Erik Cardelús: En skola med grit

Grit är ett modeord i skolvärlden. Innebörden är att man bör arbeta för att eleverna ska utveckla en större uthållighet, att inte ge upp för lätt. Erik Cardelus resonerar kring hur begreppet kan användas för att utveckla organisationen, kanske är det den som behöver vara mer uthållig i en tid när quick fix är allt för vanligt (red.)

Grit är ett begrepp som används allt mer inom utbildning. Många av oss har stött på det i olika sammanhang. Ursprungligen kommer begreppet från kognitions- och motivationsforskningen, eller paraplytermen som i USA ofta benämns som Educational Psychology. Som mycket annat kommer begreppet grit från USA, precis som dess främsta teoretiker Angela Duckworth (2016).

Vad är då grit, enkelt uttryckt? Hos den kanske främste svenska introduktörerna av detta begrepp, professorn i neurovetenskap Torkel Klingberg, översätts det med ”jävlar-anamma” eller det lätt antikverade ”gry”. Betydligt enklare blir det om vi förflyttar oss österut, till vår skolmässigt så mycket mer framgångsrika granne Finland, där begreppet sisu länge använts och därtill spritts utanför landet gränser.

Vad kan då grit tillföra oss som arbetar med eller i skolan? Både mycket och lite, beroende på hur vi ser på det. Till att börja med handlar grit om något som vi sedan länge identifierat som en mänsklig dygd – förmågan att inte ge upp och istället kämpa på, trots motstånd, motgångar och motigheter. För alla vet vi att livet sällan är någon problem- eller friktionsfri raksträcka. Lärande bygger på att vi ställs inför utmaningar som vi, på ett mer eller mindre ansträngande sätt, tar oss över eller igenom. Ofta brukar man ju kalla detta för att ha karaktär eller vara en karaktärspelare, om vi går till sportens värld, alltså att kämpa på trots att det är tungt och tufft för tillfället. Eller för att gå direkt till Duckworth (2016:69): ”Grit handlar om att jobba med något som man bryr sig om så mycket att man vill fortsätta vara lojal mot det.”

Så vad är egentligen nytt under solen? Vrider vi lite på perspektivet, så finner vi att begreppet grit kan ha sin plats i den konceptuella verktygslåda som hjälper oss att utveckla lärandet och skolan av idag. Centralt inom ramen för begreppet grit står uthålligheten, alltså att det är bra att hålla fast vid aktiviteter och att övning ger färdighet. Ställer vi detta mot de senaste decenniernas allt hetsigare förändringstempo, förväntningar på snabba lösningar och genvägar till framgång, så har vi ändå nyckelfaktor till hur vi ska förhålla oss till lärande och utveckling.

I sammanhanget hänvisas ofta till den så kallade 10 000-regeln, först formulerad av psykologen Anders Ericsson, som förklarar hur man förvärvar en avancerad kompetens inom ett område. Man behöver alltså mycket tid och systematisk träning för att bli riktigt skicklig. Därtill behöver man tydligt definierade mål, full koncentration och ansträngning, samt tät och fungerande återkoppling. Mycket av detta är långtifrån nytt, utan har utgjort ledstjärna hos många lärare och i många klassrum, oavsett andra förhållanden. Låt oss minnas de skickliga och betydelsefulla lärare vi själva haft. Hjälpte de inte oss att ta fram just denna grit, sisu eller jävlar-anamma, både i undervisningsmetoderna men också i sättet att vara och agera, som personer och pedagoger?

Så ännu en fråga: i vilken grad har gynnsamma förutsättningar för grit förelegat i de senaste decenniernas svenska skola, där ett utbrett marknads- och konkurrenstänkande har fått både elever och lärare att byta plats allt oftare än någonsin?

Vid sidan om denna personal- och elevomsättning som puffats på av valfrihetsreformer och konkurrens mellan skolor har vi haft en skoldebatt som varit både ryckig och rörig, ofta konstruerad inom ramen för onyanserade och ofta politiserade polariteterna flum- och katederundervisning. Därtill har vi sett hur diverse pedagogiska och organisatoriska snabblösningar, ofta framförda och marknadsförda av diverse egenintressen eller baserade på tunt vetande, vunnit insteg och kapat åt sig både av humana och materiella resurser som hade kunnat användas på ett bättre sätt.

En kärna i detta har varit föreställningen om att framsteg och framgång kommer genom smarta val, genvägar och supermetoder, snarare än genom systematiskt och uthålligt utvecklingsarbete, alltså i grund och botten – grit. Huruvida Finland lyckats så väl med sin skola just på grund av sisu, kan lämnas osagt, men klart är i alla fall att skolpolitisk stabilitet och ett högt förtroende för lärarna har varit nyckelfaktorer. Eller för att passa över till Pasi Sahlberg (2012:38), en av de största internationella experterna på Finlands skolframgångar: “Erfarenheterna i Finland visar att konsekvent fokusering på jämlikhet och samarbete – inte brett utbud och konkurrens – kan leda till ett utbildningssystem där alla barn får goda kunskaper”.

Utpräglad valfrihet och uppdrivet förändringstempo kan verka flott, men gräset är sällan så mycket grönare på andra sidan, såvida man inte vattnar, gödslar och klipper det på ett systematiskt och uthålligt sätt. Och frågan är om detta alltid har gjorts här hemma.

Med begreppet grit ges inga genvägar eller universallösningar, men det skärper blicken på det som är viktigt i lärande och undervisning. Att ett uthålligt, stabilt och systematiskt arbete som vilar på god professionell och vetenskaplig grund är centralt. Att adekvat utmaning, koncentration, tät feedback och tydliga mål ger resultat. Att lärare, föräldrar och skolor inte ständigt behöver snegla något annanstans i jakt på något bättre, att samverkan slår konkurrens och slutligen att förbättringspotentialen finns hos oss själva snarare än någonstans långt borta.

Erik Cardelús är lektor, mångårigt verksam inom lärarutbildning och legitimerad gymnasielärare

 

Referenser

Duckworth, Angela (2016). Grit: konsten att inte ge upp. Första utgåvan Stockholm: Natur & kultur

Klingberg, Torkel (2016). Hjärna, gener & jävlar anamma: hur barn lär. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur

Sahlberg, Pasi. (2012) Lärdomar från den finska skolan. Lund: Studentlitteratur.

 

3 kommentarer till “Erik Cardelús: En skola med grit

  1. Jag håller med om att skolan behöver mer grit/SISU/uthållighet och att möjligheterna finns här och nu. Vi får dock inte glömma att “grit” bygger på förtroende/tillit. I det typiska experimentet blir barn lovade en extra matshmallow om de kan vänta med att äta upp den första. Barn som klarar att vänta går det bra för. Vilka barn kan vänta? Jo, de som litar på att den framtida belöningen faktiskt kommer. En viktig fråga med SISU i våra skolor hänger på politiskt samarbete om skolan – en stabilitet i själva institutionen.

    • Vad vackert och tänkvärt formulerat! Tack för det. Håller helt med dig, Maria. Just det där med Mischels marshmallow säger så mycket, då och nu.

  2. Vad bra att en lärarutbildare kan fundera kring uthållighet, även om det kan tyckas synd att det först ska behöva komma en term från USA för att det ska bli möjligt att tänka bortom de hittillsvarande nycklarna: elevdemokrati, motivationsskapande katederförbud, individanpassad klassupplösning och elevstyrning av innehåll och undervisningsformer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter