Björn Kindenberg: Twitter kan försvaga lärarna som kollektiv

Medan Twitter kan stärka den enskilde twittrande läraren, så kan förstärkningen av lärare som individer samtidigt innebära en försvagning av lärare som kollektiv, menar Björn Kindenberg. (red.)

Debatten om skolan och om samhället förs i allt högre utsträckning i sociala medier och då inte minst på Twitter, som genom sin roll som påverkanskanal kanske skulle kunna kallas ”den fjärde statsmakten”. Twitter har gett oss en på många sätt fritt och egalitärt, men samtidigt också snabbt och hetsigt debattforum. På 140 tecken bryts olika grupperingars åsikter mot varandra. Vad kan en sådan typ av samtal bidra med för lärarna? Och vad kan det bidra med för lärarprofessionen?

Twittersamtal om skolan präglas ofta av ett högt uppskruvat tonläge, något som av twittrare själva beskrivits med den twitterkarakteristiskt komprimerade kommentaren #tonen. Men #tonen är en ensidig bild av skolsamtalet, här finns också uppmuntrande, peppande och positiva kommentarer lärare och skolfolk emellan i det som, med ännu en twitterglosa, kan kallas det #utvidgadekollegiet.

I ett sådant socialt kollegialt nätverk kan lärare delge och pröva undervisningsutvecklande idéer och erfarenheter i dialog med varandra, men även på jämlik fot med forskare och mer bemärkta skoldebattörer.

På Twitter granskas och ifrågasätts pedagogiska trender och modeflugor och det förment vetenskapliga stödet hos dessa. Idén om lärstilar, värdet av matriser eller Puenteduras SAMR-modell är exempel på sådant som kritiskt diskuterats och ibland dissekerats på skoltwitter.

Det här kritiska samtalet kan i bästa fall fungera som vaccin – möjlighet till ett kritiskt förhållningssätt gentemot kanske oinformerade beslut på förvaltningsnivå eller politisk nivå. Till den enskilde lärarens yrkesutveckling bidrar twitterflödets ström av ständigt nya tankar, tips, länkar, litteratur, resurser, idéer och exempel.

Twitter stärker den twittrande läraren, kanske man kan säga. Men stärker det också lärarprofessionen? Jag skulle vilja hävda att Twitter – paradoxalt nog – gör det rakt motsatta. För att spetsa till det lite så innebär förstärkningen av lärare som individer i mina ögon en försvagning av lärare som kollektiv.

Twitter präglas av ett starkt individualistiskt ”anti-Jante-ideal”, uppfattningen att det inte är fult att skryta och framhäva sig själv (även om detta är en uppfattning som måhända är lättare att hävda än att praktisera). Detta gör att kreativa idéer och teorier om exempelvis Grej of the Day, genrepedagogik eller The Big Five kan få kollegial spridning. Vad som saknas är ett kollegialt och samtidigt kritiskt ifrågasättande lärande.

Vad som kan upplevas som en destruktivt kritisk #ton stänger ibland dörrar för dialog. Reaktionen blir istället att retirera till en position av att ”så här gör jag och det funkar för mig, sköt du ditt så sköter jag mitt” där man söker stöd hos likasinnade. Det finns en sorts centrifugalkraft i twitterdynamiken som pressar ut samtalsdeltagarna i grupperingar, åsiktsfalanger och kotterier.

Särskilt problematisk blir dynamiken när olika grupperingar vill ta stöd i ”vad forskningen säger”. Med ett polariserat debattklimat ökar risken för att uppfatta vetenskapliga rön som teknisk bevisning, där en enskild forskare eller studie tillskrivs beviskraften hos ”en rykande pistol” (för att låna ett engelskt uttryck) och ju fler rykande pistoler som kan samlas på hög desto bättre.

En sådan ”domstolsmentalitet” står i kontrast till den deliberativa dialog som utmärker forskning. I forskningen förs ett ständigt pågående samtal med rön, studier och resultat som underlag. Det är denna typ av samtal som för vetandet framåt, inte de enskilda studierna i sig.

Användningen av forskning på twitter präglas alltså av vad som inom forskningen kanske skulle beskrivas som en låg grad av forskningslitteracitet, alltså ovana och begränsade insikter om räckvidden hos forskning. I tron att den ena eller andra rapporten innehåller ”sanningen” blir det logiskt att basunera ut hellre än att diskutera. Det är olyckligt och kontraproduktivt då det är själva diskussionen som leder mot just sanningen, i bemärkelsen djupare förståelse.

Twitter kan inte avskaffas vilket heller inte är någon önskan från min sida. Bara de positiva krafter jag redogjort för är i sig skäl att uppmuntra detta forum. Men för att gardera lärare – och här menar jag lärarprofessionen – mot risken med vad man kanske skulle kunna kalla en destruktiv dialog behövs det andra forum vid sidan av Twitter. Här skulle behövas den typ av forum där lärare kan arbeta undersökande och utveckla sin undervisning systematiskt och även samarbeta – och samtala! – med forskare kring den egna undervisningen. Problemet är att inte att lärare via Twitter får sig lösryckta forskningsrön till livs. Men vad som skulle behövas är ett närmsta vidgat kollegium av lärare tillsammans med forskare.

Björn Kindenberg är lärare och licentiand i språkdidaktik med inriktning mot flerspråkiga elevers lärande i grundskolans SO-ämnen.

7 Comments on “Björn Kindenberg: Twitter kan försvaga lärarna som kollektiv

  1. Håller inte riktigt med om beskrivningen.

    Kotterier/grupperingar och “sköt du ditt så sköter jag mitt” var företeelser som fanns långt före twitter. För 25 år sedan var läraryrket mer individuellt och mindre kollegial samverkan fanns. Twitter har inte drivit fram fenomenet, det har bara ny form.

    På skoltwitter ser jag visserligen skeptiker som du beskriver men även den mer konstruktiva dialog du eftetfrågar.

    Andra fora där erfarenhet, metoder, tips diskuteras och samtal, samverkan förekommer finns tex på Facebook i ämnesgrupper. Mycket värdefullt. Speciellt för den som arbetar på en mindre skola.

    Av det jag hittills sett tycker jag att skoltwitter har mer fördelar än nackdelar. Men formatet med 140 tecken vänjer jag mig nog aldrig vid.

    • Jag är medveten om att det är lite av en orättvis betraktelse jag anställer, grupperingar och tillhörande mentalitet har förstås funnits länge. Jag tror egentligen inte heller att Twitter drivit fram fenomenet, men däremot att det skyndat på processen och cementerat motsättningar (bland de twitteraktiva då i första hand). Som jag försöker beskriva är jag ambivalent, jag ser ju också det goda som Twitter för med sig. Grundproblemet är nog det jag kommer till i slutet av betraktelsen, dvs att det saknas lärar-forskarkollegiala fora. Twitter blir då ett fall framåt kan man säga. Jag hoppas vi lärare kan få tillgång till den typ av forum jag efterlyser, då kan sociala medier bli en verklig förstärkning av professionen.

  2. Hej Björn,

    Bakgrunden till ditt inlägg är din omsorg om lärarprofessionen, och jag uppskattar både denna omsorg och ditt initiativ här på S.O.S! Eftersom det handlar om våra möjligheter till effektiv och konstruktiv kommunikation vill jag lyfta fram yrkesspråksperspektivet.

    Du ser fördelar med Twitter och det gör jag också. En av fördelarna är att Twitters begränsade format tvingar oss att försöka formulera oss kort och koncist, och med omsorg om ordval – och den saken är inget större problem för den yrkeskår som har ett yrkesspråk. Två fördelar med ett yrkesspråk är att det ger precision och effektivitet – de yrkesverksamma vet exakt vad kollegorna menar och behöver inte spilla ord i onödan; under en operation kan kirurgen nöja sig med att säga ”peang!” istället för ”ge mig den där klämman som ser ut som en sax!”. Kirurgen kan räkna med att bli förstådd av alla runt operationsbordet, eftersom läkarkåren har ett gemensamt yrkesspråk.

    Tyvärr saknar vi lärare idag ett yrkesspråk och detta tror jag är en av förklaringarna till det du skriver: ”(d)et finns en sorts centrifugalkraft i twitterdynamiken som pressar ut samtalsdeltagarna i grupperingar, åsiktsfalanger och kotterier”. Fenomenet är inte nytt, i Bibeln använder sig Jahve av språkförbistring för att splittra dem som ville bygga ett högt torn. I lärarkårens fall handlar det inte om att bygga ett torn utan en bra skola. Det heter att ”enade vi stå, söndrade vi falla” men utan yrkesspråk har vi inte en chans att stå enade, trots allt vårt engagemang blir det bara ”åsiktsfalanger och kotterier”. En skillnad mellan vår situation och den i Babel är att vi lärare aldrig har haft något gemensamt språk, och det är en allvarlig brist – som jag ser det är det en av grundorsakerna till vår svaga ställning gentemot det omgivande samhället; ett yrkesspråk visar att yrkesutövarna har specifik yrkeskunskap och detta inger nyttig respekt hos dem som inte har denna kunskap – och utan yrkesspråk som visar att vi är kompetenta och vet vad vi pratar om, bristande respekt.

    Jag tror som du att Twitter kan försvaga lärarkollektivet – språkförbistringen och splittringen gör oss ensammare, att vi drar oss inom vårt skal – ”så här gör jag och det funkar för mig, sköt du ditt så sköter jag mitt”; i brist på yrkesspråk är detta ett både rimligt och ansvarsfullt förhållningssätt. Och ett yrkesspråk på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” kan inte uppstå ur ”åsiktsfalanger och kotterier” .

    Om vi ska kunna få respekt som professionella yrkesutövare måste yrkesspråket växa fram med hjälp av ”forskning kring den egna undervisningen”. Men det räcker inte med samarbete och samtal, en vetenskaplig bas byggs upp av nya ord och begrepp, så professionalisering förutsätter teoriutveckling, att vi skapar teori med hjälp av all den empiri vi möter i vårt arbete. Ord är tankeredskap och ett yrkesspråk skulle hjälpa oss att både tänka och samtala om vårt arbete.

    Ord kan vara bättre eller sämre tankeredskap. Ju färre bra ord vi har desto torftigare blir både tal och tänkande. Ett exempel för att visa vad jag menar: ordet situation kan i stor utsträckning användas om skolan och lärares arbete. Till att börja med innebär skolplikten en situation där alla elever är skyldiga att infinna sig i skolor. Att gå i skolan innebär en situation där det finns en vuxen som har ett särskilt ansvar för en grupp elever. Ett schema placerar ut en räcka situationer med specifika syften i tiden – situationerna är tillrättalagda för att eleverna ska lära sig svenska, matematik etc. När läraren ställer en fråga uppstår en situation där eleverna förväntas tänka efter, och en instruktion beskriver en situation.

    Ordet situation är ett torftigt tankeredskap. Det syftar på någon form av helhet och sammanhang, men säger ingenting om hur sammanhanget ser ut eller vilka delarna är. Detta innebär att ordet situation inte är något bra analysinstrument. Om vi konstaterar ”här har vi en situation” så leder inte detta konstaterande tänkandet vidare, det slutar bara med ett OCH?! Vad kan vi dra för logiska slutsatser av att vi har en situation? Vi vet att livet är fullt av situationer, men den kunskapen gör oss inte klokare i det enskilda fallet.

    Sedan 1996 har jag engagerat mig i forskning för att bidra till ett yrkesspråk; jag kallar resultatet för “arbetsspråket trenätskan”; detta vilar på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”; trenätsorden skulle kunna ingå i ett framtida yrkesspråk. Trenätskan erbjuder bl.a. en teoretiskt grundad synonym till ordet situation: möjlighetsrum. Till skillnad från situation öppnar ordet möjlighetsrum för en mängd tankar och frågor: konstaterandet ”här har vi ett möjlighetsrum” kan följas av frågor som: Vilka är de ledande faktorerna i dess vägg? Vilka destruktiva inre element kan det finnas? Hur kan jag hantera dem? Hur ska jag som lärare förhålla mig till möjlighetsrummet – kan jag inta den inre positionen, eller bör jag stanna i den yttre? Vilken frihet har jag själv? Vilka självorganiseringsprocesser kan jag hoppas på och vilka finns det risk för? Hur kan dessa bidra till att nu-behov tillgodoses eller hotas? Kan de bidra till att behov i futurala behovskedjor tillgodoses/hotas? Vilket lärande kan jag hoppas på? Vilka positiva kunskapstecken kan jag hålla utkik efter? Håller eleverna möjlighetsrummet i hävd själva, eller måste jag göra det? Och vilka sanktioner kan jag då ta till?

    Du efterlyser ett ”vidgat kollegium” och det tycker jag är en bra idé! Och jag tror att Twitter då kan vara ett av flera möjliga forum: genom att använda # – som i t.ex. #möjlighetsrum, #nu-behov etc. – signalerar vi att vi dels vill ha ett seriöst, vetenskapligt grundat samtal, dels vill stödja trenätsorden som kandidater till ett framtida yrkesspråk. Jag har börjat samla kandidatord på https://metodik.education/sida/Kandidatord.html – du är välkommen att använda dem i vårt vidgade kollegium och också att komma med egna förslag till kandidater!

    • Tack Gunnar för en klok och kompletterande läsning av min artikel! Jag håller i grunden med dig, det är avsaknaden av ett yrkesspråk och ett professionellt sammanhang för att utveckla ett sådant yrkesspråk som gör att Twitter stundtals kan förfalla till ett “frambrölande” av egna positioner eller halvsmälta pedagogiska idéer. Hashtaggar kan förstås användas på ett mycket meningsfullt sätt (och bara för att understryka: det twittras dagligen och stundligen mycket positivt och konstruktivt). Jag efterlyser ett yrkesspråk att använda i ett “vidgat kollegium”, även om jag skulle vilja att det i första rummet fanns ett “närmsta kollegium” som inbegriper forskare, för att komma bort från situationen att ens närmsta kollegium enbart består av andra twittrare. Du skriver konkret och klargörande om yrkesspråk och jag har läst ditt tidigare inlägg med intresse. Kanske dags för ett nytt? 🙂

      • “nytt inlägg” skulle det stå! Kanske på temat om hur man kan realisera trenätsteorin/ett yrkesspråk i lärarutbildningar eller kompetensutveckling? Jag funderar över vad som krävs för att kunna bygga upp ett professionellt språk.

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »