Emma Persson: Lärarens fokus – Skolverket eller eleven?

Det finns en motsägelsefullhet i lärares uppdrag. Den starka styrningen av lärares arbete motverkar lärares möjligheter att möta eleverna där de befinner sig, menar Emma Persson. (red.) 

Skolan finns till för eleverna. Det är i alla fall något som känns självklart för mig. Det är också något som motiverar mig under min pågående lärarutbildning; Jag vill utbilda mig mot ett yrke som ger mig möjlighet att göra skillnad. Jag vill finnas till för eleverna; dessa individer som så ofta tituleras vår framtid.

Dock inser jag, efter snart halva min studietid, att mycket av mina studier berör administrativa krav och bestämmelser från Skolverket, och hur jag som blivande lärare ska förhålla mig till dessa i min kommande undervisning. Denna organisation av lärarens arbete är, vad jag förstår, en mycket viktig del i arbetet med att undervisningen ska bli likvärdig för alla. Det får mig dock att fundera kring var mitt fokus som blivande lärare egentligen kommer att ligga.

Jag studerar ämneslärarprogrammet mot gymnasieskolan, och har precis avslutat mitt andra år i utbildningen. Som lärarstudent får jag dagligen ta del av mycket litteratur kring skolan, vilket följaktligen leder till ett flertal funderingar. Till ett textseminarium i kursen Bedöma och värdera läste jag delar ur Monica Lindgrens doktorsavhandling Att skapa ordning för det estetiska i skolan: diskursiva positioneringar i samtal med lärare och skolledare från 2006. Lindgren tar bland annat upp diskussionen gällande vilka ideal som ska vara ledande för den estetiska verksamheten i skolan, och frågar sig om konstens egenvärde ska stå i fokus eller om en mer elevcentrerad syn bör styra undervisningen. I förlängningen kan diskussionen, enligt Lindgren, sägas beröra om fokus ska ligga på kunskapens subjektiva sida, med tydligt elevfokus, eller kunskapens objektiva sida, där fokus ligger på innehållet som förmedlas till eleven. Detta tycker jag är mycket intressant.

När jag funderar kring min kommande lärarroll tänker jag mig att jag kommer arbeta mycket kring att utforma undervisningsupplägg som jag mycket noggrant kopplar till centralt innehåll och kunskapskrav. Denna noggrannhet ser jag som ett krav som kommer i samband med mitt kommande läraruppdrag, då jag förväntas följa Skolverkets direktiv och bestämmelser. Dock får Lindgrens text mig att fundera kring detta fokus, då det finns en överhängande risk att mitt fokus då tenderar att falla över mot det innehåll jag som lärare vill förmedla till eleverna.

Självklart bör undervisningen som sker i klassrummet hela tiden dokumenteras, utvärderas och revideras utefter elevers enskilda behov. Men min planering av undervisningen kommer troligtvis, i alla fall till en början när jag formulerar undervisningen utefter de redan formulerade kunskapskraven, gå i linje med ett tydligt innehållsfokus, som antas fungera allmängiltigt för alla elever.

Jag funderar om det råder en obalans här, samt hur denna obalans bör angripas på bästa sätt. Jag vill, i alla fall i teorin, gärna att varje elev, i sin unika egenart, ska stå i fokus. Med ett tydligt elevfokus i undervisningen tror jag att eleverna känner sig sedda och undervisningen blir nivåanpassad till den grupp elever läraren har framför sig. Med nivåanpassad undervisning, som bygger på elevernas intresse, är jag övertygad om att den generella motivationen i klassrummet kommer att öka.

Kanske att Skolverkets organisation av styrdokumenten, genom kunskapskrav och centralt innehåll, har antagit ”fel” fokus, eller i alla fall ett fokus som bidrar till en obalans i skolan mellan en relationell kunskapssyn, där kunskap ses som en relation mellan människan och världen, och ett mer allmängiltigt innehållsfokus, vilket kan liknas vid vad Lindgren kallar för kunskapens objektiva sida? Kanske bör eleverna integreras mer i planering av undervisningen, för att lyckas fokusera mer på den enskilda eleven?

Under kursens gång har vi på min utbildning talat mycket om kamratbedömning och –respons, men inte så mycket om elevintegrering i planering av undervisning. Min förhoppning är att kunna integrera eleverna så mycket som möjligt i min planering av undervisningen i min kommande lärarroll, då jag anser att elevernas intresse är en viktig drivkraft, både för eleverna själva när det kommer till kunskap, men också för mig som lärare när jag ständigt behöver påminnas om att jag finns till för elevernas skull. Jag undrar hur jag bäst antar detta elevfokus, inom ramen för Skolverkets rekommendationer och bestämmelser?

Vidare tar Lindgren upp flera intressanta perspektiv kring decentraliseringen av skolan, där ett handlar om att staten medvetet har gett skolan mer lokal makt och därigenom ”befriat skolan”, medan ett annat perspektiv menar på att staten skjuter ifrån sig ansvaret för vad som händer i skolan, och därigenom ökar avståndet till ”konfliktkärnan”. Vad som är sant och riktigt kan jag enbart spekulera i, men just denna spekulation är enligt mig mycket intressant. Om det nu skulle vara så att staten har en intention att befria skolan, vet jag inte om jag tycker att operationen har lyckats.

Jag är av uppfattningen att många lärare idag känner sig styrda av Skolverkets bestämmelser och direktiv, och inte alls känner sig ”befriade”. Kanske rör det sig om Governmentality; ett begrepp som Lindgren också nämner i sin avhandling, som innebär en styrning via individens frihet enligt en självreglerande princip, som ämnar att forma individers beteenden. Visserligen sker Governmentality, enligt Lindgrens beskrivning, utan lagar eller förordningar, vilket inte Skolverkets styrning av skolan gör.

Dock är denna självregleringsprincip intressant. Skolverket verkar alltså vilja signalera frihet till skolorna, men ändå behålla kontrollen genom olika styrdokument. Min oro ligger i att Skolverkets stora styrningsapparat kan bli något som grumlar lärarnas fokus på eleverna; ett fokus som jag tror de flesta anser att skolan och lärarkåren bör ha?

 

Emma Persson studerar på Konstfack till ämneslärare för gymnasieskolan i ämnena bild och design. 

 

Referenser

Lindgren, Monica (2006). Att skapa ordning för det estetiska i skolan: diskursiva positioneringar i samtal med lärare och skolledare. Avhandling: Göteborgs universitet.

11 kommentarer till “Emma Persson: Lärarens fokus – Skolverket eller eleven?

  1. Utbildningen i skolan styrs av politiska beslut i regering och riksdag, kodifierade i skollag och läroplaner, inklusive kursplaner. Skolverkets uppgift är bl a att uttolka dessa styrdokument och ge lärare och skolor stöd, råd och tillämpningsanvisningar. En systermyndighet, Skolinspektionen, har sen tillsyn över att skolor följer styrdokumenten och att eleverna får den utbildning de har rätt till enligt lag. I vad som kanske är västvärldens mest decentraliserade (och allt mer olikvärdiga) skolsystem är det inte konstigt att staten sett sig tvungen att strama upp sin styrning både med föreskrifter och med kontroller. Det är ett sätt att se på saken. Ett annat är att peka på en allmän skolpolitisk klimatförändring, bort från tillit och pedagogisk frihet till allmänt hårdare tag.
    Du talar om en motsättning mellan att undervisa utifrån eleven och utifrån Skolverkets föreskrifter. Sant är att lärare i och med de nya läro- och kursplanerna 2011 blivit mer detaljstyrda än innan. Däremot är jag inte säker på att den tidigare eventuellt större friheten alltid var något som nödvändigtvis kom eleverna till del i form av mer inflytande eller anpassning av undervisningen efter varje individs förutsättningar och intressen. Och det står faktiskt fortfarande i läroplanerna att läraren i sin undervisning ska ”ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande”. Undervisningen ska alltså vara individanpassad (inte nivåanpassad), det står klart och tydligt. Det står också att läraren ska ”svara för att elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll”. Lärare är alltså skyldiga att tillgodose elevernas lagligt garanterade rätt att påverka undervisningen.
    Så, vad är egentligen problemet? Själv tror jag att de ”tydligare” kursplanerna med ett omfattande centralt innehåll, detaljerade kunskapskrav och ett osunt fokus på betyg har kört över det elevfokus som eventuellt fanns tidigare men som ändå fortfarande klart och tydligt skrivs fram i styrdokumenten. Och att de allmänt hårdare tagen och betygshysterin gjort att elevinflytandet prioriterats ner. Men det är inte Skolverkets fel, det är politikens. Vi har fått en skola där svansen – listorna med centralt innehåll, de detaljerade kunskapskraven, betygsstegen – viftar på hunden, alltså läroplanernas allmänna delar, ämnenas syfte och kursplanernas examensmål, allt det som faktiskt ska styra utbildningens inriktning. De hårda värdena övertrumfar som vanligt de mjuka och ”flummiga”. Men skjut inte på budbäraren, som bara är skolpolitikens lojala tjänare.

  2. Får nog helt hålla med ovanstående kommentar.
    Det hade också varit bra om artikelförfattaren hade varit litet mer konkret vad gäller Skolverkets styrning; är det de sk kunskapskraven vi mest talar om som styr läraren? Eller är det mängder av andra verkets (ifrågasättbara) krav?
    Vad som är ”professionell frihet” för läraren är givetvis en viktig fråga men svaret inte lätt att precisera. Det synes iaf lättare att ha allmänna uppfattningar om än det är att mer konkret ange vilka lärarförutsättningar som gynnar elever i klassrummet.
    Klart är att skoldebatten politiserats kraftigt och att osäkerheten om vilka statliga stöd eller reformer som leder framåt varit påfallande, om än det inte låtit så från många ansvariga politiker.

  3. Emma,

    Du uttrycker avslutningsvis oro för vad Skolverkets styrningsapparat kan ställa till med. Jag har tidigare här på S.O.S. kritiserat begreppet styrning i skolsammanhang – det har talats om styrinstrument och man kan då få uppfattningen att det som sker i klassrummen låter sig styras på samma sätt som en cykel. Men Skolverket styr inte, det avgränsar med hjälp av ord.

    Skolan är ett system av situationer, av möjlighetsrum – den är som en rysk docka av möjlighetsrum. Ett möjlighetsrum är en situation, en blandning av ordning och kaos, av förutsägbarhet och oförutsägbarhet. Det aktörer inom skolan – som Skolverket och lärare – kan göra är att skapa möjlighetsrum för nivån under. Riksdagen, Skolverket etc. skapar möjlighetsrum med hjälp av ord i form av skollag, läroplan etc. – de skapar ordning. Men denna ordning innebär också kaos/frihet/oförutsägbarhet.

    Du och din undervisning är den näst minsta av skolsystemets dockor. Det förväntas av dig som lärare att skapa möjlighetsrum för dina elever. Vad som sedan eleverna gör i dessa möjlighetsrum och vad som händer i deras huvuden och kroppar är i viss utsträckning oförutsägbart – det handlar om spontana självorganiseringsprocesser.

    Men en sak är säker: ett möjlighetsrum sätter gränser för vad som kan hända. Möjlighetsrum handlar om element, om ledande element och inre element. Möjlighetsrummets vägg består av ledande element; i skollagen och läroplanen är de ledande elementen ord som sätter gränser – orden som definierar gränserna. Men det finns även annat som sätter gränser, som skolbyggnader och scheman. De ledande elementen är ledande faktorer, sådant som KAN göra skillnad. Gränserna, möjlighetsrummens väggar, kan göra skillnad eftersom de är byggda av ledande faktorer – men de kan inte bestämma eller styra vad som händer inuti rummet. Oavsett vad som står i läroplanen går det inte att utläsa vad som kommer att hända på en av dina lektioner, vad eleverna kommer att göra eller lära sig.

    Inuti möjlighetsrummet finns ett kaos av inre element. Du som lärare har inte helt fria händer då du utformar din undervisning, du begränsas av orden i skollagen, läroplanerna etc. Och samma sak gäller eleverna: om du på en lektion delar ut pastellkritor kommer de inte att måla med olja – men däremot kan de använda kritorna hur de vill – om inte du genom dina ord skapar ett möjlighetsrum där användningen begränsas, förstås.

    Jag har undersökt hur lärare skapar möjlighetsrum och funnit att de använder sig av trettiotalet undervisningskonster. Du kan läsa om detta på https://metodik.education

  4. Det är med en viss förvåning jag läser om motsättningen mellan skolans styrdokument och vad eleven vill. Jag trodde skolan handlade om lärarens arbete, ämnenas progression, hur eleven lär sig och kan gå vidare. Men allt detta verkar vara bortglömda kunskaper och förfallet i svensk skola fortsätter.

    Det kunde ju vara lämpligt att ha lite kritisk granskning av vad som sägs där på lärarhögskolorna. Katederundervisning har förtalats i decennier. Lärarna ska inte undervisa. Elever lär sig inte via föreläsningar har man hävdat. Samtidigt har man gjort ett undantag för sig själva. För lärarna på lärarhögskolorna har det varit fritt fram för katederundervisning. Och det har uppenbarligen fungerat. Kull efter kull av lärarstudenter har indoktrinerats med felaktiga teorier.

    Nedvärderingen av läraryrket fortsätter uppenbarligen. Det är eleverna som vet bäst. Ämnenas progression, kunskap, bildning, studieflit, repetition är bortglömda begrepp. Orsaken har varit känd sedan länge, men den är tydligt beskriven i den nyutkomna boken ”Kunskapssynen och pedagogiken”.

    Den postmoderna vetenskapsrelativismen har allvarligt skadat skolan och läraryrket. Dessutom är det ett mycket skadligt inflytande från konstruktivismen som präglar den svenska skolans styrdokument. Konstruktivismen är en mer än hundra år gammal idé från en annan tidsepok, som inte hör hemma i vår tid. Det är en typ av ap-pedagogik, som förnekar människans intellektuella kognitiva resurser. I den nyss nämna boken hävdas t o m att konstruktivismen menar att elever inte kan lära sig via böcker. Ser man till vad som hänt i den svenska skolan så verkar det onekligen som om sådana tankar dominerat på Skolverket och på andra ledande håll i skolsystemet under decennier.

    • Många svepande, onyanserat generaliserande och rent felaktiga påståenden och dumheter på relativt lite plats, Johnny Wieweg.
      Nu är jag säkert inte lika beläst som du, men jag har uppfattat min egen kunskapssyn som konstruktivistisk rätt många år, i stort sett sedan jag över huvud taget kunde börja beskriva hur jag tänker.
      Den viktigaste influensen har inte varit Skolverket eller någon tysk-schweizisk filosof med svåruttalat namn. Den som verkligen fick mig att förstå hur jag tänkte och vad vår hjärna gör med externa stimuli var Sverre Sjölander, med den utmärkta lilla boken ”Människan, kaskelotvalen och kunskapens träd,en jämförelse mellan storhjärnade djurs intelligens”. Sökandet efter ett sätt att förstå min hjärna drevs av mina erfarenheter från fabriksarbete och folkbildning, där jag mötte en verklighet som skolan inte givit mig några som helst verktyg att förstå.
      Nog finns det någon slags verklighet därute. Men vårt sätt att uppfatta den, att avgöra vilka delar av den som är väsentliga och vårt sätt att organisera pusselbitarna är i allra högsta grad en konstruktion. Det innebär inte alls att det är meningslöst att informera sig om hur andra människor, före oss eller i vår omgivning, har organiserat informationen i sina hjärnor. Utan att veta det kan vi inte kommunicera, och det vore ju lite trist för en social primat. Information om hur andra kloka människor uppfattat världen och beskrivit den, kan gärna inhämtas genom att läsa böcker, genom att ta del av lärares katederundervisning eller genom att diskutera med andra. Poängen med konstruktivismen är att dessa andra människors verklighetsuppfattning kan problematiseras, ifrågasättas och – håll dig hårt i bordskanten nu Johnny – dekonstrueras!
      Om denna min beskrivning avslöjar att jag fullständigt missuppfattat begreppet konstruktivism må det vara en brist hos mig. Det är i alla fall den kunskapssyn som vägleder mig i min undervisning.
      Om du vill hävda att det finns en av mänskliga hjärnor oberoende verklighet som objektivt beskrivits av människor som sett sanningen, vill jag att du svarar på dessa två frågor:
      – Hur många arter av gärdsmyg finns det? (Lästips: Nilsson, Lennart: Kråkan som var en mes)
      – Är det sant eller falskt att det bara finns 10 sorters människor, de som förstår binära tal och de som inte gör det?

      • Kjell, det var ju bra att du tillstår att elever kan lära sig via katederundervisning och genom att läsa böcker. Många hävdar att skolmyndigheterna tvingar på skolan ett konstruktivistiskt synsätt Är det verkligen bra? Du har väl kanske noterat att svensk skola är i kris med sjunkande kunskapsresultat, ojämlik skola och klassresor som i stort sett upphört. Fler och fler debattörer pekar på ett samband mellan dessa misslyckanden och konstruktivismen och den postmoderna vetenskapsrelativismens inflytande över skolsystemet.

        En låt oss först se vad konstruktivism är och jag citerar från Wikipedia:
        ”Konstruktivism (filosofi) – en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och således inte är någon avbild av verkligheten.”
        ”Konstruktivism (pedagogik) – betonar att människor själva skapar kunskap i interaktion med omvärlden.”

        Tyvärr tvingas jag konstatera att du grundligt missuppfattat vad konstruktivismen är eller står för. Det handlar inte om vad som är väsentligt eller hur kunskapen organiseras i hjärnorna. Det är en total missuppfattning.

        Det konstruktivismen gör i ett skolsystem är att själva skolsystemet bryts ner. Det finns inga gemensamma studiemål. Det finns inga kärnor i ämnena. När man lägger till postmodernismen så finns heller inga sanningar. Det blir så att säga fördubblad vetenskapsrelativism och fördjupad förakt för kunskap och bildning. Vetenskapliga resultat anses vara beroende av egna erfarenheter. Var och en skapar sina egna sanningar. Det blir fritt fram för alternativa fakta och ”fake news”.

        Det är ingen tvekan om att svensk skola har allvarligt skadat sig själv med denna konstruktivism kombinerat med postmodern vetenskapsrelativism. Skolans styrdokument är allvarligt infekterade av dessa synsätt. Förnekandet av objektiva sanningar gör läraryrket till en omöjlighet med ständig stress, en känsla av otillräcklighet och därefter en massiv flykt från läraryrket. Skolan har amputerat sig själv när man avvisar teoretiska förklaringar innan praktiska övningar kan ta vid.

        Det är bisarrt att tänka sig att svenska mellan- eller högstadieelever ska kunna ”forska fram” på egen hand fram det som världens giganter kämpat med. När inga objektiva fakta finns återstår bara individualism och studiemisslyckandena ökar. Utslagningen från skolan ökar och kriminella gäng hittar lätt nya rekryter. Det är i sanning bisarrt att svensk skola har hamnat i bristande respekt för vetenskapen och att förakt för bildning och kunskap uppmuntras från centralt håll i skolsystemet.

    • Jag har inga invändningar mot Wikipedias beskrivning av konstruktivismen. Den har allt att göra med hur våra hjärnor fungerar och vi organiserar information i våra hjärnor, d v s hur vi konstruerar vår kunskap. Och det gör vi själva. Om jag lyckas som pedagog, så lyckas jag med att få eleven att vilja lära sig, d v s ta in och organisera information. Det blir väldigt värdefullt om eleven organiserar sin kunskap så att den går att kommunicera med andra.
      Du kan inte tänka dig någon annan anledning till en mindre väl fungerande skola än skolverkets destruktiva indoktrinering av lärarkåren?
      Jag skulle kunna tänka mig sådant som utbildningens förändrade organisation och styrning med NPM och privatiseringar, ett förändrat arbetsliv, förändrade läsvanor hos befolkningen, massmedias tilltagande fördumning… och ett antal förändringar till sedan du gick i realskolan.

      • Kjell, du räknar upp ett antal faktorer som inverkat negativt på den svenska skolan, men det finns faktiskt orsak och verkan. Det finns något som heter kausalitetssamband. Har du aldrig tänkt på hur de felaktiga synsätten (konstruktivism och postmodernism) har inverkat. Signaler om att det inte finns några objektiva sanningar, att lärarna inte behöver lära ut, att böcker inte behövs. Alla dessa felaktiga synsätt utlyste spariver på kommunkontoren och profithungern i friskolekoncernerna.

        Din lista över förklaringar av skolans misslyckande är den typiska som kommer från flumpedagoger. Väldigt mycket är utlämnat. Hur är det med skolmognadstestet avskaffande och det faktum att eleverna körs vidare i skolsystemet hur lite de än kan? Hur har det påverkat skolans resultat och läraryrkets status och flykten från läraryrket? Det blundar man inför från flumpedagogiskt håll.

        Hur är det med den bristande studieron? Den har flumpedagoger en märklig förmåga att glömma. Detta trots att John Hattie och mängder av hjärnforskare visar på hur avgörande studieron är för inlärningen. Självklart har stökiga klassrum också bidragit till flykten från läraryrket. Är det en rimlig och ansvarskännande attityd, tycker du?

        Sedan har vi förstörelsen av ämnena som den felaktiga vetenskaps- och kunskapssynen lett fram till. Kärnorna i ämnena finns inte i styrdokumenten. Läromedelsinspektionen är avskaffad sedan länge. Objektiva sanningar finns inte längre och allt flyter och allt är relativt. Det är inte underligt om elevernas studiemotivation är i avtagande i en sådan miljö.

        Om nu inte allt detta räcker så har skolflummet ytterligare några trumfkort och det är elevinflytandet och skolinspektionen. Med hjälp därifrån försöker man bryta ner det sista av struktur i ämnena och förstöra det sista av ämnesprogression.

        Jag konstaterar att det är modigt av dig att du träder fram som försvarare av de misslyckade synsätten. Du träder fram medan de ansvariga för de katastrofala felgreppen sitter och hukar på Skolverket (eller var de nu hukar någonstans) och inte vågar ta debatten.

        Till sist är det störande att du framhärdar i synsättet att konstruktivismen handlar om hur kunskapen organiseras i våra hjärnor. Tyvärr tvingas jag konstatera att du fullständigt har lyckats missförstå vad konstruktivismen är och vad det handlar om.

  5. Hej Kjell och Johnny!

    Kan en lösning på ert problem vara att skilja på: ontologi och epistemologi respektive naturvetenskap och samhällsvetenskap? Den vetenskapsfiolosofiska inriktningen Kritisk realism gör sådana åtskillnader. Här nedan följer Wikipedias definition av kritisk realism.

    ”Kritisk realism är en kunskapsteoretisk uppfattning som är kritisk eftersom den hävdar att allt inte nödvändigtvis är som vi uppfattar det vara. Uppfattningen är realism eftersom den utgår ifrån att det på en fundamental organisationsnivå existerar en objektiv verklighet bestående av objekt, naturlagar och andra mekanismer som är oberoende av vår kunskap och som ger upphov till våra intryck. Med andra ord innebär uppfattningen att man ska vara på sin vakt mot att blanda ihop sina intryck av objekten med objekten själva.

    Uppfattningen föreskriver andra metoder vid studiet av samhällen än vid studiet av naturen, och beskriver en gränslinje dem emellan. Vid studier av naturen kan mekanismer beskrivas med generellt giltiga prediktionsmodeller som har observerbara effekter – till exempel gravitation eller ålder. I den sociala sfären kan kritisk realism användas för att kartlägga mekanismer, men dessa är inte generaliserbara, extrapolerbara och predikterbara i lika hög grad, eftersom sociala regler, mekanismer och strukturer är skapade av människor, är föränderliga och skiljer mellan kulturer, grupper och individer” (Wikipedia 2017-09-18)

    • Wikipedia är inte så dumt!
      För Johnny vill jag understryka en bit i artikeln. ”Med andra ord ska man vara på sin vakt mot att blanda ihop sina intryck av objekten och objekten själva.” Det var väl det jag uttryckte här ovan med ”Nog finns det någon slags verklighet därute. Men vårt sätt att uppfatta den, att avgöra vilka delar av den som är väsentliga och vårt sätt att organisera pusselbitarna är i allra högsta grad en konstruktion.”

      Sen kan jag undra om inte Martin Ingvar blir lite putt, om man hänvisar till hans bok och hävdar att det vi gör i skolan inte har något med våra hjärnor att göra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter