oss som lämnade grundskolan 1980, mycket tyder snarare på motsatsen

    det här är inte ett försvar för Björklunds okunskap i skolfrågor med resultat att 50-talets sorterings- och katalogskola blivit hans fördöme, men rätt ska vara rätt och eftersom jag vet bäst vill jag också få det sagt

    • Den blomstertiden nu vissnar
      Dålig framtids utsikter för den svenska skolan.
      Ingen nämnvärt förbättring av den svenska skolan är i sikte, så länge den oansvariga och alienerade vuxna befolkningen inte intar en mer intellektuell och kulturell inriktad förhållandet till tillvaron.
      Så länge konsumismen fortsätter att odlas, (vulgärt och degenererad Ullareds ”shoppandet”) och ytligt förströelse dominerar livsvärlden, (Onödiga renoveringar, meningslös resandet, medelmåttig kultur förtäring, med mera), de önskvärda och nödvändiga förbättringarna av den svenska skolan kommer endast att bli på sin höjd, marginella.
      Emellertid, med kultur svaga och populistiska skolministrar kandidater, som Björklund och Baylan, är dessutom förutsättningarna till förbättring, mycket magra…

  2. Finessen med att ha en lärare som ger olika sorters upplysning, får svar och får svaren analyserade och
    i sin tur kan bidra med en mogen syn på ämnets olika fallgropar för att inte tala om översynen av nöd-vändig studierepetition, d vs. läxor, osv, dvs. vad man enligt Säljö kallar den gamla förmedlingsfunk-tionen, är den lugna personliga kontakten i klassrummet mellan den mottagande parten, eleven och den som vet lite mer om möjligheter till olika bättre eller sämre studievägar , läraren, som skall stå för
    stödet för den unge.
    Det är dags att vi slopar en hel bunt med professoriala pedagoger, som mer eller mindre ständigt lever sitt pedagogiska liv långt bort ifrån det som är den praktiska kvintesensen med skola och undervisning, nämligen klassrummet. Annars kommer vi kanske att få en ny flumskola, där återigen det vanliga bondförnuftet kommer att få gripa in – en ny flumskola, som kommer att behöva en ny grundlig revision som på nytt visar sanningen i talesättet om faran att sätta bocken till trädgårdsmästare.
    När allt kommer omkring, får jag som erfaren lärare från praktiskt taget alla olika undervisningssi-tuationer under minst trettio år, en känsla av att det här gäller en ny kader av vidareutbildade förstånds-påsar och kannstöpare, som tror sig ha funnit pudelns kärna.
    Henry Thorson
    f.d. lärare i eng-ty-fra-spa.

  3. De tvärsäkra uttalanden som politiker gör om pedagogiskt arbete ger mig lust att skriva en handledning om hjärnkirurgi eftersom jag har blivit opererad i huvudet några gånger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter