Anna Jobér: Rosling och vär(l)den

En av höstens tongivande debatter kommer väl att bli Hans Roslings ”uppläxning” av en TV-journalist i dansk TV. ”Jag har rätt och du har fel!” sa Rosling bland annat. Bakgrunden är att Rosling menade att programledaren beskrev en skev bild av situationen i världen. Verkligheten är inte att världen blir en sämre plats att leva på, nej snarare tvärtom. Fler flickor går i skolan, fler vaccineras och barnadödligheten minskar. Men det missar ofta media att rapportera om.

”Jag har rätt och du har fel”. Jodå, jag håller med Rosling, alltför ofta har vi en fel bild. Men det där uttalandet har skavt i mig sedan jag hörde det första gången. Inte bara för det uppenbara att rätt och fel är svåra begrepp, utan för att jag liksom inte vill nöja mig med att det blir bättre på de flesta platser. Jag vill att det ska bli bättre överallt. Ja, jag vet det är ett naivt sätt att tänka. Men jag vill liksom ställa högre krav ändå. Det räcker inte för mig att någon har rätt eller fel. Att någon har det bättre någon annanstans.

Jag måste förstå detta närmare. Jag gräver ner mig i forskning, i böcker, i ”internättet”. Tittar i papper, lyssnar på pappa, appar. Papphammar. Jag blir plötsligt blyg och känner mig klumpig som Papphammar vid sidan om Rosling. Vem är jag att ifrågasätta hans auktoritet och hans kunskap? Nej, det är nog inte det jag vill egentligen. Men det fortsätter skava. Bara för att det blir bättre där så innebär väl inte det inte att vi ska slå oss till ro här? Jag misstänker att Rosling håller med mig om det. Men jag tar ändå Liedman vid den andra handen och tänker att ”vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet”.

Jag gräver i mitt forskningsfält om skola, social klass och segregation. Jag blir sorgsen av siffror och statistik. Jag möter segregations ansikte som grinar illa mot mig. För det är inte bara det att elever har allt sämre betyg, får en sämre utbildning och en sämre hälsa. De får allt sämre tänder. Och mycket av det är klassbundet. Alltså samma sak vi har sett så många gånger i historien, både här och där.

Den svenska skolan kompenserar allt sämre för socioekonomiska skillnader. I effekterna av segregationens processer, påskyndade av det fria skolvalet, skapas ett A- och ett B-lag. Och hur mycket vi än satsar på A-laget så kan det aldrig kompensera för dem som misslyckas, varken nu eller sen, här eller där. Och vad är det förresten för människosyn? Att bara satsa på några? Hur förklarar vi det utifrån alla människors lika värde? Förtjänar inte alla en elitsatsning?

Segregation syns i statistik och siffror mellan skolor. Det syns i kamrateffektens dräpande processer inom skolor. Det syns mellan elever inom klassrummens väggar. I Kamratpostens senaste nummer kan vi läsa om Lisa som tycker till om vad klasskamraterna och betygen gör med henne:

… även klasskompisarna ökar hetsen. De pratar hela tiden om betyg. Efter varje prov springer alla runt och frågar vad de andra fått.
-Alla i klassen vet vilket betyg man har. Du ÄR mer eller mindre ditt betyg, säger Lisa.
Hennes bästa kompisar har ännu högre betyg än Lisa. Hon blir kallad A-barn i klassen. Ibland blir det nästan som ett skällsord. Typ: ”Yes, jag hamnade i samma grupp som A-barnet. Nu slipper jag göra något själv!”. Med det är nog inte roligt att kallas F-barn heller….

Det skapas ett A- och B-lag mellan grupper i samhället, mellan skolor, mellan elever.

Du ÄR ditt betyg. Att bli en A-människa. Jag funderar på det och människovärdet i relation till det Rosling sagt och det som vi vet om en försämrad skola. Människovärdet är något okränkbart och giltigt för alla. Jag tror att Rosling håller med mig om det. Men när vi vuxna hela tiden fattar beslut om skolan som undergräver likvärdighet och som rangordnar människor på detta sätt så är det dags att säga ifrån. Skolan i Sverige försämrar för eleverna. Här blir det inte bättre. Här förminskas elevers värde, eleverna reduceras och deras horisonter grumlas.

Horace Engdahl sade i radions Allvarligt talat i somras att Människovärdet är alltid ett och kan aldrig bli något annat än ett. Det menar jag måste upprättas, återupprättas, gång på gång överallt oavsett hur det ser ut i andra länder, oavsett om det blir bättre på en annan plats. Därför att de elever som vi möter i skolan finns ju inte på den där andra platsen. De finns ju här! “Här är där man är. Där är där man inte är” sjöng Eva, Magnus och Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Visst, många elever i Sverige har det mycket bra. Men allt fler får det sämre och svårare. Jag lyssnade på Ulla Skoogs Sommar om gamla hus i allmänhet och om fönster i synnerhet. Skoog pratade om det som hon kallade Marknaden och som gör att vi fattar felaktiga beslut så att vi byter ut gamla dugliga fönster mot nya. Effekterna blir sämre inomhusklimat och ett slöseri med inte bara resurser utan också med kunskap. Måtte vi inte fortsätta göra samma fel med barnen och skolan. För fönster går faktiskt att byta ut och reparera. Det går att tillverka nya även om det ofta är ett sämre alternativ. Metaforen haltar, jag vet det, men vi kan ändå göra liknelsen – barn går inte att byta ut. Dessutom: Om fönstren är bättre på huset där borta så hjälper det ju inte här i vårt hus där det regnar in.

Ekelöfs diktrader om ett stort fartyg:

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. – Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Jag tror att vi har chansen fortfarande att minska svallvågornas effekter med kloka och genomtänkta lärare, forskare och politiker som inte tummar på människovärdet för en enda elev här eller där. Vad annat kan vi göra i vår värld, där med Ekelöfs ord “en värld är varje människa?”

(Anna Jobér är universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola)