Charlotte Jacobsson: Tjänstemän bedriver diagnoslotteri

Ett nytt läsår har börjat och som lärare och specialpedagog känner jag stor oro. Hur skall eleverna få det stöd de behöver? Det är inte bara resursskolorna som drabbas av indraget tilläggsbelopp för elever i behov av särskilda stödinsatser. ”Vanliga skolan” får ständiga avslag på ansökningar och uppmanas att inte ansöka om bidrag. Jag vill därför fråga tjänstemän, förvaltningschefer och politiker när vi kan börja följa Sveriges skollag.

Jag mötte en gång en pojke som redan första dagen i förskoleklass behövde extra stöd för att våga gå i skolan. Det tog fyra år innan vi fick möjlighet att ge honom det stödet. Konsekvensen blev att han inte uppnådde kunskapskraven vid avstämning; de nationella proven som sätter ribban på vad alla barn skall kunna, vid en viss ålder, oavsett individuell utveckling. Han är inte ensam.

Rektor ansökte om ekonomiskt stöd hos Utbildningsförvaltningen men tjänstemännen där ansåg inte att vår pojke hade behov utöver det vanliga. Avslag på avslag följde på ansökningarna. Rektor bedömde att pojken behövde stöd för att utvecklas, trivas och nå kunskapsmål. Så även föräldrarna, pojken själv, lärare, skolläkare men inte någon av tjänstemännen som aldrig träffat honom. Barn med liknande svårigheter kunde skolan få extra pengar för. Det som skiljde dem från pojken var att de fått en, oftast flera diagnoser av en psykolog.

Till slut kom skolpsykologen och gjorde samma bedömning som vi som kände pojken. Psykologen föreslog föräldrarna att låta utreda sin pojke. De ville inte utan ansåg att skolan tidigt formulerat och sammanfattat sonens skolsvårigheter på ett tydligt sätt men kände en allt starkare oro i samband med de strängare kunskapskraven. Det blev en utredning, den ledde till en diagnos som då, för ett par år sen, gav en viss peng till stödinsatser.

Pojken är ett av de tre till fem procent av alla barn med liknande svårigheter som finns i alla klassrum. Denna typ av utredningar har under de senaste åren ökat med 50 procent i Stockholms län; ibland används orden ”diagnoshysteri”. Ofta räcker inte enbart en diagnos för verksamhetsstöd. Det är heller inte alltid att föräldrar, pedagoger och olika psykologer tycker att rätt diagnos ställs. Socialstyrelsen menar att pojkar födda sent på året löper stor risk att få en ADHD-diagnos. Jag vill kalla detta diagnoslotteri.

Länge har vi fått läsa om en skola som inte fullföljer sina uppdrag; ”inkompetenta lärare och kaos i klassrummen”. Nyligen presenterade Skolinspektionen en kvalitetsrapport där det fastslås att landets skolor inte klarar av att anpassa undervisningen till sina elever och att särskilt stöd inte ges i den utsträckning som behövs eller på ett sådant sätt att det stödjer deras kunskapsutveckling.

På Stockholm stads hemsida kan vi läsa vilket stöd skolan erbjuder, om du skulle behöva mer hjälp än andra för att klara skolarbetet. Där står även att det är skolans rektor som bestämmer om du skall få stöd. Det står även i Skollagen. Det är inte sant. Det är stadens tjänstemän. Om dina extra behov inte anses kosta mer än 100 000 kronor per läsår får skolan inget ekonomiskt stöd. I de fall tjänstemännen anser att behoven av särskilt stöd inte uppnår denna godtyckliga gräns återstår för skolan alltså alternativet att ta av de övriga elevernas skolpeng.

I Sverige ska alla barn och ungdomar oavsett förmåga och inlärningsstil gå i samma skola. Vi har en skola för alla barn. På Stockholms stads hemsida läser vi vidare att du i första hand skall få dina specialpedagogiska stödinsatser i ditt klassrum. Det står både i Skollagen och i den internationella Salamancadeklaration som Sverige undertecknat; alla människor har rätt att känna tillhörighet, ingen skall uteslutas. Alla skall få det stöd de behöver, utan omfattande utredning hos specialistteam.

När ska rektor, lärare, skolhälsovård, med hjälp av föräldrar få utforma det stöd eleverna behöver? Måste allt fler barn skickas på psykologutredningar för att få rätt till undervisning på sina egna villkor så som Skollagen stadgar? Jag vill mena att det inte är rektorer och lärare som sätter hinder för elevernas utveckling utan att det är politiker och tjänstemän.

(Charlotte Jacobsson är lärare och specialpedagog)

 

 

2 kommentarer till “Charlotte Jacobsson: Tjänstemän bedriver diagnoslotteri

  1. Tack för din verklighet, Charlotte !
    Detta öde delar vi sjukhuslärare nästan alltid med dig. Skolan skyller ofta på begränsade resurser, problem med schemaläggning för personal etc. Den nya Skollagen är glasklar: Elever har rätt till undervisning och stöd för att bli godkända. Som speciallärare/specialpedagog är du ombudman för de svaga i skolan ( vissa elever/föräldrar ). Oftast talar ingen högt förutom du, som sakförare till elever med extra stöd i skolan. Svaga, lite fega budgetrektorer sitter lyssnar på vissa “kundgrupper”.
    Du måste vara tuff, envis, påläst och ha många kontakter i skolans värld och helst också på förvaltningsnivå. Facklig aktiv är ett litet plus, men politisk aktiv ger alltid ett mervärde som dörröppnare. Är du dessutom född i den övre medelklassen, så kan du alla koderna inom undervisningsväsendet. Har du passerat 60 är det lättare att tala klarspråk och då behöver du inte backa för någon “skolkamrer”. Jag är mkt orolig inför framtiden. Hur ska de stukade, yngre lärarna klara denna mission??

    • Ja, specialpedagogen/specialläraren är de svaga elevernas (och deras föräldrars) ambassadör… tillsammans med grundskolläraren, förskolläraren, fritidspedagogen, rektorn och alla andra i skolan. Jag är övertygad om att vi alla arbetar mot samma mål, att få våra elever att lyckas. Vi ska inte behöva skylla på varandra när förutsättningarna inte ges och när vi blir frustrerade. Och skolan skall inte behöva svartmålas!

      Tjänstemännen, som visserligen är hårt hållna av politikerna, ger oss dock inte förutsättningar att lyckas med det. De är de som tidigare enbart beviljat extra verksamhetsstöd till elever som genomgått en utredning med fastställd diagnos. Det är inte den enskilda skolan som kräver diagnosen vilket ofta framförs. Det är dock sedan länge en realitet; ingen diagnos – inga pengar! I år säger de och skolborgarrådet i Stockholm dock tydligt att någon diagnos inte behövs för att få särskilt stöd (de har läst Skollagen). Istället får i stort sett inga elever och skolor tillgång till extraresurser för en anpassad miljö för de elever som behöver. Inte ens resursskolorna anser att de kan det nu, det som den “vanliga” skolan varit fråntagen möjligheten till länge. Skolborgarrådet säger att pengarna är omfördelade, att en ny princip för fördelning av resurser gäller… hon talar om det socioekonomiska bidraget. Enligt mig har socioekonomiska resurser inte något samband med de resurser en elev behöver på grund av en funktionsnedsättning.

      “Hit med pengarna!”, har jag lust att skrika, för jag ser inte att några av de “rätta kommunikationskoderna” någonsin fungerat när det kommer till att ge alla elever en likvärdig skola…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter