I förra veckan avgick Lena Adamsson som direktör för Skolforskningsinstitutet. Skälet anges vara bristande politiskt stöd då institutets resurser inte ökats – trots att regeringen talar om vikten om forskningsanknytning i skolan. Är det så att man lovar runt och håller tunt? Anette Jahnke undrar hur man trots allt kan hålla tempot uppe för den praktiknära skolforskningen. (red.)

Precis efter att de första systematiska översikterna levererats från Sveriges yngsta skolmyndighet Skolforskningsinstitutet så meddelar dess direktör, Lena Adamsson att hon begär entledigande. Ett par veckor tidigare beviljade institutet för andra gången medel till praktiknära forskningsprojekt. Institutet har precis fått upp tempot efter bildandet 2015. Då avgår direktören. Vad är det som sker? Eller vad är det som inte sker? Hur står det till med intresset för praktiknära forskning hos myndigheter, lärosäten och utbildningsdepartementet?

För ett par veckor sedan talade jag med en rektor som var intresserad av att med sina lärare fördjupa kvalitén i det kollegiala lärandet med hjälp av aktionsforskning. ”Jag läste om att universiteten fått medel för detta, det ska sättas igång samverkansmodeller kring praktiknära forskning. När kan vi börja?”.

Det som rektorn syftade på var de 125 miljoner kronor som gått till fyra universitet för att under 2017–2022 ”bedriva en försöksverksamhet i syfte att utveckla och pröva olika modeller för långsiktig samverkan mellan universitet och högskolor och huvudmän” kring praktiknära forskning (U2015/03573/UH, U2017/01129/UH). Fokus just nu verkar vara att utarbeta ramverk för samverkan mellan huvudmän och lärosäten genom så kallade ULF-avtal som t.ex. ska underlätta kombinationstjänster vid skolor och lärosäten. Det finns i dagsläget väldigt lite information om lärosätenas konkreta arbete med uppdraget.

Alla universitet och högskolor har sedan högskolereformen 1977 i uppdrag att samverka med det omgivande samhället. Hur kan då samverkan mellan skola och lärosätena ske? Hur skulle det kunna ske? Svar på dessa frågor får vi förhoppningsvis 1 mars 2018, då redovisas en utredning som ska ”föreslå hur universitet och högskolor som bedriver lärar- och förskollärarutbildningar och huvudmän inom skolväsendet kan skapa långsiktig samverkan kring praktiknära forskning” (Dir 2017:27).

Ett aktuellt exempel på samverkan är alla vi forskare som i år och förra året skrivit forskningsansökningar och följt Skolforskningsinstitutets annorlunda kriterier. Här avkrävdes vi med rätta att motivera forskningens relevans och användbarhet för skolan och i år fanns möjlighet att inkludera verksamma lärare i forskargruppen. Men få får medel. Förra året delade 7 projekt (av 122 som sökte) på 30 miljoner och i år 5 projekt (av 94) på 20 miljoner. En beviljandegrad på ca 5 %. Beviljandegraden vid Vetenskapsrådets utlysningar inom det bredare området utbildningsvetenskap är ca 10 %. Att det anslås förbluffande lite medel till så väl utbildningsvetenskaplig som praktiknära forskning är sedan länge känt.

Hösten 2016 befann sig 32 % av Sveriges befolkning i skolan – antingen som barn, elever eller yrkesverksamma. För många lärare, rektorer och huvudmän är det svårt att leva upp till skollagens krav på en utbildning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad detta innebär är inte helt självklart och det är svårt att navigera bland forskningsresultat. I många områden saknas dessutom forskning som upplevs relevant för skolans verksamhet. Hur mycket ska då staten bidra med för att säkra den vetenskapliga grunden? Och till vem?

Enligt Skolforskningsinstitutets hemsida är skälen till Adamsson avgång bristande stöd från regeringen för institutets verksamhet, och det nämns ”utebliven tilldelning” av medel. Men alla myndigheter vill väl ha mer medel? Hur ser balansen ut mellan de olika skolmyndigheterna?

På Skolverket jobbar 737 personer, på Skolinspektionen 470 och Specialpedagogiska skolmyndigheten 1186. På Skolforskningsinstitutet arbetar 15. Hur ska man tolka denna fördelning? Hur stor eller liten kan en myndighet vara? Vilken myndighet ska göra vad? Svar på dessa frågor får vi förhoppningsvis 1 juni 2018, då redovisas en ”översyn av ansvarsfördelningen och organiseringen av myndigheterna på skolområdet i syfte att skapa en mer ändamålsenlig myndighetsstruktur” (Dir 2017:37).

Men därutöver skulle även en översyn behövas kring samspelet mellan skolmyndigheter och lärosäten. Idag är Skolverket lika stort som en mindre högskola, och dess verksamhet präglas av att erbjuda en strid ström av utbildningar. Skolkommission föreslog en statlig ”nationell funktion” som parallellt med akademin skulle ha ansvaret för lärares kontinuerliga professionsutveckling. Vilket har kritiserats i SoS (Carlgren 17 april 2017) och i Dagens Samhälle (Ahnborg, 4 maj; 9maj 2017). Vem ska göra vad av skolmyndigheter och lärosäten?

Utredningar i alla ära – när kan vi börja som rektorn frågade? På samma sätt är vi många forskare som vill forska kring allt spännande som pågår nu. Samtidigt funderar man på om det överhuvudtaget är lönt att lägga ner det arbete som krävs med ansökningar när så få beviljas medel. Finns det andra vägar att gå? Hur håller vi tempot uppe?

Jag har som extern forskare deltagit i arbetet med en av Skolforskningsinstitutets översikter, vilket har varit lärorikt. Men det intressantaste sker nu – kommer lärare läsa och diskutera? Är översikterna användbara? Hur kommer lärare arbeta med texterna och på vilka sätt kan det medföra nya undervisningsbeslut och aktiviteter i klassrummen? Kommer det gagnar elevernas lärande? Många intressanta och svåra frågor ur såväl ett praktiskt som ett forskningsmässigt perspektiv. Dessutom, de projekt som institutet har beviljat medel för har genererat samverkansavtal mellan ett tjugotal lärosäten och ca 500 skolor. Processen är i full gång. Av de som inte fick medel anger 60 % att de fortsatt samarbetet men i mindre omfattning. Hur skulle dessa kunna stödjas?

I väntan på översyner, ramverk och beslut från statligt håll är mitt råd att vända sig till huvudmännen. Allt fler huvudmän tar själv kommandot. De bygger upp sin egen kapacitet genom att t.ex. forskarutbilda sin personal eller så går grupper av huvudmän ihop och finansierar den forskningen de har behov av t.ex. genom forskningsinstitutets Ifous verksamhet. Tillsammans kan tempot hållas uppe!

Anette Jahnke, lektor i pedagogik, Göteborgs universitet och projektledare vid Ifous.

Referenser

Skolforskningsinstitutet. (2017). Klassrumsdialog i matematikundervisningen. Tillgänglig http://www.skolfi.se/forskningssammanstallningar/publicerade-systematiska-oversikter/forskningssammanstallningarsystematiska-oversikterklassrumsdialog-i-matematikundervisningen/

Skolforskningsinstitutet. (2017). Digitala lärresurser i matematikundervisningen. Tillgänglig

http://www.skolfi.se/forskningssammanstallningar/publicerade-systematiska-oversikter/digitala-larresurser-i-matematikundervisningen/

Dir 2017:37. Organisationsöversyn av de statliga myndigheterna inom skolväsendet. Tillgänglig

http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2017/03/dir.-201737/

Dir 2017:27. Ökad samverkan kring praktiknära forskning för stärkt vetenskaplig grund i skolväsendet. Tillgänglig http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2017/03/dir.-201727/

U2015/03573/UH, U2017/01129/UH. Uppdrag om försöksverksamhet med praktiknära forskning. Tillgänglig

http://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2017/03/uppdrag-om-forsoksverksamhet-med-praktiknara-forskning/