Anna Ambrose: En utbildning lika för alla?

Då det fria skolvalet infördes på 1990-talet var det med den goda intentionen att minska den tilltagande boendesegregationen. Men skolor i stigmatiserade områden visade sig bli “bortvalsskolor”, och segregationen ökade. Enligt Anna Ambroses nyutkomna avhandling, ”Att navigera på en lokal skolmarknad. En studie av skolvalfrihetens geografi i tre skolor” är det mycket som tyder på att det fria skolvalet har blivit något som bara gynnar de redan privilegierade. (red)

Några av de grundläggande tankarna med det svenska utbildningssystemet är att alla barn och unga ska ha tillgång till en bra utbildning och att de även ska kunna få det stöd som krävs för att lyckas väl med sin skolgång. Det är således viktigt att faktorer som familjebakgrund och bostadsort ska ha så liten påverkan som möjligt.

Sverige var när PISA-mätningarna startade, år 2000 ett av de länder som hade högst likvärdighet inom utbildningsområdet men sedan dess har likvärdigheten i svensk skola sjunkit drastiskt. I den senaste PISA-mätningen hade fem av sju likvärdighetsindikatorer försämrats detta samtidigt som resultaten pekade mot ett positivt trendbrott i förhållande till elevernas kunskaper. Det bekymmersamma i mätningen var att den pekar mot att det blivit allt större skillnader mellan skolor. Detta indikerar att den svenska skolan har blivit allt sämre på att kompensera för elevers socioekonomiska bakgrund. En faktor som drivit på denna skillnad mellan skolor kan vara det fria skolvalet i synnerhet i samverkan med en stor boendesegregation.

I början av 1990-talet, när dagens system med möjligheter för familjer att välja skola ”efter tycke och smak” med endast närhetsprincipen som begränsande faktor infördes, var det med goda intentioner om att minska en tilltagande boendesegregation. Det skulle vara familjens val, och inte boendeorten, som skulle avgöra var barnen gick i skolan. Idag när över tjugofem år har förflutit sedan det fria skolvalet introducerades tyder mycket på att policyn i det närmaste fått en motsatt effekt. Dagens system bygger på att elever som bor nära en kommunal skola har förtur till skolans platser, genom att de flesta större städer är segregerade påverkar närhetsprincipen skolornas elevsammansättning.

En rad tidigare studier pekar på hur skolors upptagningsområden villkorar skolornas position på det som kan beskrivas som en lokal skolmarknad. De föreställningar som finns om plats, är starkt sammanflätade med territoriella stigmatiseringsprocesser, något som i sin tur leder till att vissa skolor, de belägna i socialt utsatta områden, är ”dömda på förhand”. Genom ”platsens fängslande diskurser” blir de till bortvalsskolor trots duktiga lärare och pedagogiska profiler.

I min avhandling ”Att navigera på en skolmarknad. En studie av skolvalfrihetens geografi i tre skolor” visar jag på hur skolvalfriheten som policy har påverkat de studerade skolornas positioner på en lokal urbant belägen skolmarknad. Studien bekräftar de ovan nämnda studierna och fördjupar bilden av att skolmarknaden har lett till att skolornas interna arbete påverkas på olika sätt via plats, meningssystem, marknadsanpassning, rykte och skolvalfrihet. Trots att det finns stora initiala likheter mellan de tre studerade skolorna går det att konstatera att det finns stora skillnader dem mellan. Det är anmärkningsvärda skillnader i elevernas och lärarnas meningssystem, i avhandlingen benämnda som skolhabitus. Det rör sig om föreställningar om ”vem jag är som elev” och ”vilka elever det är jag som lärare undervisar” och det är föreställningar som riskerar att leda till en utarmning av likvärdighet.

På studiens bortvalsskola, belägen i ett socialt utsatt och stigmatiserat område, präglades skolvardagen av kategoriseringsprocesser av elever (och även mellan elever) som bottnade i både områdets stigmatiseringsprocesser och i stereotypa representationer av klass, etnicitet och i vissa fall även genus. Eleverna beskrevs som ”förortselever”, ”invandrarelever” och som ”elever från socialt utsatta hem”. På skolan var 36 procent av eleverna födda utanför Sverige, och 48 procent hade föräldrar som båda var födda utanför Sverige. Bilden ungdomarna förde fram var att de var ständigt sedda (och även mätta) genom andras ögon och därmed ”stämplade” som ”förortsbarn”. Kategoriseringar och bilder som riskerar att prägla syn på vilka framtidsmöjligheter som är öppna.

Den av studiens tre skolor som kan betraktas som en tillvalsskola intar en stark position på den lokala skolmarknaden, då framförallt via närområdets positiva konnotationer men även utifrån elevsammansättning. De flesta av skolans elever saknar en migrationsbakgrund i familjen, endast två procent av eleverna var själva födda utanför Sverige och 8 procent hade föräldrar som båda var födda utanför Sverige. Skolan hade utan marknadsföring och profilering ett gott lokalt rykte och en mycket lång kö till de flesta klasser. Informanterna var rörande överens om att det var beroende av skolans läge och elevsammansättning. På den interna arenan beskrivs eleverna av sina lärare som studiemotiverade, ambitiösa och från hem där föräldrarna vill att ”barnen ska lyckas”.

De meningssystem som framträder som vitt skilda skolhabitus, förstärkt av skolvalfriheten, visar på en problematik som riskerar att hota likvärdigheten inom svensk skola. Mer kraftfullt kan det uttryckas via en av studiens informanter, biträdande rektors Mias, ordval ”skolvalet är för de redan privilegierade”. För när elevsammansättningar delas upp alltmer mellan skolor, via skolvalfriheten, riskerar systemet att gynna de grupper som redan kan anses vara mer priviligierade.

Avhandlingen visar att det är familjer som förmår navigera ett snårigt skolsystem som drar det längsta strået i dagens system. Och det går att konstatera att skolvalfriheten samspelar med den i de flesta större städers väl tilltagna boendesegregation i att förstärka en elevsortering. En sortering där eleverna delas upp i högpresterande respektive lågpresterande skolor, eller mer konkret uttryckt i A och E. Skolor med negativt rykte baserat på de  elever som går där betraktas som E-skolor. Detta riskerar likvärdighet inte minst utifrån vilken bild eleverna får med sig av sina skolmöjligheter och framtidsvillkor.

 

Läs mer:
Ambrose, A. (2016) Att navigera på en lokal skolmarknad. En studie av skolvalfrihetens geografi i tre skolor. Stockholm: Stockholms universitet.

 

Anna Ambrose, disputerade i januari på avhandlingen Att navigera på en lokal skolmarknad. En studie av skolvalfrihetens geografi i tre skolor. Ambrose har tidigare arbetat både som lärare och lärarutbildare. 

4 kommentarer till “Anna Ambrose: En utbildning lika för alla?

  1. Åter bekräftas den ideologiska bilden om skolvalet. Vad ska vi säga om alla fristående skolor som ligger i utanförskapsområden och som lyckas. Själv hjälper jag en sådan skolan med lysande resultat trots att antalet etniska svenskar i stort saknas.

    Ytterligare en skola som lyckas och som motsäger bilden om bortval är Kringlaskolan i Södertälje. Här kommer till och med Japaner för forskningsstudier om vad som gör att eleverna lyckas. Om det har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2017/02/ater-dessa-japaner.html

    Samtidigt kan man undra hur det står till med evidensen i avhandlingen som bara studerat tre skolor. För att kunna dra slutsatser krävs nog större urvalsunderlag rent statistiskt.

  2. Hej Roger, i avhandlingen problematiseras bilden i högre
    utsträckning än vad som är möjligt i en debattartikel
    på 6000 ord, naturligtvis finns det både enskilda skolor
    och individer som får det bättre med skolvalet men
    den övergripande problematiken kvarstår: att
    likvärdigheten mellan skolor i Sverige har försämrats.
    /Anna

    • Beror på vad som menas med likvärdighet. Är det utifrån uppdelningen som PISA gör eller är det enligt skollagen 1 kap 9 §?

      I den senare är likvärdigheten att skolor ska tillhandahålla undervisning byggd på fastställda nationella mål. HUR är upp till varje skola eller lärare att göra.

      Tar vi likvärdigheten enligt PISA 2015 är den mät utifrån naturvetenskap. Om vi problematiserar detta kan man fråga sig om det gäller likvärdigheten att lära sig naturvetenskap eller gäller det generellt för skolan.

      Personligen tycker jag det är problematiskt att använda ordet likvärdighet eftersom det allt för ofta tenderar att var likhet man åsyftar. Men eftersom grundlagen använder begreppet så får vi leva med det. Däremot vore det befriande att slippa en politisering av ordet. Tyvärr lär det inte ske så länga politiker av olika schatteringar använder ordet i sin retorik.

  3. “Likvärdigheten” har minskat men resultaten har ökat. Likvärdighet betyder inte heller att elevsammansättningen skall vara lika i alla olika skolor, vilket är vad artikeln verkar vara ute efter. I slutet på dagen så är det rimligt att vi vill ha bra resultat, och så länge skolorna är bra även i “dåliga” områden bör det inte göra något om skolorna är segregerade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter