Claes Nilholm: Står evidensrörelsen på vetenskaplig grund?

Tanken att skolan ska stå på en vetenskaplig grund har fått förnyad aktualitet genom den så kallade evidensrörelsen. Men frågan är vad den vetenskapliga grunden ska ge kunskap om, skriver Claes Nilholm. (red.)

I Skollagen står numera att verksamheten i skolan ska vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Skolverket definierar beprövad erfarenhet som att den ska vara delad, dokumenterad och ha visat sig fungera i flera olika sammanhang. Något förenklat kan man säga att Skolverket likställer beprövad erfarenhet med systematiskt kvalitetsarbete, ja, kraven på vad som ska räknas som systematisk erfarenhet ligger faktiskt nära de krav som ställs på vetenskaplig kunskap.

Kravet på att lärares arbete ska grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet utmanar lärarens makt över sitt arbete. För mig är det svårbegripligt att lärare inte protesterat hårdare mot en formulering som med hjälp av Skolverkets tolkningar kommit att betyda att läraryrket ska grunda sig på vetenskap och systematiskt kvalitetsarbete. En rimligare formulering hade varit att skolans/lärares arbete ska grunda sig på ”lärares erfarenheter och omdöme, skolans styrdokument, vetenskap och systematiskt kvalitetsarbete”. I den här artikeln vill jag dock särskilt problematisera en speciell aspekt av den vetenskapliga grunden, nämligen frågan om vad den vetenskapliga grunden ska ge kunskap om.

 

Evidensrörelsen

Tanken att skolan ska stå på en vetenskaplig grund är inte ny men har fått förnyad aktualitet under senare år genom den så kallade evidensrörelsen som varit oerhört framgångsrik inom medicinen och även fått en stor acceptans inom socialt arbete. Verksamheter ska vila på evidens, det vill säga den typ av kunskap som är den bästa, vilket i normalfallet kommit att betyda vetenskaplig kunskap. När nu evidensrörelsen, åberopandes kravet på skolans vetenskapliga grund, närmar sig skolans verksamhet är det givetvis viktigt att syna den närmare i sömmarna.

Evidensrörelsen har förvisso bidragit till att sätta ljuset på viktiga frågor som handlar om hur relationen mellan forskning och praktik ska gestaltas och hur vetenskapen ska kunna utvecklas skolan. Dock menar jag att den tenderar att missa en annan helt grundläggande fråga, nämligen den om vad som är utbildningens syfte, eller annorlunda formulerat, vad som är eftersträvansvärt i utbildningen.

Jag vill mena att det är något haltande när skolans verksamhet jämförs med den medicinska sektorn. I den senare råder en stor konsensus om att sjukvårdens uppgift är att bota sjukdomar och öka individernas livskvalité. Skolan, å andra sidan, har dels ett väsentligt bredare uppdrag, dels råder inte alls samma konsensus om vad detta uppdrag består i. Faktiskt har frågan om utbildningen och uppfostrans mål stått i fokus för en diskussion som sträcker sig långt tillbaka i historien.

 

Pedagogisk filosofi 

En spännande men något försummad del av pedagogiken är den pedagogiska filosofin. Den är faktiskt mer än spännande eftersom den är helt grundläggande för alla resonemang om hur utbildningen ska utformas. Inte oväntat har flera av västvärldens stora filosofer ägnat mycket tankemöda åt hur utbildning och uppfostran ska gestaltas. Ofta handlar det om de egenskaper det uppväxande släktet bör utveckla, om vilka kunskaper som är nödvändiga och om hur barn och unga ska fostras till ansvariga medborgare i samhället. Personligen är jag speciellt förtjust i de filosofer som redan för mer än 2000 år sedan menade att det uppväxande släktet bör se sig som delaktiga i en övergripande mänsklig gemenskap.

Gemensamt för de flesta av de stora tänkarna är alltså en holistisk syn på människan. De skulle således förmodligen ha svårt att ta till sig idén att utbildningens allt överskuggande mål är att öka kunskapsprestationerna, ja, jag gissar att dessa kunskapsgiganter förmodligen skulle känna en lätt kväljning inför begreppet ”kunskapsprestationer”.  Att det är viktigt med kunskap är självklart för i stort sett alla, likväl som det borde stå klart att begreppet ”kunskapsprestationer” inte täcker in kunskapens mångfacetterade karaktär.

Det är uppenbart att en typ av ”futtighet” har smugit sig in när utbildningens mål är på tapeten. Det gäller inte texter i Skollag och styrdokument. De må vara snåriga och motstridiga, men långt ifrån futtiga. Vi kan dock konstatera att i samtalet om skolan, och inte minst i den politiska debatten, har pedagogiskt filosofiska frågor marginaliserats och trivialiserats.

 

Evidens för vad?

Min poäng är att evidensrörelsen inom skolans värld oftast är tyst när det gäller den viktigaste punkten i en vetenskapligt grundad analys av utbildning, nämligen frågan om vad utbildningen ska sträva efter. John Hattie är ett belysande exempel i detta sammanhang. I sin bästsäljare ”Visible learning” konstaterar han inledningsvis att skolan har en rad mål utöver och bredvid kunskapsuppdraget. Detta glömmer han sedan bort och formulerar en modell för hur lärare ska arbeta som bygger på i huvudsak metaanalyser av effektstudier, där olika faktorers effekter på kunskapsprestationer uppmätts.

Intressant nog är fastställandet av målen för utbildningen inte en vetenskaplig fråga. Medan det finns en livlig vetenskaplig diskussion inom det pedagogiskt-filosofiska området om vad utbildningen ska erbjuda och åstadkomma är det i vår demokrati ytterst en politisk uppgift att fastställa utbildningens mål. Att inte ta de politiskt bestämda målen på allvar är enligt mitt synsätt ett sätt att underminera demokratin. En evidensrörelse som låtsas som om skolan endast handlar om ”kunskapsprestationer” är alltså något som inte kan negligeras.

 

Vår tids brist på visioner

Det synes mig som om det idag finns en brist på visioner inom politiken. Mediabevakningen förefaller vidare närmast tvinga fram politiker som uttrycker bestämda uppfattningar i de frågor som är dagsaktuella, även om frågorna egentligen kräver mycket reflektion och eftertanke. Således dominerades den senaste partiledardebatt jag såg av två frågor när skolan diskuterades, kunskapsprestationer och friskolor. Samma politiker som beslutat om ett mycket komplext och omfattande uppdrag för skolan i lagtexter och andra styrdokument får det hela att handla om ”kunskapsprestationer” och ägandeformer i skoldebatten. Det ska bli spännande att se om Skolkommissionen förmår att lyfta skolfrågorna till ett större sammanhang i sitt slutbetänkande, något som man inte lyckades med i ett delbetänkande. Det innehöll en del goda förslag, men saknade visioner för skolan.

 

Claes Nilholm är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik. På Claes Nilholms blogg behandlas frågor om pedagogik, specialpedagogik, relationen mellan forskning och praktik liksom skolpolitiska frågor.

2 Comments on “Claes Nilholm: Står evidensrörelsen på vetenskaplig grund?

  1. Tack för perspektivet! Så många skolsamtal fastnar i kunskapshålet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »