Björn Kindenberg: Drömmar om skolan

Idag har jag läst Lärarnas Nyheters artikeluppslag om det holistiskt pedagogiska konceptet Ross och Ross Tensta Gymnasium, som enligt LN är ett exempel på en dyr, misslyckad satsning på detta koncept.

När jag började min lärarbana var det på den då helt nystartade Kunskapsskolan i Täby, som var uttalat inspirerade av Ross-konceptet. Personal, även lärare, var på studiebesök i USA och vittnade om fantastiskt påkostade skollokaler i en pedagogisk organisation som verkade drivas av ett filantropiskt multimiljardärpar.

Till vår nystartade skola hämtades idéer som spände från det holistiska, i form av ämnesintegrerande så kallade trådkurser, till det extremt individualistiska, där matematik och språkämnen bröts ned i separata steg som varje elev skulle följa helt i sin egen takt. Stora inslag av eget arbete förekom, där eleverna jobbade efter sin egen planering, med mentorn som coach i arbetet. Kunskapsskolan skulle vara modern, IT-inriktad, förbereda för framtiden och ha en tydlig orientering mot omvärlden.

När jag efter ett år bytte skola började jag på en kommunal stockholmsskola, också den nystartad, också den med ett koncept den följde. I det här fallet Skola 2000 (jag har försökt googla “Skola 2000”, men det verkar som om allt som återstår idag är en avsomnad enskild firma som sysslar med konsultverksamhet). Skolor i Skola 2000-konceptet skulle vara moderna, IT-inriktade, förbereda för framtiden och (ja, du gissade rätt) ha en tydlig orientering mot omvärlden.

Gemensamt för de båda koncepten var också de fysiska lokalerna, ett “storarbetsrum” i centrum av en mindre arbetsenhet (ca 90 elever), kringgärdad av mindre undervisningsrum, i tanken mer av “verkstäder” än klassrum, i båda fallen försedda med glasväggar för att betona helheten och den pedagogiska samhörigheten med kringliggande lokaler.

Gemensamt för de båda skolorna var att lärarens handledande roll betonades, liksom det livslånga lärandet och vikten av att ge eleverna informationssökning, problemlösningsförmåga, samarbetsförmåga och andra egenskaper av mer eller mindre generell natur. Ord som “klass” skulle bort, istället hade vi på de olika skolorna basgrupper respektive undervisningsgrupper, vilka var tänkta som flexibla grupper helt baserade på skiftande individuella behov (även om det inte i praktiken fungerade).

Allt detta tänker jag tillbaka på när jag läser Lärarnas Nyheters artiklar. Men jag kan inte låta bli att tänka ännu längre tillbaka, till den första terminen på lärarutbildningen (1992), där kurslitteraturen var “Elevens värld”(1984) av Gunn Imsen och som börjar med att slå fast att:

Det går inte längre att gå till lektionen med sin läsebok eller räknebok under armen för att starta lektionen med ‘där vi slutade sist’. Lärarna skall gemensamt utarbeta sina läroplaner, och de skall kunna förklara för föräldrar och skolmyndigheter, varför de väljer att lägga upp undervisningen som de gör. Och lärarna måste förbereda sig på att deras arbete blir utvärderat både av kollegor och av instanser utanför skolan.

Därefter kommer denna mening, som alltså är skriven för mer än ett kvartssekel sedan

Det är slut på den tiden, då du kunde stänga dörren till klassrummet bakom dig och inga andra än dina elever och du själv visste vad som ägde rum innanför dörren.

Skolan är som ett sådant där anatomiskt animerat klipp, som cykliskt visar en kropp i ständig rörelse. Skolan är i ständig rörelse, hela tiden med framtiden för ögonen och hela tiden med pressen på sig att sätta ned foten i framtiden och lämna det förflutna bakom sig.

Det finns en dröm om skolan, som en raket på väg upp i rymden, in i framtiden, ut i verkligheten. Och jag delar den drömmen. Jag har inget emot vare sig Kunskapsskolan, Ross eller (det avtynade) Skola 2000 som koncept. Jag har inget emot att dessa eviga drömmar om framtidens skola nu ikläder sig en entrepenöriell lärandekostym.

Däremot är jag trött på att dessa koncept och drömmar sällan utgår från den vardag i vilken jag undervisar. I denna verklighet skulle det behövas veckor av gemensam planering för att genomdriva temaarbeten, ämnesövergripande projekt, trådkurser eller vad man nu väljer att kalla dem. I den verkligheten skulle det behövas väl tilltagen tid för individuell uppföljning av elevernas resultat och utveckling av deras potential.

Det är viktigt att drömma, jag drömmer varje dag om den skola jag skulle vilja ha. Men precis som dina egna drömmar blir fullkomligt ointressanta för andra människor när du återger dem, eftersom gemensamt delade erfarenheter saknas, på samma sätt blir alla dessa koncept och modeller tomma ord för mig, när förutsättningarna saknas för att förverkliga dem.

Det krävs ingen högre begåvning för att inse att ämnen som geografi, kemi, historia, matematik och fysik har många områden där gränserna mellan dem kan suddas ut. Men det verkar kräva en oerhörd tankemöda ( eller kanske bara mod?) för att klura ut att ett sådant arbetsområde behöver förberedas under flera veckor.

Skulle man avsätta den tiden (låt säga en månad av ostört, undervisningsbefriat arbete) till ett lärarlag, med uppgiften att åstadkomma ett lika ämnesövergripande som lärande undervisningsområde, så är min övertygelse att det skulle infria många av de drömmar som nu bemänger skoldebatten.

“Men vad ska eleverna göra under den tiden?” är en fråga jag nästan kan höra. Ja, inte vet jag. Vara på fritids? Vara på kollo? Inrätta särskilda språkskolor eller idrottskolor under september månad? Det känns inte ens som mitt problem. Jag är lärare och vill diskutera vad som möjliggör lärande, med kollegor, forskare och andra samhällsaktörer. Jag överlåter åt skolförvaltningar att möjliggöra denna diskussion för oss lärare, hellre än att försöka ge oss färdiga svar.

(Björn Kindenberg är klasslärare i åk 4 vid Hässelbygårdsskolan, Stockholm)

5 kommentarer till “Björn Kindenberg: Drömmar om skolan

  1. Jag tycker som Björn Kindenberg att det vore positivt med en prioritering på långsiktiga integrerade lärandeprojekt som förbereds väl, men jag förstår inte varför eleverna ska vara någon annanstans vid dessa tillfällen. Åtminstone i lagom avgränsade doser kan elever och även barn i förskola bli delaktiga i processen från start. Det är ett möjligt kaos, men även ett möjligt pedagogiskt projekt att intressera barn för tanken att den verksamhet de får ägna sig åt till stor del planeras av personer nära dem själva och är möjlig att påverka.

  2. Jag tycker absolut att modellen med samplanering mellan lärare och elever är framkomlig. Jag har också arbetat så vid olika tillfällen. Men det är inte alla arbetsområden som vinner på detta och som du skriver behöver det ske i lagom avgränsade doser.

    Även ett sådant sätt att organisera (delar av) undervisningen kräver dock tid för lärare att förbereda sig och att följa upp och stötta de som av olika anledningar inte blir delaktiga i processen.

    Men kvalitativ och välorganiserad elevmedverkan kan inte vara annat än positivt!

  3. Modellen låter bra. Finns det inte tid på 10v sommarlov att lägga 4v till planering?

  4. Det är nu ganska länge sedan jag slutade som högstadielärare i SO, men utifrån mina erfarenheter från den tiden kan jag bara säga att jag tycker att Björn K är helt rätt ute i sitt inlägg!

  5. Hej Björn!

    Kan inte säga med tillräckligt starka ord hur glad jag blev av at läsa ditt inlägg, då jag håller med dig fullt ut! Och att du dessutom är lärare och har denna åsikt glädjer mig. Jag kan inte förstå att allt ska kompliceras så som jag faktiskt tycker att det är att allt ska tematiseras. Människan har större inlärningsförmåga än att allt måste läggas upp som ett projekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter