Bernard Andrews: Utbildning som ritual

Hur kan vi avgöra vad som räknas som “bättre” undervisning? Är det en helt subjektiv bedömning eller finns det mått att rätta sig efter? I det första fallet kan vad som helst duga och i det andra fallet blir frågan “Vilka mått”? Bernard Andrews utgår från Michael Puetts forskning om konfucianskt kinesiskt tänkande när han här diskuterar dilemmat och föreslår ett sätt att närma sig vad han tror är en lösning på problemet (red).

I helgen översvämmades vi av idrottare som sprang maraton och när de närmade sig mållinjen, med ansikten och kroppar som föll ihop av utmattning, så var det en del av mig som avundades dem. Åtminstone för de här få timmarna hade de ett tydligt mål. För en löpare har bättre eller bra en tydlig och mätbar betydelse – de vet vilken tid de har förväntat sig att få och vilken tid de är nöjda med. För undervisning finns det sällan sådan tydlighet; vilka mått har vi som vägledning för vad vi gör?

Vissa hävdar att det visst finns mått – provresultat, sysselsättningsgrad, närvaro, fyllnad. Andra hävdar att måttet är om eleven nu tänker fritt eller blivit kritiskt medveten (hur det nu skulle mätas). Jag tycker inte att det är för djärvt att börja med antagandet att de flesta lärare skulle avvisa vart och ett av måtten som varken individuellt nödvändiga eller kollektivt tillräckliga för att definiera bättre undervisning.

Beroendet av att “bedöma värdet” lämnar frågan helt öppen om vad bättre undervisning betyder. Risken är att värderingar tas för åsikter, som om det etiska var en privat uppfattning, omöjlig för andra att uppfatta. Om det inte finns något kriterium för att mäta eller bedöma bättre eller sämre blir det så (för att travestera Wittgenstein), att det som är bättre för varje individ, är det bättre. Vilket helt enkelt betyder att vi inte kan prata om bättre på ett meningsfullt sätt. Resultatet blir att vad som helst går an.

Till följd står vi inför ett dilemma; antingen accepterar vi den roll som värderingar spelar för utbildning och därmed avstår vi från vår önskan om offentliga kriterier, eller så accepterar vi kriterier som vi vet varken är nödvändiga eller tillräckliga.

Jag vill hävda att problemet är illusoriskt. Någonting kan bara vara önskvärt om man ännu inte har det, och därmed karaktäriseras värdet som en strid mellan den egna viljan och omvärlden. Vi har en bild där bedömning av utbildning består antingen av självpåtagna mål eller självpåtagna lagar, eller båda. Båda tvingar fram val av “värderingar”.

Jag menar att det inte är meningslöst att prata om målet eller lagen om god utbildning som självvald. Om målen är självpåtagna, så definieras den korrekta åtgärden som det som är mest sannolikt för att uppnå det som vi har valt. Men jag föreslår också att vi, med tanke på att framtiden är osynlig och okänd, vänder den ryggen. Istället borde vi lära oss av konfucianskt kinesiskt tänkande och inte se rätt handling som ett instrument för att uppnå en önskan, utan bara som det mest dygdiga svaret på en situation.

I sin text, Innovation as Ritualization, förklarar Michael Puett betydelsen av den antika kinesiska texten Nature emerges from the decree. Enligt den drevs vi människor i början hit och dit av naturen, som plastpåsar i vinden, och svarade emotionellt på kaoset. Med tiden fann vi att vissa svar var mer etiska än andra. Vi lärde oss att upprepa sådana handlingar och de blev till ritualer. Puett beskriver hur de här ritualerna dokumenterades och att de som var särskilt exemplariska valdes att bli en del av en kanon av praxis som alla skulle följa. Väl inlärda var de stiliserade, abstrakta beteenden, men de gav individen en uppsättning reaktioner att välja mellan när de mötte nya situationer, ungefär som att den som lär sig att boxas får lära sig vissa sekvenser av rörelser, kombinationer och rutiner att dra nytta av i en match. Puett detta så här:

“En kanon definieras helt i termer av rituell praktik, en praktik som grundats på tidigare reaktioner. Detta är samtidigt ett helt öppet argument, eftersom nya uppsättningar av reaktioner kan komma att definieras som exemplariska. Ett sådant argument är varken transcendentalt eller immanentalistiskt. Det grundläggande är snarare att världen i sig är fragmenterad och att målet är att bygga en ordning som förändras i oändlighet genom en konstant process av ritualisering”.

Enligt detta är den fråga vi borde ställa oss: “vad är det mest etiska svaret på den här situationen?” Det finns ingen anledning att diskutera framtiden. Frågan besvaras genom att lägga potentiella svar sida vid sida och jämföra deras dygd.

Man kan argumentera att vi är skyldiga att bedöma värdet, att det är en bedömning i enlighet med självbestämmande lagar. Men här handlar det om att använda ord på rätt sätt. Det är en konflikt språkligt, inte i val. Man kan inte säga att en promenad där man slår ner åldringar för skojs skull är dygdig och samtidigt förvänta sig att bli förstådd. Om jag fick höra det skulle jag leta efter ett sätt att förstå. Och om inte det gick skulle jag med rätta vara orolig för talarens mentala hälsa. Med samma förutsättningar borde två människor, som talar samma språk och lever liknande liv komma till samma slutsats även om de kan uppmärksamma olika fakta i samma situation och därmed se en delvis annan förpliktelse. Det finns därför en tydlig skyldighet att kasta ljus över alla materiella fakta.

Hur gör vi då för att som lärare lära oss vad som är bättre? Med tanke på det ovan beskrivna synsättet, tror jag att en fruktbar analogi är juridiska domar, särskilt inom sedvanerätt. Då ser domstolen på beslut i tidigare fall, fastställer vad som är analogt med aktuella fakta (eller visar att ingen analogi är relevant), syntetiserar och tillämpar enligt tidigare beslut och raffinerar fortlöpande sina svar. Att utbilda sig själv är därför att förfina sina reaktioner genom att lära sig av varje fall.

Man kan inte säga att det här är ett syfte med lärarutbildning, det skulle vara nonsens – dina bedömningar kommer alltid att vara ofullständiga. Inget svar kan någonsin anses vara det absolut bästa, men tills någon kommer upp med något bättre räcker det. För mig speglar det här väl vår psykologiska inställning till utbildning. Som Aaron Copeland skrev: I ögonen på en älskare av perfektion är ett arbete aldrig avslutat – ett ord som för dem inte har någon mening – utan bara lämnat.

Tyvärr väntar inget målsnöre på lärare, men vi kan ändå springa med ära.

Bernard Andrews är ämnesansvarig för filosofi och forskningsledare på Caxton College i Valencia, Spanien. Han är doktorand vid Southampton University.

Översättning: Sara Hjelm

Referenser

Puett M. Innovation as Ritualization: The Fractured Cosmology of Early China. Cardozo Law Review, 2006;28 (1) s. 23-36.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter