David Didau: Om kärlek till lärandet

Vår fysiska hälsa formas av arv och miljö och sätter begränsningar för vad vi kan prestera, men den som uppskattar fysisk träning kan övervinna och flytta fram dessa gränser. På motsvarande sätt förhåller det sig med vår intelligens, där en kärlek till lärande kan öka vår kognitiva kapacitet. Här har skolan en viktig roll. (red.)

Varför är vissa människor friskare än andra? Det kan låta som en lite dum fråga. Svaret är säkert uppenbart: vissa människor äter bättre och motionerar mer än andra.

Men är det allt? Borde inte ‘hälsa’, åtminstone delvis, kunna tillskrivas våra gener? Kan inte en del av oss födas med en större kapacitet för hälsa än andra? Vi vet att olika fysiska egenskaper – ögon och hårfärg, längd, vikt, vissa specifika genetiska störningar – absolut ärvs, så varför inte en allmän hälsofaktor?

Låt oss för diskussionens skulle enas om att vi alla har en mätbar hälsokvot (HQ) och att vi alla är födda med olika anlag för hälsa. Vi vet att den här genetiska komponenten inte kan redogöra för helheten av vår HQ eftersom hamburgare och att göra armhävningar båda har en synlig effekt på hälsan.

Jag är ganska säker på att det går att se vart jag vill komma med detta. Tvilling- och adoptionsstudier har konsekvent pekat på att vår intelligens (och ganska många andra vardagliga drag som har undersökts) är något som delvis har sin grund i vår natur (gener) och delvis förklaras av hur vi vårdas (miljö).

Uppskattningarna varierar men man är allmänt överens om att den del av IQ- variansen som utgörs av gener stiger, från cirka 45 till 50% i barndomen till omkring 75-80% i vuxen ålder. Och andelen som beror på vår gemensamma miljö (föräldraskap) börjar vid ca 30% och urvattnas nästan helt av vuxenlivet. Samtidigt blir andra miljöeffekter allt viktigare när utbildning och kamratgrupper tar över föräldrarnas roll. Varför är det så?

Om vi återvänder till vår analogi med hälsa, så kan vi se att hur friska vi är som barn till stor del beror på den miljö våra föräldrar skapar för oss. Om de tvingar oss att äta våra grönsaker, ser till att vi får tillräckligt med sömn och vägrar att låta oss sitta och spela datorspel hela dan varje dag, så kommer vi att vara friskare som ett resultat av deras insatser.

När vi växer upp och lämnar hemmet, bestämmer våra föräldrar inte längre över oss och vi kan göra vad vi vill. Vi bestämmer om vi vill gå till gymmet eller trycka i oss gräddbakelser. Hur vi beslutar kommer delvis att bero på våra genetiskt påverkade anlag för hälsa och delvis på faktorer som att försöka imponera på vänner eller potentiella partners. I de flesta fall slutar vi bry oss om vad våra föräldrar skulle tycka om vi inte äter upp grönsakerna.

Om du bestämmer dig för att springa ett maratonlopp, åtar du dig att äta mer hälsosamt och att hålla dig till ett träningsprogram. Så länge du tränar ökar miljöpåverkan på HQ dramatiskt. När du har slutfört ditt maraton kan du bestämma dig för att avsluta träningen och återgå till en miljö som av erfarenhet gör dig mindre frisk och sund. Eller kanske bestämmer du dig för att du älskar att träna och skaffar dig istället en en livslång vana av hälsosam livsstil.

Naturligtvis kommer aldrig träningen att helt övervinna din genetiska fallenhet för hälsa; oavsett hur hårt du tränar finns det vissa människor som du aldrig kommer att kunna slå.

Vår intelligens följer en liknande väg.

Som barn kan våra föräldrar påverka vår miljö positivt genom att läsa för oss, ge oss en positiv inställning till skolan och hjälpa till med våra läxor. Allt detta motsvarar ett gemensamt miljöbidrag till intelligens.

Men när barn blir tonåringar får föräldrar en allt mindre effekt tills deras vuxna barn äntligen flyger ur boet helt. Föräldrars betydelse för miljön blir omkörd av kamraters, val av fritidsaktiviteter, jobb etc.

Om vi beslutar oss för att bli den intellektuella motsvarigheten till en soffpotatis, kommer vi att förlora en del av vår intelligens. Men om vi beslutar oss för att ‘motionera’ genom att läsa utvecklande litteratur, umgås med personer som är intresserade av omvärlden och som är beredda att utmana oss och om vi väljer en kognitivt krävande karriär, då kommer vi nog också se ett uppsving för vår intelligens.

Hur länge kommer ett sådant uppsving  att påverka vår intelligens? Ja, hur lång tid tar det för motion och bra kost att påverka vår hälsa? Så småningom kommer vår miljö ikapp oss. Men precis som vissa människor utvecklar en inneboende kärlek till att leva sunt, så kan andra leva med ett förhållningssätt till livet som har en självgående inverkan på deras intelligens. Mycket få miljöfaktorer påverkar viljan till någonting permanent (en allvarlig huvudskada är ett exempel på en möjlig permanent miljöeffekt) så vi måste fortsätta att jobba på att vara smartare, om det är vad vi vill vara.

Vi måste också vara medvetna om hur våra gener samverkar med vår miljö. Om du är mycket lång och snabb och lever i ett samhälle som värderar basket högt, så kommer sannolikt miljön att förändras för att ge dig mer basketträning, vilket då kommer att ha en direkt inverkan på din HQ. Så småningom kommer de flesta unga basketspelare, oavsett hur begåvade de är, att sluta spela basket och har de då inte skaffat sig vanorna i en sund livsstil, kommer de sannolikt att se sin HQ sjunka.

På samma sätt tenderar barn, som har fördelen av en genetisk begåvning, som hjälper dem att prestera väl akademiskt, att söka upp och ges möjligheter där de kan lysa allt klarare. De värderar sannolikt akademisk framgång mer och arbetar därmed hårdare. De är mer benägna att uppleva ett kognitivt uppsving genom att de utbildar sig längre.

Så småningom lämnar de flesta människor utbildningsväsendet och miljön förändras då. Ett sätt på vilket miljöpåverkan kan få en så gott som permanent effekt på intelligens, är genom de valmöjligheter som öppnas för oss.

Goda akademiska meriter korrelerar väl med mer kognitivt krävande arbetsuppgifter och därmed ökar också sannolikheten för att vi kommer att ha smartare kolleger. Därför kan det som från början varit en ganska liten genetisk fördel multipliceras med positiva miljöfaktorer och bli till en betydande fördel.

Allt detta innebär att det verkar troligt att vår intelligens i vissa avseenden (uppenbarligen inte i alla) liknar vår fysiska hälsa. På samma sätt som vi måste fortsätta att arbeta för att behålla vår hälsa, så tycks detsamma gälla vår intelligens.

Det är ingen tvekan om att lång skolgång ger en tydlig IQ-ökning i vuxen ålder. Men om barn inte också ges en vana av intellektuell nyfikenhet och av att utmana sig själva kan de här vinsterna försvinna med tiden.

Precis som vi är inte helt säkra på hur man skapar ett samhälle där alla utvecklar en inneboende önskan att vara frisk, så råder heller ingen visshet om hur man kan stödja elever att få en inneboende kärlek till lärande* .

Ett sätt kan vara att skolor antar följande principer och låter dem bli vanemässigt befästa hos lärare och elever:
1. Öppna upp barns intellektuella rum genom att utsätta dem för den mest kraftfulla och kulturellt rika kunskap som finns och uppmuntra dem sedan att kritisera den informationen och att komma fram till nya sätt att tänka. Nedvärdera aldrig att veta saker och uppmuntra alltid genomtänkta frågor.
2. Uppmuntra barn att fortsätta i akademisk utbildning så länge som möjligt genom att sporra deras nyfikenhet och skapa en miljö där intellektuella sysselsättningar stöds och belönas. Ju längre utbildning, desto större urval av möjliga karriärvägar kommer de att ha tillgång till.
3. Gör största möjliga ansträngning för att forma en inbördes kamratkultur i skolan där barn tycker det är coolt att vara smart och att hårt arbete är sin egen belöning. Även om kanske de flesta av de här relationerna inte överlever till vuxen ålder, så kan alla kan få mer smak för att reflektera över sin omvärld och därmed bli mer benägna att ty sig till andra som tänker på samma sätt.

Om det här resulterar i en mätbar ökning av IQ tror jag är irrelevant. Jag tror att vi alla kan enas om att intellektuell nyfikenhet och en livslång kärlek till lärande är saker som vi önskar för alla barn och det här ter sig som en bra satsning för att få vad vi vill.

 

*När jag säger ”kärlek att lära” det är viktigt att skilja mellan biologiskt primära och sekundära moduler. En kärlek till biologiskt primärt lärande är förmodligen en artspecifik anpassning och gör förmodligen lite för att förbättra abstrakta resonemang. En kärlek till sekundär inlärning är beroende av kulturell innovation och kommer inte till oss naturligt.

 

David Didau är författare till de på svenska utgivna böckerna “Tänk om allt du visste om undervisning är fel” och ’Klassrumspsykologi’ (medförfattare). Efter 15 år som lärare ägnar han sig idag på heltid åt skrivande och fortbildningsuppdrag.

Titeln på artikeln anspelar på en dikt av Henry Wadsworth Longfellow. Artikeln är ett inlägg från David Didaus blogg ’The Learning Spy’ och ingår i en serie inlägg som tar upp vilken roll arv och miljö spelar för lärande, utbildning och undervisning. Skola och Samhälle har tidigare publicerat artikeln Vad lärare bör känna till gällande intelligens, i samma serie.

Översättning Sara Hjelm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter