Anna Sundman Marknäs: Lärarerfarenheter

Om läget i den svenska skolan kan man säga mycket. De flesta som gör sin röst hörd i den offentliga debatten menar att den är i djup kris. Jag håller inte med. Det finns problem i en hel del skolor, men det finns också skolor som fungerar alldeles utmärkt. Frågar man eleverna, som bland annat Skolverket gör med jämna mellanrum, visar det sig att eleverna trivs i skolan, de har stort förtroende för sina lärare och menar att lärarna undervisar bra och tror på elevernas förmåga att lära sig (attitydunderökning 2007). Frågar man föräldrar har de förtroende för de skolor de har en relation till, men de tror att läget är sämre på andra skolor. Lärarna gör sig oftast hörda när det handlar om missnöjesyttringar kring arbetsgivarbeslut, eller när man tvingats in i en försvarsposition av exempelvis medier.  

LABYRIN3.JPGJag menar inte att det inte finns problem i skolan, det gör det. Men hur dessa ska lösas utan en vettig analys, vet jag inte.

Fiewel Kupfleberg, professor i pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö, skriver i Sydsvenskan 20 december 2009 att skolan varit utsatt för alltför mycket kvacksalveri och att den nya lösningen på skolans problem ska heta självstyre. Tag bort den statliga styrningen helt och låt varje skola utveckla sina egna idéer i sann entreprenörsanda. Jag utgår från att hela artikeln är ett skämt.

Per Tryding, doktor i lärande i Århus och vice VD i handelskammaren, har sin analys klar när han 28 december 2009 skriver om skolan i Sydsvenskan. Bra lärare ger en bra skola. Högre lärarlöner ger bättre lärare.

Malmö stad har bestämt att lösningen på Malmöskolornas problem heter semestertjänst i stället för uppehållstjänst för alla lärare. Helt i enlighet med kommunförbundets strävanden.

Hade vi tittat ett år tillbaka i tiden, hade vi säkert hittat andra förslag på förändringar. Bland annat skolminister Björklund levererar ju den här typen av lösningar med jämna mellanrum. De har alla ett gemensamt, de trivialiserar skolan och ger sken av att den finns en universallösning på alla problem. För mig som arbetar som verksam lärare blir detta besvärligt. Hur ska jag i samma snärtiga effektsökande rubrikform kunna formulera mig på ett sätt som gör mitt arbete rättvisa? Det går inte och vi tystnar i debatten. Vi som arbetar i skolan vet att det är en komplex organisation och att läraryrket inte lätt låter sig beskrivas. Jag tänkte ändå med denna artikel ge min förståelse av mitt yrke. Till min hjälp tar jag Andy Hargreaves, professor i pedagogik vid Boston College, USA. Citaten kommer från hans Läraren i kunskapssamhället (2004). Att vara lärare på ett högstadium i ämnet svenska innebär att varje vecka möte i runda tal hundra olika individer. Jag skall ge dessa individer kvalificerad undervisning. Denna undervisning skall grunda sig i mina erfarenheter och i beprövad vetenskap. Jag ska kunna reflektera över undervisningssituationer och kunna göra nödvändiga korrigeringar av mitt arbete. Jag ska bedöma var eleverna befinner sig i sitt kunskapande och kunna skapa inlärningssituationer som gör att de får lust och möjlighet att gå vidare i sin kunskapsutveckling. Allt skall ske i enlighet med styrdokumentens intentioner och med stöd i aktuell forskning. Det är med andra ord ett kreativt och intellektuellt krävande yrke jag valt. Det är också ett känslomässigt krävande yrke, då min auktoritet och förmåga att förmedla något bygger på att jag lyckas skapa en förtroendefull relation med var och en av mina hundra elever. För att kunna utvecklas måste jag få möjlighet till kollegiala samtal, stöd i att hitta relevant forskning och tid till reflektion. Jag behöver känna att det på alla nivåer i systemet, från den politiska styrningen från riksdag och regering, via skolverket, ner till lokala politiker och verksamhetsledare finns en förståelse av yrkets komplexitet. Läroplanen 1994 innebar ett paradigmskifte och ökade frirummet för lärarna. Detta frirum befarar jag kommer beskäras med ökad detaljstyrning, fler och tidigare nationella tester och en ökad reglering av lärarnas arbetstid. Vad gäller tester och detaljstyrning skriver Hargreaves:

Prestationsstandarder, mål, checklistor över färdigheter – så ser deras (politiker, tjänstemän, utbildningsforskare och andra som format undervisningen min anm) prioriteringar ut. Och genom att endast betona dessa prioriteringar, eller genom att betona dem alltför mycket, försummar de inte bara utan undergräver också aktivt skolans känslomässiga dimension. De gör lärandet till en klinisk och isolerad kapplöpning mot uppsatta mål, eller så fyller de upp lärarnas tid med tekniska uppgifter, så att det inte blir mycket tid över för kreativitet, fantasi och relationer, för alla de saker som ger näring åt passionen för undervisning. (s.93)

Jag kan inte annat än hålla med om beskrivningen. Naturligtvis skall vi undervisa mot mål, men hur dessa mål formuleras i framtiden tror jag blir avgörande för hur skolan kommer att utvecklas. Vidare beskriver Hargreaves en refomering av skolsystemet i Ontario (Kanada) denna reformering blev ”nödvändig” efter att man under en lång period beskrivit en skola i kris, något som senare visade sig vara en konstruktion, syftet var hela tiden att spara pengar. Besparingarna fick till följd att lärarnas arbetsvillkor förändrades drastiskt, de fick fler undervisningstimmar och längre arbetsdagar, mindre tid till planering och reflektion. Innehållet i deras undervisning skulle bygga på centrala standardiseringar. Stödresurser i form av studie- och yrkesvägledare, bibliotekarier och tjänstemän skar man ner på. I en omfattande intervjustudie kommer Hargreaves fram till följande:

När lärarna blir bestulna på tid är tiden att lära och tänka något av det mest värdefulla de förlorar. Kunskapsstyrda organisationer är beroende av effektiv hjärnkapacitet-av förståelse, reflektion, genialitet och kreativitet. (s.145)

Många lärare i studien övervägde allvarligt att lämna yrket. Inte för att de var utmattade, utan för att de ”Förlorat sin yrkesintegritet och för att ekonomiska imperativ och politisk makt hade inkräktat på det hedervärda undervisningsuppdraget”(s. 162). Det kanadensiska och svenska skolsystemet låter sig kanske inte enkelt jämföras. Vi har till exempel länge haft politiskt beslutade, statliga läroplaner, vilket inte varit fallet i många anglosaxiska länder. Jag tycker ändå att det är intressant att se vilka slutsatser som dras kring vad som händer när det pedagogiska frirummet blir beskuret. Det tråkiga i dagens debatt kring bland annat lärares arbetstid  och andra villkor är att det saknas insikt i hur vårt arbete ser ut. Den så kallade ”gråtiden” (den tid vi inte är i elevgrupp, har lektioner) tycks vara ett rött skynke, inte bara för beslutsfattare, utan även för en bredare allmänhet. Det samma gäller ”loven” (som ju är inarbetad tid). Detta finner jag märkligt. Det är ingen som ifrågasätter läkares behov av patientfri tid för att kunna skriva journaler, åka på kurs, sova ut efter jourpass. Det är ingen som ifrågasätter skådespelares behov av inläsningstid. Det är ingen som ifrågasätter polisers behov av tid för att skriva rapporter eller prästers behov av tid för reflektion och för att skriva predikningar och förbereda gudstjänster. Men när man kommer till läraryrket tycks alla anse att de har tolkningsföreträde och en empiri att bygga diverse åsikter om skolan på. Alla har ju själva gått i skolan, många har eller har haft barn i skolan och detta tycks räcka för att göra svepande generaliseringar och komma med lösningar på skolans problem. Jag väljer att avsluta med ett långt citat, som också utgör avslutningen på Hargeaves uppgörelse:

Om lärarna ska kunna bli framgångsrika, nå toppen av sin förmåga att undervisa för kunskapssamhället och för samhället i stort och inte dras ner av den själlösa standardiseringens fokusering på grundläggande färdigheter eller den växande sociala splittringen i skolan, kommer det att krävas fem saker:

  • Vi kommer att behöva återuppliva och göra om läraryrket till ett passionerat samhällsuppdrag som handlar om att skapa ett integrerande, initiativrikt och kosmopolitiskt kunskapssamhälle för alla, ett uppdrag som handlar om att förändra lärarnas värld lika mycket som deras arbete. Regeringar, lärarutbildare och andra måste hjälpa dem med detta.
  • Vi kommer att behöva hjälpa till att bygga upp en samhällsrörelse som väcker den allmänna opinionen och får allmänheten att investera i ett klokt utbildningssystem som omfattar alla och ett samhälle som gagnar alla, i stället för ett skiktat system som endast passar dem som har förmånen att kunna flytta på sig och välja.
  • Vi kommer att behöva utveckla mer avancerade strategier för skolutveckling strategier som erkänner skillnaden mellan lärare och skolor och som erbjuder olika utvecklingsvägar för alla utan att låsa fast problematiska skolor i fattiga områden i en kultur av medgörlighet och beroende.
  • Vi kommer att behöva inse att det inte endast är välmående skolor och lärare som gör bra ifrån sig på toppnivå som bör belönas med det största måttet av handlingsutrymme, experimenterande och flexibilitet, utan att dessa faktorer också bör vara starka incitament för att de bästa lärarna och ledarna skall komma att anta utmaningen med att åstadkomma radikala förändringar för elever och skolor i fattiga samhällen längst ner på botten.
  • Vi kommer att behöva visa politiskt mod och politisk integritet genom att göra en koppling mellan skolutvecklingens dagordning och förnyade angrepp på den sociala utarmningen. (s.256f)

(Anna Sundman Marknäs är lärare i Malmö – åk 7-9)

4 kommentarer till “Anna Sundman Marknäs: Lärarerfarenheter

  1. Bra skrivet!
    Jag var i Ontario vid den här tiden och följde motståndet nära. Det var en blandning av lönekamp och mer grundläggande krav på att få utforma undervisningen utifrån barnens behov. En helt sönderanvänd tröja med texten: ”Proud to be a techer” är ett kärt minne från besöket.

    När får vi se svenska lärare strejka för rätten att påverka undervisningens form och innehåll? Det känns ganska avlägset. De flesta muttrar över okunniga politiker och försöker kapsla in nya reformer i den pågående verksamheten.

  2. Pingback: Lärares skyldighet att tänka « Tysta tankar

  3. Anna – en bra betraktelse.

    Vad jag inte riktigt förstår är kopplingen till att skolan skulle vara detaljstyrd? Som jag ser det har ni sedan tjugo år tillbaka alla möjligheter i världen att bedriva ett framstående pedagogiskt arbete i skolan. Bekymret som jag ser det är att många i lärakåren sitter fast i Lgr 80.

    Samtidigt, om vi ska prata detaljregering i svensk skolan då ska vi prata om tiden före 1990. Då fanns SÖ och länsskolnämnderna. Då fanns det inte någon pedagogisk frihet att tala om.

    Vad lärarkåren borde gör är att kanske ägna sig åt egen formativ bedömning av den pedagogik som användes för att utveckla skolan och dess pedagogik. Kravet kommer i nya skollagen att lärarna ska genomföra det systematiska kvalitetsarbetet genom bl a självvärdering!

  4. Felet med skolan…
    … upptäcker jag med jämna mellanrum! ;-)) Eller rättare sagt tror mig upptäcka! Och jag fnissar förstås varje gång jag. Jag inser mina begränsningar numera. Det är skönt att bli gravt medelålders och få distans till de egna käpphästarna. De kan släppas ut på grönbete och så att säga, välkomnas tillbaka lite förändrade utan att det behöver vara hotfullt.

    För det är naturligtvis en illusion att tro sig ”upptäcka felet med skolan”. Om det vore så enkelt så vore alla bekymmer med den svenska skolan redan lösta för länge sedan. En vanlig sketen lärare, som jag, är ju amatör på området, lerig lortbestänkt gräsrot i sammanhanget och inte så mycket att räkna med. Mitt perspektiv som lärare är ju nedifrån, utan de luftiga, vidgade vyerna som beslutsfattare har. Jag har ju verkligheten in på bara skinnet, varje dag sedan 40 år tillbaka, i härdande barnarbete och det är inte värt så mycket i såna här sammanhang. Det är alldeles för snävt för att räknas. Jag saknar ju överblick!

    Men ändå! Tänka får man! Och bloggen är ett bra tankeutrymme. Man får hela tiden nyttiga ”medhugg” och ”mothugg”! Gamla infallsvinklar bekräftade och nya infallsvinklar, som ställer de gamla på huvudet.

    Kan det vara så att det där uppe sitter en massa människor som i all välvilja försöker göra en bättre skola utifrån fel perspektiv? Jag har lärt mig att välviljan som sådan alltid bör granskas och inte sväljas hel och hållen. Under slutet av 60-talet rekommenderades föräldrar fortfarande av välvilliga kuratorer och läkare att placera sina förståndshandikappade barn på institution. I praktiken till en tillvaro med institutionsskador och spännbälten och tvångsmatning och ofta en total sysslolöshet. Jag vet för jag jobbade där! Så mycket var experternas välvilja värd ur den drabbades perspektiv! Men det var en parentes om välviljan och dess begränsningar. Tillbaka till ämnet!

    Annaa M (på min blogglista!) brukar säga att jag ska inte uttala mig om hur det är på ”skolor i Sverige” för det finns inga ”skolor i Sverige”. Det finns i Sverige, enligt Annaa, ett antal klasser som sinsemellan ser helt olika ut beroende på vilka barn som finns i klassen för tillfället, vilka föräldrar som finns där, vilken lärare som finns där ( och det i sin tur beror på vilken utbildning den läraren har och vilken erfarenhet). Men man kan inte säga att en skola har någon homogenitet i det här sammanhanget utan vad man får se av undervisning och resultat beror på vilken dörr man råkar rycka upp i den enskilda skolans korridor. Det kan se helt olika ut från klass till klass på samma skola. Bara några meter isär!

    Beslutsfattare utgår dock ifrån att skolor är homogena enheter där alla klasser presterar lika bra eller lika dåligt. Alltså, menar de, kan man arbeta på skolnivå med kraven på utvärdering, kvalitet och planer. Och det ska gudarna veta att vi gör! Många långa timmar jobbar vi på skolnivå med kvalitets-utvärderings-plane-helvetet.

    Men om de har fel och det är helt olika i varje klassrum, om Annaa har rätt, så blir överhetens krav bara ett spel för gallerierna. Det enda man mäter och arbetar med är ett slags meningslös medeltemperatur i att ha den ena foten på isbit och den andra på glödande kol. Det blir inte ett förändringsarbete / ett förbättringsarbete på rätt nivå = klassnivå i så fall. Om medeltemperaturen för skolan ändrar sig, betyder inte så mycket för elever och lärare och föräldrar i varje enskild klass. Den del av arbetet som man har gemensamt på en stor skola är försumbart, kanske 5 % av allt arbete man gör. Men minst 95 % av allt utvärdering- plane- kvalitetssarbete görs på den nivån, skolnivån. Fel nivå i så fall! Det mesta borde göras på klassnivå i så fall för det är där potentialen för förändring finns. Både på kort sikt över läsåret och på lång sikt.

    Varje klass tvingas hålla på med egna utvärderingar och egna förbättringar och egna planer parallellt med överhetens krav ( skolnivån), för att försöka åstadkomma verkliga förbättringar, inte bara nya hyllmetrar med illusioner. Kanske skulle utvärderingsarbetet, förändringsarbetet, kvalitetsarbetet och planearbetet, utgå från klassnivå och inte från skolnivå?

    Kanske är det så enkelt?

    Jag vet inte, men jag kan inte avhålla mig från att spekulera. Och det vore samtidigt himla irriterande om Annaa har rätt! ;-))

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter