Claes Nilholm: Målen viktiga för tolkning av evidens

I ett svar till Elias Dietrichson, Gustav Nilsonne och Alvar Palm bemöter här Claes Nilholm en replik på en tidigare införd artikel om evidens i relation till frågan om skolans mål (red).

Det är alltid roligt när det man skriver bemöts på ett seriöst sätt, vilket inte alltid är fallet. Jag tycker dock Dietrichson med flera i sin artikel öppnar för en mer nyanserad diskussion om hur vetenskapen ska relatera till skolan. Intressant nog verkar de också till stora delar hålla med mig om vad som var huvudpoängen i min artikel, det vill säga att målen för en verksamhet är avgörande när vi diskuterar evidens.

Min huvudkritik mot evidensrörelsen är mycket riktigt att den varit alldeles för tyst kring frågan om målen med utbildningen. Jag syftar då på pedagogiska forskare som tagit som sin uppgift att sammanställa forskning som ska ge evidens för hur framför allt hur skolor ska bedriva sitt arbete, i huvudsak har jag John Hattie och David Mitchell i åtanke.

När Dietrichson med flera berör den kritik som finns gentemot Hattie missar de dock helt den poäng som jag lyfter fram i min artikel, det vill säga att Hattie inte tillräckligt tydligt förhåller sig till det breda uppdrag skolan har. Även dessa mer nyanserade representanter för evidensrörelsen tenderar alltså att här glömma bort målens betydelse för sammanställningar och tolkning av evidens.

Givetvis ska vi ha en forskning om vilka undervisningsformer som bäst leder till att skolan når sitt uppdrag, i en bok som jag nyligen gett ut pläderar jag för att vi behöver delvis en ny typ av forskning i detta sammanhang. Jag läser författarnas artikel som ett allmänt hållet försvar för evidensrörelsen och dess principer.

Min artikel gäller dock evidensrörelsen som den framträtt i skolans värld, som ett empiriskt fenomen, och jag kan inte se något i deras artikel som ifrågasätter min beskrivning på denna punkt. Det bör också noteras att de inte är skolforskare och har begränsad överblick över forskningen inom detta område.

En försiktig sammanfattning är då att Dietrichson med flera inte ifrågasätter min beskrivning av evidensrörelsens framträdelseformer i skolans värld och att de håller med om att evidens bör skapas för hur skolan ska nå sitt breda uppdrag.

Artikelförfattarna lämnar också, delvis till skillnad från Skolverket, ett stort utrymme för utövarens (sic) expertis. Så långt verkar vi alltså vara överens.

Min poäng är inte att evidensrörelsen i sig är någon fara för demokratin, utan det är när man agerar som om skolan bara har ett begränsat uppdrag, som till exempel att förbättra utbildningsprestationerna, som det blir problematiskt.

Detta gäller inte endast evidensrörelsen, utan minst lika mycket våra politiker.

I en rad olika sammanhang möter man en fundamental okunskap om vad det demokratiskt beslutade uppdraget för skolan består av. Låt oss återigen sätta den pedagogiska filosofin i högsätet, varje seriös diskussion om skola och utbildning börjar i frågor om utbildningens mening och den enligt min åsikt ännu mer grundläggande frågan om vem som ska bestämma målen för utbildningen.

Kanske finns det också utrymme för lite akademisk självkritik här? Frågor om utbildningens mål och mening är givetvis viktiga frågor för akademiska seminarier.

Jag har en kollega som i ett sammanhang snappade upp uttrycket ”den akademiska kovärmen”, vilket är ett ganska träffande uttryck för möjligheten att skapa akademiska reservat/elfenbenstorn/oaser så att säga vid sidan av det pågående livet.

Det finns många pedagogiska forskare som är skeptiska mot evidensrörelsen och som har helt andra idéer för vad skolan ska åstadkomma och hur det ska åstadkommas men det blir olyckligt om sådana diskussioner stannar mellan de akademiska väggarna.

Claes Nilholm är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik och skriver på sin blogg om relationen mellan forskning och praktik.