Charlotte Jacobsson: Det bästa med skolan

– Vad är det bästa med skolan?

– Det bästa är att man får gå hem när den är slut, svarade han med stadig blick och nio år gammal. Vi såg varandra stadigt i ögonen en kort stund och så började han gråta.

Vi hade arbetat ihop till och från eftersom hans läsning inte utvecklades i den raketfart som skulle gjort honom till den där självständiga eleven som klarade av att arbeta med sitt, på egen hand och utan behov av någon hjälp. Det sista halvåret, hans första termin i årskurs tre, hade han undvikit att synas då jag kom in i hans klassrum. Han ville inte riskera att behöva lämna det och klasskamraterna för att arbeta extra med sin läsning och sitt skrivande ihop med mig.

Jag lät honom vara och såg honom sitta och vända på sidorna i sin bok under lässtunderna eller rita detaljrika illustrationer till texterna han aldrig skrev. Han gömde undan arbeten i sin alltmer tillstökade låda som till slut var full av oavslutat. Och nu satt vi här och han var allvarligt ledsen över sin skolvistelse och längtade bort trots sin förmåga att förstå, uttrycka sig och resonera. Han som alltid varit nyfiken och visat lust. Han man alltid kunnat räkna med. Han, pojken med kapacitet.

– Finns det något som inte är bra med skolan? Och han räknade trotsigt upp en hel del saker som var dåliga och som han kände sig arg på, framförallt läsandet. Skrivandet nämnde han inte ens men det var hans skrivande som var anledningen till att vi satt mittemot varandra, där vid mitt bord. Hans lärare var bekymrad, hon kunde inte läsa vad han skrev, om han skrev, och nu var det dags för avstämning och utvecklingssamtal. Föräldrarna var också bekymrade. Nu, här vid bordet, hade han släppt fram en ledsenhet han länge sopat ner i sin låda. Som plötsligt inte fick plats där och jag blev stum; han ville bort! Skolan var helt meningslös för honom just nu. Och snart var det nationella prov; hans första och hans lärares första.

Pojken torkade tårarna och vi pratade om lite smått. Så gick han efter ett tag och natten därefter låg jag sömnlös och jagade lösningar på katastrofen. Pojken hade sakta börjat tappa tilltron till sig själv, satsat energi på fel strategier och nu kände han sig misslyckad och ville bort innan de nationella proven kom och åt upp honom. Det var inte bara han som var rädd för ”upp till bevis”. Stressen hade flyttat in i klassrummet, nu skulle det avgöras…

Efter förberedelser och godkännande från föräldrarna fick jag tillfälle att fråga honom vad han önskade skulle hända om han lämnade mitt rum och ett mirakel skedde när han stängde dörren efter sig.

– Jag skulle kunna läsa snabbare och skriva snyggare!

Snabbt svar och ögonen glittrade över tanken på magi.

Nästa gång vi satt på samma sätt mittemot varandra, vid bordet, frågade jag om jag fick bjuda in hans föräldrar så att de också kunde lyssna på resultatet av vårt gemensamma arbete. Den här gången fick de det. Sedan länge hade han velat hålla dem utanför den här typen av samtal och själv hade han inte velat ha samtal över huvud taget. Nu hade vi arbetat ett par månader ihop, han och jag, men även startat en berättarverkstad där vi bjudit in en saknad kompis från en annan klass. Där kom de på att de ville skriva en bok; ”en rolig bok som aldrig tar slut som bara fortsätter och fortsätter”, ”en bok om äventyr” och ”man bara skrattar och skrattar”. En del av magin var att pojkarna mailade berättelsen till varandra hemifrån under veckorna och därefter arbetade vidare med den på skolan; illustrerade och bearbetade texten. Inledningsvis hade vi spelat in berättelsen och hade den delvis som glädjande ljudbok. Vi tog många bilder; skrivarbetet blev synligt på många sätt. Det hände att pojken mötte upp i klassrummet då jag kom in eller kom uppspringande till vårt arbetsrum för att planera så att de inte skulle behöva missa skrivtillfällen.

Det blev en slingrig färd där berättelsen seglade runt på de sju haven, ibland utan synlig mening och ofta följdes den av totalt nonsens för att slutligen hamna på Hawaii med rekordstort fyrverkeri i dagarna sju eller om det var tre. Hur som helst kom polisen och ville sätta kaptenerna i finkan för att det dundrade och lät. ”Kaptenerna blev vansinniga”, ”men sen blev det fest och maten tog slut men som tur var gick dom och hämtade mer från grottan.” Några nationella kunskapskrav eller prov hade den däremot inte mött. Pojkarna själva hade inte heller hunnit tänka på sina egna utvecklingsplaner under resans gång.

När vi då satt där runt bordet, alla samlade för att se om mirakel var möjliga, sa han att han ville fortsätta skriva på kapitel till boken och menade att han både skrev snyggare och läste snabbare nu. Det var ”det bästa” som hänt.

 

(Charlotte Jacobsson är lärare och specialpedagog)

12 kommentarer till “Charlotte Jacobsson: Det bästa med skolan

  1. Charlotte !
    Vilken lycka för denna elev, att just du fanns där på skolan!
    Tyvärr saknas oftast en utbildad speciallärare, som kan göra skillnad redan på lågstadiet. Utfyllnadstjänster för klasslärare, som lägger in fasta lektionstider för hela läsåret, vars enda syfte är att spec.timmarna ska passa deras ego-schema-ram.
    Ingen handlingsplan, inga koncentrerade läs- och skrivperioder, ingen specialmetodik! Bara normalklassens pensum i lätt-version!
    Jag har sedan träffat dessa ”antiskolelever” på högstadiet, som är färdiga med specialundervisningen efter 6 misslyckade skolår på en läsklinik eller motsvarande enhet. De har samma handikapp i åk 7 som de hade i åk 2.
    Speciallärare och specialpedagoger måste göra skillnad!! Är det dags för oss att agera fackligt och politiskt?

  2. Den berättelsen gjorde mej varm om hjärtat. Grundbulten var nog att du ville lyssna och tog in att han inte hade det bra i skolan.

  3. Tack kära du för din fina beskrivning av det svåra. Jag blev djupt rörd och berörd. Tårar av sorg och glädje. Vad skönt att det slutade lyckligt! Det är ju det där med att hitta rätt…

  4. Tack för en skön berättelse om vad som kan hända då man befriar eleven från det kvävande snacket om mål, betyg, betygskriterier, nationella prov och de krav som i den pedagogiska teori som dominerar inom politiken förskönande omskrivs till ”höga förväntningar”. Att lyssna till vad eleven tycker, tänker och vill är alltid bra.

    ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
    Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skägg-stubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
    Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.”
    Tomas Tranströmer

  5. Anders, det är så synd att du fortsätter konstruera specialläraridentiteten i termer av negationer, dvs. som en ”anti-lärare-identitet”. Det vore mer konstruktivt om du/ni kunde skapa en positiv identitet för ert yrke och så att lärare och specialpedagoger kunde samarbeta med varandra istället för att motarbeta varandra.

  6. Vilken lättnad att ni två möttes OCH lyckades bygga en relation, som var grogrund för att sätta tillbaka glittret i ögonen på pojken.
    Så oerhört viktigt att vi aldrig glömmer bort varför skolsystemet finns till – och det är ju för barnens skull (eller borde åtminstone vara det!). Tillsammans – elever, föräldrar, lärare, specialpedagoger, skolledare, fritidspedagoger osv – behöver vi arbeta för att förhindra att barnen tappar glittret i ögonen – och det är endast tillsammans det kan låta sig göras.
    Det är med lust och glädje vi lär oss, och det behöver kanske framför allt vuxenvärlden påminnas om – ett sätt är ju att låta sig svepas med av barnens upptäckarglädje, t ex genom att följa med på berättarivern som du beskriver här ovan!
    /Helena, samordningsgruppen Barnverket

  7. 🙂 En härlig critical-incident om den läkande,lekande o lärande skolan! Tack Charlotte! Och visst är det väl dags att agera fackligt och politiskt; skolans ledare följer tyvärr slaviskt enbart de mätbara ämneskunskapernas dimension. Skollagen har andra mål också, och i din berättelse Charlotte kan jag läsa hur du fått två medborgare att växa. Det finns något bortom betygen, bortom proven och ordentlighetsångesten… Mera Charlotte i skolan!

  8. Hej Charlotte,
    Tack för en tänkvärd rapport från verkligheten. Det gäller att SE människan – stor som liten… och också försöka se lite mer av det som egentligen inte syns. Jag blir mer och mer skeptisk till ”fyrkantiseringen” inom ALLA utbildningsformer. Måttstockar, prov, poäng, test, betyg etc. etc. får inte överskugga förmågor, kreativitet, skaparlust, idérikedom, glädje, viljor, möjligheter och den unika kraft som varje människa har och som måste få utrymme och synas. Inte stängas inne och kvävas och därmed osynliggöras.

  9. Så härligt att läsa. Jag kan riktigt känna pojkens frustration genom berättelsen. Han vet ju att han kan, men det blir inte så som han tänker sig. Jag slås än en gång av insikten att SAMTALET är så viktigt. Att eleven, eller varför inte alla människor, behöver uttrycka sina tankar och känslor.
    Så skönt att du fanns där Charlotte, och kunde föra det viktiga samtalet!
    /Ingela Mastborn
    Heleneholms gymnasium

  10. Blir rörd och berörd! Magic happens! Vi vuxna måste ”bara” tro på det och dela med oss till barnen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter