David Didau: Vad lärare bör känna till gällande intelligens

David Didaus artikel syftar till att sammanfatta vad alla lärare bör känna till ifråga om intelligens och hur kunskap om kognitiva processer kan hjälpa oss förstå undervisning och lärande. (red.)

”And still they gazed, and still the wonder grew, that one small head could carry all he knew.” Oliver Goldsmith

”A tradition without intelligence is not worth having.” T. S. Eliot

Den idédebatt vi har, både inom och utanför utbildningssammanhang, är avgörande om vi vill förbättra förutsättningarna för barnen och samhället. Under de senaste sex-sju åren har jag lärt mig mycket av den här debatten och har, förutom att jag blivit betydligt kunnigare, också blivit mycket bättre på att tänka kritiskt kring de idéer jag möter. Mina åsikter har förändrats en hel del under den här tiden och jag har tänkt att nu kunde vara en bra tidpunkt att lägga fram en sammanfattning av mina hypoteser om utbildning.

  1. Alla tycks överens om att en ökning av barns kreativitet, problemlösningsförmåga, kritiska tänkande och så vidare är ett värdefullt utbildningsmål. Jag som alla andra vill att barn ska kunna ta sig fram i en osäker värld, men jag motsätter mig den allmänna uppfattningen om vilket som är det bästa sättet att nå det här målet.
  2. Intelligens är något gott så väl för samhället (ett ökat antal individer med högre IQ gör samhället säkrare) som för individen (det finns en stark korrelation mellan IQ och kreativitet, ledaregenskaper, lycka, livslängd etcetera). Det verkar därför rimligt att anta att om vi vill göra barn mer kreativa och bättre på att tänka kritiskt, så måste vi först göra dem smartare.
  3. Även om många påståenden som görs i samband med growth mindset är felaktiga (hjärnan fungerar inte som en muskel), så kan vi faktiskt öka vår IQ. Den så kallade Flynn-effekten visar hur olika aspekter i IQ-test påverkas av samhällets utveckling och att medelvärdet på testerna stiger med cirka tre poäng per årtionde.
  4. Intelligens kan delas upp i flytande och kristalliserad intelligens. Den flytande intelligensen är vår inbyggda förmåga att resonera och den är, såvitt vi vet, statisk, inget vi hittills försökt med har lyckats öka den. Kristalliserad intelligens är förmågan att tillämpa det du redan vet på nya problem och den förmågan kan helt klart ökas, genom att vi bygger ut vårt förråd av kunskap.
  5. Det går inte att tänka på något man inte vet. På motsvarande sätt blir ens tankar om ett ämne rikare och mer komplexa ju mer man känner till om ämnet. Min uppfattning är att det kraftigt överreklamerade fenomenet ”21st century skills” hänger på att man kan saker inom ett mycket specifikt område.
  6. Utvecklingspsykologin pekar ut det faktum att en del saker är lätta för oss att lära (i biologiskt hänseende primära evolutionära anpassningar), medan andra är svåra (biologiskt sekundära enheter). De så kallade 21st century skills är egentligen biologiskt grundläggande anpassningar och kan inte läras ut som generiska förmågor. De är i själva verket områdesspecifika och är beroende av expertkunskap inom ett område för att kunna utövas och utvecklas.
  7. Flytande intelligens korrelerar i hög grad med arbetsminnets kapacitet (som också tycks opåverkbar), men arbetsminnets gränser kan ”hackas” genom lagring av information i långtidsminnet. Lyckligtvis verkar inte förmågan att lagra information i långtidsminnet hänga ihop med vår flytande intelligens: alla kan minnas saker, oavsett hur vi uppfattar deras begåvning.
  8. När vi lagrar kunskap i långtidsminnet organiseras den i scheman som, när vi använder dem för att lösa komplexa problem, tar mindre plats av vår begränsade arbetsminneskapacitet.
  9. Deklarativ kunskap (fakta) är det vi tänker ; icke-deklarativ kunskap (färdigheter/förmågor) är det vi tänker med. Vissa sorters kunskaper om procedurer (färdigheter) kan automatiseras, så att de upptar praktiskt taget ingen plats alls i arbetsminnet, vilket ger oss vida större kapacitet att tänka med. I min taxonomi (se bild) försöker jag åskådliggöra förhållandet mellan minne och färdighet.

  1. Vissa kunskapsområden om procedurkunskap är särskilt värdefulla att automatisera då de återkommer ofta i skolundervisning: relationen fonem/grafem, multiplikationstabellerna etcetera. Automatiseringsprocessen kan påskyndas genom målmedveten träning.
  2. Det kan vara sant att ”allt fungerar ibland, men inget fungerar jämt”, men det är i så fall en banal sanning. Då är det bättre att säga ”en del saker fungerar i de flesta sammanhang och vissa saker fungerar aldrig i något läge”. ”Traditionella” sätt fungerar bättre än “progressiva” när det gäller undervisning och undervisningsinnehåll och för att nå de mål som anses värdefulla. Om man tror på social rättvisa, på att ge alla barn tillgång till att tänka på det otänkbara och det som ännu inte är tänkt, då är det mer sannolikt att man når sina mål genom att erbjuda ett brett, grundläggande kunskapsinnehåll med hjälp av interaktiv undervisning i helklass. Att istället försöka individualisera innehållet utifrån det som vi uppfattar som barns förmågor och tvångsmata dem med en diet av eget kunskapssökande och generiska så kallade “21-Century Skills”, resulterar bara i att de som redan klarar sig bäst blir ännu bättre, medan de mindre lyckligt lottade tynar bort i okunskap.
  3. Om barn automatiserar starka kunskaper om procedurer i långtidsminnet och möter kulturellt rik dekorativ kunskap, så kommer de att bli smartare och därför mer kreativa, bättre på att lösa problem, etcetera.
  4. Eftersom intelligens (och därmed allting annat) i viss utsträckning beror på genetisk ärftlighet, kan vi inte hoppas på att utjämna skillnaden mellan de högst och lägst begåvade. Däremot kan vi förflytta hela normalfördelningskurvan åt höger vilket skulle vara till gagn både för samhället som helhet och för de enskilda individerna.
  5. Det kan också vara så att vi har möjlighet att förändra kurvans form. Om vi försöker utveckla färdigheter, genom direkt undervisning i generiska förmågor, så kommer barn med högre flytande intelligens och barn från privilegierade bakgrundsmiljöer att gynnas och normalfördelningskurvan kommer att sträckas ut. Men om vi gör ett gemensamt försök att öka barns kristalliserade intelligens så kommer kurvan bli brantare när skillnaden i vad barnen vet blir mindre markant (detta är den del jag känner mig minst säker på – kritisk granskning välkomnas).

Jag är mycket tacksam för konstruktiv kritik av de olika stegen i min resonemangskedja, eller om någon har förslag på vital information som jag kan ha förbisett, det hjälper mig att utveckla mina tankar kring vad lärare behöver känna till gällande intelligens.

David Didau är författare till boken “Tänk om allt du visste om undervisning är fel”. Han föreläser i utbildningsfrågor och aktiv i nätverket researchED.

Artikeln baserar sig på ett tidigare inlägg på Didaus hemsida och har översatts och till viss bearbetats av redaktionen, med benäget bistånd av författaren samt Sara Hjelm, utvecklingsledare vid Göteborgs stad. 

En kommentar till “David Didau: Vad lärare bör känna till gällande intelligens

  1. Det är uppenbart att David Didau har vässat argumentationen betydligt efter boken ”Tänk om allt du vet om utbildning är fel?”, och nu har en hel del nya argument tillkommit. Didau tar bl a upp behovet av automatisering av tänkandet.

    Behovet av automation är något som noggrant togs upp i den utmärkta boken: John Hatties & Gregory Yates: ”Hur vi lär”; Natur & Kultur (2014). Författarna menar att elever vid inlärning har en ”lättja” och strävar efter att finna svaren i sitt långtidsminne. Det intressanta är vad författarna menar händer om eleven inte finner svaret i sitt minne. De menar att det uppstår en risk för överbelastning, det vill säga att eleven kommer att arbeta i sänkt tempo.

    Didau pläderar nu starkt för detta med nya argument. En sak som han påpekar är att kunskaperna i långtidsminnet är organiserade i scheman och därför snabbt kan användas med litet resursutnyttjande i arbetsminnet. De tokiga idéerna om att eleverna kan slå upp fakta vid behov skapar ingen effektivitet. Det tar tid att slå upp och fakta kommer in osorterat i arbetsminnet, tar upp stor plats och risken för överbelastning ökar. Det som återkommer ofta behöver automatisering, skriver Didau. Metoden är målmedveten träning och jag lägger till utantillinlärning. Automatiserad kunskap tar minimal plats i arbetsminnet och skapar större kapacitet att tänka med.

    När man läser Didau så inser man att den svenska skolan varit inne på ett väldigt felaktigt spår. Väldigt intressant är det han tar upp om flytande och kristalliserad intelligens. ”Kristalliserad kunskap är förmågan att tillämpa det du redan vet på nya områden.” Det är något helt annat än utantillinlärning av floskler, som jag uppfattar är det som eftersträvas i den svenska skolan.

    Tankarna om ett ämne blir rikare ju mer du vet om ett ämne, menar Didau. Det har i stället i svensk skola pratats om ”lärande för förståelse”, vilket har skett på bekostnad av faktakunskaper. Det har varit ett sätt att ”fuska” sig fram eller en genvägspedagogik om man så vill.

    Svensk skola har under lång tid varit inriktad på ”21st century skills”. Det intressanta är hur brutalt Didau avfärdar en sådan strävan. Dessa ”21st century skills” kan inte läras ut, skriver Didau. Det som har uppfattats som ”21st century skills” är i själva verket expertkunskaper inom olika områden.

    Till sist så bör noteras hur Didau menar att de ökande skillnaderna i skolsystemet ska motarbetas. Det fungerar inte med elevaktiva arbetssätt. Det som fungerar är ”ett brett, grundläggande kunskapsinnehåll med hjälp av interaktiv undervisning i helklass”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter