Eva-Lotta Hulthén: Behavioristiska metoder gångbara igen

Nyligen orsakade Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning en del rabalder. Den påstods nämligen underkänna alla existerande skolprogram mot mobbning. Efter att ha läst kan jag konstatera att det är en ganska extrem tolkning av rapporten som snarare framhöll att alla program innehöll både effektiva och ineffektiva moment. Det som kan vara värt att rikta blicken mot är snarare vad några av de fungerande tillvägagångssätten lär barnen, utöver att uppföra sig väl.

Delar av vissa program riskerar att i sig själva fungera kränkande. Som Farstametoden som förespråkar att mobbare ska hanteras genom överrumplingssamtal där två vuxna ställer eleven mot väggen. Jag betvivlar inte att effekten kan bli att mobbningen upphör. Vem vill bli utsatt för obehaget med ett plötsligt och enskilt samtal om dumma saker man gjort? Men om sådana grepp används oförsiktigt riskerar man att barn lär sig att det är okej att kränka andra om man själv sitter på mest makt.

De metoder som verkar i behavioristisk anda riskerar i sin tur att lära barnen att man ska vara lydig för att få belöningar eller undvika bestraffningar. Det goda uppförandet blir en yta utan förankring i egna värderingar. Vad händer då om barnet i andra sammanhang hamnar under en auktoritet som uppmuntrar till våld och trakasserier? Eller senare själv hamnar i en maktposition, utan att ha fått insikter om vad mobbning gör med andra människors självkänsla?

I Skolverkets studie Diskriminerad, trakasserad, kränkt? som kom 2009 konstaterade man att mobbning och kränkningar är kopplade till samhälleliga normer om vad som är normalt och vad som är avvikande. Det kan handla om sexualitet, etnicitet, kön eller handikapp. Hierarkier skapas utifrån dessa föreställningar men eleverna är vanligtvis inte medvetna om det. För att komma tillrätta med trakasserier och mobbning behöver pedagogerna synliggöra normerna och skapa utrymme för reflektion och diskussion.

Ett normkritiskt perspektiv är något som genomsyrar hela undervisningen och medför att ett maktperspektiv alltid finns med. Vilka normer gäller och vad medför det för maktfördelningen i ett samhälle, en grupp eller en relation? Vem eller vilka ges tolkningsföreträde? Vilka ses som normala och vilka som avvikare, och på vilka grunder? Ett sådant förhållningssätt kräver mer än att skrämmas eller dela ut belöningar men har rimligen större chanser att ge goda långsiktiga effekter – utan biverkningar i form av oreflekterad underkastelse eller föreställningar om att makt ger rätt.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)

4 kommentarer till “Eva-Lotta Hulthén: Behavioristiska metoder gångbara igen

  1. SKOLAN SKALL LÄRA.

    Skolverket skriver; ”Studien visar att i grundskolor, och för den delen gymnasieskolor, bidrar
    klassrumsbyten, korridorspring, mörka korridorer och undanskymda prång till
    att bråk, slagsmål och glåpord, negativa tillmälen och trakasserier kan pågå utan
    vuxnas insyn.” (Slut citat)

    Skolor som är effektiva och trivsamma har ingen mobbing. de elever och lärare som arbetar där har inte tid att mobba. Hela skolans organisation med klassrumsbyten, korridorspring, håltimmar och ointressant undervisning vänder elever från samarbete till mobbing. Det finns andra faktorer, men allt har sin början i dålig skolorganisation och brist på samarbete och samförstånd.

    ”Arbete berikar och förhindrar många tillfällen till synd” enligt en känd munk. Därför har en bra skola där alla jobbar samman ingen mobbing.

  2. Intressant och bra inlägg! Jag föreläser ute i skolor om mobbning och blev absolut inte förvånad över skolverkets rapport resultat. Att tro att man kan köpa in ett program och sedan är allt löst, är enormt dumt. Enormt många skolor använder sig idag av Farstametoden, den metod som jag är mest kritisk emot, den är billigast att köpa in, den kräver minst antal lärartimmar som jobbar med mobbning, den fokuserar på att den utsatte också är skyldig, den utesluter informationen till föräldrarna.

    Det krävs helt enkelt att hela skolan engagerar sig kring arbetet, inte bara få tal elever som tex är valda som kamratstödjare och inte bara lärare som är med i mobbningsgruppen, det krävs ett engagemang ifrån varenda person. Vi alla utgör att samhället ser ut som det gör, det är vi som sätter normerna, reglerna, det är vi som blundar för den bittra verklighet. Det krävs att fler ingriper, markerar och säger ifrån eller rapporterar till vuxen om man ser något, man är faktiskt delaktig i mobbning om man väljer att inte agera.

    Det krävs också att lärarna får kunskap, utbildning om ämnet för idag finns ingen kurs på lärarprogrammet som är obligatorisk, de får heller ingen utbildning under tiden de är lärare. Det krävs mer vuxna ute på skolgården, det krävs att man jobbar med ämnet i temadagar och i arbeten där eleverna tex gör en bok om ämnet. Finns massa info på min blogg om ämnet!

  3. Behaviorismen innebär inte straff och belöningar, utan positiva och negativa förstärkningar, vilket inte är samma sak. Dagligen använder vi oss av sådana metoder utan att blinka. Men så fort etiketten behaviorism klistras på något, är det i avsikt att smutsa ner. Man kan inte säga att antimobbningsprogrammen bygger på behavioristiska principer. Snarare tror de mer eller mindre på att informera bort problemet. Information är ett en välkänt dålig metod att påverka människor. När det gäller mobbning är det som behövs att man sätter stopp för minsta tecken på begynnande kränkning.
    För detta behöver lärarna vara närmare eleverna, även på rasterna.

  4. Pingback: Behavioral methods practicable again… « reflektioner och speglingar – Alice Miller II…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter