Anne-Marie Körling: Den oroade skolvärlden

Jag läser en utmärkt ledare av Leif Mathiasson i Pedagogiska Magasinet nummer 3 september 2012.  Om den farliga bristen på vision. Jag tänker på hinder. Något hindrar oss. Jag tänker på den stora oron. Oron överskuggar visionen. Oron.

Lärare oroas över sin förmåga. Elever oroas över att inte kunna och inte få sina betyg. Rektorer oroar sig för att skolan inte fyller måttet och inte syns i kommunens stapeldiagram över alla skolor – och där drömmen om att vara den framgångsrika skolan lyser med sin frånvaro. Läraren som ensam undervisar i ämnen oroas över sin kompetens och att själva ansvaret faller på läraren om eleverna misslyckas. Föräldrar oroar sig för om barnet får rätt utbildning och om läraren ser just barnet eller om barnet blir en elev bland alla andra. Och oron över att inte ha valt rätt skola för skolvalet var så svårt. Ur oro föds bristtänkande och ansvarsförtvivlan.

Om någon annan tar ansvar så blir oron mindre. Åtminstone till en början. Mitt barn kan utredas och så kommer resurser sättas in för att göra det möjligt för mitt barn att klara skolan. Och kanske det är bättre att någon annan lärare ansvarar för just den här eleven, för den här klassen där oron finns för att inte veta att alla klarar sig, eller för att undervisningen inte har något att ge. Ibland kan diagnosen mildra stötarna när läraren inte tror sig kunna. Denna oro.

Nagelbitande elever som över prov känner misslyckandet andas över dem, de går ju i den sämsta skolan. Kanske deras lärare också är sämst? Och inne i barnet och eleven finns en gnista av framtidsdröm – jag ska bli läkare! Jag vill bli barnkirurg! Det är mitt mål. Och all denna tystnad kring den inre drömmen som så väl kunde bli en skolvision.

Och de pedagogiska samtalens kraft lyser med sin frånvaro. Det är brandkårsutryckningarnas tid i skolan. De ständigt uppkomna problemen som tornar upp redan på morgonen och telefonen som ringer för att eleven den och den inte vill gå till skolan och alla rusar kring för att famna det som brister. Och eleven som blir orolig över att hon eller han inte kan och i sin förtvivlan säger: Jag tänker byta skola!

Och läraren förlorar sin tro på det egna yrkeskunnandet. Den inre resursen att vara just utbildad lärare. Vad är jag själv för resurs? Vad har jag att ge i denna skolorostid? Vad kan jag ge mina elever? Nej, lektionen utvärderas i hast med orden – det blev inte som jag tänkt mig. Och skulden över det hamnar hos eleverna – om de bara kunde följa med bättre.

Jag längtar efter ett stopp. Jag längtar efter ett avstannande. Inte en romantiserad återgång. Inte en traditionell skoldrömsvärld. Utan en återkoppling till det som är lärarens resurs, glöden för ämnet, den inre viljan att våga pröva sina pedagogiska vingar för att utmana eleverna, oavsett var de kommer ifrån för bakgrund. Jag längtar efter den där läraren som säger … det blev inte som jag tänkt mig … eleverna tog undervisningen till sig och förde mig ut på lärande äventyr jag inte kände till. Jag vet att lektionen var dynamisk. Då klockan ringde för rast hörde vi den inte. Nu ska jag titta i kursplanerna för att se hur många träffar vår lektion hade.

Ro och tilltro! Se eleven! Se läraren! Se till det som finns i mötet mellan dem.  Den oro som råder nu gör en lärare till egen bristsökare i sitt yrkeskunnande och yrkesutövande. Lärare som inte läser stödmaterial som stöd utan som kritik och som ett svar på att läraren inte kan. Läraren läser med oro och får inte sin inre fråga besvarad: Är jag en tillräckligt bra lärare? Utan precis tvärtom. Jag duger inte.

Dessa brister har inget namn. De ryms osorterade i det ringa pedagogiska självförtroende som lärare kämpar för att hålla liv i.

Orostider gör att man famnar allt som är av flythjälp. Pedagogik handlar inte om flythjälp. Pedagogik handlar om långsiktighet och lärande. Det handlar också om identitet och trygghet. Pedagogik är inget reparationsarbete för att laga sprickor. Pedagogik handlar om grunden, och att bygga därifrån. Pedagogik handlar om att se människan, se samspelet, se lärandet, och ge möjligheterna. Skolan ska vara generös. Det behövs tilltro och gemenskap. Oro splittrar dessa ord. Om vi oroas tror vi inte på oss själva som resurser. Därmed blir oro ett övergivande av här och nu. Det duger inte!

Barn har rätt till sin skolas ryggrad och lärarnas inre vilja och förmågor. Vi måste börja lysa upp där vi är. Stänga dörrarna så att värmen kan hållas kvar innanför verksamheten. Tända lamporna. Vad har vi att ge? Vi har ju att ge!

Oro och ängslan gör att blicken snävar in. Vi vågar inte, vi tror oss inte kunna, vi vill inte. Och då förlorar vi vår överblick. Själva visionen.

(Anne-Marie Körling är lärare och författare)

15 Comments on “Anne-Marie Körling: Den oroade skolvärlden

  1. Mycket väl skrivet!

    Oron förvärras av att lärare fråntas sitt självförtroende och mandat. Läxläsning med RUT-avdrag (kanske kommer att rädda betygen för de som har råd att betala), betyg i lägre åldrar, fler nationella prov. Alla dessa åtgärder riskerar att underminera lärarnas ställning ytterligare. Visst är kontroll bra men den ökande kontrollen signalerar en uppfattning om att lärarna inte kan sköta sitt jobb och att statsmakterna därför måste gå in och kontrollera.

    Högre ingångslöner (inte nödvändigtvis högre slutlöner) kan leda till högre söktryck på lärarutbildningarna vilket leder till att vi kanske (likt de nationer som presterar bäst i internationella jämförelser) kan rekrytera lärare bland de 10 procent av studenterna som presterar bäst på gymnasiet. Om sedan regering och kommuner kan låta bli att peta i lärarnas arbetssituation och arbetsuppgifter så kanske läraryrket kan locka till sig, och behålla, lärare med visioner. Så länge regering och kommuner begränsar och ifrågasätter lärarnas inflytande över undervisningen (genom prov och kontroller) så kommer individer med visioner att välja andra yrken. Som det är nu väljer visionärer till stor del andra yrken, tror jag.

    Visionerna måste ner på golvet i klassrummen och lärarrummen. När visionerna sker på regeringsnivå (endast) och sedan ska utföras på golvet infinner sig en maktlöshet i lärarkåren. Läraryrket förvandlas från ett yrke för visionärer till ett “löpande band-yrke” där kommuners och regeringars visioner ska omsättas i praktik, utan entusiasm, utan egna visioner och utan status.

    /MK

  2. Jag tror, precis som Anne-Marie, att oron för att bli avslöjad som någon som inte kan och inte förmår är ett stort problem i skolan. Skolan är en miljö där man ska kunna och känslan av oförmåga och skam kopplad till det jag ännu inte lärt mig lurar alltid bakom hörrnet Skolan måste bli mer upptagen av våga lära.

  3. Oberättigad oro är farlig och onödig och ska motarbetas. Berättigad ängslan kan vara en signal om att något är fel och ska förändras. Det gäller att skilja på oro och oro. Naturligtvis kan man skriva poetiskt och högtravande om oro och visioner, som Körling här gör, men bättre är att se om oron är grundad i någonting
    påtagligt. I skolan finns det många eftersatta problem som ger upphov till berättigad oro och som ropar på förändring. Lärarnas ämneskunskaper är ett sådant problem. Vi har i det stora hela en lärarkår vars utbildning färgats av en sorglig brist på kunskapsorientering och vetenskapligt tänkande. Lärarutbildningarna är i de flesta fall befolkade av lärare som haft sina mentorer i den stora “flumvågen” för några decennier sedan. Det ger anledning. Till oro. Som är berättigad. Av flera skäl.

  4. Mycket bra! Härligt! Tack! Håller med till punkt och pricka!

    Jag arbetar med litteraturläsning i förskolans bilderboksstund. Det är så viktigt med det du säger om oro, och det blir så tydligt när man tänker på hur det går till när man läser en bra bok för ett gäng barn. Inte går det att oroligt snegla på hur det egentligen skulle gå till. Visioner kanske finns i det glädjefulla görandet och lyssnadet likaväl som i reflekterandet?

  5. Pingback: Om skoloro! | Anne-Marie Körling

  6. Pingback: Anne-Marie Körling: Den oroade skolvärlden | Skola och Samhälle | Åsikter och debatt - om utbildning! | Scoop.it

  7. Hej!

    Jag tycker det är bra skrivet och tycker att du sätter fokus på en central punkt. Bertil Törestad kan delvis ha rätt men jag tror han glömmer en punkt. Att sätta in skolan i ett samhällsperspektiv. Sverige har förlorat sin plats som ledande industri- och kunskapsnation. Västvärlden har förlorat sin tidigare självklara plats som världsledande på allehanda arenor – detta påverkar vår självbild. En självbild som då skulle vara bereonde av hur andra regioner, stater, kommuner, skolor, lärare agerar gentemot det egna agerandet.

    Visionen tycker jag är klar. Sverige ska åter bli ledande industri- och kunskapsnationen. Medlet att nå detta tolkar jag är genom mer individualisering och det gör mig orolig. Flum eller ej, är det hållbart att till varje pris bli bäst, någon måste ju vara tvåa, trea, fyra etc? Är det hållbart att alltid utgå från individens bekymmer när dessa kanske har en samhällelig orsak och/eller får en samhällelig effekt.
    Är det hållbart att individualiseringen är en top-down-styrning? Hur ska individer kunna bli nöjda och utvecklas i harmoni med varandra och få tillräckligt med eget utrymme när vi håller på att bygga upp ett sådant system?

    Nu finns det många gråzoner och vi kan väl alltid nöja oss med att många av oss mår rätt bra men vi kan ju aldrig känna oss helt säkra, inte ens om vi når första plats – för rätt som det är blir vi nedpetade från tronen.

  8. Det finns klara bevis på att undervisning som genomförs med engagemang och entusiasm är den bästa undervisningen. Den som ständigt bär på oro är inte engagerad eller entusiastisk inför sin uppgift.

  9. Visst är det så – att oroas är ofta energi som bara går till spillo. Ägna tiden/tanken åt något som ger en positiv verkan/effekt, yes boss, jag är med dig hela vägen Anne-Marie!

    Pär Engström skriver om visionen Sverige som “ledande industri- och kunskapsnationen”. Personligen har jag andra visioner, men ser definitivt att just det visionära behövs plockas fram!

    Själv drömmer jag om ett samhälle som är till för hela människan, sen om det är industri, innovation, entreprenörskap, kunskap osv – ja, det blir nog upp till individen det. 🙂

    Men jag vet att vi behöver jobba tillsammans för att nå framtidens samhälle, och det behöver vi göra för barnens skull! Bland annat därför är jag engagerad i rikstäckande föreningen Barnverket, som bla arbetar för samverkan mellan skola och hem, något jag tror är absolut nödvändigt i nuläget.

    /Helena, samordningsgruppen Barnverket och föräldratyckare http://foraldratycket.wordpress.com/2012/09/12/foraldratycket-4-helena-roth/

  10. Tack, Anne-Marie. Du klär i ord vad många av oss känner. Oron skapar hinder. Men det är också hinder som skapar oron. Sådana faktorer som alltför detaljerade kursplaner, betygskriterier, graderade betyg och nationella prov, inspektioner från Skolinspektionen, den individuella lönesättningen för lärare, någons oro över att våra elevers mätbara kunskaper inte kan hävda sig i jämförelserna i PISA och Timms , betygsspärrarna till gymnasiet och till en del högre utbildningar osv. Kunde alla dessa hinder byggas upp med expressfart borde de väl också gå att riva ner så småningom. Om vår motvilja mot oron är tillräckligt stark.,

  11. Det finns vetenskapliga studier på att oro under det senaste halvseklet generellt sett har ökat i västvärlden/den rika världen. I boken “Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” beskriver författarna (Wiklinson & Picket, 2009) en mängd intressanta samband med en mängd empirisk evidens. Jag rekomenderrar den boken för de som tolkar denna artikel endast individualpsykologiskt eller endast något som berör läraryrket och lärare.

  12. En skola som ser som sin främsta uppgift att utvärdera, rangordna och vitsorda sina elever och deras faktakunskaper är en undermålig skola knappt värd namnet. En undervisning som huvudsakligen handlar om att bibringa eleverna kunskaper vilka enbart angetts och regleras uppifrån utifrån vad som anses vara absoluta minimikrav utifrån ett internationellt perspektiv och inte tar någon hänsyn till elevernas nyfikenhet, intresse och motivation vittnar om en undermålig pedagogik knappt värd namnet. Lärare som tvingas följa strängt reglerade kurs- och läroplaner enligt strängt reglerade anvisningar utan att få möjlighet och utrymme att bedriva en undervisning som utgår från en pedagogik som utgår från forskning och beprövad erfarenhet upplever sig som undermåliga lärare knappt värda namnet. Vägen ut ur denna samlade undermålighet kan endast ske utifrån skolpolitikers lyhördhet, lärarnas sunda omdömen och elevernas uppfattning av hur en skolan kan och bör fungera. Här krävs ett omfattande och gemensamt arbete som inte kan vänta!

  13. Det finns en skiljelinje mellan oron att inget man gör duger och känslan av att behöva förbättra saker!

    Skolans beslutsfattare har missat vilka anställda de har och en majoritet mycket skötsamma och duktiga människor har utsatts för ständiga kritik, dokumentationshysteri och motstridiga budskap om vad som är rätt. Jag tycker att du Anne-Marie lyckas fånga upp lösningar till oro som byggts upp och hur man söker sig till den trygghet i sig själv som gör att man kan utvecklas mesta möjliga som lärare.

    Debattörer med hårdare och rakare språk kan verka effektivare men just när det gäller denna frågeställning blir det så tydligt att de kan skriva spaltkilometer utan att komma nära kärnproblemet medan du både synliggör det och visar öppningar i en enda artikel. Tack Anne-Marie!

Lämna ett svar till Micke Gunnarsson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »