Björn Kindenberg: Polariserade kunskapsdiskussioner

Debatten om skolan blir ofta väldigt förenklad. Begrepp ställs mot varandra: ”kunskapsskola”  mot ”flumskola”, ”katederundervisning” mot ”progressivism”, ”faktainlärning” mot ”färdighetsträning”, ”ordning och reda” mot ”kreativitet” och så vidare. Ofta är begreppen skällsord i debatten, ibland vänder någon av deltagarna på begreppen genom att göra dem till sina (”Jag är stolt över att slå ett slag för katederundervisningen”, ”Jag skäms inte för att kalla mig flumpedagog ”).

P1010182_2-(kopia)Men begreppsparen är inte särskilt väldefinierade, och även om de var det skulle de inte vara motsatspar i bemärkelsen varandra uteslutande. Därför blir också skoldebatten ganska hetsig och irriterad och mycket av frustrationen kanaliseras mot demoniserade meningsmotståndare (Jan Björklund, respektive ”flumvänstern i lärarutbildningen”). Vad man måste göra för att komma vidare är att ta sig förbi de endimensionella begreppsdefinitionerna och därefter se att spänningen mellan dem måste användas för att se på lärande i en helhet.

Vi börjar med betoningen av ”kunskap”. Debattörer som betonar vikten av kunskapsskolan anser sig ofta företräda en saklig och nykter inställning till undervisning, där det viktigaste är att ge eleverna ”kunskaper” och inte att ”ha grupparbeten dagarna i ända”.

Man kan strängt taget inte lära sig ”franska revolutionen” –  på samma sätt som man inte kan lära sig ”potatis”. Man kan lära sig odla potatis, att skala potatis, att anrätta potatis och så vidare. Man kan också lära sig om potatisens historia som kulturväxt, men även detta förutsätter ett sammanhang: en förmåga att tillämpa dessa kunskaper. När man som företrädare för ”kunskapsskolan” ensidigt betonar att eleverna ska lära sig ”matematik”, ”historia” eller ”engelska” sågar man alltså av den gren man vill sitta på: det blir inga kunskaper kvar om man inte ser kunskapsbegreppet som sammansatt av kvaliteter.

Kunskapsskolans tillskyndare ger sig heller sällan in i diskussionen om vem det är som väljer ut dessa ”kunskaper”. Varför anses det viktigt att kunna vissa saker idag, som inte ansågs viktiga förr? Kunskapsinnehållet blir snabbt konserverat och föråldrat om det inte analyseras.  Med en ensidig kunskapssyn blir synen på mätning av kunskaper och lärande också ensidig och reduceras lätt till si och så många rätt på ett glosförhör eller test. Man säger ”tydliga mål och tidiga prov”, som om det var någon sorts trollformel som kunde frammana lärande.

Företrädarna för (den odefinierade) ”kunskapsskolan” har flyttat fram positionerna de senaste åren, ofta i konfrontation med den strömning som rått sedan ungefär ett decennium: att betoningen bör ligga på att ge eleverna förutsättningar att inhämta och bearbeta kunskap, hellre än att ge dem själva kunskapen.

Denna ”progressivism” har två ansikten. Det första är betoningen av informationstekniken, tillgång till internet, datorer och ”Personal Learning Networks”, som ger eleverna möjlighet att ”gå i skola närsomhelst och varsomhelst”.

Tanken är den att om man ger elever tillgång till information, så lär de sig på egen hand. Läraren kan rentav, genom sina fördomar om vad ”kunskap” är, vara ett hinder i den självlärande processen. Ungefär så kan resonemanget gå, men det lider egentligen av samma problematik som beskrivits ovan, man ser inte kunskap i ett sammanhang. Att en elev googlat fram fakta om ett land blir ofta kriteriet på lärande, ungefär som att 7 av 10 rätt på ett glosförhör godtyckligt tolkas som att lärande ägt rum.

Progressivismens andra ansikte är betoningen av generella förmågor och färdigheter. Utgångspunkten är att eftersom kunskapsmängden i världen blivit så ohanterligt stor (som om den någonsin varit ”hanterlig”), så bör skolan inrikta sig på att träna eleverna i allmänna färdigheter av typen informationssökning, samarbete, källkritik, presentationsteknik, bearbeta text etc. Problemet är att man inte rätt och upp ner kan ”analysera”, utan att analysera något. Man kan inte öva upp en allmän ”informationssökningsfärdighet”, som skulle kunna tillämpas i varje given situation, oavsett förkunskaper. Man avgör inte en källas trovärdighet genom att gå igenom en checklista, det krävs förtrogenhet med ämnet. Och så vidare.

Filmen ”The Squid and the Whale” innehåller en scen från det naturhistoriska museet, där en jättebläckfisk och en val låsta i en kamp drar varandra ner i djupet ju längre kampen håller på. I filmen skildras en familjs sönderfall genom denna scen. I Sverige är det skolan som dras längre ned ju längre kampen mellan ”kunskapsfalangen” och ”färdighetsfalangen” pågår. Vad kan man göra för att bryta de låsta positionerna?

Till att börja med behöver man se de goda intentioner som finns i de båda falangerna. Kunskapsivrarna har rätt i att vissa givna kunskaper behövs. Inte det endimensionella, oproblematiserade och odefinierade kunskapsbegrepp som seglar runt på den retoriska nivån, men trots allt behöver ett samhälle ett visst mått av gemensamt hållen kunskap. Detta är inte en kunskapsmassa som ska överlåtas åt det uppväxande släktet att definiera, det är en kunskapsbild som måste vara gemensamt överenskommen.

Färdighetsivrarna ser den skapande individen och den kreativitet som kan förlösas i skapande och utforskande processer. Kunskapssynen kan vara lika endimensionell som meningsmotståndarnas rent innehållsmässigt, men man har ändå uppmärksammat att samhället ställer andra krav på vilka förmågor som kommer att värdesättas i framtiden och att förutsättningarna för och möjligheterna till kunskapsinhämtning ser helt annorlunda ut än i 50-talets ”kunskapsskola”.

Den felande länken mellan dessa två är synen på undervisning. Undervisning är inte så enkelt som att någon berättar för någon ”hur det är”. Det är inte heller så enkelt som att man ger personen i fråga tillgång till en bok eller internet och ställer personen inför uppgiften att själv ta reda på ”hur det är”. Det som ska läras ut (lärandeobjektet) kommer alltid att ställa sina egna speciella villkor för att bli tillgängligt. Vilka dessa är beror av situationen, vår kunskap om lärandeobjektet, syftet med lärandet och förutsättningarna hos den elev eller grupp av elever som ska ta till sig av lärandeobjektet. Villkoren kommer inte att vara givna för evigt, oavsett tid, situation eller elev (i så fall skulle de enkelt kunna sammanfattas i ett nationellt prov eller ett lärprogram).

De personer som identifierar lärandeobjektets villkor i relation till en specifik grupp eller individ, kommer alltid att vara lärarna. Om morgondagens lärare kommer känna igen sig i lärarorganisationen av idag är en öppen fråga. Båda läger i debatten har en djupt cementerad uppfattning antingen om att lärarmakten ska återupprättas, eller att skolan som institution ska sprängas i luften. Mer ödmjukhet inför det faktum att vi ännu inte har utforskat villkoren för lärande skulle inte skada debatten.

(Björn Kindenberg är klasslärare i åk 4, Hässelby)

6 kommentarer till “Björn Kindenberg: Polariserade kunskapsdiskussioner

  1. Detta med att lära sig potatis var ett bra meditationstema! Är ”skolkunskaper” en speciell form av kunskap, i det att den buntar ihop vissa fakta under en rubrik, fakta som är typiskt efterfrågade på prov? Franska revolutionen som skolkunskap tillhör historieämnet, men potatis faller inte under något speciellt skolämne och sammanfattar därför inte heller något specifikt, eller ändligt, urval av fakta.

    Jädrigt bra skrivet detta för övrigt…!

  2. Tack för kommentar! Jag kan tillägga att jag var mycket inspirerad av boken ”Classroom Discourse and the Space of Learning” av Ference Marton och Amy B.M. Tsui när jag skrev artikeln. Den och annat av Marton rekommenderas varmt.

  3. Mycket bra skrivet! Detta borde du publicera i en större dagstidning så att fler läsare får tillgång till dina tankar. Särskilt skolpolitikerna måste snart ta sig en funderar över vad de egentligen borde diskutera och vad som egentligen är viktigt för framtiden….fler prov och ”bättre och tydligare” kriterier på betygen är ingen universallösning för en bättre skola vilket vissa moderata politiker tycks tro. Fler människor med ordetlig insikt i skolans värld borde skriva om dess problematik och föreslå lösningar! Har Du funderat på att ge dig in i skolpolitiken? Då hade du säkert kunna göra en insats…

    Tack för mycket bra läsning! / Malin, gymnasielärare i psykologi och historia som arbetar i grundskolan med textilslöjd…

  4. Hej!
    Bra artikel och Marton har alltid bra saker att tillföra 🙂 Tror att det du skriver har stor giltighet även inom högre utbildning och inte bara inom ”skolan” !
    /Lennart

  5. Pingback: Obey and keep quiet… « reflektioner och speglingar – Alice Miller II…

  6. Ambitiös analys av den pedagogiska diskursen. Jag tror emellertid att faktorer utanför den edukativa processen har minst lika stor betydelse för elevernas kunskapsresultat, dels den sjunkande motivationen att anstränga sig i studier inom hela västvärlden, dels Sveriges eget lilla experiment med fritt skolval, som snabbt har skapat tillvalsskolor och frånvalsskolor, ett system med fler förlorare än vinnare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter