Eva-Lotta Hultén: För en verkligt demokratisk skola. Del 2.

I artikeln ”För en verkligt demokratisk skola. Del 1” visade Eva-Lotta Hultén på de brister som hon menar finns i skolans arbete med demokratiuppdraget. I denna del fortsätter hon och visar hur man  framgångsrikt kan arbeta demokratiskt med eleverna. (red)

”Vi tillåter inte barnen att organisera sig. Vi är fulla av förakt, misstro och förtrytelse, vi bryr oss inte om vad de tycker. Men utan medverkan av experter kommer vi inte att lyckas; och det är barnen som är experterna.” (Janusz Korczak, ur Barnets rätt till respekt)

I utkanten av Knivsta ligger Margarethaskolan. Inomhusmiljön är ljus och färgglad och på väggarna finns dokumentation över samtal och projekt. På ett papper i de yngsta barnens lokal lyder rubriken ”Vad behöver barn?” och under finns barnens svar. ”Barn behöver vara tillsammans med sina vänner och leka”, har någon förklarat. Just ”att leka” är ett återkommande svar. Andra föreslår ”en familj”, ”att kunna se”, ”sova” och ”presenter”.

Också citat ur läroplanen finns uppsatta på väggarna.

– Skolan jobbar mycket med att eleverna ska reflektera över sig själva, över gruppen och över lärande, berättar läraren Erika Björklund.

Margarethaskolan arbetar Reggio Emiliainspirerat och Erika Björklund är pedagogista. Det innebär att hon har huvudansvaret för skolans pedagogiska utveckling, med uppgift att hela tiden söka ny kunskap och nya vägar att undervisa. Hon förmedlar tips och tankar till de andra pedagogerna på skolan och ska få dem att stanna upp och reflektera över om de jobbar som det är tänkt.

En viktig del i barnens skoldag är samlingarna, där man sitter i en ring och diskuterar frågor som rör skolan och barnen på olika sätt. Det kan handla om både relationer och undervisning.

På Margarethaskolans hemsida kan man läsa lite om vilka grundvärden skolan vilar på och vad man har för arbetssätt och ambitioner. Olikhet ses som en tillgång: ”vars och ens olikhet ska berika den andres”. Barnen ska göras uppmärksamma på att de är beroende av varandra. Självständigt tänkande och förmåga till reflektion och att formulera hypoteser, göra val och driva projekt framhålls som centralt. ”Kort sagt vill vi ge eleverna övning i att vara självständiga och starka individer med goda samarbetsförmågor.” sammanfattar man på hemsidan.

Erika Björklund berättar att elevernas nyfikenhet och lust att lära ska bevaras och uppmuntras, därför strävar man efter att varva praktisk och teoretisk kunskap och att arbeta ämnesövergripande. Barnen tränas mycket i att själva ta ansvar för sitt lärande.

På Margarethaskolan är demokrati och medbestämmande för eleverna centrala begrepp och eleverna ska känna sig delaktiga i alla beslut som rör skolan, från lokalfrågor till undervisning.

– Vi lärare pratar hela tiden om hur vi ska kunna ge eleverna inflytande och tänker på att de redan bär på kunskaper som vi försöker utnyttja i undervisningen. Avsikten är att alltid utgå från eleverna, säger Erika Björklund.

När beslut fattas sker det oftast i en process som innebär förhandlingar dels eleverna sinsemellan, dels mellan elever och lärare. Diskussionerna sker i omgångar och ofta fattas till sist beslutet i konsensus, berättar Erika Björklund. Ett sådant icke-auktoritärt och demokratiskt förhållningssätt kräver att lärarna är duktiga på att improvisera och är öppna för vad som är viktigt för eleverna och för vad som rör sig i deras huvuden.

Erika Björklund tycker att Margarethaskolans elever skiljer sig från andra elever på många sätt:

– De är duktiga på att argumentera, diskutera och uttrycka sig. De tar ansvar för sina kompisar, för saker och för huset. De känner att det är de som äger skolan.

Hon berättar om när de hade besök av några forskare som vände sig till barnen och inledde sin presentation med att säga: ”Ni undrar säkert vilka vi är.” När de var klara sa ett av barnen: ”Och nu undrar ni så klart vilka vi är!”. Barnen på Margarethaskolan utgår från att de är intressanta och på att de får ta plats, konstaterar Erika Björklund.

– Det är de som äger arenan.

Moralforskaren Lawrence Kohlberg menar att människans moralutveckling går från enklare till allt mer avancerade resonemang i tydligt urskiljbara steg, sammanlagt sex stycken.

Nivå 1 – Den förmoraliska nivån

1. Lydnad och straff styr moraliska överväganden, och syften har ingen betydelse

2. Jagorientering

Nivå 2 – Den konventionella nivån

3. Interpersonell inriktning, där barnet agerar för andras godkännande

4. Lag- och ordningsorientering

Nivå 3 – Den postkonventionella nivån

5. Kontraktualistisk oritentering, där samhället och världen styr moraliskt handlande

6. Orientering mot universella principer, där samvetet styr och principerna är desamma för alla människor

Även om Kohlberg förknippade dessa faser och nivåer med vissa åldrar, menade han att även vuxna kan vara utpräglat förmoraliska, och låta egenintresset avgöra i dilemman.

Steg 1. förknippade han med auktoritär etik, 2. med relativism, 3. med bibehållande av sociala roller, 4. med fundamentalism, 5. med majoritetsbeslut och demokrati, och 6. med konsensus och där rättvisan avgör vilka lagar som äger giltighet.

På 1970-talet började han intressera sig för hur unga människors moralutveckling kan stärkas och påskyndas genom hur skolan väljer att arbeta. Han såg att elever vanligtvis förväntades vara moraliska betraktare snarare än moraliska aktörer. De förvägrades möjligheter till ansvarstagande beteende eftersom de inte tilläts delta i beslutsfattande om undervisningen eller andra viktiga frågor på skolan, som fuskande eller mobbning. Deras ansvar reducerades till att bara handla om dem själva: att plugga ordentligt och inte råka i trubbel.

Kohlberg utarbetade en metod som gick ut på att ge eleverna stor frihet men också stort ansvar. Målet var demokratiska skolor som utvecklade empatisk förmåga i tankesätt och handling. På de båda skolor han arbetade med hölls varje vecka gemensamma stormöten där beslut om skolan fattades av elever och lärare tillsammans. Besluten föregicks av samtal och debatt där alla deltog på lika villkor och alla hade en röst. Det skapades också ett antal kommittéer med både lärare och elever för att hantera enskilda områden. Learning by doing var en grundtes.

Kohlberg kallade skolorna för ”just community schools” och mycket energi lades på att få elever och lärare att känna gemenskap och agera i en anda av gemensamt ansvarstagande. Lärarna skulle fungera som auktoriteter i kraft av sin klokskap och sina kunskaper och inte av den makt de hade över eleverna som betygsättare och domare över deras framtida möjligheter.

Den ena skolan, The Cluster school, låg i Cambridge, Massachusetts i ett område med mycket sociala problem, den andra, The Scarsdale Alternative high school, i en välbärgad förort till New York. Under ett antal år deltog Lawrence Kohlberg i att utveckla skolornas arbetssätt samtidigt som han tillsammans med sitt forskarteam studerade och utvärderade metoderna som användes.

I stället för att undervisa om moral och demokrati försökte man praktisera det. Utgångspunkten var att om barn exponerades för moral som låg ett steg högre upp än där de själva befann sig så skulle de snabbare själva nå detta steg. Det skulle ske genom diskussioner om moraliska dilemman som var verkliga och påtagliga i deras vardag, förhoppningen var att olika synsätt skulle brytas mot varandra. Kohlberg menade att för barn fungerar skolan som representant för samhället. Via skolan kan barnet hitta sin roll i samhället. I klassrummet får barnet lära sig att hantera ”The crowds, the praise and the powers”, som han uttryckte det. Det barnet där får lära sig om dessa saker skapar hennes samhälleliga moral: hur man ”klarar sig och också blomstrar i det gemensamma, offentliga rummet”.

Kohlberg ansåg att det var av största vikt att lyfta fram de dolda förväntningar – den dolda läroplan som låg i de normer som styrde elevernas beteende, och som i stor utsträckning bestod av kamratförväntningar. Genom att visa på och prata om denna dolda läroplan skulle den göras möjlig att ifrågasätta och ändra på och genom att en känsla av gemenskap skapades med lärarna skulle också deras påverkan på den dolda läroplanen kunna göras större och verka i en positiv riktning. Kohlberg betonade vikten av att också lärarna måste vara beredda att lära nytt och tänka om under de gemensamma diskussionerna.

De studier som genomfördes på skolorna bekräftade Kohlbergs teser. Elevernas moralutveckling stärktes och påskyndades i betydligt snabbare takt än på jämförelseskolorna. Problem som stölder och rasmotsättningar (vanliga på Cluster school i början) och droganvändning och fuskande (vanliga på Scarsdale) upphörde så gott som helt från elevernas första år till det fjärde. Eleverna tog ansvar för både sitt eget uppförande och vännernas och hjälpte de elever som hade det extra svårt av olika skäl. Eleverna nådde dessutom inte bara högre på moraltesterna utan även på det akademiska området. På Cluster school, vars elever till stor del bestod av arbetarklass utan akademisk tradition och varav många dessutom kom från hem och områden med sociala problem, gick 90 procent av eleverna vidare till högskoleutbildningar. Att satsa på elevinflytande, medbestämmande, samarbete och empati inkräktar alltså inte på kunskapsinhämtning utan stärker den. Och om det är så, vad är det egentligen då som hindrar oss från att skapa en mer demokratisk skola?

Om skolan ska lyckas med läroplanens intentioner att fostra demokratiska medborgare måste alla vuxna som kommer i kontakt med eleverna träna sig i att lyssna, uppmuntra ifrågasättande och egna initiativ, motivera sina beslut, låta barnen säga sin mening också i frågor av betydelse och i största möjliga utsträckning låta dem få utöva själv- och medbestämmande. Det finns annars en överhängande risk att skoltiden blir en lång träning i att lyda och låta sig vallas runt av andra. Det hjälps inte att det görs i välmening – vill vi inte ha fler diktaturkramare behöver många skolor fila på sitt demokratiuppdrag. Vi behöver en skola där barn tränas i att identifiera sina egna och andras behov, i att utöva inflytande och i att arbeta i grupp. Skolan har ett tungt arv och fast förankrade traditioner att brottas med men det finns redan idag skolor som framgångsrikt arbetar demokratiskt med eleverna. De behöver bli många fler.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften KRUT nummer 142–144 2011)

En kommentar till “Eva-Lotta Hultén: För en verkligt demokratisk skola. Del 2.

  1. Tillämpbarheten av Kohlbergs sex stadier diskuteras just nu i det psykologiska vetenskapssamhället (se http://www.scirus.com och orden morality Kohlberg) där främst stadierna är föremål för kritisk diskussion. Kohlbergs teorier är svåra att genomföra i en skolkontext eftersom man i nivå 6 måste ge individer rätt att själva avgöra vad som är moraliskt riktigt: man får sin egen moraliska kompass. Hulthén framställer det lite snällare. Moraliska sätt att resonera utvecklas naturligt under skolåren,och det gör även förmågan att ljuga och fuska men även att hitta en förklaring till dessa beteenden.

    Demokrati (som ju nästan alltid är luddigt definierat) låter sig någorlunda anknytas till Kohlbergs principer.
    Problemet med demokrati i skolan är att det blir demokrati i ett vakuum. Utanför klassrummets väggar råder allt annat än demokrati. I samhället härskar den som har mest pengar och i politiken olika särintressen. Prinsessor kommer hem från USA och hämtas vid flygplanet och förs bevakad till sin fina bostad. Popstjärnor sätts på piedestal och ses som avgudar. I skolan lär vi oss om människors lika värde. Hierarkierna finns runtomkring oss. Hur ska då fostran i klassrummet kunna ge oss individer som inte bli diktaturkramare?

    Politiker glider på sanningar och affärsmän tjänar pengar med hjälp av halvsann marknadsföring.
    Det är ett viktigt och närmast omöjligt pedagogiskt uppdrag att introducera demokrati dför eleverna på ett trovärdigt sätt. Omgivningens ”omoraliska” beteenden måste tas upp och diskuteras och förkastas vilket
    i sig innebär delvis politiska ställningstaganden.

    Moral är svårt, demokrati är svårare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter